Min blogg

Ta och yxa ihop vad som helst ur ett par sajter på nätet och foga samman bitarna lite slumpmässigt. Då kan man få ihop till den underbara historien att Greta Thunberg och George Soros tillsammans ligger bakom pandemin. Personligen är jag övertygad om att dessa två inte har varandras telefonnummer, men jag kan ha fel.

Det absolut mest jobbiga med foliehattarna är hur man ska tilltala dem. Det duger inte att ta tag i dem och utbrista: ”Äh hörrö du, din dödumma djävel.” Forskningen har visat att det inte fungerar. Jag blir mest upprörd över att man använt forskningsmedel på personer som virar aluminiumfolie runt huvudet.

Nej, man måste först förstå varför dom är just dödumma och sedan ge dem en ny historia som är baserad på gällande kunskap som de kan svälja och sedan berätta vidare. Ingen lätt uppgift om man inte är författare i klass med Groucho Marx.

Foliehattarna letar hela tiden efter någon som är skyldig, ofta oklart till vad, men som ändå på ett sätt gjort något som tagit tag i deras liv. När de bestämt sig för att Greta Thunberg håller på med en revolution för att införa en klimatdiktatur, då är de själva offer för dessa oklara omständigheter och de styrandes regler.

Sakernas tillstånd och myndigheternas åtgärder drabbar olika. I pandemins inledning tvingades de stackars överklasskvinnorna i Spanien att flyga ända till Stockholm för hårvård och pedikyr. Men de som blivit arbetslösa befinner sig i andra änden av den ekonomiska skalan. Så verkar det ha varit vid alla epidemier under de senaste tusen åren. Överklassen drog sig tillbaka till sina lantegendomar och underklassen begravdes i massgravar.

Jag hoppas på personer som professorerna Agnes Wold och Emma Frans när jag tänker på hur man når ut med sanningsenlig information. Det säger en del om min mediekunskap. Istället borde jag tänka Zara Larsson, Lisbeth Salander, Zlatan samt försöka klona fram Astrid Lindgren.

En av våra främsta företrädare för vetenskapen uppmanade till generellt mindre nyhetskonsumtion. Det fick hon fan för av det korrekta etablissemanget. De hade bara läst rubriken. Hon fick också kommentaren att hon ser för bra ut för att vara trovärdig.

Vi måste alltså anträda den mödosamma vägen för att hjälpa de felinformerade så att de själva förstår vad som är sant eller falskt.

Vid stormningen av Capitolium var många övertygade om att Donald till slut skulle komma till deras undsättning i täten för kavalleriet i sin golfbil.

Kejsaren och hans kläder står där alltid, men det är svårt att klä av foliehattarnas företrädare. Även när de blir stående med rumpan bar så ger de sig inte. Antivaxaren som sa att det var judarnas fel försvann tydligen inte ur deras krets.

Ett bra tips att ge till de osäkra är att man ska vara försiktig när det är rädda personer som uttalar sig i sociala medier av alla de slag.

Så vad gör vi åt det? Personligen kollar jag in en Västkust från Odd Island Brewing. Det gör jag som obetald influencer och glad amatör. För den som orkar lyssna kan jag berätta om när jag satt i Namibias öken och lärde mig allt om hur man med bara influencers riggar en marknadsföringskampanj åt en större koncern i konfektionsbranschen.

Ni gör vad ni kan i lagom omfattning så ses vi snart igen.

För några dagar sedan stormades den amerikanska kongressen. Några angripare var berusade av adrenalin medan andra var kallt beräknande. Polismannen som lurade skocken bort fram senatens öppna dörr har fått välförtjänt beröm.

I pressen världen över kläs inkräktarna av. En del i fantasifulla kostymer, några med slaveriets kännemärken full synliga och ett par som simpla tjuvar med souvenirer under armen. Ingen som kan identifieras kommer undan. Namn och hemadress bifogas.

Sammantaget förfaller de vara en skock vildhjärnor fyllda av konspirationsteorier. Somliga är uppriktigt bestörta över att världen inte förstår deras hjältemod. Men såhär ett par dagar senare sprids en besvikelse över att deras kristusfigur inte kallade in armén, flygvapnet och flottan för att slutligen, med dem som förtrupp, sopa undan den djupa staten.

