Min blogg

Minns ni när vi spelade korgboll?

Jag var kort, många andra var långa, men när jag såg Harlem Globetrotters i Scandinavium hette sporten basket. Den enda basketmatch jag sett, om det nu var en match.

Fast brännboll heter fortfarande brännboll!

Den var för länge sedan en viktig del i att få skolbarn att springa och röra sig ordentligt. Innan dess var det Linggymnastik och kroppar i vackra rörelser som gällde. Tävla var förbjudet.

Jag tänker plötsligt på, ungdomsåren, ända upp i universitetsåldern, Brännbollsyran. Minns ni den? Vi spelade brännboll ibland, i Slottsskogen, Azalea.

Nu förs ett krig i grundskolan mot brännboll. Det är mest att stå i kö och vänta. Och den stackarn som ska slå iväg bollen har allas ögon på sig och är väldigt utsatt. Stor skam efter tre missade slag.

När jag riggade en övningsbana för brännboll på Kungsviken, en tennisboll fäst i ett väldigt långt gummiband, lärde sig C snabbt att träffa bollen.

Brännboll har i dagarna lyfts fram som en del av vårt kulturarv. Just när jag skrivit om statens kulturkanon som fallit i glömska, plockas den fram igen. Att så många läser det jag skriver.

Snyggast i nymornadet är avstavningen på omslaget, Kultur Kanon utan bindestreck. Kanske ett misstag, kanske avsiktligt. Ändå är det kanon för Sverige och smäller högt.

En kulturyttring som inte finns med i kulturrådets redogörelse och som på grund av våra nya vanor bedöms som utrotningshotad är: ”Den arga lappen i tvättstugan.”

När vi flyttade in på Nordostpassagen fanns ett pålitligt schema som sträckte sig över 31 dagar. Det satt utanför tvättstugan. Man hade en nyckel och ett lås som sattes på plats vid den önskade tvättiden. En biverkan var att en del bostadsrättsinnehavare genast bokade en ny tid inom tidsintervallet en månad, så snart de tvättat klart. Populära tider var alltid bokade.

Det kunde man se och klaga på. I ett anonymt digitalt system är det svårt att se dem som kapar hörn och tar sig fram.

Tvättmaskiner i lägenheterna är en styggelse, inte bara för läckageriskerna. Var hamnar protesterna mot ludd i filtret, rester av tvättmedel i doseringen till maskinerna, och klagomålen mot de som smiter in emellan och tvättar bara för att det råkar vara tomt i stugan!

”Blott Sverige svenska krusbär har.”

Vad mer än så behövs av svensk kultur. Skydda våra uppväxande barn mot Trägårdh, Parisa och Jimmie.

Lev i förvissningen att Sverige kommer att klara sig bra i fortsättningen när mellanstadiebarnen spelar riffet till Seven Nation Army på sina blockflöjter.

Denna övertygelse förseglar vi med en öl, en fredagspilsner

Vart tog den egentligen vägen?

Under första hälften av den här mandatperioden tjatade regeringen och dess styrande bihang, inte om så mycket annat. För Sverige och svenskarna skulle det tas fram en kulturkanon.

Chefen, som hette Lars Trädgårdh, blev nästan en mindre kändis och fick ge intervjuer om kulturen, språket och fenomenen som skulle ingå. Så mycket kultur har inte synts på bästa sändningstid i Sverige, kanske någonsin.

Men så las den då fram och presenterades, om inte i stor stil, så med viss uppståndelse.

Intresset var stort och rummet fylldes med journalister. Det fanns inte ens stolar så det räckte åt alla. Ett ovanligt fenomen när denna regering presenterar något. Oftast har det varit fler ministrar på podiet än åhörare i salen.

Och sen blev det tyst. Det går fortfarande att höra tystnaden.

När man som jag lägger tid på att låta pennan fara fram över ett vitt papper, eller få fingrarna att slå ner specifika tangenter på min dator, så undrar man, vad ville Tidölaget, egentligen.

