Månad: november 2009

Man blir äldre. Man åker skidor med ungdomarna i alperna. Man blir äldre, typ. Och den som inte vill bli gammal får hänga sig ung! Eller som Lars Winnerbäck uttrycker det:

”Ja man får välja själv och ta saker som dom är, är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul att va med.”

Så vi får antingen se framåt eller skåda livet i backspegeln. Men är backspegeln så trist ändå? Titta i reklamhögen hemma eller gräv i pappersåtervinningen och med lite fantasi skall du finna ”Livet som en bokreakatalog”, upplaga 2007.

Okey, Martin Bircks ungdom är ju inte den roligaste man läst om, men var din så mycket bättre? Fast Nils Holgersson han fick sig en ordentlig resa som läxa. De resor vi själva gjort i geografin och livet och de läxor vi lärt oss skulle säkert tillsammans rymma en bok av något slag, men vi står oss trots allt ganska slätt mot Traci Lords och hennes egen historia i ”Nattens barn”. Och jag skall inte genera ett par av herrarna i vår krets med att yppa detaljer om deras kommentarer av och förhållande till sagda flickas företräden och kunnande.

Så fann vi då varandra. Det blir ju så mycket trevligare med lyckliga slut även om resan dit blir snirklig. Jane Austens ”Stolthet och fördom” är ett exempel på historier som kan handla om några av oss och på svårigheten att översätta boktitlar till svenska. Alliterationen i ”Pride and Predjudice” flyger all världens väg, ett öde som också drabbar samma författares ”Sense and Sensibility” (Förnuft och känsla), även om den senare inte står att finna i årets reakatalog. Det blir dock trots allt svårt att få till ett lyckligt slut på Robert Harris ”Pompeji”. Livet slutar nu en gång för alla, lika för alla, även om vägen genom livet, för Karin Boye liksom ”Anna Karenina”, slutade med ett sista vägval som var frivilligt.

Livets resa snurrar fortare för oss och ännu fortare för vissa böcker. Så finns till exempel Dan Browns ”Da Vinci-koden” på reaborden och det med den illustrerade versionen. Den som mest liknar en resehandbok till Paris och Londons kyrkor och konstmuseer. Personligen föredrar jag att resa i Arns fotspår, även om vi svenskar med stor iver ger denne romanfigur ett allt större inflytande i vår faktiska historia. Hur pass denna mytbildning förstärks när filmen dyker upp på en bioduk nära dig, skall vi nog inte ens drömma om. Riktiga historiker som Peter Englund och Dick Harrison uppskattar vårt intresse för historia eftersom vi därför köper även deras böcker, men de ser nog helst att Arn förblir fiction. Men Harrison är allt representerad med ”Gud vill det” om svenska korsfarare och därmed utnyttjar han hypen till det yttersta.

Roligast på vår vandring genom livets bokreakatalog är att finna Hillary Rodham Clinton på samma sida och i samma storlek som Carolina Gynning. Syftningsfascisterna bör förstå att jag inte hänvisar till damernas bystmått eller intellektuella företräden, utan endast till bildstorleken på damernas böcker ”Levande historia” och ”Ego girl” i katalogen. Tänk vilka tillfälligheter som styr livets tillfälliga möten.

Katalogen tar sig vidare via ”En värld av vin” till Lasse Kronérs ”Åttio väldigt goda mackor”. Ett möte jag inte vill delta i. Martin Timell vill att man snickrar ihop. Jag vill också snickra ihop saker men tillåter mig att tvivla på att jag och den långe killen med gröna hatten kan följa Timells uppmaning att ”Snickra ihop”, på avsett sätt.

Raderna av böcker avslutas som vanligt med lite sex och samlevnad innan barnböckerna tar vid. Denna placering, som kanske är logisk för yngre personer och stringenta matematiker, får från det något äldre perspektivet en gammaldags synvinkel. Varför inte säga som det är och köpa talboken av Sven Nordqvist som effektivt sammanfattar allt, ”Kackel i grönsakslandet”!

Fredagskackel med pilsner blir det på Lorens Bar från kl 17.00

Och vi har varit och tittat på en röd sten i öknen och besökt världens ände. Världens ände kallas också för Alice Springs och är en ort mitt i öknen i Australien. Jag hörde talas om Alice första gången i mitten av 60-talet när jag läste en ungdomsbok som jag tror hette Villervalle i Australien. Det mest fantastiska tyckta jag var att denna dammiga håla med hus längs en huvudgata fanns med i min skolatlas. Att det inte finns något runt om som konkurrerar om en plats på kartan visste ju inte jag.

