Min blogg

Jag stod i Brunnsparken och såg mig omkring. I GP hade det stått en allvarlig artikel om att man kunde se fyra klockor därifrån jag placerat mig. Det vill säga om man vände sig om ett helt varv och tittade. Inga av de fyra klockorna visade samma tid.

Detta var mycket länge sedan. Då när papper var en stark informationsbärare. Man hörde nyheter i radio och såg Aktuellt på TV. (Rapport var alldeles för revolutionärt.) Visarna på saken du hade runt din vänstra arm angav tiden. Det fanns klockor som även visade dagens datum. Men där var det stopp på informationsflödet från mitt armbandsur.

Min ingivelse att kontrollera journalistens iakttagelse ledde till en insikt redan då, som vuxit sig allt starkare genom åren. Vid dags dato är medvetenheten om detta plågsam och vårt kollektiva beteende leder kanske till begynnelsen av vår civilisations undergång.

Tre av klockorna som jag såg var av typen med visare. En angav tiden med siffror. Det var vid den tiden så att ett stort antal glödlampor hade monterats i en rektangulär ram placerade i ortogonala rader och kolumner. Genom att tända rätt lampor visades tiden. Sanningen gick upp för mig.

Då hade jag en fix idé om att det var viktigt att komma i tid. På grund av det ställde jag min klocka ofta. Med hjälp av Fröken Ur (minns ni henne?), hade jag skapat mig en rutin att ställa min klocka på sekunden när. Med ett lätt överseende kunde jag konstatera att siffrorna i Brunnsparken visade fel tid.

Dock kände jag den nya tidens gissel komma krypande, redan då och där.

När ni på den tiden såg på en klocka översatte hjärnan bilden av visarnas position till ett klockslag. Detta skedde momentant. Det enda ni behövde ha koll på var om det var natt eller dag. Siffrorna på displayen måste tolkas och översättas. Jag tror att det är denna process som gjort oss till siffrornas lydiga följeslagare. Vi litar helt enkel för mycket på siffror. Man kan sträcka sig så långt som till att vi har förslavats av siffrorna.

Häromdagen ringde jag till en support i något ärende. Det var snabbt och enkelt avklarat. Det plingade i min telefon efteråt. ”Vill du vara snäll och bedöma tjänsten du just utnyttjat. Välj en siffra mellan ett och fem.” Det gjorde jag inte.

Många av er har stegräknare i era multifunktionella telefoner som berättar hur duktiga ni varit. Ett tag hade C en funktion i sin telefon som berättade hur bra hon sovit på natten. På löpbandet på gymmet anges hur många kalorier jag förbränt genom att springa fyra kilometer.

Bara för att man kan mäta något betyder inte att det är värt att göra det och att resultatet är något vi behöver bry oss om. Det sägs att vi idag anger fler siffror per dag än vad mänskligheten totalt plitade ner från de första lertavlorna fram till år 2000. Kilskriften, ursprunget till våra skriftspråk, antas från början uppstått för att hålla ordning på mängder av varor och varornas priser.

En ny yrkeskategori dyker snart upp runt hörnet och växer sig snabbt allt starkare. Den personlige tränaren kommer att ersättas av en personlig revisor, som hjälper att analysera alla siffrorna i den uppdaterade statusen av vår position i den sociala hierarkin.

I väntan på det tar vi en pilsner, en fredagspilsner, och tänker mera sedan på saken.

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.30. 

(Pilsnermejl skickat den 15 sept 2021)

Jag känner att proportionerna på världen håller på att förändras, både upp och ner, fram och tillbaka. Och då pratar jag inte i första hand om snabbare resor runt på en krympande planet.

Främst har jag iakttagit hur avståndet till golvet ökat. Det förefaller som om det tilltar, mest på morgonen. Sålunda är det allt längre ner till fötterna när jag ska ta på mig strumpor.

Men jag flög till Pisa över helgen på två och en halv timme. En fartgalning kan köra från Stockholm till Göteborg på tre timmar numer. Vem vet, vägarna har kanske blivit kortare nu för tiden. Och ni känner ju sedan en tid tillbaka till att det finns hastighet i mig, men då främst runt Gelleråsens 2350 meter långa bana. Det innebär 207 varv innan jag befinner mig i Stockholm vid start i Göteborg. Eftersom jag hittills bara kört drygt hundra varv på Gelleråsen Raceway, så har jag en bit kvar till den kungliga huvudstaden.

Jag besökte NK för en tid sedan och inhandlade kläder. Det besöket utökade storleken på mitt årliga ordinarie klädkonto med 100% i ett slag. Den unga damen som assisterade mig sa att jag var lätt att klä. Hon menade nog att jag krympt och därmed slank ner i plaggen som hon bar fram.