Språket har lyfts fram som en bärande del i beskrivningen av det svenska. Länge var ett välskrivet dokument ett tecken på kvalitet, att skribenten satt sig in i ämnet och prövat problemet från olika synvinklar.

Nu blir jag lite osäker på alla de dokument och beskrivningar som med stor hastighet tas fram. Till formen ser de riktiga ut, men inte sällan är det felaktigheter med ett övertygande yttre. När språket i en text inte längre kan tas som ett bevis på innehållets kvalitet, då får vi hitta på något som får ta dess plats. Att lägga ansvaret på tekniken för bristerna är aldrig en bra väg att gå. Det är hur vi väljer att använda de nya verktygen som avgör

Missarna kan vara utslagsgivande.

Nyss spelades det upp ett stort engagemang framför våra ögon. Röster höjdes, skrik hördes. Det skulle bli dyrare att använda energin. I grunden handlade det om att sprida ut användningen så att topparna försvann. Toppar som dimensionerar vårt elnät på ett kostnadskrävande sätt. Det skulle införas effektavgifter.

Bara ordet avgift kan få en villaägare att slå dövörat till. På samma sätt som fenomenet skatt retar gallfeber på en del. Tanken var att få oss att ladda bilen och köra tvättmaskinen vid ett tillfälle under dygnet, när belastningen på elnäten inte är så hög. Topparna skulle kapas.

Vad tror ni om ett annat begrepp, en annan språklig namngivning.
Effektrabatt.
Rabatt är ett bra ord med högt signalvärde, hos både skattebetalare och bilägare.

I biljettkassan vid Prado i Madrid fick uppleva språkets och rabattens värde. Vi hade förköpta biljetter med pensionärsrabatt. Försäljaren i kassen ville se våra legitimationer.
”Tack för den komplimangen”, sa C.
Den unge mannen skärpte tonen och blicken.
”Du ser inte så gammal ut, så jag vill se ditt ID”, fortsatte han.
En guldstjärna gick till personen i kassan.

Så hur tar vi oss vidare i språk och formuleringar. Jo, vi tar en öl, en fredagspilsner.

”Jag ser för lite på TV”!

Uttalande gör jag endast för att höja min kulturella status. Detta alltså med vad jag inte gör, istället för med vad jag gör.

Mitt största problem med underskottet i konsumtion av diverse TV-serier, melodischlagerfestivaler och curlingmatcher, är att jag alltid missar ett antal poäng när vi går på quiz.

Det bör påpekas att vi ingår i en TV-panel som konstant loggar allt vad vi ser på som kommer ut ur våra två burkar. Undrar om den informationen kan användas i elakt syfte av någon?

Ett sätt att dra uppmärksamhet till TVproduktioner som skapas i hemmiljö, är att visa lättklädda och nakna kroppar i diverse aktiviteter. Sedan publiceras detta på sajter på nätet.

Män slåss i burar och kvinnor slingrar runt i sängar. Det är i alla fall den uppfattning man får om man läser kvällsblaskorna och morgontidningarnas kultursidor. En känd manlig slagskämpe tyckte: ”Jag har 50000 följare, om 2000 av dom betalar för att se mig slåss, är det en bra affär.

Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har inte synts i någon MMA-bur ännu. Men eftersom politisk reklam inte längre är tillåten i de sociala medierna, får tiden fram till valet utvisa vad de två kombattanterna och tittarna tål.

Socialdemokraterna tror på en folklig partiledare som åker rullskridskor och trendar på Tiktok. Mig veterligen har hon inte lanserat några moves där, utan nöjer sig med att recensera svensk husmanskost.

Moderaterna har lämnat det folkliga och skapat ett nytt mediaformat. Ulf Kristersson sitter i sin favoritfåtölj. Där svarar han på väl valda frågor från sin stab som läses upp i en trygg miljö. Tryggare miljö har inte setts sedan Allan Preussen (Claes Eriksson) satt i rutan i en liknande möbel.