Alice Springs låg förr mitt i ingenstans. Byn blev en myt om det hårda livet i Australiens inre, en myt som lever kvar än idag. Idag ligger Alice mitt i världen. Problemet är att alla som idag skall besöka Alice för att känna på den hårda myten måste ha en flygplats, säng, mat, shopping, nöjen, internetuppkoppling samt viss annan verksamhet som inte får omnämnas här.

Alice bor inte där längre! Men myten lever. Det räcker för att få horder av japaner och andra att besöka denna ort utan nuvarande existensberättigande.

Turistmyter är inkomstbringande. Känner ni till Gejsir på Island? Så bra, men vet ni om att den inte sprutar något vatten längre? En väl bevarad hemlighet som Islands turistmyndighet vårdar med omsorg.

Sålunda återstår en röd sten i öknen. Ayers Rock eller som den numer heter Uluru. Och det är inte ens världens största sten utan världens näst största sten. Låter som en turistfälla.

Australien i december och januari betyder värme, mycket och hög värme. Vi fick dock leta fram våra tjocka tröjor i vår packning vid ett par tillfällen plus att regnade till och med i öknen. Så där stod vi vid en röd sten i öknen. Parkerade på en rekommenderad plats för solnedgångsbeskådande. Sarkasmerna haglade. I alla fall haglade de på engelska och svenska och jag förutsätter att även japanerna uttryckte visst missnöje med den långa resvägen till detta resmål och det där rådande molntäcket. Ett mycket påtagligt fall av dålig tajming alltså.

Stenen skimrade inte i några som helst färger, den var till och med blöt. Men, precis innan solen gick ner sprack molntäcket lite. Det blev ingen glödande sten i öknen men väl en praktfull regnbåge! Sarkasmerna stod inte längre som spön i backen, regnet var långt borta, kamerorna smattrade och ett visst mått av andakt infann sig. Wow!

Vid Uluru finns inget tingeltangel bara en stor röd sten. Tro mig, det räcker. Man behöver inte ens vara amatörgeolog för att gilla läget. Det växer ytterst lite i de skrevor som finns och det samlas ingen sand eller jord, vilket ger en kal röd uppenbarelse med några svarta ränder här och där. Vandringen upp mot toppen är ansträngande, lite farlig och storligen belönande.

Det är en dryg mil till hotellen, som när de är fullbelagda utgör den näst största staden i delstaten. Urinnevånarna kallar oss turister för myror. Det beror på att de tycker vi ser ut som myror när vi vandrar upp mot toppen på stenen. Faktum är att liknelsen är slående. Sammanfattningsvis blir alltså Uluru en udda men fantastisk upplevelse. En röd sten i öknen!

Uluru är ingen myt och utövar en stor dragningskraft på världens resande turistsällskap. Den utövar nog till och med en stor dragningskraft på eventuella turister från andra solsystem. Den är ju så lätt att hitta. ”Åk till tredje planeten från solen och kolla in den röda stenen”. Det räcker som vägbeskrivning.

Myten Alice är bara en myt men den drar till sig folk ändå. Precis som myten om vår fredagspilsner. ”Det är klart att ni skall komma hit utbrast hovmästaren”. Denna vecka träffas vi därför på Avenyn 1. För att förenkla det hela ligger denna restaurang på adressen Avenyn 1.
Fredagspilsner på Avenyn 1 från kl 17.00.

Det lackar! Vissa saker förefaller oftast vara mer viktiga än andra, men de tider vi befinner oss i förändrar dessa villkor. Så är till exempel sandsäckar ovanligt viktiga i Mölndal. Dock har fortfarande jultingeltangel en för tiden konventionell viktighetsgrad i Göteborgs centrum. Detta kan dock ändras av den kommande nattens regn och vill jag drista mig att påstå, i lika hög grad av det därefter följande dygnets nederbörd.

Att väder kan vara så viktigt i december? Aha, snö, eller kanske inte snö, sorry tänkte inte på det. Hade nog nästan glömt bort snön.

