Den som varit på en resa har alltid något att berätta. Så sant som det är sagt.
Om resan till Peru kan man berätta om svårigheter att röja snö från landningsbanor i Amsterdam och London. På grund av denna mellaneuropeiska brist på beredskap blev vi kvar i Göteborg i tre dagar. Sedan hamnade vi i Panama City och San Salvador innan vi lyckades landa i Lima. Ganska snurrigt blev det.
Det första man lär sig om Peru är att dess historia är mycket mer än Inca och att Incas främsta kompetens vid sidan om management var marknadsföring. Än i denna dag tror de flesta på de historier som Incas berättade för de spanska krönikörerna för drygt 500 år sedan. Det är en bedrift. Först i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet insåg arkeologerna att dessa historier enbart var sagor och att storartade högkulturer funnits på plats långt före Inca. Deras stora insats låg i att ta vara på de kunskaper som dessa folk skapat kring byggnadskonst, jordbruk, vävning och keramik.
I vårt Världskulturmuseum i Göteborg finns det till exempel vackra textiler från Paracas i södra Peru. Det är faktiskt så att våra textiler från Paracas är finare än de som finns på museerna där. Omfattande stölder och gravplundring har spritt Perus kulturskatter över världen. Våra textiler kommer från svepningar av mumier och donerades till Göteborgs stad av en privatperson. Då det troligen föreligger oegentligheter i hur textilerna lämnade Peru och kom i sagde göteborgares ägo, kommer dessa med största sannolikhet att återbördas till Peru. En ovanligt vacker historia i dessa sammanhang. Kanske!
Lika vacker är inte historien om Yale University i USA som trots ett gällande avtal med den peruanska staten inte återlämnar de skatter som deras medarbetare Hiram Bingham tog med hem från Matchu Picchu. Ett riktigt skurkaktigt amerikansk universitet, bara så att ni vet.
Från Matchu Picchu, eller rättare sagt hotelstaden Aguas Calientes nedanför ruinstaden, kan vi berätta om en annan skurk. Denne kan vara undertecknad eller ägaren till restaurangen vars glasdörr råkade gå sönder när jag passerade den, beroende på vilken sida av dörren man står. Som brukligt pratade man med inkastare för olika restauranger när vi skulle äta. Jag hade sprungit in och ut på restaurangen några gånger och när vi bestämt oss för grannrestaurangen skulle jag hämta ungarna som jag trodde var där inne.
Då var plötsligt en glasdörr in till restaurangen stängd och när jag försökte öppna den gick den i två bitar vilken snabbt blev många fler allt eftersom delarna slog i stengolvet. Det visade sig att det var en skjutdörr, dock utan pilar eller annan anvisning om hur den skulle öppnas.
Restaurangägaren presenterade då sitt krav på mig, han skulle ha 2000 USD för dörren. Jag skrattade åt detta och sa att eftersom han framförde ett så orimligt krav så var mitt intresse för en förlikning lika med noll. Polisen hämtades och jag förklarade min sida av saken och sade mig vara beredd att gå med till polisstationen bara jag fick äta min middag först, på grannrestaurangen.
När jag inte visade upp den förväntade rädslan för polisen var priset för dörren snabbt nere i 700 USD. Jag log överseende och sa till den kvinnliga delen av ordningsmakten att han med dörren förefaller att pruta. Hon ville inte heller ha med mig till stationen och nu var priset nere i 100 USD. För att få slut på samtalet erbjöd jag 50 USD. När då restaurangägaren vill ha 75 USD blev polisen vass i både ton och blick och han fick nöja sig med 50.
Återstår att se hur jag passerar dörren till Hemma hos för att beställa en fredagspilsner på fredag. Då kan även fler skrönor från vår resa berättas.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00
/Häggan