Ska jag tycka lite synd om dem, de som sysslar med självbedrägeri? Mobben har säkert minst gått ur high school och de är medelklass (annars hade de inte haft råd att åka till Washington). Påfallande många är medelålders. Personer som inte förväntas delta i ett gigantiskt lajv i sin egen alternativa verklighet.

Hur blev de sådana galenpannor? Och hur kan de förbli vettvillingar?

Psykologer står i kö för att få avkunna sina diagnoser och möjliga terapier i pressen.

Kan vi alla hamna i en sådan återvändsgränd och resolut fortsätta att bearbeta en ogenomtränglig vägg? (Det finns personer som jag känner som tror på en del saker som är anmärkningsvärda, individer med hög utbildning.) Men glöm för all del inte att en bra historia, sann eller inte, ofta är underhållande. Problemet är när mytbildningarna fastnar.

Vi döstädar hemma, coronasysselsättning för personer i övre medelåldern. Nyligen fann jag ett par böcker som jag glömt. Minns ni Erich von Däniken och historierna om att gud var astronaut?  Jag gick i åttan och var sådär fjorton år, cirka 1970. Vad jag minns så blev jag fascinerad och trodde på historien. När jag häromdagen slog upp den första boken blev jag förvånad. I mitt eget minne innehöll den en massa bilder. Nu fanns det inga alls, förutom omslaget. Det visar enligt von Däniken en Mayakung i en rymdfarkost.

Givetvis är allt detta i dagens ljus bara påhitt. Men jag har tre böcker av von Däniken, inköpta mellan 1970 och 1973. Köpte jag historien? I bokhyllan finns ytterligare en bok, en antologi som diskuterar teorierna. Ett par av författarna avfärdar allt som omöjligt eller nonsens. Men jag antingen hoppade över de kapitlen, eller så valde jag att inte se dem.

Vid tiden för den tredje boken gick jag nog i tvåan. Då försökte jag bland annat argumentera med klasskamrater och min fysiklärarinna om vätgasens framtid som bränsle istället för olja, med ringa framgång. (Då trodde man möjligtvis på fusionskraft.) Så jag var kanske inte att betrakta som galenpanna, men jag trodde nog fortfarande på von Däniken.

Så råkade jag komma i kontakt med en liten bok av Gerhard Gadow. Ja, jag vet att ni inte känner inte till honom, men ändå. Han skrev ”Olösta forntidsgåtor – en kritisk granskning av Erich von Dänikens källor”.

Systematiskt monterade han ner teorierna och visade att de var sagor, sagor baserade på lögner och förfalskningar. Von Däniken åkte i fängelse för bedrägerier och förskingring.

Nu mässar jag om att rymdresor är omöjliga, något jag lärt mig på fysiklektionerna. Jag tror inte på några gudar och ser livet som ett ögonblick mellan två evigheter.

Det har slutat snöa ute, kanske dags att slänga julgranen i containern som kom idag.

Dagens öl är en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri.

Vår relation till öl och sprit och på senare år även till vin, sitter djupt i oss trots att svenskarna statistiskt hamnar en bit ner på listan över världens alkoholkonsumenter per capita. Vi, det vill säga ni som läser detta och jag som skriver, har få eller inga minnen av en tid utan Systembolaget. Göteborgssystemet var först i Sverige och såg dagens ljus redan 1865. Vid motbokens avskaffande 1955, uppstod ur högarna av återvinningspapper, vårt nuvarande Systembolag.

Begreppet är inte så långsökt: Man satte hanteringen av alkohol i lagligt system.

Sålunda har det inte varit så här så länge. Jag har farsans motbok hemma. Det verkar inte som om det finns någon överbliven ranson att hämta ut.

Men för någon vecka sedan var det en alltför tät kö utanför Systembolaget Öl i Nordstan. Trots Corona-tider var det trångt och inte något mexikanskt blask människorna suktade efter. Att utan skyddsnät (munskydd) riskera livet för billig starköl, det är svenskt, det är tradition!

”Morgondagens Bryggeri” hade rundat Systembolagets regler och bolaget tvingades sälja burkarna för fem kronor styck. Detta har rättats till sedan dess och kommer inte att upprepas.