Men tid och agendor spelar som vanligt, i alla fall en roll i era liv så här dags i december. Om tid och agendor är viktiga vet bara ni själva. Precis som bara ni vet vad som verkligen är viktigt så här dags på året för just er. Kul är det i alla fall att nederbördsmätare så oväntat smugit upp på topplistan över viktiga gadgets och detta utan att de gör anspråk på en plats bland årets julklappar. Men julklappar är nog inte viktiga för er, ni har väl högre mål här i livet. Men akta er annars får ni en kaffereaktor i julklapp!

Säg mig, varför ger man bort onödiga saker? Undrar om följande ur min egen historia är preskriberat? Jag fick en kaffereaktor i present en gång, en som gjorde espresso. En annan gång fick jag en glassmaskin. Till saken hör att jag aldrig dricker espresso och att glass möjligen intages i form av en LakritsSmack, som trots allt inte går att fixa i glassmaskiner för hemmabruk. Så dessa presenter avyttrades eller omsattes i andra behövligare maskiner eller inredningsdetaljer. Nyligen fyllde jag år, ganska mycket år fyllde jag. I ett hörn i källaren ligger ett par presenter och drar damm. Ni kan gissa resten.

Men vissa saker är viktiga. Som att rätt person befinner sig på rätt plats när det svämmar över eller när man blir sjuk. Jag åkte in för njursten en gång och hade ont så jag skrek. Jourhavande läkare var urolog, snacka om högvinst i det lotteriet. Det är som vanligt bra mycket bättre med rätt jourhavande person på rätt plats. En urolog och inte en hudläkare när man har njursten eller en geotekniker istället för en elektriker när banverkets banvallar rasar.

Men visste ni att det inte bara är viktiga saker som är viktiga?

Sålunda körde jag den gångna helgen runt med Göteborgs jourhavande simlärare i bilen. Han hade en liten ryggsäck med badbyxor och en handduk med sig vart än vi for. Och givetvis fanns en påslagen och fulladdad mobiltelefon med i packningen. Det sista är extra underligt eftersom sagde yngling ytterst sällan har någon som helst koll på sagda utensilie. Till min stora besvikelse ringde det inte någon person som raskt hade behov av att lära sig att simma under hela helgen. Främst var jag naturligtvis nyfiken på vem som skulle kunna ha behov av den jourhavande simlärarens tjänster.
Denna viktiga fråga vill jag ha svar på under årets julfredagspilsner som intages på Lorens Bar på fredag från kl 17.00.

Var tid har sina gissel. På biblisk tid regnade det bland annat eld från himlen, sådär lagom roligt att få i huvudet. För några år sedan drabbades vi av företeelsen ishockey-bilder från NHL. Dyrt nöje och en falsk marknadsföring med Anders Hedberg i spetsen som lurade i ungarna att det fanns gigantiska värden i dessa bilder. Allt för att snabba på marknadspenetrationen. Inget vidare lustigt det heller.

Vi befinner oss mitt i AIDS-eran, ett gissel som kanske påverkat våra beteenden på det ena eller andra sättet. Och blir man inte smittad av HIV så drabbas man säkert av elallergi, får en släng av anal magnetism eller någon annan kufisk diagnos. Sedan skall man trycka i sig dyrt käk märkt med nyckelhål, glada delfiner eller svanar som enligt olika utsagor ger dig hälsa och långt liv, när sanningen mera lutar åt en tom plånbok. Lurad igen.

Kunskap anses vara ett bra försvar mot lurendrejeri. På 60-talet gick driftiga män runt på dagarna och lurade gamla ensamma damer på deras tillgångar. ”Svar till sol och vår”. Sedan övertogs den rollen av kvinnor med långa och färggranna kjolar som ville ha ett glas vatten, men som tog med sig hela sockskålen med sparpengarna och allt. Idag är det ju så att några av er måste gå på de där bluffarna på nätet annars skulle de upphöra. Nigeriabreven svämmar över i inboxen och Nordea vill hela tiden ha mina kodsiffror, jag som inte ens är Nordeakund!

Amerikanarna gjorde sin maffia till sitt gissel i och med förbudslagarna mot sprit på tjugotalet. Vi fick vår jugoslaviska cigarettmaffia av socialdemokraterna när de i ett höj höjde avansen på affärerna för smugglarna. Lagar lever sitt eget liv och jag blir ständigt överraskad av er iver att finna kryphålen och få ut det mesta möjliga ur föräldraledighet kontra förvärvsarbete. Miljöpartisten Åsa Domeij var den som vann priset för största snikenhet i den branschen, när hon lämnade sin föräldraledighet och började arbeta samma dag som riksdagen stängde för sommaren. Ett sådant sammanträffande!

