Månad: november 2009

Så står vi då där igen!

Var då någonstans och varför?
På 1252 och dricker fredagspilsner!

Men?

Det är givetvis Usamas fel och de knäppa tidningarna!

Va´ då knäppa tidningar?

Ja, Ding Bladen du vet!

Det där får du aldrig ihop!

Jo, eftersom det är förhöjd säkerhetsnivå just nu på svenska flygplatser (av kända skäl) så blev det förseningar som gjorde att jag och Vispen inte hann snacka och i Stockholmstidningarna (som är knäppa) så stod det inte om något annat än vilket lag som kanske vinner allsvenskan (som om det skulle vara svårt att förutse) och inget om pilsner på fredagar. Vilket skulle bevisas!

Dessutom hävdar Thomas som driver 1252 att det skulle vara jättetrevligt att se oss där igen. Så varför inte! Vi går dit imorgon och diskuterar vart vi skall gå sedan.

Vidare fick jag ett SMS igår från någon som löd: Alla är så arja på mej, får jag sova hos dej / Usama. Glömde kolla numret meddelandet kom ifrån. Hade kanske betalats bra hos FBI/CIA. Eller vad tror ni?

I morgon diskuteras annars även Vispens sjuknivå (synd om), svenska fartkontroller (det är något för våra engelsktalande vänner) samt vår egen roll i den träiga inåtvändhetens utveckling och vår till denna kopplade svaghet för rabatter! (Den hänger ni inte med på!)
Häng istället med på fredagspilsner 1252 i dag (fredag) från 17.00 så blir allt lite trevligare.

Så var då frågan om han skulle kunna hålla sina datortangenter borta från terrorattacken mot World Trade Center. Tydligen inte.

Det känns verkligen som om majoriteten av er är genuint illa berörda av det som inträffat och med sann medkänsla deltar i de tysta minuter som i parti och minut genomförs i Sverige. Det gäller inte mig!

Men eftersom trycket är så stort på allt och alla från det stora landet i väster och dess president, så följer vi de stora elefanterna och ställer in morgondagens fredagspilsner och skjuter på evenemanget i en vecka.

Till de av er som blir ärligt upprörda och till och med ilskna över mitt raljerande kring vår sorg och kommenderade sorgmanifestationer, vill jag ge en hemläxa. Här följer några namn och till dem förknippade frågor. Mina frågor är; hur många och hur många? Namnen är Sabra, Satila och Alhabja.

Frågor om moral och etik är alltid intressanta, men faktum kvarstår att moral är ett ämne lösligt i alkohol. Kvarstår då etiken.

Den mest etiskt besvärliga frågan idag är var vi skall dricka vår fredagspilsner. Eftersom jag och Vispen bestämmer och samtidigt bor i Linnéstaden, så blir det gärna gångavstånd för oss. Inte vidare etiskt med tanke på våra kamrater som framlider sina liv i diverse mer eller mindre fabulösa förorter. Alltså, kom med förslag. Man kan föreslå ”Eggers bar” tycker Vispen och man kan föreslå ”Basement” tycker jag. Vad tycker ni?

Jag tycker att det är fantastiskt roligt och ger hopp om framtid och liv att Calle och Chatarina Schneider har fått sitt andra barn. Och jag tycker att vi skall få bestämma vad han skall heta!

Gör er hemläxa och kvalificera in till nästa veckas fredagspilsner så får ni vara med och bestämma vad grabben skall heta.
(George och W är uteslutna men Häggan är vackert, framförallt i moderna datorsammanhang)

Hej go vänner. Nu är det dags att planera igen. Planera liver under semestern. Livet ni vet , det som passerar medan vi gör upp andra planer. Det enda vi med säkerhet vet om alla våra planer är att de slår mer eller mindre fel.

Tänk på alla dem som planerade i slutet på 60-talet. Tror ni att de kunde förutse oljekrisen och dess effekter? Och tänk på dem som planerade på slutet av 80-talet. Tror ni att de kunde förutse Berlinmurens fall. Jag var själv i Berlin i oktober 1989 och såg då en mur som jag trodde skulle stå där för evigt. Två månader senare var den borta.

