Att planera allt i detalj på en fyra veckors resa går inte och även om vi tagit oss genom Yunnan utan mankemang, så var det nog främst Erics förtjänst. Nu väntade nya upplevelser på nya vägar i ett annat land, med lite mindre ordning och reda jämfört med Kina, även om Laos också är en kommunistisk diktatur.
På årets näst sista dag gick jag upp tidigt för att tillsammans med Eric fixa våra bussbiljetter för vår resa vidare in i Laos. Vi köpte biljetterna och fick reda på att bussen skulle lämna Mohan först klockan 09.00. Det gav oss tid att äta frukost och växla lite laotiska kip från en av de många valutahajarna som rörde sig kring busstationen. De var alla laotier och vi blev bara lite klädsamt lurade.
Till vår stora förvåning visade sig bussen vara en sovbuss. De flesta passagerarna var på väg från Kunming i Kina till Vientiane i Laos. Några möjligheter att göra om bussens liggplatser till sittplatser fanns inte. Så vi fick göra oss hemmastadda bäst vi kunde. Vi vinkade farväl till Eric och bussen rullade mot gränsen.
Jaha, och hur skall vi ordna till detta?
Under tiden vi väntade vid gränsen för att rulla ut ur Kina och in i Laos fick vi chansen att vinka av Eric en gång till eftersom han dök upp med diverse persedlar som vi glömt i bilen. Sedan vi checkat ut ur Kina och checkat in i Laos blev vi stående vid den laotiska tullen. Efter någon timma fick vi plötsligt åka iväg utan att tullen gjort någon visitation över huvudtaget. Lite ordning, men ingen reda.
Monumental gränspassage! Allt blir lite bättre med bladguld och har man inget annat så blir imagen viktig.
Färden genom norra Laos går genom ett vackert och dramatiskt landskap med höga berg och djupa dalar. Men det har man svårt att se från liggande position och färden i dessa trånga liggplatser blir lite jobbig.
Reste man sig upp så kunda man se ut om det inte låg folk och packning ivägen.
Inte ens alla asiater kunde sträcka ut sig i liggbussen, framförallt inte med all packning i bingen.
har man inget annat att göra så fotar man sina fötter.
Ungdommarna snett över som räddade Catharinas dag. De var från Finland och hade med sig finländsk lakrits.
I Muang Xai skall vi byta buss. Då visar det sig att vår buss endast går en gång om dagen, kl 09.00 på morgonen, och från en annan busstation på andra sidan staden. En både filosofiskt engagerande och språkligt intressant diskussion utbryter mellan vår busschaufför, Christoffer, Catharina och undertecknad. Samtalet förs omväxlande på kinesiska och engelska eftersom chauffören talar avsevärt bättre engelska än de flesta kineser, men mycket filtreras genom Christoffers kunskaper i kinesiska. Chansen för missförstånd är stor, men eftersom alla deltagarna har en positiv grundinställning för att hitta en lösning på problemen, så går det alldeles utmärkt.
Chauffören föreslår att vi åker med till en T-korsning som finns utsatt på vår karta. Det är mer än halvvägs till vårt nästa mål Nong Khiaw, där vi skall ta båt upp längs Mekongfloden. Han vill släppa av oss där. Vi undrar lite, eftersom det inte finns någon ort markerad på kartan vid T-korsningen. Men det tycker chauffören inte är något problem, där finns flera hus säger han. Så vi chansar och kliver ombord igen och intar åter våra liggplatser.
Efter tre timmar på skumpiga laotiska vägar kliver vi av i en T-korsning som har en by kring sig. Bussen rullar vidare och vi ser oss omkring. Inga uppenbara transporter, ingen som pratar engelska och snart är det mörkt. Vi placerar packning och Jonathan i ett gathörn och jag ger mig ut och försöker hitta någon med en SUV som kan ta oss de sista milen. Det går sådär. Dock kommer jag på att kinesiska är ett klart mer gångbart språk än engelska på denna plats.
Inte mycket att se uppåt gatan.
Och inte mycket mer att skåda neråt gatan
Trött ung man vaktar bagage
Lite får man ställa iordning när fyra turister dyker upp och lagrar sin packning utanför butiken.
Det passerade fordon lämpliga för transport men alla skulle åt fel håll.
Så i skymningen försvinner Christoffer och Catharina iväg medan jag och Jonathan passar väskor och lite planlöst stoppar tuctucs och andra fordon som ser ut att åka vår väg. Vår långe tolk återkommer i den allt mer tilltagande skymningen med ett nöjt leende på läpparna. Med hjälp av sina språkkunskaper har han ordnat rum för natten, mat på hotellägarens restaurang samt transport dagen efter i deras Toyota pickup. Nu är allt bra igen och pusselbitarna faller på plats vid en vägkorsning i norra Laos i en by som visar sig heta Pak Mong.
Rapport från ett tvättställ i Laos
Så sänkte sig skymningen över Pak Mong men inte över vår fortsatta resa
Efter frukost packar vi in oss i bilen med ägarens man som chaufför. Vi får även två thailändskor med på flaket. Medan vi packar försöker jag kommunicera med fyra stycken japaner som bott på vårt hotell och som reser på tre moderna motorcyklar och med mycket gadgets och prylar. Bland annat gillar jag deras campingkök. De kan inte ett enda ord engelska! Fascinerande, och de har hjälmar med sig men de använder dem inte. Hjälmarna hänger som lite blingbling på deras packning.
Vår chaufförs dotter skall bara åka med pappa på den lilla resan. Hon sitter utan bilbälte mellan mig och honom. Jag är givetvis förfärad men chansar på god min i elakt spel och nöjer mig med att våra cyklande tyska vänner från kvällen innan, har hjälmar på sig när vi far förbi dem. Det finns folk man kan lite på vad det gäller trafiksäkerhet.
Och så var vi åter tillbaka på vår ursprungliga resplan.
Ajabaja, barn utan bälte och bälteskudde. Hur överlever de?
Ordentliga tyska cyklister
Våra thailänska lifterskor på flaket.
Och så var vi framme i Nong Khiaw och ikapp vår ursprungliga resplan.