Det skall vi fira! Så hette ett radioprogram i vår ungdom eller för de lite yngre av oss var det kanske i barndomen. En svensk artist eller kulturpersonlighet satt i en timme varje dag och läste upp firarbrev rörande bemärkelsedagar. Karin Juel hette en av de mest berömda firarvärdarna. Men vem minns henne för detta nu? Programidéen förefaller ganska meningslös idag, men då var det en stor ära att bli omnämnd i media. Det är det som bekant inte idag, då det istället är en livsnödvändighet eller livets absoluta bottenmärke. Personligen tappade jag respekten för att bli omnämnd i radio den veckan 1980 då jag fick fyra önskningar upplästa i Nattönskningen. Att jag hörde på programmet berodde givetvis på att det var tentaperiod vilket man då gärna firade. I alla fall att de tog slut.
Det hamnade lite smolk i firarbägaren härom veckan. Gossen Putin i Moskva bjöd in en hel hoper honoratiores för att celebrera 60-årsdagen av slutet på Andra världskriget. Alla var inte helt nöjda med detta utan påtalade att de bara hoppat ur askan och i elden och ersatt en fem- till sexårig tysk ockupation med en 45-årig rysk dito. Då blev Putin skitsur och det är inte bra när man skall fira. Bland annat nämnde han inte ens Polen i sitt tal. Och då kan det vara på sin plats att påtala att Polen satte upp den fjärde största armén under kriget på de allierades sida, bland annat avsevärt större än den franska. Det kanske man skall fira?
Det gäller också att göra rätt sak på rätt dag. Om man vill fira bör man inte hamna i skuggan av något och på samma sätt så bör man hamna i skuggan av något om man gör något som inte är så bra. För oss är raset av Sandöbron det mest iögonfallande. Arton man dog när den rasade den 31 augusti 1939, men det gjorde inget för Adolf invaderade Polen dagen efter. Vem bryr sig då om 18 byggnadsarbetare?
Vietnameserna har lite koll på detta. De besegrade fransmännen vid Dien Bien Phu den 7 maj, alltså dagen innan årsdagen av krigsslutet i Europa. Sedan intog de Saigon den 30 april 1975. Hade de väntat en dag hade de för evigt hamnat i skuggan av 1 maj. Nu nöjer de sig med skuggan av cortegen.
Själv hade jag det tvivelaktiga nöjet att för några veckor sedan fira ettårsjubileum såsom stående till arbetsmarknadens förfogande. Jag tror personligen inte att Karin Juel tagit med det firarbrevet i sitt program. Man kan inte påstå att champagnen kom fram den dagen. Det gjorde den istället för ett par dagar sedan tack vare ett nytt jobb och tack vara goda vänner som levererade Moeten. (Se detaljer nedan om min nya arbetsgivare)
När detta skrivs har jag arbetat i tre hela dagar såsom anställd. Det är jobbigt. Inte att jobba, utan att ta sig ur alla åtaganden som man lättvindigt iklätt sig under ett år, för att inte tala om hustruns ”Att göra-lista” som löper amok. Finns det någon som har en polsk armé till övers?
Om inte, så dricker vi fredagspilsner på Lorens Bar från kl 17.00 på fredag. Och skulle någon mot förmodan ha ett gäng polacker redo, så dricker vi fredagspilsner på Lorens Bar från kl 17.00 på fredag lik förbannat!