För en tid sedan testade jag en grej, något som var ganska nytt för mig. Jag är ju bara plus 60, så jag har inte hunnit med så mycket ännu i livet. Men nu var det dags, jag provade att sjukskriva mig.
Det var lite besvärligare än vad jag hade väntat mig, eller faktiskt tvärtom. Men allt som man inte kan är ju lite besvärligt. Men vetgirig gick jag till vår personalansvarige vaktmästare och undrade över företagets hantering av sjukskrivningar. Eftersom jag bara jobbat här i tretton år så har jag inte hunnit med att bekanta mig med all rutiner i verksamheten.
HR-ansvarige (det skall tydligen kallas så) berättade då att där jag jobbar så kör vi inte med karensdagar utan har ett mindre byråkratiskt system. Det minskar även den administrativa ansträngningen hos de ansvariga. Men det är absolut inte mig emot.
Wow, tänkte jag, och gick hem.
Så blev jag sjukskriven i två dagar, för att sedan ta helg och på måndagen trotsa min hustru och alla andra och återgå i tjänst. Det gick sådär.
Vid det här laget hade jag intresserat mig lite mer för företeelsen sjukskrivning. Så funderade jag lite till och tänkte på varför folk är sjukskrivna. På företaget där jag jobbar är det alltid några som behöver vårda sig. Eftersom jag är äldst så är alla andra yngre än vad jag är. Men många av dem är trots det större än mig. Inte alltid längre än vad jag är, men de drar ändå en större storlek. Om ni förstår min inlindade otillåtna kategorisering.
Och så vabbas det en hel del. Det har jag aldrig gjort, vad jag kommer ihåg. Fast ibland är det både barn- och hunddagis på jobbet. Det tar jag med jämnmod. Det visar sig också att den yngre generationens mammor inte bara passar barn, de även är dagmatte åt hundarna, som ju numer inte får vara ensamma hemma. Så när mamma är sjuk får doggen hänga med till jobbet.
Via Internet och Google letade jag efter mer information. Där stod en hel del om våra vanor och om i vilka landsändar folk är mest sjuka, hur de är sjuka och det spekulerades också lite i varför de är sjuka. Men det var inte det roligaste och mest upplyftande som jag hittade.
Jag snavade över en diagnos som inte finns längre. Eller ja, den finns som företeelse, men man är inte sjuk om man lider av den numer. Fast det är så att man inte lider heller längre och det gjorde man inte då heller, utom i smyg. Det vill säga om man smög.
I augusti 1979 sjukskrev sig ett antal homosexuella svenskar hos Försäkringskassan eftersom homosexualitet då klassades som en sjukdom. ”Jag känner mig lite homosexuell idag, så jag vill bli sjukskriven”. De krävde även att få sjukpeng utbetald.
I sällskap med en känd svensk komiker satte de sig på trappan utanför Socialstyrelsen och skanderade ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella”. Dåvarande generaldirektören Barbro Westholm gick ut och talade med Jonas G och de andra och på måndagen efter demonstrationen skickade hon ut en kungörelse inom verket att ”friskförklara alla homosexuella och ta bort klassifikationen”. Den 19 oktober 1979 stöks homosexualitet ut sjukdomsregistret.
Det är humor och ger hopp om framtiden, nu när det nya året är ungt och ännu inte lika roligt.
Jag hoppas att ni inte sjukanmäler er till 2019’s första fredagspilsner.