Månad: augusti 2015

Efter fyra veckor på resa tar vi några sista bilder på Don Det och södra Laos och anträder vägen hem, för att ta oss genom Thailand och Kina via Bangkok och Beijing tillbaka till Sverige. Men först gör vi en liten avstickare via den gamla kungliga semesterorten Champasak.

I morgonsolen flockades ett stort antal turister för att ta sig från Don Det till fastlandet och sedan vidare till sina respektive mål. Vi hade bokat båt och sedan buss vidare till Champasak. Trots det stora antalet personer som ville få plats i båtarna uppstod inga svårigheter utan alla tog det lugnt och under viss oordning fick alla till slut plats. Mest störande var de som trodde sig bokat VIP-plats och behandling efter det. Eftersom det inte fanns vare sig VIP-platser eller möjlighet att ges särskilda förmåner i köandet, smälte de kraven från dessa resenärer i takt med att solen steg upp.

 

Det fanns inte bussplatser till alla och den ansvarige vid busstationen hade ett besvärande uttryck i ansiktet samtidigt som han kedjerökte. Det kändes bra att vi redan löst biljett till vårt resmål. Efter en stunds palaver blev vi anvisade en minibuss som skulle ta oss till Champasak. Som tur var gick jag ut och kontrollerade så att vårt bagage var ombord på vår buss. Catharinas väska var på väg ombord på en annan buss innan jag fick lastpersonalen på riktiga tankar.

 

Champasak

 

Vi klev av i en vägkorsning i en by och vandrade ner till Mekongfloden där en båt tog oss över till Champasak. Efter att vi snabbt installerat oss på vårt hotell hyrde vi med hjälp av personalen cyklar för att ta oss till khmertemplet Vat Phou, som numer även är ett Buddisttempel. Cyklarna levererades till oss på hotellet, riktigt bra service.

 

Kontoret där vi löste biljett.

Terminalen som vi lade ut ifrån, allt är inte tiptop här

Finn felen: Ingen hjälm, ingen lampa, inget ljus!

Under Khmerrikets tid var templet helgat åt Shiva, en av de äldsta och högsta gudomarna inom hinduismen. Khmerfolket var också de som till stora delar byggde det tempelkomplex som ruinerna på platsen vittnar om. De äldsta delarna som finns på platsen idag härstammar dock från 1000- till 1200-talet. År 2001 utsågs Vat Phou till världsarv av Unesco.

 

När vi cyklade tillbaka mot hotellet föll mörkret snabbt och det var nog inte så lite oansvarigt att ta oss fram på cyklar utan reflexer och lampor så sent.

 

Med beslutsamma steg på väg mot Vat Phou i solnedgången.

Likheterna med delar av Ankor i Kambodja är slående

Man får se sig för var man sätter sina fötter på både gångar och i trapporna

Poserar!

Utsikt mot dammarna nedanför

Altare uthugget i berget

Och mycket elefanter var det.

Efter frukost nästa morgon promenerade vi upp och ner längs huvudgatan och beskådade allt ifrån ruckel till villor i fransk kolonial stil. Det är inte helt lätt att föreställa sig att staden var ett kungligt tillhåll tills för ungefär 30 år sedan. Numer är den kungliga glansen helt borta. Vi tittade på fontänen mitt i gatan som numer inte sprutar något vatten, men har en gatlykta placerad mitt i. Och så beskådade vi statusen på restaurangen där vi på kvällen före intagit en Gin & tonic. Det såg bättre ut där inne på kvällen än som en byggarbetsplats i dagsljus.

 

Rustik ruin som inte omtalas i guideboken

Villa i fransk kolonial stil omtalad i guideboken.

Detalj från entréen till samma villa.

Den omtalade fontänen numer helt utan vatten, men med belysning.

Längst därinne tog vi en G&T kvällen före.

I mörkret upplevde vi det inte som en byggarbetsplats.

