Månad: november 2009

Det händer mycket nu i hänryckningens tid. Ni vet att först sjunger vi ”Den blomstertid nu kommer” och sedan ”Idas sommarvisa” och det faktum att den senare låten skrevs av en djävla invandrare förtigs av alla lärare. Fast sedan den förste maj är ju tjecker i alla fall européer, riktiga européer. Alla vänds upp och ner!

Bladen slår ut på träden och gräset det gror. Allt blir så himla grönt. Bengt Sändhs gamla slagdänga ”Nu är den förbannade sommarn här” blir bara mera sann. För den som tar och tittar på ett flygfoto över kungliga huvudstaden och markerar vatten och grönområden finner att större delen av den centralorten är ett tillhåll befolkat av rådjur och fästingar. Var finns den urbana vardagen och verkligheten? Asfalten? Var är centrum och var är periferin?

Dotterns kamrat grät när familjen flyttade till förorten Grimmered härom veckan. När vi strax därefter färdades i bil mot själarnas vård i flickornas konfirmationsläger, tvingade hon fram ett leende när jag påpekade att vi just passerade genom en förort som heter Ytterby. Det finns alltid något som är värre.

Och så lämnar ungarna skolan, för en tid i alla fall. ”Varför slösa tid med att lära sig saker när okunnighet kommer utan att man behöver anstränga sig!” Kalle och Hobbe vet vad som krävs. Förhoppningsvis finns det en skola att återvända till i höst. Men Stadsdelsnämnderna finns kvar och det är ju alltid en tröst. Statistiken visar dock tyvärr att andelen underkända elever ökar i grundskolan och på gymnasiet. Det beror i och för sig främst på att det tidigare inte fanns något underkänt betyg i den svenska skolan. Men eftersom de underkända ökar och andelen högpresterande är konstant så finns det en mycket tydlig negativ trend.

Fakta slutar inte att existera bara för att man ignorerar dem!

Och ungarna vet hur man fixar det även med de målrelaterade betygen. ”Jag skall välja Göteborgs sämsta gymnasieskola och där skall jag bli bäst”, så låter en programförklaring inför gymnasievalet.

Ytterligare en känga till SDN, denna gigantiska generator av inkompetens: Det finns inget mer meningslöst än att göras något effektivt, som inte behöver göras alls.

Men en pilsner går alltid ner.

Säsongens sista fredagspilsner dricks på restaurang + (Plus) på Linnégatan på fredag från klockan 17.00.

Vad är du för en bit i livets pussel? Själv har jag den senaste tiden upplevt mig som om jag inte passar in i mallen riktigt. Tänk dig som en åttakantig bit i ett fyrkantigt hål. Det vill säga att om tvärsnittet mellan två motstående sidor bara är rätt så passar den åttakantiga biten ganska bra in i det fyrkantiga hålet. Men om någon bestämmer att här skall det vara fyrkantiga bitar i fyrkantiga hål, då blir det värre.

Om man inte är så noga med passformen i pusslet så behöver man inte lägga ner så mycket tid på att anpassa sina bitar. För du får nog anpassa dem lite. Att konstant hitta precis rätt bit, det går faktiskt, men då gör du heller inget annat än letar efter fyrkantiga bitar till fyrkantiga hål med exakt rätt passform. Det kanske är smartare att hitta ganska bra bitar, stå ut med lite glapp och lägga tid på bättre saker. Bitarna som slipper anpassas blir nog lite gladare också.

Tänk om man istället för specifika hål med given geometri kunde ha en ram där man ställer in en massa olika bitar, ”fan va kul”. Då kan det fortfarande bli bra och de lite annorlunda bitarna kan användas. Och tänk, då kan det hända saker som man inte tänkt på innan och det kanske blir lite bättre. Men då ropar alltid någon geometriker på verkstadsfolket som snabbt dyker upp och med sina verktyg ser till att var bit sitter på sin plats utan glapp.