Många av tidens gissel de kommer och de går. Och några dyker upp i ny uniform och andra har nog aldrig gått sin väg, det är bara jag som inte letat eller letat på fel ställen.

Ni förstår, jag har nämligen städat efter er. Ja, inte efter alla kanske, men efter en försvarlig mängd av er. Och då fann jag till min förvåning ett gammalt gissel i ny klädedräkt och ett ännu äldre som inte utrotas trots anmärkningar av allvarligaste slag.

Tepåsar med nikotin i, väl använda små påsar med nikotin i! Djävlar anamma sicken förbrukning det måste varit. Stockavis! Jag vet inte om jag skall vara överraskad, begeistrad eller smått förargad. Men där var påsar överallt, i alla vrår och definitivt i alla gömslen och bakom allt man bara kan tänka sig. Och tillåt mig tro att det vid en genomgång av de DNA-tester som jag lämnat in, så småningom kommer att visa sig att det inte endast varit män som slängt de små påsarna. På den gamla och inte särskilt goda tiden var det bara män som dumpade snus, nu med säkerhet även kvinnor. Jag dånar, nästan!

Om det inte varit för!? Hur gamla är ni egentligen? Hur gammal jag är står i tydlig eldskrift, men hur gamla är ni? Tuggummi! Tuggummi fastkletat under var och vartannat bord. Tuggummi under soffkarmar och under stolar och vart man än vände sig. Färskt nytuggat tuggummi, några borde ha tuggat käkarna ur led, för inte är ni väl alla skyldiga?

Snus och tuggummi!

Kan man ha er i möblerade rum?
Kom och visa upp er från er något bättre sida och inställ er för fredagspilsner i Lorens Bar från kl 17.00 på fredag.

Vår uppfattning om årstider förändras. Den självuppfattning som vi har av livet nu är att vi fortfarande är cirka 20 år gamla. För 100 år sedan ville man vara mellan 40 och 50 hela tiden och uppträdde därefter redan från tonåren. Fast lite skiner era år igenom. Numer ser vi allt som finns när vi föds som en naturlig del av världen. Det som tillkommer mellan det att du är 15 och 35 är spännande och går antagligen att tjäna pengar eller göra karriär på. Allt som dyker upp efter man fyllt 35 strider mot hur saker skall fungera. Vem orkar lära sig alla nya namn!

Måhända är vi dock fortfarande lite rebeller, eller vill vara sådana! En liknande relation till vädret under våra årstider kan spåras. Förr tvingades man anpassa sig till vädrets makter och lära sig att hantera de situationer som uppstod. Nu skall allt fungera även vid snöstorm och vi klagar högljutt och skyller på växthuseffekt och dåligt organiserade snöröjare. Heja Göteborgs Spårvägar när första snön faller.

Men nu är det således 50 år sedan sovjetarmén invaderade Ungern. 40 år sedan England vann fotbolls VM. 30 år sedan IFK Göteborg åter gick upp i Allsvenskan. 20 år sedan jag friade stående på knä i en gondol i Venedig. Och det är 10 år sedan jag åt en god 40-årsmiddag med familjen, en fredagskväll i Betlehem på en restaurang till vänster strax nedanför moskén,

Vår historia består alltså till en icke ringa del av ett antal snöfall, stormar och solskensdagar. Precis som minnet efter dessa händelser förbleknar och omvandlas till sägner i våra minnen, så sker det samma sak med vår personliga historia som omger oss. Böcker! Jag har läst böcker, men var är författarna idag? Alistair McLean, Stieg Trenter, Lars Widding, Sven Wernström, Maria Lang. Glömda! Jämför deckarförfattaren Maria Lang med Liza Marklund och inse att om 50 år ligger Marklunds böcker i pappersåtervinningen. Alla författare vill kasta en skugga på historien men i stort sett alla blir endast skuggor i den. Varför jag då har skrivit en bok vill jag inte uttala mig om. Men läsa den får ni gärna göra.