Med hjälp av kartor och gps fann vi sedan det som skulle blivit en kunglig villa i Champasak. Betongskelettet står kvar med väggar, golv, trappor, några räcken och några dörrar. Undervåningen och entrén beboddes av kor och kalvar men de var inte så förtjusta i trappor utan höll sig på bottenvåningen. Ruiner är alltid fascinerande och moderna sådana har alltid något tragiskt över sig som det är svårt att sätta ord till. Precis som resterna av Bokor i Kambodja.

 

Det som skulle bli den kungliga villan i Champasak

Fortfarande vacker pelargång.

Vy med huvudet precis uppe genom trappan upp på taket

Utsikt från taket mot flod och våtmarker bakom villan. Mekongfloden ligger åt andra hållet.

Trapporna hade blivit magnifika.

Sakta vittrar det sönder.

Vårt sista uppdrag var att hitta en skola där vi kunde lämna alla de pennor som vi tagit med oss hemifrån. Vi fann en skola och lämnade över pennorna till en lärare eftersom barnen var hemma och åt lunch.

 

Vårt utmärkta hotell ordnade en bil med chaufför som tog oss till gränsen. Området i ingenmansland mellan Laos och Thailand är ett skattebefriat handelsområde och innehåller även ett casino.

 

Efter en utdragen och riktigt viktig familjediskussion om behovet av att shoppa delades vi upp i mindre grupper. Jag och sönerna återförenades i en taxfreebutik där de hittat ett ställ med skotsk whiskey för 6 USD per flaska om 70 cl. Jag läste etiketten så noga som möjligt och därefter köpte vi fyra flaskor. När vi något senare tagit oss fram till vårt hotell på en thailändska sidan provsmakade jag nyfiket drycken. Den var en helt godkänd blended skotsk whiskey. Ibland kan man göra fynd även på fyndmarknader.

 

Via Thailand

Vi gick in i Thailand med all vår packning för att ta oss till staden Ubon, varifrån vi skulle flyga inrikes till Bangkok. Vi traskade länge och undrade lite till mans om vi skulle få gå in till staden. Då dök en man upp med en fågelbur i handen och frågade om vi skulle in till staden. Trots att han uppenbarligen var på väg någon annanstans ledde han oss snabbt till en busstation, som han tydligen åtminstone till viss del skötte, och såg till att vi kom iväg mot staden.

 

Efter sedvanligt palaver med rum med dubbelsäng respektive twin bed, fann vi oss ätande en utmärkt måltid på en vietnamesisk restaurang med personal som pratade kinesiska. Hotellets skyttel tog oss till flygplatsen och så var vi i Bangkok. Väl där packade vi in vårt bagage på förvaring på flygplatsen och tog tåget in till centrum.

 

Efter en runda på marknaden HBK fick vi en stunds lugn på St Regis hotell. Christoffer har tillbringat en del dagar där och även uppträtt med Gosskören på hotellet. Han blev igenkänd av personalen i baren vilket säkert ökade på vår känsla av välbefinnande.

 

 

Klassrum i Champasak

Skola i Champasak

Skolbarn i Champasak

Själv skådade jag ut från terrassen och ner på den galoppbana med tillhörande golfbana med några korthål som låg där. Mitt i en stad där markpriserna måste vara astronomiska ligger denna gröna yta till synes omotiverat. Omotiverat tills dess att man får reda på att galoppbanan och golfbanan tillhör den thailändska militären. Och vem skall övertyga militären i Thailand att denna icke exploaterade yta nog används bättre för husbyggnad, jämfört med rekreation för ett ringa antal höga militärer. Korruption är ett svårt problem och inte alltid så lätt att se, speciellt om man skall se den när man ser sig själv i spegeln.

 

Nattens skyline i Bangkok från baren på St Regis Hotel

Och där nere ser man galoppbanan och innanför det ett par hål på korthålsbanan

Beijing igen

Via nattflyg kom vi åter till Beijing. Vårt hotell låg bredvid järnvägsstationen och med tåg tog vi oss till Sommarplatset. Där vandrade vi runt och blev imponerade och undrade vad som hänt i världen om kineserna moderniserat sin armé istället för att lägga pengarna på att bygga upp det igen när britterna på rent djävulskap bränt ner det.