En opinionsundersökning visar dock att det väljarna tar politiskt intryck av, är det som sägs i riksdagens talarstol.

Frågan som bör ställas är nog: Hur många utvisningar av ensamma barn tål vi?

Från ingenstans dök migrationsfrågorna upp igen, ackompanjerade av bland annat en korg med äpplen, en rasande GW Persson (han rasar åt två olika håll samtidigt, det skillnad på äpplen och äpplen) och en leende Messiah Hallberg.

Den svenska indignationen kring att skicka ett 8 månaders barn ensam ut i omloppsbana någonstans, överraskade på båda sidor om blockgränsen.

Ska vi behöva diskutera sakpolitik, det är ju ett riksdagsval vi har framför oss i september. Då måste man få smaska på lite. Fast jag ser inte fram emot Magdalena och Ulf i brottartrikå, inte ens om de är blommiga.

Så hur ska vi ta oss an detta stora problem?

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 17.00.
/Häggan

När man, som vi gör just nu, befinner sig i ett omtumlande historiskt skeende, kan det vara befriande att återupptäcka stunder då dikten föregår verkligheten.

År 2000 tog TV-serien ”Simpsons” plats i historien. Bart Simpson fick då se en framtidsvision där Donald Trump valts till USAs president. (Konspirationsteoretiker använder gärna händelsen för att bevisa Simpsons förmåga att förutsäga vår historia.)

Satir vill inte avslöja, den pekar på det skrattretande i det som just nu pågår. Satiren kan extrapoleras för att ta detta förlöjligande till framtiden. På så sätt formar den, inte förutsäger, det som sedan sker.

En händelse som kan komma att återberättas som satir med ett inslag av ironi, är hur rånaren Jeson Flores undkom den amerikanska rättvisan. Han var misstänkt som delaktig i en av de största juvelkupperna någonsin i USA. Guld och juveler för över 100 miljoner dollar stals och har till största delen inte återfunnits. Jeson stod inför rätta i december men hävdade att han var oskyldig.

Åklagaren skulle sedan fortsätta med utredningen. Döm om denne åklagares förvåning när migrationsmyndigheten ICE tog Jeson i förvar rörande tidigare domar för sexualbrott. Rånaren fick möjligheten att välja att frivilligt lämna USA, vilket han genast gjorde.

Jeson utvisades till Ecuador och försvann.

Hur ser vi på vår historia och vårt agerande? Dagen innan kriget startar så är det ingen som tror att det ska hända. Hur kommer det sig? Vi tycks gömma oss bakom tanken att någon annan kommer att fixa detta, någon annan är ansvarig, inte jag.

Med vilka ord kommer vi att beskriva det som sker och det som skett? En ny bibelöversättning kommer under 2026. Den första på svenska kom 1526. Dess inflytande på det svenska språket är unik. I den senaste, Bibel 2000, ersattes ”Varde ljus, och det vart ljus” med ”Ljus bli till. Och ljuset blev till”. Blev en del upprörda ord kring det.

Men hur vi tolkar orden och använder dem är viktigt. För ett år sedan dödades tio personer i terrordådet på Risbergska skolan i Örebro. Av de 16 skjutna var alla utom två invandrare. Händelsen beskrivs av regeringen som en skolskjutning. Stadsministern bad oss att ”inte politisera och inte spekulera” om Rickard Anderssons motiv.

Vilka epitet hade valts om skytten varit muslim?

Med korta steg tar vi oss mot undergången. Alltför många gånger viker vi oss i små nederlag och i backspegeln syns allt klart. Händelserna som ledde fram till Andra Världskriget, Första Världskriget och även det amerikanska inbördeskriget är noga kartlagda och skeendet tycks idag nästan förutbestämt. Men för dem som levde då kändes inget oundvikligt. Oundvikligt gäller bara för sådant som redan hänt.