Att stå i kö för sin ranson av ransonerad starköl, det är så det ska vara.

Väder är en gammal företeelse, det är inte julfirandet. Med Jenny Nyströms bilder på tomtar och Charles Dickens ord om den olycklige och snåle Scrooge, skapades vårt kommersiella julfirande.

Men hallå, vädret då!

Lugna ner er. Det snöklädda Jullondon som Dickens beskrev har ingen nu levande person upplevt. Under början av 1800-talet låg snön vit och djup i Storbritannien och britterna åkte skridskor på Themsen. Detta var vid slutet av det som kallas ”Den lilla istiden” och det var följaktligen kallt. (Minns även Karl X Gustavs tåg över Bält 1658.)

Förutom Dickens snödrivor så finns det ett annat årsbarn med hans klassiska ”A Christmas carol”, nämligen, något förslag?

Bra, helt rätt, ni kan ju, alltså, julkorten började säljas och skickas 1843. Detta anges ofta som starten på kommersialismens höjdpunkt, vårt västerländska julfirande.

(En avsevärt svårare fråga från ett helt annat sammanhang är: Vilken är kopplingen, via Dickens roman David Copperfield, till det harmoniska och lyckliga äktenskapet mellan Anders o Catharina Hägglin?)

Mixen av det tyska julträdet och den brittiska köplusten står sig ännu stark. Maten på borden kommer och går. Jag ska inte trötta er med uppräkningen av alla olika sillsorter, köttinläggningar och former av lax på längden och tvären, som kommit och gått från julborden, bara under det gångna decenniet.

Med starka stämmor står vi där bland alla nymodigheter och utbrister: Vi vill ha det som det var!

Med denna musikaliska illustration önskar jag er lycka till i er strävan att nå fram till den 24.e i ett stycke. God tur!

https://www.youtube.com/watch?v=nPTQqoTpxV4

Hej,
Min fru är trött på att se och höra vad Donald ljugit om medan hon sovit, han ljuger mest om natten på grund av tidsskillnaderna på vår planet. C vill helt enkel inte höra mer om ”lögner”, ”fake news” och ”alternativa fakta”, hon vill inte ens läsa orden.

Donald är duktig på de stora lögnerna och ganska usel på de små. Stora lögner är de om två miljoner raderade röster av ett företag vars demokratiska sympatier finns bakom döljande draperier. Den lilla lögnen säger mätbara saker som att ”Barack Obama är inte född i USA”. Men precis som när du ställs inför frågan: ”Har du slutat slå din fru?”, så tvingades Obama ge ett erkännande till Donalds lögn, genom att bestrida den och publicera sin födelseattest.

Hitler skrev att det är lättare att få folk att tro på en stor lögn än på en liten, till exempel den om en judiska världsomspännande konspiration, eller att alla grannländer förbereder en attack, vilket samtidigt ger att alla pacifister saknar patriotism.

Svensk media kämpar med att hantera lögnens tidevarv. Hur undviker man att ge lögnarna och lögnerna trovärdighet? Orden har makt och när de upprepas hela tiden i rubriker, ingresser och intervjuer, så fastnar de. ”Valfusk”, ”Jag fick fram vaccinet”, ”det stulna valet”, kommentarerna till Donalds uttalanden blir en viktig del i spridningen av historierna som sprutar ur munnen på jättebabyn på andra sidan Atlanten.

På våra egna bakgårdar är det lite tvärtom. Den som skriker högst är inte den som är mest framgångsrik. De arga männen med järnrör, svastikor och en hundraprocentig avsaknad av kunskaper i elementär matematik och statistik, de kan man avfärda med svepande handrörelse. Vi kan och vi vet bättre.

Men de små orden, den vardaglig anpassning av det tillåtna, skämten, vi påverkas långsamt, vi kanske inte ens märker det, men bit för bit, med små, små steg. De vrålande rasisterna kan man hantera, men de tysta och smygande kommentarerna och föraktet utklätt till humor, det ständiga bruset, det som man inte kan värja sig emot.

Och vilka är det som talar i de små orden, som skämtar och som tar de små, små stegen, så små att de inte är mätbara i de digitala stegräknarna?

