Efter att ha tillbringat jul och nyårshelgerna så långt från svenska traditioner som man kan komma, slås man av det djup varmed dessa traditioner är förankrade. Och då inte bara i dem som stannar hemma utan även hos dem som med viss förljugenhet säger sig resa bort för att slippa firandet.
Låt oss i vederbörlig ordning lyfta ett exempel ur sitt sammanhang.
Lutfisk! Det snackades mycket lutfisk i Belize. Belize är ett litet land mellan Guatemala och Honduras som är mest känt för att husera världens näst största barriärrev, ”La Isla Bonita” och ett antal banker som inte ställer närgångna frågor. Där tillbringade familjen nyss nämnda helger och där finns ingen lutfisk. Det finns inte ens något som liknar lutfisk. I Belize torkar inte ens tvätten, än mindre taskigt spilad långa.
Vad är då lutfisk? Jo, lutfisk är en förlegad konserveringsmetod upphöjd till kultur! I tider då inga frysboxar fanns behövdes ändå mat för att man skulle överleva. Då uppfanns ett antal sätt att förvara livsmedel över längre tidsperioder. Detta gjordes av strikta överlevnadsskäl och hade inget med kulinariska sinnen att göra. Låt oss vara eniga i detta och konstatera att ingen av kvinna född kan uppskatta lutfisk, lika lite som man kan uppskatta surströmming. Ingen av dessa konserveringsmetoder kan ha varit uppskattad för något annat än att det gav familjens alla medlemmar en chans att överleva vintern.
I någon överilad, nationalistisk och traditionsbärande process för konserveringsmetoders bevarande, hamnade dessa bland läckerheter i stället för på soptippen.
Man måste inte bevara allt! Det finns personer som motsätter sig implantat av hörselhjälpmedel direkt kopplade till hörselnerver och som förmedlar ljud till helt döva personer. Detta för att kulturen kring dövas språk och uttryckssätt skulle försvinna. Bland det dummaste jag hört.
Åter till lutfisken. Låt oss samlas i ett korståg mot dessa förlegade konserveringsmetoder som upphöjts till kultur av självhävdelsestinna personer utan tanke på vare sig närstående individer, alltså personer som står strax bredvid, eller smaklökar.
Bort med lutfisk, surströmming och starköl!
Starköl benämndes förr ”Exportöl” och hade en förhöjd alkoholhalt för att hålla sig färskt längre, så att det kunde skeppas till avlägsna destinationer, alltså en konserveringsmetod. Eftersom starköl inte är särskilt gott och starkare öl smakar ännu värre, så har vi alltså en konserveringsmetod som anammats som kultur bland alkoholromantiker. Fråga Styggen om skillnaden i fyllefaktor mellan maltwhiskey och ”Superstarkaölet” om ni undrar.
Om detta må ni berätta, alltså om det som ni varit med om, inte nödvändigtvis om lutfisk. Berättas görs det på fredag på restaurang Bitter från kl 17.00.