De förutfattade meningarnas tyranni, de kan representeras av fyrkantiga bitar som skall passa i fyrkantiga hål och därmed basta!

En sådan kategori tyranner är undersysselsatta kommunala småpåvar. I vår fantastiska stad Göteborg finns de inom Stadsdelsnämnderna. För att försvara sin egen roll skapar de organisationer där andra får slita ut sig för att ständigt fylla de geometriskt uträknade kraven. Dessa krav har småpåvarna hittat på själva för att verka duktiga. Eftersom SDN inte är något annat än en gigantisk generator av inkompetens så finns det inga rutiner för att hitta och avlägsna vare sig småpåvarna eller dessa onödiga geometrier. Och allt detta betalar vi för!

Till exempel så fick vi höra att våra omhuldade musikklasser i Flatåsskolan var dyra. Vi försöka övertyga småpåven, den onde belgiske ståthållaren De Gustus (namnet härrör från det nya julevangeliet om uttåget ur Flatåsskolan och Högsbo stadsdelnämnd) om att verksamheten inte var dyr. Han vägrade att lyssna. Men det viktigaste var nog att vi inte var en fyrkantig bit som passade perfekt i det fyrkantiga hål som han bestämt åt oss. Så nu flyttar verksamheten och Flatåsskolan som fram tills nu varit Göteborgs främsta kommunal grundskola kommer att falla som en sten.

Så vad var då kostnadsskillnaden undrar ni. Och givetvis har vi räknat ut den i detalj. En normal högstadieelev går numer på högstadiet mellan 6:an och 9:an. Eleven har då totalt cirka 3400 lärarledda lektioner. En elev i musikklasserna har sammanlagt under dessa fyra år 17 lärarledda timmar mer än sina kamrater i normklassen. Det motsvarar 5 promille!

Detta var en lång utvikning för att nå fram till det väsentliga, nämligen promille. I morgon onsdag plussar vi på vår promillehalt på restaurang Plus (+) på Linnégatan från kl 17.00.

Onsdagspilsner är också fredagspilsner, vid klämdagar

Med tanke på den gångna helgens överdos, måste man en dag som denna självfallet tala om nostalgi. Nostalgi, denna sockervadd som alltid lurar i oss att sakernas tillstånd inte är så bra som de en gång var. Nostalgi, denna åkomma som ständigt måste bekämpas och som aldrig tycks kunna utrotas. Vem vet, snart kanske det till och med finns ett nostalgiskt skimmer kring ”Förintelsen” och att man får höra historiskt ekande jämförelser mellan olika folkmords ackuratess och innebörd.

Det blir aldrig som det var förr och det blev det inte då heller!

För den som med en aldrig sinande entusiasm håller fast vid det gamla finns det ingen framtid. Och det är alltid bra att ha lite halvkoll framåt när man färdas. Att i nostalgins anda köra framåt i full fart med svart vindruta och endast en backspegel som hjälpmedel, har visat sig vara en svag strategi. Det svåra är nämligen inte att lära nytt utan att glömma det gamla.

Sålunda skall man följa de gamla siouxernas valspråk. Då är det viktigt att öppna ögonen och ta lite del av den tid man lever och verkar i och inte förblindas av sin egen förträfflighet. Vår gamla storhet på industrihimlen Facit är ju ett favoritexempel på isbolagen som trodde sig osårbara och som glömde vad de höll på med. Svenska posten och Ericsson är två senare isbolag. Isbolagen slogs ut av kylskåpen. De fattade inte att de var som vilket transportbolag som helst. De hade fordonen och kontaktnätet, men nej, de skulle köra is.

Siouxernas valspråk? Om du sitter på en död häst är den bästa strategin att kliva av!

Nostalgin ger oss också skeva bilder av vår vardag. Tänk på alla miljöpartister som värnar om landsbygden. Men glesbygden är ur energisynpunkt kostsammare än städerna. Många stadsbor kan leva bättre miljömässigt jämfört med de flesta på landet. Och ändå omhöljdas landsbygden av alla präktiga miljövänner. Precis som de gärna sätter upp en lapp på brevlådan med texten ”Ingen reklam” när de istället ur miljösynpunkt borde sätta upp ”Ingen återvinning”.