Glömskan är på sitt sätt mer spännande än minnet. Vi registrerar händelser i takt med att våra liv går framåt. Det är inget konstigt med det. Fast glömskan är inte så lätt att analysera, det vi har glömt är ju glömt. Men paradoxen är att det svåra med att lära nytt oftast inte är att komma ihåg det nya, utan att just glömma det gamla. Fast visst är det sorgligt när morsan försvinner i sitt töcken och hennes minnen med henne.

Vi måste glömma för att kunna fungera. Tänk om vi kom ihåg varje fordon vi mött och varje sväng vi gjort. De som kan telefonkatalogen utantill brukar hittas på någon av psykiatrins institutioner till slut. Visst glömmer vi saker som vi borde komma ihåg, både viktiga och bagateller Vad som sedan är viktigt och vad som är bagateller kan diskuteras. Bröllopsdagar, tulpangalenskap, rasbiologi eller ”han, vad var det nu han hette och vad var det han gjorde”.

Det går kanske inte att reparera minnet hos individer men ett samhälles minnen kan finnas kvar. Den skrivna historien och även skönlitteraturen har alltså ett stort värde, det gäller bara att känna till dessa för att slippa upprepa historiens misstag. Vi lär oss att sovra bland minnen och översätter förhoppningsvis det viktigaste till insikter, insikter som med tiden formas till historia.

För livet består inte av de dagar som passerar utan av de dagar man minns.
Jag kommer förhoppningsvis att minnas min 50års-pilsner fredagen den 20 oktober på Munhålan, Särögatan 4 / Apotekaregatan i Änggården nedanför Sahlgrenska.

Vi har haft val till Sveriges riksdag. Och innan dess hade vi en valrörelse som inte handlade om så mycket, annat än om att de andra var dumma och hade fel. Och på något sätt får vi den politik och det näringsliv som vi förtjänar. Så klaga inte!

Vår patriarkala industri sågar ihärdigt av den gren de sitter på genom att hellre rekrytera inkompetenta män än kompetenta kvinnor. Det vet ni ju alla, om inte för något annat skäl så för att jag sagt det förut.

Politikerna å sin sida ropar ut att de skall fixa nya jobb eftersom det är dyrt med personer som inte är sysselsatta. Sedan försöker de ordna detta med lite skatter hit och dit. Det ger bara jobb inom skatteverket och där är det ofta anställningsstopp. Lite unik är den energiske unge man som granskade min och även hustruns deklaration i år. Han var nyanställd och hade ännu inte fallit ner i den grå gyttjan av ”göra så lite som möjligt”. Så fast det kostade oss ett antal tusenlappar så får man ändå vara tacksam att det trots allt finns sådana krafter inom verket.

För vad är då det viktigaste när det gäller att skapa nya jobb?

Inte samma händer i luften varje gång! Kan man inte få ett nytt och intressant svar någon gång.

Aha, precis, det viktigaste när det gäller att skapa nya jobb är någon som anställer folk, en så kallad arbetsgivare. Våra politiker och även fackpamparna borde leta reda på sådana. De borde omfamna dem och lyfta fram dem som hjältar och goda exempel så att ännu fler vill vara arbetsgivare och anställa ännu mer folk. Men det får vi aldrig se.

Tänk er Vanja Lundby Vedin och hennes gelikar hylla arbetsgivare. De som ger hennes medlemmar jobb och lön. Istället gör de tvärtom.

Är då våra arbetsgivare så mycket bättre? Nja, de klagar på politikerna för att få mer frihet men i själva verket så vill de väldigt gärna ha ett starkt och centralstyrt land, för det blir så mycket enklare för dem. Så är det faktiskt och det visar sig gång på gång.

Under kriget hade vi ransonering och prislagar i Sverige. När kriget tog slut så började dessa sakta att avvecklas. Detta ledde till ramaskri hos detaljhandeln. Vad menar ni, skall jag bestämma priser och löner själv? Det går ju inte!

Statliga subventioner är så goda att ha, men stämmer väldigt dåligt med företagarnas officiella attityd till politiker och inblandning i affärerna. ROT-avdrag, denna ständiga källa till diskussion och missnöje. Andas man om att ta bort dessa orättvisa och overksamma bidrag då kommer byggfacket rusande och tjoar, glatt understödda av sina arbetsgivare. Sicken samling!

Och bättre blir det inte. Den så moderna IT-avdelningen in svenskt näringsliv visar sig på samma bana. Avskaffandet av Hem-PC-subventionen beskrivs som branschens undergång och den ene efter den andre ställer sig på sin lilla låda och försöker ivrigt övertyga om att utan dessa skattemiljarder så förgås svensk industri. De säger moderater men vill ha sossar. Det är ett näringsliv det.