Så skall vi då planera för den ena eller den andra väderleken? Eller skall vi kanske planera för en rejäl getingsommar.

Nej, låt oss istället ta en öl.

Innan dess vill jag passa på och tacka er alla, det vill säga nätverket, för ert engagemang i mitt sökande efter nytt arbete. Ett stort antal kontakter och uppslag har resulterat i flera erbjudanden om anställning. Jag har gjort mitt val och återkommer till detta så snart nya telefonnummer och e-postadressen är klara.

Det är min fromma förhoppning att detta exklusiva och väl fungerande nätverk skall fortsätta att verka i framtiden. Bara inte vår finansminister i ivern att finna nya beskattningsbara tillgångar gör ett tillslag mot oss. När möjligheten att beskatta löner och kapital minskar så söker han och hans gelikar efter nya jaktmarker. Villaägandet beskattas hårt eftersom det är svårt att flytta villan till något skatteparadis. Så se upp med förmåner som kan knytas till nationen.

Värdet av medlemskap i exklusiva nätverk kan snart omräknas direkt till svenska kronor och då ligger vi riktigt risigt till. Personligen tror jag att vi därför kommer att övergå till kommunikation via brevduvor eftersom skattemyndighetens förföljande av dessa budbärare kommer att kunna klassas som djurplågeri och därför förbjudas.

Leve den absurda svenska förkärleken för djur framför människor

Pilsner på fredag på 1252 från 17.00

Förblivande eders ödmjuke inbjudare

Som ni alla vet går popularitet i vågor. Just nu är till exempel Dubbel Trap inte lika populärt som för snart ett år sedan. Detta trots att Sveriges bästa Dubbel Trap-skytt även är sångerska i ett amatördansband, vilket såpa-läge! Vad hör jag, kommer ni inte ihåg vad Dubbel Trap är för något? Dess popularitet falnade nog med den olympiska elden.

Nåväl, ni kommer i alla fall ihåg ”Framtids-Birger”, han med fabriken ni vet. Han är inte särskilt populär ändå, fast ni kommer ihåg honom. Kanske tycker han att det vore bäst om ni inte kom ihåg honom. Så olika det kan vara.

Internet är inte heller särskilt populärt i dessa dagar, inte bland aktieägare och investerare åtminstone. Man har större framgång om man sysslar med att lura folk på pengar och kallar sig bank eller om man lurar på folk erektion och kallar sig för läkemedelsbolag. Svängningarna i världen, den västra alltså, är liksom lite större än vad verkligenheten, den reella alltså, kräver just nu, men journalisternas och analytikernas självuppfyllande profetior måste givetvis uppfyllas.

Det hela handlar ganska mycket om pedagogik. Det är lättare att sälja erektion på burk till en slak man än att övertyga honom om behovet av spetsteknologiska digitala tjänster. Det första behovet är nog lite tydligare i jämförelse med det behov han inte ens vet om att han har. (Fast så slak är tydligen inte den svenske mannen. Men han är sur i magen enligt försäljningsstatistiken rörande Losec och Viagra.)

Vi har alla tydliga behov av att dricka pilsner med varandra. Detta gör vi i morgon fredag på restaurang 1252 från klockan 17.00.

Frank Zappa varnade det amerikanska folket inför nationens 200-årsjubileum
1976 för att: ”People will try to sell you things that you may not ought to buy”. I vår tid av upplysning och högt stående moral försöker människor fortfarande att sälja saker och tjänster till er som intimt knyts till vissa begrepp och händelser och gärna dessa begrepps inneboende moralvärderingar (t ex ”eko” och ”miljö”) och händelsernas pseudoaktualitet (t ex ”millennieskiften”). En stunds eftertanke och analys är alltid på sin plats när charlatanerna dyker upp för att lura er.