 

Kontrasten i temperatur till södra Laos var mycket påtaglig. Det var väldigt kallt i Beijing och isen låg tjock på sjö och dammar vid Sommarpalatset. Vi konstaterade att vi frös, att smoggen var tillbaka och att vi varit på turné ganska länge.

 

Sedan tog vi oss till det hysteriska Silk Market där jag och Catharina köpte en ny kamera och diverse pikéer som redan försvunnit, jag tror de hamnade i sönernas packning. Slutligen slösade jag en hel del tid på att leta efter ett särskilt bankkontor för att kunna betala det vi var skyldiga Eric från turen runt i Yunnan. Men inga bankomater ville fungera för insättning via något av mina bank- och kreditkort. Fantastiskt att han gav oss förtroendet att betala det sista på hans räkning vid ett senare tillfälle.

 

Christoffer försvann i kvällningen för att besöka sina hemtrakter från det året då han bodde i Beijing.

 

Så tog vi oss till flygplatsen där jag lyckades få alla att gå av vid fel terminal men efter lagom med panik fann vi en transport till rätt terminal, rätt flyg och så tog vi oss hem.

Ser ni hur kallt det var?

Selfie efter två Irish Coffee

Sommarpalatset byggdes som en mycket liten stad med en stads alla delar.

Och nu kan man ta sig fram med olika hjälpmedel och leksaker, dock en på skridskor

Klart att staden har en bro

Och några butiker

Och en mycket hög och imponernade pagod

Smoggen finns där också men den fanns inte då sommarplalatset byggdes

Och här leker Beijingborna på isen men ingen åker skridskor

Vid Laos sydspets finns området Si Phan Don, de fyra tusen öarna. Det är här som Mekongflodens största vattenfall finns, det som gör att floden inte är farbar från Kina till Vietnam. I detta stora ölandskap i Mekongfloden växer en turistindustri fram.

Si Phan Don och de två huvudöarna Don Det och Don Khon var okända för de flesta för tio år sedan och det är bara under senaste fem åren som resenärerna tagit sig hit på allvar. När det drogstinna livet i Vang Vieng stängdes, hittade snart de yngre av backpackers hit. Prisnivån och klassen på hotell och barer låg på deras nivå. Don Det är partyön och visst konsumeras det en del droger, men inget som är i närheten av det vilda och depraverade livet i Vang Vieng.

 

 

Lite reklam för droger gjordes det och Magic fanns som del av namn på maträtter här och var

Och runt lägerelden röktes det annat än tobak

Don Det kommer inte att utvecklas till ett nytt drogrelaterat tillhåll för västerländska backpackers. Man ser redan hur klassen på hotell, barer och aktiviteter höjs och med det även priserna. Både enskilda företagare och de kedjor som etablerar turistverksamhet här, jobbar på att höja statusen på området och med att locka turister som har större plånböcker än backpackers. Öarna erbjuder också möjligheter att avnjuta denna del av landet i ett tempo som är laid back utan krav på speed från kickar och piller.

 

Turister som paddlar iväg med flytvästar på medan lokalbefolkningen tar färjan till fastlandet.

Tåget

 

Jag och Catharina tog en stilla promenad runt hela Don Det. Stilla på det sättet att vi gick lite långsamt i värmen. Vi mötte såväl grisar som höns och vattenbufflar längs stigen. Och vi trängdes även med flera mopeder som några trötta turister for fram med istället för att gå eller cykla. Dessutom gick vi förbi bensinstationen!

 

 

Tysta, grisen sover

Traditionell bensinstation.

