Redan Alfons Åbergs filosofiskt lagda farmor redogjorde för att man måste ha tråkigt först, innan man kan ha roligt! Tyvärr angav hon inte, eller ens antydde, hur tråkigt man måste ha, innan det blir dags för att ha kul igen.
Gåtor, frågor, svårlösta rebusar, infantila charader eller bara allmänt huvudbry, det är knappast det man behöver när man står till fotknölarna i ett träsk av uppgivenhet.
Genom fönstret ser jag att majoriteten av glitter och julutstyrslar har arkiverats. Decembers jubel är lagt till handlingarna. Januaris missmod toppat med en dos pandemi står sig starkt i jämförelse. Förtvivlat kämpar jag med att få min inredningschef att förstå att figuren i fönstret i mitt arbetsrum inte är en julprydnad. Bara det att figuren har röd dräkt, vitt skägg och en röd luva, gör den inte per automatik till en säsongsfigur. Jag förlorar. Dystert!
Nu är det ju faktiskt årets bedrövligaste vecka som rullar på i vår åsyn. Veckan som har absolut lägst underhållningsvärde. Den innehåller en hel del väntan. Personligen väntar jag på att ett tryckeri ska trycka. De mer anspråkslösa väntar på att det ska bli vår. Någon annan räknar antalet dagar till nästa lön, antalet dagar det tog innan nyårslöftena bröts, antalet dagar till midsommar då man får börja må dåligt igen när vi åter går mot mörkare tider.
Ni kanske inte tror på det, men den tredje måndagen i januari är årets tråkigaste dag. Det har vetenskapsmän räknat fram.
Och medan vi väntar och ledan står oss upp i halsen, kollar vi upp via de sociala medierna var vi står i hackordningen i tråkighetsställningen. Är jag den mest tröttsamme eller står jag ut i mängden med en smart och exklusiv tråkighet? Sjunker jag i anseende genom att uppvisa en längtan efter det som just nu är ouppnåeligt? Har jag för mycket att göra som inte är roligt, utan bara är enformigt?
Riktig tristess är att behöva leta efter något att längta till.
Barn överlever att ha långtråkigt, vuxna radikaliseras. De blir antivaxare, trumpsupportrar, narcissister, hobbyepidemiologer, språkpoliser och dragspelare, som sammantaget får Ove att framstå som ett socialt geni. Och allt spys ut genom de sociala trattarna.
Facebook har fler anhängare än både kristendomen och islam. Frivilligt lindar vi in oss i den nya tidens sekt. Därifrån loggar man inte ut så lätt. Lika svårt att lämna det nätet som elnätet.
Den inte fullt så filosofiske filosofen Rolf Zetterlund sa: ”Det är aldrig för sent att ge upp”. Som motsats till det idealet, finns vår lilla grupp av distingerade män som vandrar genom staden under benämningen ”Snillen spankulerar”. Våra barns förslag ”Antikrundan”, antogs inte.
Vi fortsätter att gå framåt.
”Snart så är det fredag, då försöker vi igen”
PS: Det blev en Odd Island Brewing Folkale, när jag satt punkt. Ett utmärkt val!