Vientiane är en huvudstad av standarmått med sådär 750000 innevånare och det mesta handlar om sådant som avhandlas i huvudstäder. I delar av staden byggs kommersiella fastigheter i stål, glas och betong, som i alla andra huvudstäder, men man finner några historiska byggnader och ett fåtal speciella ställen.
Presidentplats ser ut som presidentplatas även i kommunistiska diktaturer.
Vi rullade in på en busstation i Laos huvudstad Vientianes utkanter. Där fann vi direkt en minibuss som tog oss till vårt centralt belägna hotell. Efter rundvandring i närområdet hamnade vi på en koreansk restaurang som jag tror rekommenderades av Lonely Planet.
Nybygge som tog upp ett stort område i centala Vientiane. Byggnaderna kändes inte särskilt väl anpassade till stadens traditionella arkitektur.
Allt är inte modernt i Laos huvudstad
Och det finns fungerande bankomater, bara man håller reda på vilka banker som har avtal med vår bank därhemma.
Lao National Cultural Hall byggd med kinesisk finansiering. Den har inga fasta samlingar utan skall få in pengar till drfiten via evenemang och kanske lite reklampengar
En av de mer speciella institutionerna att besöka är COPE, Cooperative Orthotic and Prosthetic Enterprise. Detta är ett center i kampen mot minor, klusterbomber och andra explosiva rester från kriget i Indokina som fortfarande skördar offer. Härifrån leds också arbetet med att förse dagens nya offer med proteser och med att dokumentera så mycket av incidenterna som möjligt. Ett besök på COPE är en mycket stark upplevelse.
Formellt förde aldrig USA något krig i Laos utan operationerna där var hemliga. Ändå genomfördes 580000 bombräder mot mål i Laos, vilket motsvarar 10 operationer i timmen varje timme, varje dag, året om, i hemlighet(!). Man uppskattar att 80 miljoner blindgångare blev kvar efter kriget. (På engelska är begreppet UXO, Unexploded ordnance).
Skulptur tillverkad av rester av klusterbomber
Stora salen på COPE med proteser och med historier som berättades på bildskärmar runt om i lokalen.
De amerikanska bombningarna under kriget. Kartan är framställd med hjälp USAs egen bomstatistik
Rapport från djurbutiken
Vi promenerade utmed Mekongfloden och efter diverse dispyter mellan familjemedlemmarna delades de fyra i tre grupper. Jag och hustrun flanerade runt på marknaderna och tog sedan sikte på en butik där man kunde köpa väldoftande oljor, tvålar och annat som jag finner onödigt. Döm om min förvåning när hela ressällskapet sammanstrålade i just denna affär. Sönerna skulle givetvis handla åt sina flickvänner. Personligen fann jag en av resans höjdpunkter här. I ett hörn på en bänk stod helt omotiverat en tungdykarhjälm av märket Siebe Gorman. Världens utan jämförelse bästa tungdykarhjälm. Det är inte varje dag man får klappa på en sådan.
En inte särskilt shoppinginriktad turist på Vientianes nattmarknad
Som vanligt fanns det mycket av varje
och lite grann från ovan
Siebe Gorman tungdykarhjälm. ”Made my day”
Under promenaden hade vi också passerat kontoret för The Mekong River Commission (MRC) där min kusin är chef och försöker hålla ordning på vad medlemmarna har kommit överens om. Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam är ordinarie medlemmar och Burma och Kina har observatörsstatus i organisationen. Det var en upplevelse att senare på kvällen träffa min kusin och få höra lite mer om problemen längs floden med dess resurser. Att min kusin just blivit far och våra söner fått en ny syssling var givetvis också en stor händelse.
Sista dagen i Vientiane besökte vi That Luang som är en av de viktigaste religiösa platserna i landet med en stor gyllene stupa och flera tempel. Vi åkte också förbi det som innevånarna i staden kallar den vertikala landningsbanan. Efter kriget fick Laos cement för att bygga en landningsbana av USA men de byggde en stor triumfbåge i staden istället. Den bästa skrönan om staden är annars historien om bryggeriet som gör ölet nummer ett i Laos, Beerlao. Det berättades att Carlsberg fick bygga ett bryggeri i Vientiane för att förse byggnadsarbetare med öl när en större bro byggdes i staden. I det bryggeriet skapades sedan Beerlao. I och för sig en skröna visade det sig, men en bra skröna tycker vi.
That Luang
Den vertikala landningsbanan
Man förstår att Beerlao har 98% av marknaden
Kan en turistbild bli mer typisk än denna?
Vi åt ”svensk” pizza och fann att man även i Vientiane kan köpa svenskt snus innan vi tog oss till bussterminalen för att påbörja resan söderut för några sista lata dagar på vår resa.