Även intervallen ökar också och då snackar vi inte tonsteg. Det betyder att tillvaron innehåller mer paus. (Hur det ordet uttalas har vi pratat tillräckligt om). Som om det ur intet framstiger mer mellanrum. Det har definitivt varit ett för långt uppehåll mellan fotbollsmatcherna. Helt enkelt så har det klivit in fler irriterande avbrott i vardagen.

Detta har även en inverkan på frekvensen. Hur mycket svänger det egentligen om livet? När det händer något, händer det rejält, men inte så ofta. Förekomsten av händelser att skriva hem om är inte tillräckligt hög. Men omloppstiden för solen, månen och aftonstjärnan har inte påverkats annat än marginellt och inom avvikelsen i normalskalan. Då blir cykel ett riktigt kul ord, känn på det. Och det gäller att ligga i fas med allt som händer så att man inte hamnar utanför eller bredvid.

Veckans aktiviteter mellan måndag och fredag avtar. Kort sagt reduceras chanserna att skämma ut sig och de kompenseras inte längre av aktiviteterna under helgerna. Betydelsen av att saker och ting drar ihop sig, får en ny innebörd. Banta och reducera är illa smakande ord i detta sammanhang.

Några gör den felaktiga analysen att kvantitet kan ersättas av kvalitet. Att vi har lärt oss, ökat på vår erfarenhet och nu inte gör mer än nödvändigt, men ändå har lika roligt. Inom ramen för det pågående vaccinationsracet dyker här även begreppet dos upp. Men summan av alla laster, tunga som lätta, lär vara konstant.

Men vart tar golvet vägen?

Tiden krymper och till och med corona-år går fort. Nu är det strax över. Passa på och häng med medan restriktionerna fortfarande gäller. Tänk, vi sitter ner, vi byter platser under kontrollerade former och är max åtta runt varje bord.

Sedan blir det tillbaka till det gamla, det beprövade, tiden utan överraskningar, så som det var, (nästan).

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.00. 

För drygt tio år sedan sålde vi villan och flyttade till lägenheten i Masthugget. Istället för att flanera i den skyddade trädgårdsstaden och dess gröna granne, Änggårdsbergen, promenerade vi i Linnéstaden. En av de första iakttagelserna vi gjorde då, 2011, var att nästan alla yngre människor var på väg till eller ifrån gymmet. Träningsboomen hade tagit fart igen och personligen var jag fortfarande i färd med att förbereda mig för ytterligare 21 kilometer genom stadens gator, ivrigt följande ett blått streck.

Det tog flera år innan jag förstod att det vi iakttog var ett nytt mode. Jag hann vid ett tillfälle, innan jag fick omständigheterna förklarade för mig, ondgöra mig över att en del individer rörde sig i stadsmiljön i plagg som absolut inte passade deras kroppsformer. Jag hoppas att ni glömt detta snedsteg och förpassat det till någon av era digitala papperskorgar.

Nu har jag uppfattat ett nytt ord, eller kanske snarare ett nytt begrepp: athleisure.

Athleisure som har konkurrerat ut denimbyxorna som vardagsplagget. Som två motsatser i en och samma företeelse. Dels de ytterst slimmade trikåerna som avslöjar allt inunder och så de säckiga mjukisbrallorna som lämnar allt i övrigt att önska.

Mjukisbrallornas genombrott kom med Sylvester Stallones ikoniska löpning uppför trapporna i filmen Rocky. Men Seinfeld skämtade tidigt om att bära sweatpants var det samma som att ge upp. Det var innan dessa kläder blev Hiphop-generationens uniform. Därifrån var steget inte långt till medlemmarna i förorternas kriminella gäng. Den kopplingen ledde till att en privatskola i vår stad uppmanade sina elever att inte klä sig på ett sätt som associerade till kriminalitet.

Susanne Lanefelt blev aldrig sammankopplad med kriminella, men hon ledde leende en samling damer i tights, och någon enstaka man. Min personliga erfarenhet av sådana träningspass är att man kollar lite på vad deltagarna har på sig när man samlas och fem minuter in i uppvärmningen är hela uppmärksamheten inriktad på att överleva.

Covid-19 och hemmasittandet gav fart åt en ny våg där man ville klä sig bekvämt. Nu fortsätter processen med snyggare, välsittande och dyrare plagg. Varför inte som Paris Hilton visa upp sin rumpa iklädd rosa velour och med en logga över baken som jag inte har en aning om vad den står för. Men brallorna kostade visst 10000 spänn.

Athleisure avgudas av cheferna på modehusen, kanske inte av dess designers. Kläderna är lätta att tillverka och andelen design i dem är låg. Kanske skapar de en byxa i vitt skinn eller varför inte en i vikunjaull. Ett exklusivt material och en udda logga och sedan är det bara att ta betalt, i femsiffriga belopp, för ett par mjukisbrallor.