Morgondagen är inte huggen i sten. Kapitlen är inte skrivna ännu. Historien är fortfarande formbar och består av våt cement som vi kan sätta våra handavtryck i.

Så vad gör vi nu åt detta?

Vi tar en öl, en fredagspilsner. Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 17.00.
/Häggan

I denna stund har ni nog städat ut julen och placerat den sjuarmade eljulstaken i något förråd. Detta utan att begrunda att attiraljen har sitt ursprung i Göteborg. En medarbetare på Philips här i stan skruvade ihop en sådan stake av returnerade julgransarmaturer på 30talet, som blev en succé. Kriget kom dock emellan, men sedan spred sig stakarna i miljontals över världen.

Det finns en del oväntade framgångar men också succéer som inte riktigt vill ta sig. Högt uppskruvade förväntningar är ingen garanti och galopperande tillväxtsiffror i hela ekonomin är sällsynta. Vare sig de historiska investeringarna i tågtrafik, utvecklingen av persondatorer eller introduktionen av smarta mobiltelefoner, skapade någon sådan snabb stegring i världens finanser, som nu förväntas stå runt nästa hörn.

En svensk jurist blev nyss påkommen med att ta upp rättsfall från Högsta domstolen, som var påhittade. Ett dåligt val av tillfälle för att använda ny och oprövad teknik.

Bra, ni hänger med, Chat GPT.

Nymodigheter kan falla samman under sin egen tyngd av hopp om framtida vinster.

Ny teknik lyfts fram av politiker som vill bibehålla framtidstron så att de kan bli omvalda. Idéer och tjänster marknadsförs av techentreprenörer för att vi ska låsas in i deras lösningar. Optimismen cementerar fast oss i gårdagen.

Det är först när man gör nya saker med ny teknik som något händer.

Samtidigt som vi städar, räds av omvärldens obalans och ser framtiden an med tillförsikt, tränas morgondagens AI-system redan idag. Dock lär sigtill exempel Chat GPT i huvudsak från källor skrivna på engelska. Det är böcker, artiklar och webbsajter.

De flesta språk ingår inte i träningsdatan. Språket bär mer av lokal kunskap än man kan ana. Kvantiteten och kvaliteten på indata bestämmer hur bra systemen blir till slut. Svenska kulturella källor och beskrivningar av samhällsfrågor hamnar vid sidan av de angloamerikanska, precis som alla nationer vars tungomål har en spridning som liknar vår. Majoriteten av världens språk är svagt representerade och det krävs stora, troligen omöjliga, insatser för att få dem ikapp.

Mitt i allt detta finns det handlingskraftiga män som gör saker. Så gick till exempel Donald Trump till en leverantör av exklusiv marmor innan attacken mot Venezuela, för att välja sten till Vita husets nya balsal.

I min värld är det viktiga inte att göra saker rätt. Det viktiga är att göra rätt saker.

Så vad gör vi åt det?

Inför den fattigaste av helger under året laddar vi som vanligt med en öl, en fredagspilsner.

Vi lämnar strax ett alltför händelserikt år bakom oss. Det kommande lär inte vara lika överraskande. Trots allt så har vi vant oss vid den återkommande rapporteringen av otrevligheter på många olika plan. Dessutom är den svenska ankdammen förutsägbar inför 2026, det är nämligen valår. Se med tillförsikt fram emot den andra söndagen i september, som nästa år infaller den 13 september.

Smygstarten har redan skett och viktiga händelser och löften kommer att blandas med ännu viktigare evenemang och förutsägelser.

Det gäller också att sparka där det känns. Alltså fick Stadsbiblioteket i Göteborg kritik för att de bjudit in Magdalena Andersson (partiledare för S) för att prata om sin nyutgivna bok ”Helhjärtat”. Detta fick en lokal politiker från KD att kräva att författarsamtalet skulle ställas in. Att samma stadsbibliotek bjudit in även Carl Bildt (före detta partiledare M) verkade inte bekymra KD.