Halvvägs runt ön kom vi till bron över till grannön Don Khon. På andra sidan fann vi en liten utställning med ett rostigt gammalt franskt ånglok som dragit vagnar över de båda öarna. Den bastanta bron som vi gått över visade sig vara en gammal järnvägsbro och den fina vägbanken som går tvärs över Don Det är den gamla banvallen. Det fanns mängder med intressant historia här.

 

När fransmännen koloniserade Indokina försökte de frakta varor, personer och meddelanden längs Mekong till och från Kina. Detta var omöjligt på grund av vattenfallen vid Si Phan Don. Dock ligger Don Khon och Don Det mitt i vattenfallet. Så fransmännen byggde en lastramp på södra Don Khon och en på norra Don Det och drog en järnväg däremellan inklusive bron mellan öarna. Den mystiska betongkonstruktionen som mötte oss när vi kom till Don Det första gången visade sig vara den norra lastningsplatsen och senare såg vi även den omotiverade betongkonstruktionen på Don Khons sydspets som också fortfarande står kvar. Fransmännen fick dock aldrig någon fart på handeln och transporterna den här vägen.

 

Efter en vätskepaus på en restaurang vid bron upptäckte jag att de infört trängselskatt vid bron. Alla cyklar och mopeder som åkte över bron fick betala motsvarande fem kronor för att passera. De flesta gjorde detta utan knot men en grupp tyska turister fann det för gott att ha en djup diskussion om huruvida de skulle avstå från att fara över bron på grund av den ohemula kostnaden.

 

 

 

Den väl tilltagna bron byggdes som en järnvägsbro 1910.

Och här är det rostiga loket som återfanns för några år sedan.

Lite historia för er alla.

Och så här ser det ut på kartan för den som inte litar på verkligheten

Och visst undrade vi vad det var för udda betongkonstruktion vi närmade oss.

Betongen är nog för jobbig att ta bort. Bilarna kör längs vägen på den gamla banvallen till Don Khon. In till centrum på Don Det får man gå eller cykla.

Och när vi kom hem till hotellet fick vi göra en insats som sjukvårdsteam. Hotellchefen hade snavat och stukat sin ena fot rejält. Vi lindade vristen på honom och han blev riktigt nöjd men hans hustrus min talade nog mer om makens tillstånd då han snavat. Hon var inte lika nöjd.

Unga resenärer betalar gladeligen 5 kronor för att cykla vidare från Don Det till Don Khon

men några av mellaneuropeiskt ursprung tycker att det är fel att ta ut avgifter av de stackars turisterna

Delfiner

 

Ibland blir man utvisad direkt. Gossarna ansåg att deras snart 60-årige far och hans dåliga rygg inte skulle klara en dags kajaktur runt Si Phan Don. (Det är min absoluta uppfattning att min ortoped delar sönernas uppfattning, tyvärr.) Så det fick bli olika färdmedel för de olika åldersgrupperna. Jag och hustrun bokades i en tuctuc vars chaufför tog hand om oss hela dagen. Vad min ortoped tycker om det låter jag vara osagt. Grabbarna klev ner i var sin kajak och försvann nedströms.

 

 

Vårt första stopp var att titta på floddelfiner. Vi for först på landsvägen för att sedan svänga av in på en grusväg. Efter ett antal skumpiga kilometer kom vi fram till floden. Där fanns en liten kiosk och några longtailbåtar, men vi var de enda turisterna just då. En båtförare tog oss ut på floden och efter en stund stängde han av motorn och vi drev lite sakta med strömmen. Ganska snabbt fick vi syn på två delfiner som hoppade och rörde sig i ytan. Dessa floddelfiner dyker endast korta stunder och när de andas rör de sig bara precis i ytan så man ser oftast inte så mycket av dem. Vi hade dock turen att få ett par kort på dem.

 

Som om det här fordonet skulle vara bättre för min rygg än en kajak

Sammanlagt tror vi att vi såg fem olika individer den dagen. Detta är en hemsk upplevelse med tanke på att det uppskattas att det endast finns cirka 140 levande individer kvar i Mekongfloden.