Men hur länge vill de modemedvetna kopplas samman med pandemi, isolering och död. Alla stora kriser har lämnat efter sig en förnyad syn på oss själva och våra liv. Första världskriget och spanska sjukan ledde oss in i det glada tjugotalet. Andra världskriget, sjuttiotalets oljekris, finanskrisen 2007, gjorde alla sina avtryck i kultur- och modevärlden där man vände sig från det som varit, till någonting nytt.

Vi ska alltså inte vara förvånade över budskapet från modelanseringarna för säsongen. Nu ska vi vara sexiga, snygga och visa att vi ansträngt oss att ta på oss kläder och har en stor garderob att välja ur. (Glöm inte Richard Geres ikoniska påklädningsscen i American Gigolo).

Lösningen på detta blir givetvis vi tar en pilsner nästa gång vi möts.

Jag har just deltagit i ett bra samarbete som gav ett resultat som alla tre deltagarna är nöjda med. Och vi gjorde det tillsammans. Vi hade en förutbestämd och väl avgränsad uppgift. Lös detta och gör det som ett lag.

I vår gemensamma värld behövs då och då laginsatser. Något viktigt står på spel och några få individer har sällan tillräckligt med kapacitet att lösa problemet. Om man dessutom har en mängd små grupper som oberoende av varandra söker en lösning på samma uppgift, då delas de tillgängliga resurserna i mindre delar och chanserna att lyckas blir mindre.

Under inledningen av den pågående pandemin kom diskussionen om vaccin upp tidigt. Tidshorisonten för framtagning av nya sådana är vanligtvis många år. Nu rörde det sig dessutom om ett par vaccin baserade på ny teknik. När vaccinkandidater dök upp tidigt, tyckte många kritiker att det där gick för fort. Vad de flesta då inte funderade över är vad man kan fixa, om man lägger stora och gemensamma resurser på sin arbetsuppgift.

Man kan tycka olika saker om uppgiften som Robert Oppenheimer stod inför när man startade Manhattan-projektet. Men 1942 placerades en stor grupp tekniker och vetenskapsmän i Los Alamos, New Mexico. (Några var spioner, om det sa en av de anställda, Tom Lehrer:
”I had a job there as a spy. Now, I guess you know that the staff out there at that time was composed almost exclusively, of spies… of one persuasion or another.”)

De skulle ta fram en teknik som inte fanns som annat än som teorier. På mindre än fyra år lyckades de med samlade personella, ekonomiska och tekniska resurser producera tre stycken atombomber. Om spionernas spridning av tekniken gav en bättre värld, det vet jag inte.

Den 12 september 1962 höll John F Kennedy ett berömt tal och sa då:
”We choose to go to the moon. We choose to go to the moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”

Om att utnyttja de resurser man har tillgängliga och inte tveka inför att använda sådant som man har stående i garderoben, uttryckte sig Tom Lehrer:
”And what is it that put America in the forefront of the nuclear nations? And what is it that will make it possible to spend twenty billion dollars of your money to put some clown on the moon? Well, it is good old American know how, as provided by such good old Americans as Dr. Wernher von Braun!”

Den 20 juli 1969 klev Neil Armstrong ut på månens yta. Han hade då personligen flugit och landat månlandaren. Den var utrustad med en datorkapacitet ombord, som några år senare överträffades av den i en programmerbar räknare av typ HP 25.

Alltså, stora saker kan genomföras om man har ett gemensamt mål och inte delar upp sig i många konkurrerande team. Alla drar åt samma håll. Vare sig Manhattan- eller Apolloprojekten hade förts i mål med konkurrens.

Om man ställer upp ett stort antal grupper och ger dem samma uppgift, och en gemensam start, då blir det trångt redan i Trösen (på femte plats i listan när jag googlade det).

Vilket leder oss från bilkörning på Gelleråsen Raceway till vårt nygamla gemensamma projekt.

Vi tar en pilsner, vi undviker trängsel och där den uppstår löser vi det genom samarbete.

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 16.00. 

Vad är sant, vad är sanning och hur aningslösa är vi när historiska händelser tas upp och framförs i både raljerande tonfall och som detaljerade sanningar?

Det är kämpigt att ha en son som är utbildad gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Hans returer på vissa skott och passningar kan få erfarna tennisproffs att blekna. Vardagliga förnumstiga uttalanden om ditten och datten kan resultera i att man sitter som en Rembrandt i väggen och undrar vad det var som just körde över en.

Historiska lögner är oftast medvetna och skapade i propagandistiska syften, andra har bara uppstått ur situationer som inte varit så viktiga eller haft behov att lyftas fram.