Jag minns till exempel en person som försökte skrämma mig med att vårt hus var ett radonhus. När jag påpekade för honom att huset, trots den putsade fasaden, är helt byggt i trä och grundlagt på lera så dröp han iväg. En annan miljöskurk ville bärga olja från ett vrak utanför Lidingö och fick nästan ett kontrakt av kommunen innan undertecknad råkade dyka upp och meddela att ångpannan på den båten eldats med kol. ”I de mörkaste vatten…”

Och vad slängde du i komposten i morse? Kompostpolisen ser dig! I dagarna har begreppet ”kompost” nämligen fått sig en rejäl törn av forskarvärlden, men budskapet vill inte riktigt tränga in i den ”gröna” delen av vårt samhälle. Storskaliga komposter är i princip omöjliga att hålla fria från skadliga mikroorganismer och giftiga ämnen. Man kan inte jaga varje individ och kolla vad som slängs i komposten och dessutom blir kunskapskraven på individerna om vad som får och inte får slängas orimliga. Och blir man förbannad på samhället en fredagskväll så är den revolutionära handlingen att slänga något förbjudet i komposten inte långt borta.

För massor av år sedan introducerades bilder av glada delfiner på tonfiskburkarna för att påvisa det miljövänliga i fångstmetoderna. Detta fick ett snabbt genomslag bland konsumenterna. Nu skall det därför till informativa bilder på all vår mat om hur kul djuren haft det, innan de blev just mat. Och ju gladare djuren varit, dess bättre blir vår mat, eller hur var det nu! Ja ni trodde väl inget annat om mig. Alla frigående kycklingar har visat sig bära på bakterien campylobakter. Om ni inte tillagar den glada kycklingen riktigt och håller ordning på knivar och skärbrädor så får den fart på er mage så det dånar och sprutar, riktigt obehagligt blir det.

Som ni vet så var vi på ”ekoturistresa” i Belize över jul och nyår. Och det mesta är faktiskt ”eko” i Belize. De vet att naturen är den resurs som de har för att locka turisterna och det är turisterna som betalar deras löner. Inga naturupplevelser att visa upp, inga inkomster, ganska enkelt.

Men, när vi bodde i indianbyn San Pedro Columbia blev det lite för mycket. De sex familjerna på vår resa bodde hos var sin indianfamilj. Vi fick gå på utedass, bli bitna av deras hundar och sova i hängmattor, kort sagt leva väldigt nära indianerna. Men vi fick också tillaga tortillias över öppen eld. All mat tillagades för övrigt över öppen eld. När vi var där! Den lokale arrangören hade nämligen sagt till våra värdfamiljer att ställa undan sina gasolspisar för att ge oss ett genuinare ”eko-intryck” av vår vistelse.

Lurade igen!

I morgon tycker jag att vi skall visa upp alla prylar som någon lurade på oss i samband med millennieskiftet. De där nödvändiga minnesprylarna över vår livstids största pseudohändelse.

Detta gör vi på restaurang 1252 på Linnégatan från kl 17.00, som återigen slår upp sina portar bara för oss, nu även med uteservering!

Men,

I dessa dagar med sprickande bubblor och fallande kurser kan man fundera lite över våra begrepp och hur de förändras med omständigheterna. Det är också viktigt att tänka på vad vi egentligen menar innerst inne, när vi slänger oss med vissa benämningar.

Före den 6 mars 2000 hade begreppet ”IT-entreprenör” en viss klang. Det låg mycket av framtid, ekonomisk utveckling och överdriven personlig förmögenhet i den termen. Efter den 6 mars 2000 förändrades klangen, för att idag mera betyda ”looser”. För de av er som inte hänger med i de inre svängarna kan jag meddela att den 6 mars 2000 var det senaste datumet för ATH på Stockholmsbörsen. ATH utläses ”All Time High” och betyder att det var det senaste tillfället när alla börsmäklare var riktigt höga samtidigt.

Tänk så det kan bli. Själv är jag mest sur för att jag inte levde upp till mina egna paroller om aktiehandel och skomakare som skall bliva vid sin läst. Därför sitter jag på en hög Teliaaktier, som med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att mögla i någon gammal dator utan att ge någon avkastning, vare sig av ekonomisk art eller av ansvariga ministrar.