Donalds bästa gren i lögnernas rike är att styra vår uppmärksamhet bort från något känsligt och över till det som han vill få oss att prata om.

Hur många av oss var nervösa inför valdebatterna om Biden skulle visa senilitet, snubbla på orden, häva ur sig något tokigt? Men hallå, vem hade fått oss att tro något sådant, varifrån kom vår vision om Sleepy Joe?

Vi får ta rygg på Kristian Wedel (GP). Hans kåseri ”Jag skriver som Trump pratar”, borde få en större spridning i världen utanför 031-området.

Så låt oss vara varsamma med orden och inte slita ut dem.

Hälsningar från den sjunde våningen

”Alle man till pumparna”!

”Bemanna murarna”!

”Låt oss lägga manken till.”

Vid olyckor och i orostider rycker vi ut tillsammans och deltar i vårt gemensamma försvar. Även om Sveriges mest omfattande militära murar aldrig kom till användning, så finns de. Karlsborgs Fästning var omodern redan när den invigdes 1909. För mig som göteborgare känns det behövligt att påpeka att stadens skansar, Kronan och Lejonet, fast de färdigställdes ca 1700, aldrig använts till försvar, bara till förvar. Alla behövliga murar används således inte och många förfaller nu till ruiner eller står för fäfot och förtvinar.

Så hur har du det med dina egna murar och dess trupper? Håller du dem i stånd för att stå emot anfall och uppmuntrar du, skyddar och stärker bemanningen?

Vår nya fiende som anfaller oss är en elak djävel. Vi vet inte exakt var och hur den tar sig igenom vårt försvar. Men vi skyddar oss som vanligt med sprit. Även om vi tvättar händerna med den och inte som vitryssarna som häller den i sig efter deras store ledares ordination, så är det sprit, om än ganska alkoholstark.

Din hud är din mur och dess fett och bakterier dina soldater. Tackar du dem genom att spola ner dem med vatten, tvål och schampo i duschavloppet? Överdrivet tvättande gör att fienden lättare får fäste på dig. Just nu är vi på väg mot en fuktigare årstid, men missa inte att vårt klimat har torr luft som defaultvärde.

Jag överlåter åt andra att fundera över och resonera kring, hur viruset kan ta sig in via slemhinnorna i underlivet.

Slemproppen hindrar nog inte intrång, i alla fall inte av virus, men andningsvägarna kan stoppa de flesta anfall. Skiten fastnar i andningsvägarnas slem och förgås i magsäckens syror. Så länge du andas genom näsan! Låt ditt specialiserade försvar sköta den passagen och hitta inte på egna lösningar. Kort sagt håll käften! Skriv lappar. Papper är en stark informationsbärare.

Mängden fientliga styrkor är viktig. Våra murar och dess kämpar kan bli överkörda om en stor lucka uppstår och de små kräken kan välla in och föröka sig. Vi skyddar oss bra mot enstaka sabotörer och mindre styrkor, som mest verkar försöka ställa till oreda hemma hos oss. Alltså, man ska inte vara på fel ställe, vid fel tidpunkt, med fel personer och göra fel grejer. Typ besöka After Ski i St Anton vecka 9 och blåsa i samma visselpipa som alla andra.

Ni skall också använd det försvar ni har och inte vara kräsna. Kasta in de antikroppar som råkar finnas till hands och vänta inte på att specialutbilda nya förband, det tar för lång tid. Hade ni inga sådana trupper till hands? Otur, ni får skylla på mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar. Om ni orkar kan ni fortsätta att skälla bakåt i tiden på era nedärvda förmågor. Det ospecifika försvaret skall inte underskattas. Men det är svårt/omöjligt att träna upp eftersom man aldrig kan veta i förväg vad de kommer att ställas emot.

Hur är det med utomstående ledare då? De som anser sig veta och vill visa upp sig som epidemiologer fast de inte ens klarar av att stava till det? Ja, kolla bara på grannen här bredvid oss. Hen som är överviktig, dricker mer alkohol än du, röker som en skorsten och tycker att Christiania inte är något att bråka om, ett pittoreskt inslag bara. Nu tittar hen strängt på oss och kallar oss oansvariga. Och vi själva som hyllar Systembolaget som världens främsta statliga institution, vi tar en promenad på stan och dricker ett glas vin på den lokala krogen. Det är nya tider.