 

Delfinplask i Mekong

Där fick jag den!

Så här ser delfinerna ut i närbild

och så här ser delfinerna ut när de leker

Vattenfall

 

Sedan for vi till det stora vattenfallet som laotsierna mäter till världens största eller i alla fall bredaste vattenfall. Detta är en sanning med modifikation eftersom de båda öarna Don Det och Don Khon ligger mitt i fallet och tas med i mätningen. Fallen mäts också på andra sätt också för att bli störst i Asien till exempel. Infarten till parken runt fallen var ofantligt nersmutsad och vid själva entrén möttes vi av en svårförklarad trädstam i ett tempel. Det visade sig så småningom att trädet varit heligt och stått mitt i vattenfallet. När det föll släpades stammen till ett tempel där det nu tillbeds.

 

Området precis kring fallet var välordnat för turister. Det fanns en marknad med allt, även två stycken AA-batterier som krävdes till vår kamera. Elbilar, givetvis, körde oss ner till fallen. Det var inte många turister där, men alla skulle ta bilder av fallen och selfies i alla upptänkliga vinklar. Utsiktsplatserna hade alltså kö, så trots Catharinas motvilja klättrade vi ner mot floden och fallen.

 

Det är nog trots allt positivt att vi reagerar på nedskräpningen

Och här är det heliga trädet i sin heliga grav i sitt heliga tempel

När vi åter mötte grabbarna på hotellet visade det sig att de besökt samma ställen som vi och också fått se floddelfiner.

En vy över vattenfallet



Och här fiskar några djärva fiskare nedanför fallet

Vi njuter av utsikten, skuggan och förfriskningar

Och så kom det några till för att titta på vattenfallet

I samband med att vattenföringen i Mekongfloden ökar under regnperioderna spolas en del byggnader bort som ligger precis i strandkanten. Detta är ofta restauranger och små hotell (guesthouse) vilket den laotiska myndigheten identifierat som en risk för turisterna. Så nu gäller nya regler för allt som skall byggas och troligen även för det som redan är byggt. Men det senare är vi osäkra på uppföljningen av från myndigheternas sida. Kanske litar de på att Mekong löser problemet på lite sikt.

Jag och Catharina flanerade iväg längs stigen utmed floden bort från byn som ligger på öns nordspets. Vi gick alltså söder ut för den som är noga. Den synbara kvaliteten på hus, restauranger och ställen för övernattning sjönk märkbart ju längre bort vi kom. Vi vände så småningom tillbaka och passerade vårt boende och fortsatte in mot ”centrum”. Där låg givetvis öns främsta boende. En avsikt med promenaden var att hitta ett ställe med lite mer klass än Sengthavan Guesthouse, för att ge de sista dagarna mer glamour.

 

Restaurng en bit från centrum som inte uppfyller den nya normen. Den står nog inte kvar så länge till

Catharina hade gjort en short list men ställe ett och två på den kunde inte garantera rum, men det kunde nummer tre, Little Eden. Vi bestämde att vi skulle flytta dit nästa dag. När vi kikade lite nyfiket på restaurangdelen, som inte hängde särskilt långt ut över floden, fick vi reda på lagen om att inga hus längre fick stå på pelare ner i floden.

 

Med ett nymornat intresse för byggnadskonstruktion tog vi en fortsatt promenad utmed flodkanten och spanade efter hur läget ser ut för de som driver verksamhet vid vattnet. Och det kändes som om de nya förordningarna trots allt var kända och på väg att träda i kraft, i alla fall vad det gällde nybyggen.

Fullt så här primitivt hade vi inte tänkt att bo.

Nybygge enligt normen och de kan nog få ett däck från restaurangen att sticka ut en liten bit över kanten mot floden.

Men här hann de inte bygga klart innan de nya reglerna satte stopp.