Det som oroar mig personligen är att i dessa allvarsamma dagar se leende svenska politiker. Prislappen på att vinna ett val är väl tilltagen. Men om man kan skjuta betalningen en eller ett par generationer framåt, så gör man ju det. Då hamnar räkningen hos ännu icke röstberättigade och till och med ofödda.

Om ni hör ett monotont hamrande som ackompanjerar alla presskonferenser som genomförs, så är det alldeles normalt för tillfället. Det är våra folkvaldas respektive tankesmedjor som hamrar ut förslag och idéer i en aldrig sinande ström. Som jämförelse så bankade högersidans verkstad Timbro fram ett program för Tidelagets möjliga valseger. Den listan omfattade 132 punkter. Det är enklare att ha med Donald Trump att göra. Han tillåter inte fler punkter (bullits) än nio (9) vid en föredragning. Fast elaka tungor hävdar att Timbro snott det mesta från Donalds ”Project 2025”.

De båda sidorna är snara att peka ut alla felaktigheter, överdrifter och lögner, i motståndarnas löftesbank. Självkritiken lyser med sin frånvaro. Den store analytikern Glenn Strömberg ansattes av radiolyssnare en gång i tiden. Många tyckte att Glenn, som var så bra på att påpeka allt som var fel i spelet på plan, borde bli tränare. Han kontrade med att påpeka att det är väsensskilt att å ens sidan hitta felen och å den andra, att rätta till och göra något åt dem.

Det blir lustigt för några och olustigt för andra när löftena om reformer slår tillbaka. Om man torgför något som ”alla vet” och glömmer att kontrollera hur det står till i själva verket, så uppstår situationer som skall bekräftas och dementeras från alla håll och kanter. Det är till exempel så att den vanligaste profilen på en svensk mottagare av försörjningsstöd (tidigare kallat socialhjälp), är en barnlös ensamstående man.  Vart tog de ensamstående mödrarna vägen? Var är de barnrika nyanlända?

I takt med att frågornas vikt inför riksdagsvalet ökar, så ställs allt högre krav på oss väljare. Vi ska sätta oss in i vad det hela gäller, var vi själva passar in i de presenterade förslagen, samt bestämma vad vi tycker om de båda sidornas uppfattningar. Slutligen gäller det som alltid kostnaden, är det värt pengarna?

Vår sittande regering har beslutat att narkotikaklassa röd flugsvamp! ”Klassificeringen är ett nödvändigt steg för att minska riskerna och värna folkhälsan.”

Så var gör vi åt det, hur ska vi ta oss an detta. Vi tar en öl.

Julfredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 17.00.

Ett hotande svart skynke dras ner över Sveriges konsumenter. Akta er! Det har redan börjat. Priserna smygs upp, för att sedan sänkas lagom till svarta dagen, svarta veckan, eller vilken tidshorisont din handlare nu väljer.

Som tonåring jobbade jag på bensinstationer. På den tiden byggdes de ut till lanthandlare, servicebutiker eller motsvarande. Jag fick lära mig att fulla hyllor säljer. Så fyll på. Och att en hög med samma vara gav intryck av lågt pris. Det var min första lektion i marknadsföring.

Meta, det vill säga Facebook och Instagram, tar aktiv del i att lura er, men i lite större skala än de BP-stationer jag var på. Meta tjänade 2024 16 miljarder dollar på de annonser som sysslar med bedrägerier. Företaget betalar gladeligen de låga böter som hotar.

Vår svenska regering får nog anses ge ett överpris när de mutar somaliska tjänstemän, som alla är släkt med presidenten i Somalia. Tvåhundratusen per utvisad somalier känns lite dyrt. Jag har svårt att tro att en sådan kostnad är hållbar i längden.

Det gäller att se över sin marknad.