Visst är det jobbigt nu och vi tycker inte att allt är roligt. Jag försöker tänka på att depression är ett fenomen som vi kan prata med våra geologkompisar om. Alltså, ett område som sjunkigt i förhållande till den omgivande nivån. Tänk på att vi har ett par duktiga och mycket trevliga geologer i bekantskapskretsen. (Och nu vill jag inte höra några Lindemanska kommentarer om kortspel och prostitution.)

Många försöker idag torgföra sina uppfattningar om att pandemin härrör från slarviga kinesiska forskare eller elaka djur från de djupa skogarna som biter oss trevliga människor. Att istället se på vår planets ökande befolkning och krympande levnadsytor för alla arter, den påtvingade närheten till andra däggdjur på marknader och av tvång delade habitat, står inte överst på agendan. Våra fiender är inte lika kräsna som vi. De ersätter gärna sina nuvarande naturliga värdar med nya som finns tillgängliga strax bredvid, homo sapiens till exempel.

Vår framtid kan anas i de pågående processernas spår. Den personliga integriteten är hotad, kanske är den redan död. Många tjänstemäns och oroliga politikers ambition att begränsa vår och virusets rörlighet, ger oönskade effekter. De murar som byggs upp av makten och dess medel i goda syften, kommer inte att försvinna när den världsomspännande smittan klingar av. Vår frihet kan bli allvarligt kringskuren. Försvaret mot vår fiende förstör och river ner mer än det skyddar.

Men visst blir det bra, sedan. Några förbereder sig, men de har det gemensamt att de preparerar sig inför något som de inte känner till. Först vill man inte visa sig svag genom att reagera på hotet. Sedan överreagerar vi. Man vill ju inte dö i kö. Men det är där vi hamnar, i kö. Panik och rädsla är inga bra förutsättningar för överlevnad.

Vi överskattar förändring på kort sikt, underskattar den på lång sikt, vi glömmer historien för snabbt, vi reagerar för långsamt, vi förenklar alla situationer och problem, och vi agerar i flock.

Vår inneboende nedärvda optimism är vår största svaghet när det går riktigt illa, när skiten hamnar i fläkten. Inga preppers kommer att överleva på sina konserver. Vare sig politiska strukturer eller enskilda människor klarar sig enbart med glada tillrop. Det är pannbenet som avgör, den mentala beredskapen för att hantera och anpassa sig till nya situationer.

Men ingen klarar sig ensam!

Lagspelarna som tänker utanför lådan, det är dem ni skall ta rygg på. Inte de charmiga psykopaterna som ger er snabba, enkla och tilltalande lösningar.

Var svenska, oroa er lagom!

Äntligen stod prästen i predikstolen! Församlingen lyfte sina huvuden. Och där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndag, som den förra och många söndagar förut.

Tack för att ni lät mig fånga er uppmärksamhet. Selmas inledande rader i Gösta Berlings saga är några av svensk litteraturs mest analyserade. Inte vad det gäller innehåll, utan hur hon fångade läsarna. Romanen var dessutom hennes debut!

Tyvärr kommer dagens betraktelse inte att avslutas med en uppmaning till att ni skall inställa er för tjänstgöring vid pilsnerdrickande på fredag. Så vad är det då svensken gör i sin lättkarantän. Förutom att le mot alla som är avundsjuka på oss världen runt.

Det förväntas enligt kvällstidningarna att Sverige kommer att uppleva en baby boom fram emot nyår. Denna anspelning på sex är givetvis avsiktligt och går ut på att sälja fler nummer, lösnummer. Dock hade kvällstidningsredaktionerna lite otur när de tänkte ut sin idé om amorösa svenskar i karantän. Majoriteten av dem som skyddas från smitta är plus sextio och knappast fertila.

Men sex, pengar och våld är det som säljer. Allt kretsar kring dessa ämnen. Till och med vid bekämpandet av de svåra skogsbränderna i Australien, var det sex som gällde. Mitt under brandmännens kamp mot lågorna härförleden, startades en särskild insamling för dem. Den leddes av en ung australiensiska som heter Kaylen Ward. Hon utlovade en nakenbild på sig själv till alla som donerade minst motsvarande hundra svenska kronor till brandbekämpningen eller vård av brandskadade djur och skickade ett kvitto på detta till henne.