Om jag sedan säger ”EU-byråkrat” då dras era slemhinnor samman som om jag sprejat er med vinäger. Dessa överbetalda, högfärdiga och ryggradslösa gråzonsmänniskor som utan skrupler slösar bort våra pengar på meningslösa och ibland obefintliga projekt. Var det så det skulle gå med fredsprojektet EU? EU skall förhindra krig mellan medlemsstaterna, men ingen sa något om kriget mellan medborgarna och den ogenomträngliga byråkratin!

Andra begrepp som ni alla har reflexmässiga förhållanden till är ”tysk turist”, ”norrman” och ”dörrvakt”. Reflektera något över detta medan jag drar till med ”AIKare”. Anstränger ni er att summera innebörden av de tre första begreppen, så kommer ni i närheten av den fotbollskunniga delen av mänsklighetens uppfattning om idrottskulturella attribut med ursprung i Solna.

Kul, inte sant? Att få le åt våra ofarliga fördomar och förutfattade meningar. Vi, de demokratiska värdenas främsta försvarare och förespråkare. Och hur reagerar vi inför begreppet ”invandrarkille”? Hur många av oss tänker på en duktig, studiemotiverad och målmedveten representant för vår framtid? Eller varför inte ”muslimsk man”. Ni vet en sådan som sätter sina barn i främsta rummet, som älskar sin fru och som med en aldrig sinande entusiasm sliter för att dra ihop till en bättre framtid för familjen, än den som han själv upplevde som barn. Och om jag säger ”afrikansk ledare”, hur många ser då framför sig en överviktig, motbjudande och korrumperad äldre svart man som just dör i hjärtattack med minst två alltför unga afrikanskor samt en tom Viagraförpackning vid sin sida? Hur står det till med era förutfattade meningar egentligen, bra eller dåligt??

Själv fick jag igår en (troligen) självbiografisk betraktelse med e-post från en blondin. Den beskriver en annan blondins mödor vid isfiske och förklarar varför skomakarens barn äter gammalt bröd, samtidigt som den med oemotsäglig självinsikt visar att vi i vår analys av vissa benämningar, till exempel ”blondin”, trots allt, alltid har rätt!

Häggan lynchas av blondiner från kl 17.00 på restaurang 1252, Linnégatan 52

Ps
Bara för att skaka om er uppfattning om er själva och era potentiella rasistiska åsikter så vill jag berätta följande:

Nigerias förre president, Sani Abacha, dog faktiskt under svårt komprometterande förhållanden, tillsammans med tre unga damer. Och enligt vanligtvis välunderrättade källor så fanns Viagra med i bilden.

Jag skäller på mina barn! Det gör mig inte särskilt unik. De får skäll för lite av varje. Mest för att de gör något som de inte skall och för att de inte gör något som jag anser att de skall göra. Mycket handlar om datorer och TV-spel av olika slag. För mycket tid till datorspel och Nintendo, men för lite tid till skolans läxor, att städa rummet, att öva på spelläxan och till att läsa Strindberg. På något sätt måste man få de nya generationerna att på ett naturligt sätt ta till sig de äldres erfarenheter, annars går det givetvis åt skogen. Jag menar att Strindberg läser väl alla!

Och vi måste alla ställa upp på att våra tillrättavisningar är vällovliga, nödvändiga och har en uteslutande positiv grundton. De skapar ju en så god stämning mellan generationerna. Minns ni själva hur trevligt det var i er barndom när era föräldrar tillrättavisade er? Och tänk så mycket bättre individer ni har blivit på grund av just det stödet. Lite ”Röda rummet” har väl aldrig skadat någon.

Problemet kanske ligger kanske i att vi strävar efter att lära våra barn Luthersk ärlighet istället för Brysselsk smidighet. Det senare innebär att man syns göra något som man inte gör. Man gör således det man skall när någon ser på och kan kolla och sedan gör man det man vill när situationen så tillåter. Men det är nog lite magstarkt för de flesta av oss att lära barnen hur det är, istället för hur det förväntas vara enligt traditionen. Det vill säga skola in dem i grottekvarnen från början och lära dem lismandets taktik.