Så nu gäller det, vågar ni stå upp och glatt betala skattebelagd öl eller föredrar ni självimport från goda EU-grannar?

Själv möter jag upp på Lorens Bar för en beskattad fredagspilsner från kl 17.00.

Välkomna tillbaka till den svenska verkligheten. Hoppas er ledighet smakade bra. Aktiebolaget Sverige startar upp så smått och varvtalet närmar sig vardagslunk, så vid pass 1 september råder det nog full sving på verksamheterna.

Runt om i världen är det inte riktigt lika fridfullt. Så har till exempel den brittiska regeringens hysteri slagit ett stort slag för nykterheten genom att förbjuda tax free-spriten på flygplanen och den israeliska staten arbetat hårt för att skapa nya byggjobb i Libanon. Var och en blir salig i sin tro, eller var det tvärtom?

Men den svenska valrörelsen får nu förhoppningsvis upp lite moment. Hittills har den ju mest handlat om att vifta med papper som man är eniga om innehållet i. Först ut var den rödgröna röran med något som ingen på allvar kan tro på. Vet ni förresten att den göteborgska avdelningen av vänsterpartiet motionerade till partikongressen om att alla gym och friskvårdsanläggningar skall förstatligas och att ingen sådan verksamhet skall få förekomma i privat regi! Detta är sant.

Idag var det dags för ”Benny and the Jets”, eller vad nu det andra gänget kallas, att vifta med sitt papper, vars innehåll de säger sig vara eniga kring. Kul med papper som ingen läser, förutom en och annan journalist. Som vanligt står det nog mest mellan raderna och det viktigaste är vad som inte står, det vill säga det som kombattanterna inte är eniga kring.

Att vifta med värdelösa papper miste faktiskt sin trovärdighet redan 1938 efter det att Chamberlain gett bort Tjeckoslovakien till Hitler och något patetiskt trott på en underskrift av en kille med en sådan mustasch. Tur att ingen av partiledarna har den typen av hårväxt.

Vissa saker i valdebatter är roligare än andra. Okey, ni tycker kanske inte att det är så roligt eftersom de flesta av er är nettoinbetalare till statskassan, men jag som får orera fritt, kan småle.

Friår! Projektet kostade mer att administrera än vad som betalades ut i bidrag. Det gav inga jobb till långtidsarbetslösa. De enda nya jobb som skapades var ett antal tjänster på arbetsförmedlingen. Men min kompis Micke blev riktigt upprörd när min kära hustru sa: ”Hur har du haft det du som varit ledig?” Hans blick mörknade en kort stund och Catharinas knäveck gungade till, innan Micke förklarade att bara för att han inte varit på Stena så hade han inte varit ledig, utan byggt en marina i Kungsviken på Orust. Ser man på, en som gillade systemet.

Kostnader för sjukskrivna. Grekland är Europas friskaste land och Sverige är det sjukaste. Har ni andats i Aten? I Jämtland där allt är som bäst, är man sjukast. Och denna motsägelse försöker man lösa genom pappersvändande inom 08-området. Nja, jag är skeptisk. Den typ av sjuka som grasserar i Sverige botas ganska enkelt, det har gjorts förr och det kan göras igen. Man presenterar en lösning på de diffusa symptomens diagnos som innefattar en operationskniv. Det vill säga man tillkännager vitt och brett att denna diagnos är erkänd och nu kan botas med en operation. Jösses vilken fart det skulle bli på dököttet!

Nå, mitt val är enkelt. Jag väljer fredagspilsner på Linnéterrassen från kl 17.00 på fredag. Som vanligt är det bra att komma tidigt, framförallt om solen skiner.

Minns ni slutet av filmen Bron över floden Kwai. Den lindrigt kloke brittiske översten som med stor entusiasm byggt en järnvägsbro åt den japanska armén drabbas av en sekunds klarsyn. I dödens bleka minut inser han att det nog trots allt inte var så klokt att bygga denna bro åt fienden och inte heller särskilt klokt att avslöja och döda andra brittiska soldater som försöker spränga den.