Min förutfattade uppfattning kring detta är att jag tror att endast män hörsammade hennes uppmaning. Jag kan ha fel. Dock räckte antalet män som ville kolla in en bild på en naken tjej mer än väl. Ett par goda skäl till att ställa upp alltså, ett par tuttar och ett par skinkor, vilket gav motsvarande tio miljoner svenska kronor!

Kampanjen fick stor uppmärksamhet världen över i främst kvällspressen och ledde till en hel del meningsutbyten mellan fluktare och puritaner. Vad alla glömde att berätta var att Kaylen Ward är nakenmodell och lever på att sälja bilder på sig själv i bara mässingen via nätet. Således, var det en mycket lyckad marknadsföringskampanj.

Och allt är inte vad det ser ut att vara och ytterligare annat är precis vad det ser ut att vara. Alla som har lekt med Barbiedockor, räck upp en hand. Konstigt, bara kvinnor som räckte upp handen. Tänk att inte särskilt många hormonstinna tonårspojkar lekte med de två tuttarna. Den tyska dockan Lilli var baserad på en tecknad vuxenserie och såldes som en skämtsam sexleksak för män i tyska barer på femtiotalet och hade viss likhet med Marlene Dietrich. En amerikansk kvinnlig leksaksfabrikant såg dockan Lilli och köpte med sig ett par stycken hem.

Barbie blev till en klippdocka i tre dimensioner med en stor och omfattande garderob. 1964 köpte det amerikanska företaget Mattel alla rättigheter till Lilli och raderade henne ur historien.

Mycket tjat om sex kanske ni tycker. Ja, tjatsex har också behandlats i pressen i dagarna och beskrivs som när någon känner sig avspisad och tjatar sig till något utan respekt och samspel. Och om man byter ut sex mot dans, vad händer då? Barhängarnas första lag ”Vi som har råd att hänga i baren behöver inte dansa”, respekteras inte av tjatdansarna. Ett nej skall ju vara ett nej, men nej då. Detta nej tas ytterst personligt och oviljan att röra sig offentligt till musik avfärdas som ett vämjeligt beteende.

Tjatdansaren står där och svajar fram och tillbaka och tar till och med till våld och drar en i armen, tills hen ger upp och uttalar en förbannelse och förkunnar för sin församling att en glädjedödare står där till allmän beskådan.

Jag hoppas att er fredag blir en bra fredag vara sig det handlar om sex eller dans, allt efter era egna personliga preferenser. Vi funderar på om det går att anordna dansaftnar med femtio betalande gäster. Tills att lagstiftningen inom detta område granskats, bifogar jag en kulturellt högtstående och dansvänlig betraktelse av inbjudan till sexuellt umgänge.

/Häggan

(Sången finns på Youtube)

Madrassen
Svensk text: Hans Alfredsson/Tage Danielsson

En dyrbar orkidé

och en chokladask tog jag med,

den kväll hon första gången bjöd mej hem till sej.
Champagne, en Veuve Cliquot,

en liten korg med mat för två,

rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej.

Trehundrafemtitvå och sextifem till ingen nytta,

för där låg ju en madrass i tamburn’.

Aj aj! Oj oj! Där låg ju en madrass i tamburn’.

Så osten stod och torkade,

champagneflaskan korkade

vi aldrig nånsin opp och drack ur’n.

Aj aj! Oj oj! Där låg ju en madrass i tamburn’.

Nog är det väl synd på chokladen,

kaviarn när ingen vill ha den

och blomman som slokar med bladen,

att bjuda generöst det är ju meningslöst.

Champagnepavan står ju där den står så att jag får ju ingen tioöring ens på return’.

Trehundrafemtitvå och sextifem till ingen nytta,

För där låg hon redan naken i tamburn’! Aj! Aj!
Där låg hon redan naken i tamburn’! Oj! Oj!
Där låg hon redan naken i tamburn’! Oj!