Det bästa miljöskyddet blir då en stor och välutbildad medelklass som värnar om sina barn och barnbarns uppväxt och framtida möjligheter. Den tanken är ungefär lika svår som att nedgången i brottslighet i USA för några år sedan inte berodde på polisens nolltolerans utan på liberaliseringen av abortlagstiftningen ett antal år tidigare. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med ungar att rekrytera nytt bus ur. Försök förmedla den till George W.

Så hur skall vi då ta oss vidare? En väg kan vara att sluta lyssna på enfrågenissarnas och nej-sägarnas förenklade världsbilder och istället leta efter tankar och ideologier som leder någonstans, helst framåt. För glöm inte att när en rorsman styr efter stjärnorna så är det inte för att komma dit utanför att hamna rätt!
Så styr efter valfri stjärna så länge som den leder dig till fredagspilsner ”Hos Pelle” på fredag från kl 17.00.

För cirka tio år sedan tillträdde Nelson Mandela som president i Sydafrika.

Minns ni det och hur det var innan? Med anledning av detta hade Christoffer Hägglin en retorikövning i skolan i veckan som gick. Han anspelade på nationalisterna i Sydafrika och deras förklaring till de svartas underlägsenhet baserat på Bibelns berättelse om hur de svartas anfader, Noas sonson Kanaan, blev fördriven från släkt och hem. Men minns ni varför Kanaan blev fördriven? Jag kan inte undanhålla er sonens poem om de manliga dygdernas betydelse för dagens värld.

Det var en gång för länge sen
när historia skapas av bara män
Då alla prata ett annat mål
och slogs och stal mer än någon tål.
En man vid namn Noa byggde ett hus
många trodde att han var i ett rus
För han hävdade säkert att någon Gud
på huset lagt ett ganska bra bud
Men huset var konstigt det stod ej på marken
som arkitekt Noa hade fått sparken
På Syndaflodens vågor snart arken den flöt
han fick insidertips men var syndare blev blöt
Länge bara vatten skrovet det blötte
tills de mot ett grund obönhörligt stötte
Noa vin plantera och tog sig en ton
utan alkohol ingen civilisation
Han söp likt ett svin och blev så full
sina kläder han tog av sig och föll omkull
Och allt skulle varit fint och trevligt
om ej Noas sonson Kanaan rätt veligt
In i tältet släpat sin lilla häck
och sett sin farfar alldeles näck.
Kanaans bröder mata han sedan med skulor
för att Kanaan sett den store Noas kulor
Och Noa var hård, och skrek åt sin grabb
Om du ej vill ha vårdare, du får va’ snabb
Kanaan blev förvisad av fader och Herre
men han tänkte nog att det kunde vart värre
För nu när han sett vad Noa haft
han var glad att han hade ett längre skaft
Vad Kanaan ej insåg, han missa totalt
det var att han var svart, detta var fatalt
För generationer av färgade och indianer
de vita rita upp hela slaveriets planer.
Christoffer H

Låt oss diskutera detta ”Hos Pelle” på fredag från 17.00

Vi skall alla ha förebilder numera. Barn, kvinnor, män och till och med fotbollsspelare skall ha någon eller någonting framför sig att efterlikna och att följa. Som om det skulle vara bra, att likna och ta efter någon annan. Jag som trodde att originalitet var huvudsaken! Men det verkar vara bäst att låta sig styras.

Dock finns det ju olika vägar att gå. Någon skriver låtar som liknar Beatles, någon ritar hus efter Bauhaus-skolan och alla svenska författare vill ha Augustpriset. (Ni vet väl att Strindberg uttalade sitt förnamn Ågust)

Allt blir väldigt schematiskt, styrt och likriktat.

