Så kraschlandade vi då efter vår italienska turné.
Jag visste vad om väntade. Vad som krävdes. Förmågan att finna det tekniskt kunnande härbärgerat någonstans och en musikalisk uppfattning i två taktarter. Dessa skulle letas fram på plats varande i huvudets sedan länge glömda skrubbar. Närmast i vägen framför mig stod en medicinsk mask. Non-invasive ventilation (NIV).
Passerade jag inte den med godkänt blev det respirator.
Den skulle med kraft och oljud, i lika delar, hjälpa till att få in luft i säckarna innanför bröstkorgen, där det sedan skulle trålas syremolekyler. Ett nödvändigt ont för den som ville undvika intubering i samband med svår lunginflammation.
(Samtal tidigare på dagen med 1177)
”Jag vill att du tar dig till Axessakuten på Södra Allégatan 6, NU, jag ordnar med transport” Sjuksköterskan i luren kan sitta var som helst Sverige)
Då jag insisterade på att få gå själv bland annat eftersom jag skulle vara framme innan hon fått tag på en bil, kontrade hon med att jag inte fick går ensam. Jag fipplade med högtalartelefonen och klev i till C som satt i sitt arbetsrum.
”1177 kräver på att du går med till Axessakuten”
”Det gör jag, jag måste bara fixa mig.”
Det behövde inte jag. Vi gick den dryga kilometern. Någon annan får analysera varför jag och C idag oftast inte sitter bredvid varandra i sådana väntsalar när jag väntar. Hon driver runt och kollar, jag spanar på röda siffror på en display.
Tystnad och väntan som den blir på vintern när ingen vet.
”B133”
Det är ju jag. Ser ingen C.
Satt intill en bestämd kvinnlig läkare. Jag höll emot och gav korta ingenjörsliknande svar, så fåordigt som jag kunde. (Det är en okänd kompetens jag besitter). C släntrade in genom dörren med påse märkt ”Burger King”.
Läkaren gick inte att övertala till annat än sjuktransport.
”Gå, det klarar du inte av och dessutom är spåvagnarna publika, du är sjuk, kanske smittsam”
Ord och inga visor. Vi fick invänta beställd bil med Taxi Kurir till akuten på Sahlgrenska.
Så klev vi in i väntsalen på SS. Det kom ut tre kanske fyra från Triage, sedan blev det min tur. C hängde på. Det stacks nålar, togs prover och akutläkaren byttes mot en från intensiven.
Häggan var mer än spak. Stängde av visst inflöde av information och allt utflöde. C fick agera medföljare och informatör. Det blev hej och tack till C och jag rullades iväg. Med den dagens lokalsinne skulle jag inte ha hittat tillbaka.
Baxades in på intensivvårdsavdelningen. Civilkläder av, sjukhuskläder på, anslöts via slängar och sladdar till sjukhusets system. Mätningarna startades och analyserna tog sin början. Andningen testades och syresättningen bedömdes klart otillräcklig. Hotets mörka moln seglade upp.
Jag tog till mig det påtagliga hotet med respirator, syrgas och en rejäl lunginflammation. I huvudet letade jag efter fokus, rytm och energi för få ordning på det där som måste ordnas. ”Faan du kan ju det här.”
En maskin mot mig, utan elakhet eller makt, förutom över ett stort obehag, som ställs mot hjälp, men med biverkningar. Men jag får inte ihop det. Kan inte synka mig till samarbete och underkastelse.
Huvudet övergår från desperat tomgång till funktion. Jag räknar tyst, 1 pilsner, 2 pilsner, 3 pilsner, och så vidare uppåt. Det känns som om jag blir meditativ. Lugnet återställer sig lite.
”Kan vi göra ett prov till”, frågade jag.
Flexibel personal samarbetade. Jag styrde, på med prylar, Inget lyckat försök, men bäst hittills. Det kan gå. Läkaren avvaktade, sa att jag skulle vila.
Nytt försök, kanske det sista, vad vet jag. Siktar på funktion, inte världsrekord, bara över muren, 1 pilsner, 2 pilsner, 3 pilsner. Bristande synk, men klarar av att visa styrka, ta emot. Kampen var inte slut. Men så en stund senare fick jag kliva på tåget bort från respiratorn.
”Jag vann, I beat the mashine! Masken fortsatte att trycka ner mer luft i lungorna, men tog också bort det mesta av min röst, Jag var taltruten, muskelkraften hamnade nära noll.
Så jag var tyst. Brast så ut i ett samtal med en fysio inom andningshjälp. Hon frågade vad jag gör. Det var hennes fel! Och så köpte hon en av mina böcker. Jag blev tyst igen.
Tog mig igenom onsdagen med besök av C. Vaknade som kung i sinnet och fick hjälp att sätta mig upp i en stolsattrapp. Personalen hade inget stort förtroende för mig, men spelade med. Baksidan av att jag mår bättre är att någon behöver min plats. Men de hjälpte mig att rigga och ta ett foto till.
Så rullades jag iväg, i ambulans för första gången. Next stop infektion på Östra sjukhuset. Man tar inte lika coola bilder där.
Sedan körde jag och C i diket, rejält den här gången. Och nu har de låst in mig och C, inte bara i skilda rum, utan på skilda sjukhus. Jag hänger på Östra och C på SS. Fortsättning följer.
Passa på att ta vara på er och ta en pilsner, en fredagspilsner