Men varför skäller jag då på mina barn, egentligen. Jo, jag skäller på dem för att de spelar för mycket dataspel. På samma sätt som mina föräldrar skällde på mig för att jag läste för mycket serietidningar. Och mina mor- och farföräldrar skällde på mina föräldrar för att de lyssnade på amerikansk jazzmusik. Generationen innan skällde för att ungdomarna gick på bio. Vad tidigare generationer skällde på vet jag inte, men jag vet att de skällde. Och alla hade det gemensamt att de skällde för att ungdomarna gjorde något som de äldre inte förstod vitsen med. Redan de gamla grekerna hävdade då och då att just de måste vara den sista civiliserade generationen med tanke på ungdomens brist på respekt för de äldre och deras förmodade visdom.

”I do on to them like they did on to me”, en evigt malande maskin för mänsklig manipulation.

Det var bättre förr! Men det blir aldrig som det var förr och det blev det inte då heller! Och glöm för allt i världen inte att Arvid Falk (Röda rummet) till slut gjorde, om inte uppror mot, så i alla fall en ståtlig sorti från systemet som hotade att bryta ner honom och hans ambitioner. Det gör våra barn också till slut, sorti alltså. Troligen visare än sina föregångare, men med vilka minnen och uppfattningar om den tid som flytt.

Så se till så att era barn inte läser Strindberg, de kan bli revolutionärer!

Kanske får jag skäll av er för bytet av lokal, men generationsproblemen diskuteras på Karlssons Garage, Linnégatan 54 från 17.00 i morgon fredag.

Efter att ha tillbringat jul och nyårshelgerna så långt från svenska traditioner som man kan komma, slås man av det djup varmed dessa traditioner är förankrade. Och då inte bara i dem som stannar hemma utan även hos dem som med viss förljugenhet säger sig resa bort för att slippa firandet.

Låt oss i vederbörlig ordning lyfta ett exempel ur sitt sammanhang.

Lutfisk! Det snackades mycket lutfisk i Belize. Belize är ett litet land mellan Guatemala och Honduras som är mest känt för att husera världens näst största barriärrev, ”La Isla Bonita” och ett antal banker som inte ställer närgångna frågor. Där tillbringade familjen nyss nämnda helger och där finns ingen lutfisk. Det finns inte ens något som liknar lutfisk. I Belize torkar inte ens tvätten, än mindre taskigt spilad långa.

Vad är då lutfisk? Jo, lutfisk är en förlegad konserveringsmetod upphöjd till kultur! I tider då inga frysboxar fanns behövdes ändå mat för att man skulle överleva. Då uppfanns ett antal sätt att förvara livsmedel över längre tidsperioder. Detta gjordes av strikta överlevnadsskäl och hade inget med kulinariska sinnen att göra. Låt oss vara eniga i detta och konstatera att ingen av kvinna född kan uppskatta lutfisk, lika lite som man kan uppskatta surströmming. Ingen av dessa konserveringsmetoder kan ha varit uppskattad för något annat än att det gav familjens alla medlemmar en chans att överleva vintern.

I någon överilad, nationalistisk och traditionsbärande process för konserveringsmetoders bevarande, hamnade dessa bland läckerheter i stället för på soptippen.

Man måste inte bevara allt! Det finns personer som motsätter sig implantat av hörselhjälpmedel direkt kopplade till hörselnerver och som förmedlar ljud till helt döva personer. Detta för att kulturen kring dövas språk och uttryckssätt skulle försvinna. Bland det dummaste jag hört.

Åter till lutfisken. Låt oss samlas i ett korståg mot dessa förlegade konserveringsmetoder som upphöjts till kultur av självhävdelsestinna personer utan tanke på vare sig närstående individer, alltså personer som står strax bredvid, eller smaklökar.

Bort med lutfisk, surströmming och starköl!