När man sitter och funderar över ett glas öl, i mitt fall just nu en Easy Rider Bull Dog från Gotlands Bryggeri, så finner en del tankar sina platser. Tankar om historien och om framtiden, om hur barna växer upp och står i.

I dagens snurriga situation får man fundera på hur det var och om barna kan få det lika bra som vi haft det. Ett sätt är att nå dit kan vara att följa rätt anvisningar om att tvätta händerna och nysa i armbågen och identifiera och strunta i foliehattarnas utsagor.

För det finns nog både jobb och mat för barna och de kommer att vara drägligt där dom bor. Och det är bra om man kan och behöver jobba hemifrån. Jag är säker på att det kommer att finnas såväl får som kor och vatten och luft till alla, och även solsken,blommor och blad. Men det gäller förstås att inte göra slut på luften genom att skrika ut sin grannes åsikter, utan att ha kollat upp var grannens fått sina idéer ifrån.

Det kan vara på sin plats att hjälpa dem som behöver oss, även om det bara är att förse dem med fläsk och potatis.

Så även om framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, så glöm inte att leva så gott som ni kan.

På fredag ställer vi sålunda in den planerade fredagspilsnern. Det finns en första gång för allt, men tag gärna ett glas öl i er karantän och tänk på tillfällen som passerat och på dem som kommer.

För snart så är det fredag och då försöker vi igen.

Jag har tillbringat en vecka i de italienska delarna av alperna som kallas för Dolomiterna, närmare bestämt i den lilla orten Alleghe. Orten har cirka 1200 innevånare och där finns, förutom en kyrka, vars klocka verkar ljuda lite stokastiskt i förhållande till europeisk nomaltid, både charkuteributik och bageri, vid sidan om två kooperativa livsmedelsbutiker.

Väl i Alleghe åkte jag skidor, alpin skidåkning. Det innebär att man tar sig uppför berget i en anordning som kallas skidlift och sedan för egen maskin far ner för en iordningsställd bana som kallas pist. I liften på väg upp händer det att man, eller i alla fall jag, kontemplerar. Vid en av dessa stunder föll mina tankar ner i någon slags ordning. Sålunda kom jag på att i min ungdom fanns det minst en liftassistent vid varje dalstation, som hjälpte skidåkarna tillrätta.

Numer befolkas allt färre dalstationer av aktiv personal. De som står där idag har som uppgift att trycka på nödstoppet när turisterna trasslar in sig i plockepinnliknande högar. Tanken på dem som envist levererade T-byglarna under vintersäsongen, hängde kvar över den dagens ”after ski”, en aktivitet som vi anordnar på egen hand. Denna eftermiddag framsjöngs inte ett av standardnumren, men den uteblivna texten om iskarlen som uteblivit och smeden som besökt en tandläkare som var förstörd av sprit, ekade i de bakre delarna av mitt medvetande.

Som tredje ingrediens i min tankesoppa föll några bitar av våra resenärer i övre medelåldern. De samtalade om egna och sina barns olika sätt att finansiera nöjen, vardag, hyra, ja liksom livet, då för en tid sedan, i ungdomens dagar.

Iskarlarna försvann med isbolagen på grund av Electrolux och frysboxarna och en mängd yrken har farit ut i historiens glömska på samma, men också på andra, sätt. En bild från Ny Teknik nyligen dök upp på min näthinna, bowlingkägeluppställare. Lykttändarna och biografpianisterna försvann med ny teknik och så får ni lov att ta reda på vad en parmmätare gjorde. (Någon i gänget bodde på Parmmätaregatan på Hisingen för länge sedan, jag kan dock inte komma ihåg vem, men tack vare det kände jag pre-Google till yrket).

Nya lågstatusyrken poppar upp ur vår mylla och blir numer sedda med avsmak från de etablerade. ”Inte skall man väl syssla med sådant”. Minnet är kort bland före detta tidningsbud, bäckenpiloter och butikspersonal med de sämsta arbetspassen. Men en person utbrast till synes förvånad: ”Mormor var växeltelefonist”. (En av den tidens sociala medium).

Om det nu är så hemskt med de nya tillfälliga jobben, som styrs via nätet och handhållna enheter som kan kallas telefoner, varför är det så lätt att få personal dit? Cykla ut med mat till hungriga personer som har extra pengar i plånboken, skruva ihop IKEA-möbler för dem som tappat bort sexkantnyckeln eller varför inte bli elsparkcykelladdare.