Jag skall vara romantisk den 14 februari varje år för det passar den holländska snittblommeindustrin bäst. Ingen annan dag under året säljs det fler snittblommor. Och det räknades som en stor nackdel att den dagen i år inföll på en lördag, eftersom man då missar försäljningen på alla företag. Man borde alltså förbjuda ”Alla hjärtans dag” från att infalla på annat än en vardag. Så ligger det alltså till med romantiken, om inte någon annan betalar så får det vara. Jag är väl för f..n romantisk när det passar mig! Annars är det ju ingen vits med det!!

Årsdagar! Som ni alla vet fick min fru en Stiga Kitchen kompostbehållare i 10-årig bröllopspresent. Varför då? Jo hon hade väl en del köksavfall och annat biologiskt avfall att bli av med just då. Allt blev hon som sagt inte av med, men en present fick hon och det var väl huvudsaken, eller?

Och på senare tid har vi lärt oss att följa kartan i tid och otid. I forna dagar fick vi män lära oss att om kartan och verkligheten inte stämde överens så gällde kartan. I alla fall om man var militär. Sedan det anglo-saxiska uttrycket för plan, de vill säga ”Road Map”, blivit allmänt känt i samband med George W’s turné till Irak, har känslan för karta och verklighet fått en ny dimension. Om världen inte stämmer med den bild du presenterat som sanningen, bygg om världen! Eller som vapeninspektörschefen Blix sa: Om man tror på häxor, är en kvast i varje hörn ett bevis på deras existens.

Allt går enligt tidtabell utom vissa tåg och spårvagnar. Sedan jagar dessa tidtabeller oss tillsammans med våra kalendrar. Och i kalendrarna trängs barnens aktiviteter som curlingstenar i boet, allt medan föräldrarna sopar för glatta livet. Men när mamma och pappa slutar sopa tar det som alltid en ända med förskräckelse och ungarna krockar med verkligheten och far åt all dj..la håll.

Men tidtabeller förenklar era liv. Var trevlig på folks bemärkelsedagar och på jul så räcker det långt. Spontanitet och originalitet är förlegade gåvor. Följ den satta agendan och bli en jämn ström av ljum välling.

För att bryta mot denna rigida argumentation blir det som vanligt och efter alla regler fredagspilsner på fredag ”Hos Pelle” från klockan 17.00.

Jag är trött på att ha rätt! Man får liksom ingen credit för att ha rätt (Vad gillar Fredrik Lindström den meningen, är det något fel?)

Häromdagen kommenterade mina uttråkade äldre barn Jan Guillous program Arns Rike, som bland annat handlat om påhittet Vikingar i den svenska historien, med: ”Han låter precis som farsan, samma historia om påhitt för att stärka den stukade nationens självkänsla”. Något positivt omdöme om bekräftelsen av faderns idoga tjat i detta ämne gavs inte. Trots att de delgivits denna information vid otaliga tillfällen alltsedan de började läsa historia i skolan.

Eftersom jag inte tagit reda på vad programmet skulle handla om hade jag inte förberett någon kompletterande föreläsning i ämnet och blev rätt platt i soffan. Men hallå, är det så fel att ha rätt?

Inte heller Jan Guillou tillåts att ha rätt. Den yngste sonen kom hem från skolan igår och meddelade triumferande att hans fröken Agneta minsann berättat att det var en kille med det starka namnet Olof Skötkonung som enade och skapade Sverige och inte någon halvfigur som hette Birger.

Och vid närmare eftertanke så är det nog så att man inte skall ha rätt, först. Allt skall vara fel för att sedan bli rätt. Ni vet, A var fel och B var fel men A och B tillsammans, det var rätt.