Detta bygge kan nog bli färdigt en dag. Det ligger i alla fall på rätt plats enligt normen

Och vad som gäller lokalbefolkninens bostadshus det vet vi inte. Men flera ligger i riskzonen att rivas när restauranger och guesthouses behöver ny mark några meter innåt land från floden.

Resenärers fördragsamhet med motgångar och incidenter skiljer sig mycket åt. En hel del verkar bero på dagsformen då backpackers kan vara coola ena dagen och hysteriska nästa dag. Konventionella turister klagar alltid på något! Erfarna resenärer hanterar situationerna på bästa sätt och väljer sina krig med omsorg. Med ett leende kommer man djävligt långt!

På busstationen i Vientiane fann vi vår sovbuss som skulle ta oss ända ner till Pakse i södra Laos. Där skulle vi byta till en minibuss för den sista biten till vår destination, ön Don Det. Bussen föreföll vara av viss klass och våra dubbelsängar var givetvis alltför korta för fullängdsmän, men något annat hade vi inte förväntat oss.

 

Sakta rullade vi ut från stationen med oroväckande ljud från bussens växellåda som ackompanjemang till färden. Våra platser var i den bakre halvan av bussen och jag tror jag låg ganska nära sagda låda som växlar. Vid vårt första stopp för att plocka upp ytterligare några passagerare glömde vi en tjej som gått på toaletten, som vi fick vänta in lite senare när hon kom ifatt oss i taxi.

 

Under natten slumrade jag lite men vid ett tillfälle när jag var vaken kände jag att bussen rullade fram på tomgång. Chauffören gjorde några försök att få in en växel men slutligen stannade vår buss vid vägkanten. Det fanns några hus en bit från bussen där det lyste. Några passagerare passade på att ta en kissepaus och jag gjorde likadant. Sedan kollade jag på våra chaufförer som lite planlöst öppnat luckorna till motorn längst bak. En annan sovbuss från samma bolag stannade då bakom oss. Jag fattade att vår buss inte skulle komma att åka en meter till och väckte mitt sällskap. Vi tog oss ut och jag fixade platser i den redan halvfulla nya bussen och grabbarna sattes att övervaka så att vårt bagage flyttades över.

 

Vi kom fram! Och alla resenärerna i den trasiga bussen fick på något sätt plats i den nya.

Detta är vi bra på. Fem minuter efter ankomst till Sengthavan Guesthouse and Restaurant på ön Don Det hade vi funnit vårt nya tempo.

Då byter vi väl buss då, inte så mycket att säga om, kanske.

Någon blir ju först i kön och vi fick bra platser i den nya bussen, men alla fick plats.

Efter en kortare färd med minibus, som inleddes med att vi först packades in i en buss för att sedan tvingas debarkera för att byta och sedan slutligen packas in i den första bussen igen, nådde vi Mekongfloden. Ett par hundra meters promenad med bagaget tog oss genom den lilla byn och fram till bryggan där longtailbåtarna som skulle ta oss över floden låg.

 

Vi och vårt bagage lastades och så gled vi in mot stranden på Don Det. Ingen brygga på den sidan, men en vinglig stock fanns för dem som inte klev ner i vattnet för att ta sig iland. Då vi var lite oense om geografin på ön och läget på vårt guesthouse gick jag åt ett håll och de övriga tre åt ett annat. Genomsvettinga möttes vi när våra cirklar gick i varandra igen och då fann vi vårt ställe, hittade semesterlunken och intog middag på Sengthavan Guesthouse and Restaurant.

Byggnaden med halmtak är terminalen. Överfarten med båt ingick i vår biljett som vi köpt i Vientiane och den gällde!

Vårt första boende på Don Det, Sengthavan Guesthouse and Restaurant, rekommenderas.

Restaurangen var utmärkt och lite bättre på lördag och söndag då familjens 12-åriga dotter som talade flytande engelska fanns på plats.

och även hit kom solnedgången

Detta visade sig vara en alldeles utmärkt restaurang som vi fortsatte att frekventera även när vi bytt upp oss i vårt boende.