Ibland kan man kollektivt komma till insikt om något förhållande. Så gjorde majoriteten av tyskarna efter andra världskriget när nazisternas illdåd presenterades. Man tog avstånd från förintelsen och kriget som kollektiv. Det vill säga det var fel av den tyska staten och av tyskarna att göra så. Men på individnivå är det annat ljud i skällan. Med ytterst få undantag så förnekar enskilda tyskar att de angav och förrådde personer under kriget, trots att det notoriskt noggranna tyska systemet dokumenterat mycket av detta. Dåligt med insikt alltså.

Den stora ingenjören Brunel byggde världens då största fartyg, Great Eastern. Stor och oberoende skulle båten vara. Lite väl oberoende visade det sig. Fartyget var för stort för alla hamnar och måste lossas och lastas på redden med småbåtar. Tung insikt för ingenjören.

Men då och då möter man personer med förståelse för att något de gjorde blev fel och att vederbörandes egen del i processen inte är obetydlig och att det kunde ha gått riktigt galet. En kompis till mig var maoist i sin ungdom och en riktig rebell. Han erkänner idag att han deltog i händelser som kunde ha lett till att personer dödats eller utsatts för allvarlig misshandel. Och han medger att han än i denna dag inte har en aning om hur långt han hade kunnat gå vid dessa tillfällen. Det kallas för insikt.

Neurosedyn var nog inte så bra och riskerna mycket större än problemen som skulle lindras. Att borra genom Hallandsåsen där den är som sämst är troligen ganska korkat. Att klättra upp på Mount Everest är nog inte värt priset för dem som inte kommer ner. Och så kan man gå vidare i insiktens töcken!

Själva har jag och Catharina glatt planerat att åka på Bysses och Saras bröllop. Det kan väl aldrig vara fel.
Men hallå! Hur är det med er dotter?
Dotter, ni menar Alexandra, jo hon åker till Australien på ett år.
Just det, och när åker hon?
Samtidigt som bröllopet.
Precis.
Aha, tänkte inte på det.
Föräldrar kanske skall vara hemma när döttrar reser bort på ett år. Insikt!

Och så kan man ha fredagspilsner var som helst! Vilken insikt det är.

Klamparegatan 5.

Det bjuds på öl med tilltugg och det räcker till många.

Ställ gärna bilen hemma och avnjut pilsner från fat på balkong!
Fredagspilsner hos familjen Carlström från kl 17.00 på Klamparegatan 5

Hej där i vårkylan. Vad tycker ni bäst om att göra just nu, vad ligger er varmast om hjärtat och vad känns mest naturligt att syssla med i maj.

Härom veckan, innan våren slog till, så gick jag en runda i trädgården och tittade på ägorna. Jag gav upp kriget mot mossan förra året och det syns ingen nämnvärd skillnad på grönmattan jämfört nu och då. Klockan var 14.30. Vid pass kl 15.00 slog solen ut i full blom. 15.10 såg min omgivning annorlunda ut. Grannarna for runt i sina trädgårdar iklädda redskap och viftandes med sina overaller i kraftfulla försök att hinna ifatt. Barn tvingades ut i solskenet och trädgårdsmöbler växte upp som svampar ur jorden. Bra då att kunna sätta sig i hörnet med ett glas vin och vila.

Personligen tycker jag att intensiv vila är att föredra just nu. Detta kan ha sin förklaring i att jag nyss lidna helg varvade Göteborg. Min kära hustru delar inte min uppfattning om vila utan talar intensivt om kökskranen, komposthinken samt det kommande studentfirandet.

Några av er kastar sig med besynnerlig iver över båtar och andra flytetyg och spenderar tid och pengar utan måtta för att få sagda saker att återgå till det vatten de lämnade i höstas. Vad är nytt eller nytta med detta? Underhållsfrihet är inte bara att låta sig underhållas av vad och vem som helst, utan också en källa till vila.

I trädgården hemma byggdes två badkar om till en tävlingsbåt av scoutbarnen för deltagande i Badkarsracet i Säveån. Besynnerlig koppling mellan våra aktiviteter, våren och våran trädgård!

Idrott intar en framträdande plats i många sinnen just nu. EM i friidrott kommer allt närmre och deltagarnas skavanker får allt större rubriker. Innan dess kommer fotbolls-VM att avgöras. Viktigast ur svensk synvinkel blir att analysera hur mycket pengar svenska män spenderar med och utan byxor på och hur stor skuld det svenska fotbollförbundet och de svenska fotbollsspelarna har i detta. Undrar hur rörligheten för arbetskraft inom EU tar sig ut om legitimerade tyska prostituerade åker till Sverige för att jobba. Kul nöt att knäcka, ungefär som att sitta i samma regering som centerpartiet och snacka kärnkraft.