Starköl benämndes förr ”Exportöl” och hade en förhöjd alkoholhalt för att hålla sig färskt längre, så att det kunde skeppas till avlägsna destinationer, alltså en konserveringsmetod. Eftersom starköl inte är särskilt gott och starkare öl smakar ännu värre, så har vi alltså en konserveringsmetod som anammats som kultur bland alkoholromantiker. Fråga Styggen om skillnaden i fyllefaktor mellan maltwhiskey och ”Superstarkaölet” om ni undrar.

Om detta må ni berätta, alltså om det som ni varit med om, inte nödvändigtvis om lutfisk. Berättas görs det på fredag på restaurang Bitter från kl 17.00.

En klassisk fråga i många sammanhang är om storleken spelar någon roll. Ett lika klassiskt svar är att storleken, i de flesta fall, inte spelar någon större roll. Av olika skäl ställde jag nyligen denna klassiska fråga till några kvinnliga vänner och kollegor. Jag fick då till min förvåning svaret att bara en man skulle säga att storleken inte spelar någon roll.

Detta gav givetvis min forskarsjäl något att bita i. Ett sådant påstående kunde inte få stå oemotsagt. Big is great? (Det engelska språket är som ni vet större än det svenska och detta lilla exempel ger vid handen att storleken spelar roll. Den som inte tror mig kan ju prestera en lika snärtig formulering på svenska)

Ett snabbt funnet undantag rör bilindustrin. Sålunda är Ferrari något sexigare än Volvo. Och Volvo / Ford är trots allt marginellt större än Ferrari räknat i omsättning. Men är en Ferrari verkligen bättre än en Volvo? Min polare Pär har en Ferrari i garaget, som 51 av årets 52 veckor står parkerad under ett grönt täcke med ett hästemblem på. Min polare Peder har köpt en portabel musiklyssnarenhet med klimatanläggning och med ett Volvoemblem på, (ett sånt ljud!!) som trots eller tack vare fyra hjul och en ratt, varje dag kan transportera honom, hans sambo och två bonusbarn till arbeten och diverse aktiviteter. Min blygsel förhindrar mig att explicit jämföra storleken hos dessa herrars egon och eventuellt hängande bihang och den potentiella inverkan som varumärket på deras respektive bilars huvar kan ha. (På vad?)

Så därför gjorde jag det som man måste. Jag genomförde en oberoende studie av storlekens betydelse. Till min outsägliga förvåning fann jag att det oemotsägligt är så att storleken spelar roll och att ju större dess bättre! Någon övre gräns för denna storlek har jag ännu inte funnit. Mitt knivskarpa intellekt förutsäger dock att en sådan övre gräns finns! Jag är givetvis oerhört intresserad av, alla av er gjorda, observationer i gränstrakterna för storleken.

Sålunda ger ökad storlek ett omedelbart större förtroende och givna förutsättningar för fortsatt penetration. Storleken inbjuder också till tidsmässigt längre excesser medan de små avfärdas efter en ytlig betraktelse. Vidare ger storleken en påtaglig acceptans vad det gäller mottagandet av omfångsrika objekt. Större blir alltså intressantare och gör mottagaren mer mottaglig.

Jag har som ni alla förstått läst tabloidupplagan av Svenska Dagbladet. Jag hoppas att ni i vårt nymoralistiska land inte trodde något annat. Jag känner inget omedelbart förtroende för det som Jan Guillou så ofta som möjligt kallar ”Sveriges malligaste morgontidning” (DN). Inte heller har jag en odelad tillit till den lokala blaska som jag så ofta som möjligt benämner ”Hjörnes Magasin” (GP). Trots dessa större (?) drakars tillkortakommanden, dömer jag ut Svenskan för att den helt enkelt är för liten. Förtroendet sitter definitivt i storleken. Men detta har givetvis den visa, det vill säga den kvinnliga, delen av mänskligheten känt till sedan länge.