Vad man tycker illa om och vad man står ut med, varierar från person till person. Det handlar ju inte om att vara avföringsdykare i indiska avloppsnät. Men rapportörerna beskriver och förfasas i vederbörlig ordning, över något de inte riktigt förstår. Detta är ju gubevars nytt!

”Gigekonomi” är en riktigare benämning än den tidigare ”delningsekonomi”. Detta är marknadsekonomi och har inget med vackra tankar om hållbarhet att göra. Näringsidkare vill utöka sitt kundunderlag, lägenhetsinnehavare dra in mer stålar än månadskostnaden brutto och gruppen jag kallar mäklare, vill skära emellan utan att förta sig.

Tankar tänkta i en italiensk en sittlift.

Nya stora tankar tänks på fredag över en pilsner.

Jag skriver lite mer numer. En viktig grej med att skriva för mig är också att någon vill läsa det jag skriver, som att du läser detta just nu, fast inte riktigt så, ändå, kanske, utan lite mer.

Det finns en oro nu bland både läsare och alla de som vill att ni skall läsa. Politiker som lutar åt höger vill stänga bibliotek, marknaden vill gärna stänga bokhandlarnas fysiska butiker och sälja via nätet och nya aktörer vill att ni lyssnar till eller hyr era böcker.

Böcker skall stå i min bokhylla och samla damm när jag läst dem!

Den största oron finns kring att rekrytera nya läsare. Ungdomar läser inte längre böcker! Skolan måste få barnen att läsa ropas det. Men jag läste aldrig i skolan på högstadiet, sedan kanske en och annan klassiker eller någon roman på engelska på gymnasiet.

När jag var barn och tonåring skällde mina föräldrar på mig för att jag läste för mycket serietidningar. Att jag hade Herges samtliga seriealbum om Tintin i min bokhylla brydde de sig inte om. Och att jag under större delen av högstadiet hade Stadsbiblioteket som mitt andra hem, missade de också.

Bokförsäljningen minskar till och med för kokböcker. Men barn och ungdomslitteratur funkar visst fortfarande. Till exempel stals en hel flyttlåda med barnböcker vid ett inbrott i vårt källarförråd. ”Dom är redan sålda på Kviberg”, sa försäkringsbolaget när jag undrade om läsnivån hos dagens inbrottstjuvar.

Men ungdomar läser ju inte böcker numer sägs det. Men om nu ungdomen inte läser böcker, inte ser på film, slutar med att spela TV-spel, vad gör de då? Precis, de sitter med näsan ner i sina fåniga telefoner, sliter ut sina tummar (nästa folksjukdom) och konsumerar, vadå? Facebook, Youtube, Instagram, Snapchat och en uppsjö andra källor som jag inte ens hört talas om (och inte vill höra talas om).

Och där läser de om andra! Ända sedan de första runstenarna höggs har vi konsumerat texter om andra personer som vi är nyfikna på. Ett par av mina högt värderade provläsare har sagt till mig ”Du måste skriva lite till om dom/hen, för jag vill veta mer om dom/hen!

Skvaller (homo sapiens intelligens bygger på skvaller, det var därför vi började prata med varandra), kärlek, hat, tragedi, hopp, framtid, skräck, listan tar aldrig slut, även om populariteten hos vissa ämnen går upp och ner. Så vi jämför oss med andra och förfasas/förtjusas över våra influencers påhittade liv, vilka kan jämställas med alla de snabbproducerade bokserier vi sextioåringar läste för femtio år sedan. Intet nytt under solen.

Dagens marknader och affärsmodeller påverkar hur texterna konsumeras och hur författarna får betalt. Men det är vår medfödda nyfikenhet för vad som händer runt nästa hörn, efter striden eller i ett annat sovrum än ditt eget(!), som får läsandet och skrivandet att överleva. Vi vill helt enkelt veta hur det går!

Så det gäller alltså att vässa pennan, renovera skrivmaskinen eller hotta upp datorn och fortsätta med att göra det vi är bäst på, att berätta historier!

Nästa goda historia handlar om fredagspilsner.