Google sågar nu av grenen de sitter på. Affärsmodellen var att du söker och sedan letar bland och klickar på länkarna som dyker upp, vilket genererar intäkterna. Nu får du istället en AI-sammanfattning först i flödet och struntar i resten.

Under första halvan av 1990talet skrev affärsanalytiker att när priserna för att producera information och underhållning sjönk, skulle utbudet öka dramatiskt. Människan har bara två ögon, tjugofyra timmar per dygn och sju dagar i veckan. Det räcker inte till för att skapa de intäkter som förutspåddes. Stålbadet bland medier och producenter som inte hann med i svängarna blev stort.

Affärspressen uppstod redan på 1600talet för att ge handlarna trovärdig information om vilka varor som var på väg och det eventuella värdet. Under 1800talet och den industriella revolutionen behövdes information om hur det gick med det där järnvägsbygget. Bra, kanske, men dagens ekonomer vet att investeringarna i järnväg inte drog in mer än 25% av de tänkta intäkterna.

Vårt västerländska samhälle byggdes istället på fungerande och pålitliga statliga institutioner! Dessa vill Donald och Jimmie montera ner, eftersom herrarna inte kan bestämma över dem.

Detta debatteras nu högljutt i alla upptänkliga medier.

Så då får man ta till andra medel för att höras i bruset och nå ut till potentiella läsare och lyssnare. Den svenska kulturdebatten på kultursidorna hos såväl de stora drakarna som de obskyra mindre tidskrifterna, tog till en säker vändning för några veckor sedan. Utgångspunkten var dagboksfenomentet i litteraturen och man använde ett vinnande ordval. Och visst gav det utslag på mentometern! Fast det slog mest an mellan de olika skribenterna. Eller läste du?

Först menade en recensent att en kvinnlig skriftställare saknade ”storkukslugn”. Detta besvarades med tilltalet ”lilla fitta”. Vilket i sin tur ledde till att alla kulturskribenter fick chansen att kalla varandra för små fittor.

När det lugnade ner sig fick jag reda på att fitta ursprungligen betyder våtmark och att storkukslugn är ett etablerat begrepp som beskriver ett stort självförtroende som inte är skrytsamt.

Man lär sig, men hur hanterar vi nu detta?

Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Jag öppnade ett skåp när jag letade efter något hemma. Oj, står dom här tänkte jag, hade aldrig hittat dom om jag letat.

Det var en trave med Rörstrands jultallrikar. Mina föräldrar köpte en sådan varje år. Tallrikarna såldes i en begränsad upplaga och skulle bli värdefulla. Vad föräldrarna inte tänkte på var hur stor upplagan var och hur väl de vårdades av ägarna. Idag kostar de några kronor på loppis, även om originalförpackningen finns kvar.

Fast de pojkar som sparade på Alfabilderna som gavs ut inför VM i fotboll 1958 är att gratulera. Om de har kvar bilden på Pelé. Toppnoteringen ligger någonstans kring 343 839 SEK. Men till saken hör att grabbarna inte samlade på bilderna för att bli rika. Och jag drar mig genast till minnes när Anders Hedberg anlitades för att marknadsföra NHLs hockeybilder i Sverige och glatt insinuerade om dessa samlarkorts stora framtida värde.

Frågan är hur värdet på bilden av Pelé står sig när hans minne bleknar i historien. Även de gamla gudarna dör när den siste tillskyndaren försvunnit.

Själv sneglade jag bort mot hörnet med CD-skivor och funderade lite över min tanke på att köpa den nya boxen med Bowie-musik. Där står redan ett par lådor. Mitt försvar är som alltid låten ”Man at the top” från Springsteens första box ”Tracks”. (Några av er kan ha hört mig spela den.) Efter att jag lyssnat igenom den nya något överlastade ”Tracks II”, kände jag igen mig som del av gruppen; köpstark, medelålders man, som inte lär sig några nya namn.