Gamle Columbus skulle ju åka till Indien men hamnade i Amerika och det var ju fel. Den slarvige Alexander Flemming fick mögel sitt experiment och det skall man ju inte ha. Den gode Charles Goodyear misslyckades rejält när han kokade gummi med svavel. Viagra var från början en biverkan hos en medicin för högt blodtryck och sådana skall man inte ha, biverkningar alltså. Losec skapades i källarkorridorerna eftersom inga chefer trodde på idén. Alexander Graham Bell uppfann ett hjälpmedel för hörselskadade på teatern som ingen ville köpa. Listan på fel som blev rätt blir rätt lång.

Så låt oss satsa på ett säkert fel. Låt oss samlas på en av stans yppersta restauranger för att dricka pilsner. Mycket mer fel än så kan det bara inte bli! Frågan är bara vad det blir som är rätt?

Fredagspilsner ”Hos Pelle” från kl 17.00 på fredag.

På fredag sitter jag och tar en öl i Kapstaden medan Vispen tar sig ett glas i Paris. Traditionen bjuder dock att det är julfredagspilsner för dem som har koll på agendan på fredag. ”Hos Pelle” slår upp sina portar från kl 17.00 och hälsar er alla välkomna. Och traditioner skall man hålla på, eller?

Religionen sägs vara ett opium för folket, men jag tror att traditionen är ett ännu lömskare och mer beroendeframkallande medel, av det enkla skälet att det sällan verkar särskilt lömskt. Om religionen är en åtdragen rem runt en arm och en kanyl i en blodåder, då är traditionen betydligt hemtrevligare, vallmofrö som mals ner i teet eller en söt kakaodryck spetsad med kokain, sådant som ens mormor kunde ha gjort. För oss liksom för de sydostasiatiska vallmoodlarna är traditionen kultur och kulturen leder till rötterna och rötterna är bra. De är obefläckade principer, sådant som ” skall” vara. Det betyder inte att man alltid kan leva efter dem, hålla sig till dem eller utvecklas på det sätt som de kräver, men rötter är rötter och rötter är bra. Leve traditionerna!

Man kommer ingen vart om man säger att även ogräs har rottrådar, eller att det första tecknet på tandlossning är att det finns något ruttet, något degenererat, djupt inne i tandköttet. Rötterna och traditionerna är det som frälser, repen man slänger ut för att rädda folk som håller på att drunkna, för att frälsa deras själar, för att få dem att samlas i oroliga tider.

Och nu skall ni fira jul, en äktsvensk traditionsfylld jul med djupa rötter i traditionerna? Nja, så djupa är de nog inte. Det räcker med att granska mor- och farföräldrarnas första jular för att finna påtagliga skillnader.

Jag tar ledigt!

Men traditionerna är ju viktiga för oss och rötterna ger oss en gemensam plattform att stå på, så att vi vet vilka vi är. Men vem säger att traditionerna och rötterna är bra? Till exempel kvinnlig omskärelse eller att odla opium.

En engelsk god vän sa en gång som svar på traditionernas kvalitet. ”Jag kommer från ett land där det är tradition att koka grönsakerna tills de faller sönder. Det betyder inte att det är en bra idé!”

Så medan jag skall försöka att bocka av och fotografera ”The Big Five” (en bättre och utvecklad tradition jämfört med att skjuta dem) så dväljs ni bland Arne Weise, Tjuren Ferdinand och andra djupa svenska jultraditioner, som får det svenska folket att resa sig som en man inför hotet om deras avskaffande.

Lycka till!

Och likväl är ni välkomna till ”Hos Pelle” från kl 17.00, Julfredagspilsner!

Det händer hemska och avskyvärda saker i vår samtid. Och då talar jag till er förvåning inte om uttråkade överklassyngel med stenkastning och självförhärligande som högsta nöjen.

För historieskrivningens skull kan jag berätta om mitt första möte med den skjutne amatörmartyren Hannes Westberg. Gossen var då cirka åtta år och hade ännu inte tagit till våld för att markera sitt missnöje med rådande omständigheter och befintliga institutioner, men hans förakt för allt som han själv inte bestämt var redan då mycket tydligt. Hannes hade för vana att gena över vår gräsmatta och jag påtalade det olämpliga i detta med tanke på de buskar som han forcerade på vägen. På det gutturala uttryckssätt som är mera vanligt bland tonåringar meddelande Hannes att han på något sätt uppfattat något av det som jag sagt. Det är dock oklart vad han valt att uppfatta och på vilket sätt.