Storlekens betydelse avhandlas vidare på restaurang Bitter i morgon från kl 17.00.
Ps. Eventuella uteblivanden åberopandes stundande storhelgers inflytande negligeras obönhörligen. Lite koll på agendan får man trots allt kräva av Sveriges hopp och framtid. Personligen kommer jag att hävda att större är bättre och därför inta min fredagspilsner vid mellanlandning i Houston, Texas. Där slår man inte bara världsrekord i antalet avrättningar av förståndshandikappade utan också i antalet fullkomligt imbecilla innehavare till ämbetet för handhavandet av verktygen för världens undergång. Skål!

Nu närmar vi oss konsumtionens högtid framför alla andra. Julen smyger sig inte direkt på oss, utan julmust och adventskalendrar kastar sig som hungriga vargar efter våra stackars plånböcker. Man vänder och vrider på sin ekonomiska status för att fastställa hur mycket svärmor är värd att investera i i år. Kanske kan man använda lite av informationen man tog fram när man nyligen skulle lägga en skärv av sin inkomst i Padgrotskys apors händer?

Enligt skattemyndigheten är jag att betrakta som miljonär. Detta är en kostym som jag ogärna ikläder mig. Begreppet ”miljonär” har en klang som inte riktigt passar när man ser på vår Volvo, vårt påvra hem, min något beiga garderob och vårt husdjur i form av ett marsvin. Dessutom är tre barn allt annat än inkomstbefrämjande företeelser.

Hur skall man då bli miljonär på riktigt? I Sverige räcker, som ni alla vet, arbete inte till för att uppnå denna ekonomiska status. Lotto, idrottskarriär eller infantila spelprogram i TV godkänns av den tysta majoriteten som inkomstkälla. Men nu skådas en ny möjlighet i periferin. Den störste av samtida svenska uppfinnare, Håkan Lans, trakasseras av amerikanska datorföretags advokater, vilket har lett till att svenska dotterbolag till de stora drakarna upplever direkta försäljningssvackor. Svenskar ställer upp för en svensk! Allt enligt Ny Teknik. Äntligen en möjlighet för oss med universitetsstudier bakom oss och alla våra ändlösa timmar, dagar och veckor vid böcker med innehåll som sedan länge passerat bäst-före-datum.

Alltså, kom på något och bli uppfinnare! Men vad för något? Något med IT i förstås. Och det skall vara något nytt. Inte något gammalt i ny kostym. Utan något nytt med den nya tekniken. Det är först då som det klirrar rejält i kassan. Några exempel på sånt som var fel men blev rätt.

Alexander Graham Bell, vad uppfann han? Telefonen! Ja, den kallas så, men vad var det för något han uppfann? Vad var hans marknad? Ingen som vet? Bell uppfann ett hjälpmedel för döva. Hans marknad var teatrar och operahus som med hans uppfinning skulle underlätta njutandet av föreställningar för hörselskadade. Inget snack om kommunikation över några större avstånd där inte! Andra gubbar hade de tankarna

Edison uppfann bland annat fonografen, men han missade tåget, perrongen och hela spårsystemet vad det gäller det där med musik. Varför då? Edison uppfann en diktafon, det var hans grej. Helt andra personer med annan begåvning fattade galloppen med musikindustrin.

Marconi uppfann radion. (Fram till Sovjetunionens fall ansågs där att en ryss stått för denna uppfinning.) Men Marconi var liksom sina kollegor begränsad i sin uppfattning om vidden av sin uppfinning. Han uppfann en nödsändare för fartyg, alltså ett sätt att skicka signaler från båtar till lyssnarstationer i land. Inte mycket masskommunikation med reklam och dunkadunka sålunda.

Ta nu och sätt er ner och kom på något och det skall vara något som ingen annan kommit på! Det kan väl ändå inte vara så svårt. Måla era idéer i nya färger och försök att beskriva en traktor för en bonde på 1700-talet. Hästspring utan häst? Tänk på att vi andra inte heller begriper vad det är du pratar om.
Lite pilsner hjälper alltid till om kreativiteten brister och pilsnern intas på restaurang Bitter från kl 17.00 på fredag.