Paul McCartney, Ringo Starr, Mick Jagger, Keith Richards, Bob Dylan, Paul Simon, listan på gudar som är över 80 år gamla blir allt längre.

Nostalgin flödar i vår generations vener. Men vilka bra låtar det skrevs och spelades in på den tiden! Spellistorna på Spotify med Oldies but Goldies, blir oändliga.

Och så får vi inte glömma:

”Mamma Mia”, ”We Will Rock You”, ”Joyride”, listan på musikaler som bygger på de stora artisternas låtskatter byggs på. Det kommer mera: ”LeMarc” premiär i höst och ”Barndomshemmet” baserad på Monika Törnells sånger likaså.

Plötsligt så dök det upp ett nytt namn. Det skrevs spaltmetrar om att de skulle lägga av. En stor spelning planerades på Zinkensdamm, en spelning som på grund av publiktrycket fick flyttas till Gärdet. Ungdomar tältade vid entrén i en vecka för platserna längst fram. Gruppen flögs in med helikopter och slog publikrekord för utomhuskonserter i Stockholm.

Liksom, hur ska man tänka nu, ett band som slutar, utan att jag ens fattat att de börjat. Hov1 passerade mig obemärkt. Och kvar står jag som trodde att Hovet var, dels en uttjänt islada i huvudstaden och dels Lars Winnerbäcks gamla kompband.

Givetvis kommer frågan smygande fram till pannloben: Vad finns det mer som dykt upp på himmelen utan att ge sig till känna, på ett sådant sätt att mina sinnen kunnat registrera det?

Och vad ska vi nu göra åt detta? Vi tar en öl, en fredagspilsner.

Fredagen den 26 september spelar jag och delar av coverbandet Two Generations på Chalmers. Vi lirar på Wijkanders vid ett arrangemang av Chalmerska Ingenjörsföreningen.

Varför då?

Välkommen hem!

Alumndagen på Chalmers! Högskolan uppmärksammar sina cirka 70000 alumner lördag den 27 och CING mjukstartar med vårt gig kvällen innan. (Ni kommer väl!)

Dagen den 27 har aktiviteter med guidade turer som blandas med föredrag och allt avslutas givetvis med en sedvanlig traditionell sittning. Är du där, missa inte föredraget med min favorit Julia Ravanis!

Chalmers vill aktivera oss alumner så att vi inte bara dricker öl ihop, brygger eget hemma eller startar mikrobryggerier. Vi utgör en underutnyttjad resurs, för annat än att bidra ekonomiskt med donationer, utan som ansiktet utåt. Högskolan vill se alumnerna ta del i utveckling av både utbildning och forskning.

Vad kan man uppnå med detta?

För en tid sedan reste sig Harvards rektor Alan Garber upp och tog ställning mot Donald Trump på ett sätt som få andra vågar. Hur kunde han göra det? Jo, han leder världens rikaste universitet och mot den kassan kan inte ens USAs president slåss.

Och så har Alan Garber; Harvard Alumni Association. Idag har den 420 000 medlemmar spridda över världen som betalar medlemsavgift. Chalmerska Ingenjörsföreningen har drygt 12000 medlemmar, men i CING finns inga statsöverhuvuden, nobelpristagare, men väl ett par välrenommerade företagsledare och flera framgångsrika uppfinnare. På Harvard är de examinerade studenterna en integrerad del av verksamheten sedan 1866.

Nyss försökte europeiska universitet locka forskare från USA för att undvika Trumps okunnighetskampanj. Om alumnverksamheten fungerat bättre hade det funnits många personer som tillsammans kunde ha sträckt ut sina inbjudande händer till vänner och kollegor på andra sidan Atlanten. I Europa är vi fragmenterade som alumner. I Uppsala sköts allt av nationerna och i Storbritannien liknar det mest exklusiva klubbar och informella nätverk. Så det hela resulterade i ett kivande av sandlådekaraktär mellan lärosäten och länder.