Gossens fader sökte upp mig och frågade på största allvar om detta var ett ärende som jag och Hannes kunde avhandla själva och komma till någon form av uppgörelse kring eller om jag föredrog att han skulle ta en aktiv del i processen. Till Gunnars påtagliga lättnad förklarade jag att Hannes och jag nog skulle fixa detta själva. Att fadern inte själv påtalat det olämpliga i sonens beteende, vilket han var helt införstådd i, är väl i historiens ljus något helt självklart. Måhända hade världen sett annorlunda ut idag om jag valt att tydligare förklara vikten av efterlydnad av lagar för att skydda andras egendom från infantila bärsärkar.

Det är sålunda inte detta som min indignation gäller, inte heller gäller den Hannes och hans kamraters klädsel och utseende i tonåren som stundtals var omöjligt att skilja från det vardagliga utseendet hos den skarpa eliten på den extrema högra kanten, om man inte kom dem väldigt nära och kunde läsa de käcka tillrop som textats lite här och var på de plagg som deras mödrar förgäves vädjade om att få rå om en stund i tvättstugan. Men skrämde tanterna det gjorde de genom sin blotta existens och det förutsätter jag att de uppskattade till fullo.

Allt detta är givetvis petitesser i jämförelse med de kulturmord som, den av marknadsekonomin anfrätta ledningen för Systembolaget, numer genomför i parti såväl som i minut.

Nästa kulturbärare som orättfärdigt offras på försäljningskravens altare är ”Beyas”. Och detta givetvis på helt orättfärdiga grunder. Efter en smärre dipp i försäljningen under våren som helt enkelt berodde på att det inte fanns någon Beyas att sälja, vilket i sin tur berodde på en smärre jäsning i stora Beyastanken i Sundsvall, har Systembolaget lyft bilan över vår ungdoms drömska fluidum.

Upp på barrikaderna! Vi kan inte stillatigande åse detta. Vad skall vi göra? Vad skall vi kasta?
Jo, släng en blick längs Linnégatan och slut upp och ta en fredagspilsner i morgon på restaurang 1252.

Ja, tjejer, kvinnor, femininum eller vad ni nu vill kalla er, hur mår ni? Känner ni er stora och oövervinneliga inom alla områden? I så fall förståligt, då fotboll är det största av allt!

Det svenska fotbollslandslagets insats i VM de gångna veckorna kommer att ha inverkan på alla plan i samhället under en tid. Hur lång tid denna inverkan varar beror inte på damfotbollens attraktionskraft utan på Er förmåga och vilja att utnyttja den.

Någon kanske dristar sig till att utropa ”Vad va’ det ja’ sa'”, ”Tjejer kan” eller ”Dom skall ha lika mycket bonus som herrarna, minst”. Och då får man som vanligt mana till besinning och eftertanke, två påtagliga bristvaror i dagens samhälle.

Det är alltid bättre att vara lite försiktig med att lite på sin intuition jämfört med att förlita sig på förnuft och analys. Ju osäkrare din tillvaro är, ju mer data du har att ta hänsyn till och ju mer exempellösa utmaningar du möter, desto mindre skall man lite till sin instinkt.

Vi vill gärna tro på intuitionens makt. Om inget annat så för att det är romantiskt! Intuitionen höjer affärsvärlden över kalkylark och kvartalsrapporter och gör det liksom till en konstform. Men kanske framförallt för att det förenklar. Vi behöver inte kunna allt det där tråkiga och rationella. Vi bara sluter ögonen slappnar av och låter det magiska flöda. Slutligen så får det oss att känna oss speciella. Vilken idiot som helst kan hålla ordning på siffror, men en sann magkänsla det har bara den yttersta eliten.