Nåväl, det blir sedvanligt svenskt VM-guld och vi kommer alla att tjoa Tomas Ledins gamla slagdänga. Zlatan, Henke och Ljungberg fixar det. Kan vara på sin plats att fråga Fredrik Lindström vad han tolkar ut av vår vardagliga namngivning på dessa stjärnor?

Då känns det inte riktigt naturligt att kolla på hockey-VM. En packe förlorare skall göra upp i en vintersport. Detta sker i maj och i Lettland och i en ishall där isen inte håller. Hoppas lirarna har isdubbar med sig.

Jag vet inte om ni behöver isdubbar på fredag men en extra tröja kan vara mysigt på Linnéterrassen.

Fredagspilsner på Linnéterrassen på Linnégatan från kl 17.00.

Hur är det med storebror egentligen? Hans samhälle baserat på gamla sägner från anno 1984, sägs vara på väg och vissa påstår att det redan är här. Lite sent enligt kalendern eller hur är det egentligen? Jag vill nog påstå att George Orwell skulle kommentera vårt samhälle som långt mer övervakande och integritetskränkande än hans egen framtidsvision från 1949.

Man bör stilla ställa sig spörsmålet, varför köper vi alla dessa nya lagar och restriktioner?

Ganska enkelt, lagarna och åtgärderna handlar inte om oss, de handlar bara om de elaka brottslingarna. Ni vet knarklangare och sådant. Och sådana är inte vi. Vi är oförvitliga medborgare som möjligen kör för fort, smiter från skatten och slänger skräp utanför sopcontainern.

Det finns nog de som tycker att deras böter för nedskräpning vid sopstationer är att gå till överdrift, men sopspionerna är trots allt en harmlös form av storebrorsyndromet.

För tänkt vad rätt verktyg i fel händer kan åstadkomma. Om Lars Ohly, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand får makten i Sverige genom allmänna val, vad händer då? Min fantasi räcker inte till för att beskriva den hetsjakt på svenskar som skulle starta. Sicket jyckel!

De skulle dock få det riktigt svårt och de skulle bli oerhört frustrerade alla tre. Deras ambitioner att plöja nya fåror i den svenska myllan skulle stöta på patrull för plogarna funkar inte riktigt och de tre har ingen som helst kompetens att med befintliga system få jakten på motståndarna att glida friktionsfritt. Vi som är aktieägare skulle de hitta och alla som har bensinslukande monsterbilar, t ex Peter Eriksson själv, blev nog infångade, men sedan blev det svårare.

Vårt storebrorsamhälle har nämligen vissa nedärvda brister. Vi har 21 polisdistrikt med 21 olika anmälningssystem vilket gör det omöjligt att i realtid följa en stöldturné eller annan rörlig brottslighet. Om människor som bor i olika delar av landet blir lurade på samma sätt så avslöjar dessa system inte sambanden! Är det inte fantastiskt?

Om ni blir bestulna på saker så ber polisen er beskriva dessa i detalj. Det kan röra sig om inskriptioner på smycken t ex. Vidare skall alla pantbanker titta på juveler och guldföremål som de får in för att leta efter graverade namn och liknande. Men, och detta är en bra stoppkloss mot storebrors framfart, polisen tillåter inte att man som målsägare får ta del av dessa register och själva har de inte tid och resurser att granska informationen.

Vi har alltså sammantaget en bristfällig organisation för brottsbekämpning som man försöker förbättra genom att tillföra nya system för att säkra, inhämta och analysera information. Utan att man kan hantera den informationsmängd som man redan besitter.

Men jag tror numer att dessa fel i våra system är avsiktliga. De är helt enkelt inbyggda fallgropar för att motverka storbrors framfart och för att ge oss en chans att komma undan Ohlys svep efter misstänkta, om han eller någon annan skulle få chansen.

De gamla proffsen från Östeuropa de visste dock hela tiden vad som var viktigast för Storebror. ”Ge oss bara personen så hittar vi paragraferna själva!”

Jag nöjer mig med att hitta en pilsner.

Den hittar jag på Lorens Bar från kl 17.00 på fredag.