I Sverige doneras pengar till opera, ballett och konst samt till behandling av svåra specifika medicinska diagnoser, i takt med att mecenaterna eller deras närmaste insjuknar. Ingen rock’n’roll och för lite teknik (Heja Rune A).

Man borde kanske införa pant på studenter. Våra högre lärosäten skulle betala in en slant för varje antagen student. Den fås i retur när personen avlagt examen och blivit betalande medlem i skolans alumnsektion.

Och så låter man Returpack hantera det administrativa, de har ju färdiga rutiner för både pant och returer. Förra året gjorde Returpack en vinst på 400 miljoner för burkar och flaskor som belagts med pant som inte betalats ut och betalda streckkoder som inte använts. Det blir ett skäl så gott som något för Chalmers och andra att höja examinationsfrekvensen!

Så vad gör vi då åt detta?

Rätt igen! Vi tar en öl, en fredagspilsner, utan pant.

Man ska alltid dra öronen åt sig när alla andra springer åt samma håll, jublar och tjoar om framtiden, välgång, lycka och pengar på kontot. Man ska förvisso aldrig bli ensam kvar på kyrkbacken, men inte heller följa ett lämmeltåg med okänt mål.

Minns ni Northvolt, kommer ni ihåg Novo Nordisk (Ozempic), köpte ni Teliaaktier (det gjorde jag, och även till våra barn). Jag har kvar mina aktier i Telia då jag inte haft några vinster att kvitta emot. Enligt banken gör den höga utdelning att investeringen långsiktigt inte varit galenskap.

På 90talet jobbade jag lite med det som idag kallas AI. Vi var engagerade i olika projekt för att utvinna kunskap ur de stora datamängder som samlats i olika databaser. Vår inriktning var främst sjukvård och försöksprojektet handlade om identifiering och granskning via video av farliga och ofarliga hudförändringar. Detta skulle sedan jämföras med material från olika bilddatabaser.

Läkaren satt i ett rum vid en skärm och i rummet intill fanns försökspersoner, olika linser, kameror, belysningsalternativ, datatekniker och en sjuksköterska som hanterade utrustningen. När steg två i projektet genomfördes satt läkarna (i pluralis) på en mottagning i Hindås och granskade födelsemärken och följde upp datorns matchande av bilder.

Det är som ni förstår lite skillnad på budget jämfört med AI-projekt idag. Men också en viss grad av divergens vad det gäller användarnas kunskap, engagemang, tillit och kritiska granskning av teknik och resultat. Om man jämför med till exempel ministrar i Sveriges nuvarande regering.

Dagens situation beskrivs av vissa som historiens hittills största rusning efter möjliga investeringar i fredstid.

Sam Altman VD för OpenAI skrev: ”chatboten är redan mäktigare än någon människa som någonsin existerat”. (Med reservation för att mitt citat inte är helt korrekt).

Uttalanden som detta borde vara alarmerande och väcka misstänksamhet hos flera än vad som är fallet.

Riskkapitalfirman Sequoia visar att det behövs intäkter på 600 miljarder dollar för att betala dagens investeringar, något som man inte är i närheten av ännu.

Jämför gärna med Sveriges kommuners prognoser på 60talet om innevånarantal i den egna kommunen år 2000, och vad summan av svenskar skulle bli, om samtliga dessa förutsägelser adderats.

Så därför vill jag hänvisa till en av mina favoritforskare Emma Frans. Hon lyfter fram de professionella pokerspelarnas strategi. De vinner nämligen mer pengar än amatörerna då de känner igen en dålig hand när de ser en. Pokerspelare har sina ”kill criterias” och de följer dem.

Så vad gör vi åt det? Vi njuter av utsikten från översta våningen, kommenterar synliga byggprojekt och tar en öl. En fredagspilsner.

Fredagspilsner hemma hos Hägglins, Nordostpassagen 23, vid Oscar Fredriks Kyrka, på fredag från 17.00.