Var det då inte kvinnlig fingertoppskänsla som ledde till framgång och silvermedaljer. Knappast, lär din historia och du skall skåda din framtid. Efter 45 minuters total katastrofal utspelning under den första matchen i VM mot USA, gjordes ett byte och in kom Umeås Frida Östberg, resten är som det heter historia.

Efter 10 minuter av andra halvlek hade Frida Östberg plöjt ner ett antal amerikanskor i gräsmattan och plötsligt var det match igen. Den tjejen som enligt egen utsaga var i VM för att se och lära och få så mycket speltid som möjligt, vände allt till Sveriges fördel.

Intuition, sällan. Ett framgångsrikt svenskt landslag har alltid haft ett råskinn på mittfältet. Ove Grahn, Jonas Thern, Stefan Schwartz, Håkan Mild, spelare som alla har det gemensamt att om de spelat i motståndarlaget hade de kallats brutala, nu benämns de istället resoluta.

Så blev den tänkta axeln Jane Törnqvist – Malin Moström – Hanna Ljungberg kompletterad med en grovjobbande jordfräs i världsklass, Frida Östberg och den troligen mest osannolika kvinnliga svenska celebritet vi får skåda, Viktoria Svensson. Jösses, vad häftigt det blev, även om allt redan stod i historieböckerna, för dem som bara iddes läsa dem.

Dags att diskutera historia, vår egen och andras. Fredagspilsner ”Hos Pelle” på fredag från 17.00.
För historiskt sinnade personer meddelas även att den historiske Stefan Werner kommer att övervara denna fredags begivenhet. Vad som gör denne svensk i norsk förskingring till en del av vår historia får ni tänka på till dess.

Jag har befunnit mig i den lilla världen ett tag. Där man anstränger sig och byter ut vitala delar i sin Stiga Kitchen Kompost. Den som min fru fick av mig i 10-årig bröllopspresent. Om ni minns så funderade hon länge på hur hon skulle få in mig i sagda behållare. Hon funderar som tur är ännu.

Det är tryggt och tydligt i den lilla världen. Det var själva kolven som lossat från hävarmen. Det gjorde den på grund av lite rost och en snart 16-årig son som inte vet hur stark han är och som ryckte loss hela härligheten när han proppat den full med halm och annat skräp som husdjur producerar per vecka. Ansenliga mängder blir det.

Först fick jag inte ur kolven ur packningsanordningen. Det visade sig att åt ena hållet hade korrosionen minskat tvärsnittet på fyrkantsprofilen där den löper så pass att min muskelstyrka inte räckte till. Och då är jag ändå ganska stark. Åt andra hållet fastnade spetsen på kolven oturligt i en av de stora krokarna som förankrar komposten vid marken. Jag fick alltså gräva upp hela kompostinnehållet och lyfta kolvspetsen förbi kroken. Men jag fick allt ut den, alldeles själv!

För att inte förstöra komposten lade jag den färdiga kompostjorden för sig och det som håller på att bli jord i en stor plastlåda. Det luktade väldigt mycket och ganska speciellt. Min isländske granne kände dofter som påminde om hemlandet. Det kändes som ett intrång i min lilla värld. Tänk att det kan lukta på samma sätt så långt borta i ett annat land som det gör i min trädgård. Det är så man blir lite skakis, nästan.

Nåväl, med en handslägga och lite karlatag slog jag den nya kolven på plats, förbi den där förträngningen som rosten skapat. Bra karl reder sig själv. Fast jag fuskade lite och sprutade allt in en hel del 5-56 först. Sånt gör jag, för jag klarar av att använda saker som inte kommer från den lilla världen, utan att smittas.

Har det hänt något särskilt utanför min kompost den senaste veckan?
Vi kan väl träffas ”Hos Pelle” på fredag från 17.00 över en riktigt traditionell fredagspilsner och istället för ostron doppa nosen i en äkta svensk kompost!