Min favorit i det senare sammanhanget är det felaktiga påståendet att det var siouxhövdingen Sitting Bull som ledde de ursprungliga amerikanernas anfall mot general Custer och hans 611 man starka 7.e kavalleri vid Little Big Horn.

Så var det inte. Anfallet leddes av de två krigarhövdingarna Crazy Horse och Gall. Sitting Bull var inte ens där. Han var ute och försåg sig med viktiga växter för tillverkning av traditionell medicin.

Filmer och sagor kan tillsammans bilda historier som tas för sanna.

Den främste historieförfalskaren vi känner är Joseph Goebbels. En sentida lärling till honom är den förre amerikanske presidenten.

Många av er känner till historierna om hur polska kavallerister red med sina lansar mot de tyska stridsvagnarna under de första dagarna av Andra Världskriget. Historien hade sin upprinnelse i en italiensk journalist som sett några döda hästar och polska ryttare vid ett par tyska tanks och fotograferat detta.

I själva verket var det så att det polska kavalleriet var utrustade med lätt artilleri som drogs av hästar. Dessa mycket rörliga antitankvapen gav tyskarna större förluster än de räknat med. Goebbels använde fotografierna för att skapa historien om de korkade och som folk underlägsna polackerna, som stred mot tanks med lansar.

Till yttermera visso är jag övertygad om att ni tror att Napoleon var en kort och liten man. Bonaparte var över medellängd för sin tid. Britterna skapade myten och bilden av den lille kejsaren för att stärka moralen hos sina trupper och förringa den franska arméns styrka.

En annan historia som ni glatt berättar är att Kristian Tyrann, den elake personen bakom Stockholms blodbad, kallades för Kristian den Gode, kung av Danmark. Fel! Som kung i Danmark hette han Kristian II och hade inget tillnamn alls. Han avsattes dessutom av danskarna 1523. Hur historien om ”Den gode” uppkom får ni försöka ta reda på via det världsomspännande datornätet Internet. Bland annat har Dick Harrisson skrivit om det.

En sak som är riktigt säker det är att vi är svältfödda på gemenskap och att få träffas och tjata lite. Det är dessutom sant att vi för samtal med John Scotts om att försöka genomföra en traditionell fredagspilsner under rådande restriktioner. Vi återkommer snart i detta ärende. Till dess får ni gärna ta en pilsner och se framåt.

Denna utsaga sväljer jag ner med en Folkale från Odd Island Brewing.

Så tog Sverige paus. Stängt på grund av Midsommar. Under studietiden jobbade jag på Securitas larmcentral. Midsommardagen var årets lugnaste dag. Till och med buset skulle ut på landet. Detta var dessutom innan det nya traditionella kulinariska inslaget i svenskt midsommarfirande slagit rot; Midsommardagspizza. Det var svårt att hitta öppna restauranger.

Regeringskrisen verkade gå i ide eller så berodde uppehållet på att Löfven åkte till Bryssel för att gå på kalas. Han for direkt hem. Det gjorde inte Mette. Hon åkte hem via Amsterdam. Till andra halvlek hade hon fått på sig rätt tröja. Med det tog hon nog ett par behövliga poäng hos befolkningen där hemma. Lövfen borde nog chansat och tagit vägen via Glasgow om FHM nu tillåter statsministrar att avvika från den uppgjorda rutten. (För den oinsatte, så höll jag en uppskattad föreläsning vid middagsbordet på Midsommarafton som kan ge ledtrådar till de nordiska statsministrarnas resväg).

Själv tillbringade jag sålunda Midsommar 2021 i Göteborgs norra skärgård i Öckerö kommun.

Alla små bråk verkar upphöra under årets kortaste natt. Om det beror på tidsbrist innan aktiviteterna som skapar kö på BB i mars vidtar, vet jag inte. Jag kan numer möjligen delta i diskussionen om huruvida Midsommarstången är en fallos- och fertilitetssymbol eller inte, om den skulle komma upp. Ett nyhetsinslag kommenterade att feminister istället dansar runt en installation av grenar och gräs som mest ser ut som ett kvinnligt kön, en Midsommarsnippa. Ingen låter sig provoceras av det.

Och inga journalister har hört Kenn redogöra för hur man transiterar genom denna öppning på midsommarnatten och vad som händer med oss vid en sådan resa. Något att skriva en roman om!

Dock fick jag höra en sak som jag inte faktagranskat. Man ska undvika faktagranskning när historierna är tillräckligt bra. Alltså, när vi hoppade i ring runt bonsaimidsommarstången på Öckerö och kvackade till de små grodornas sång, då deltog vi i ett kollektivt hån av den franska kulturen beställt av brexitörerna. Eller kanske skrevs den hundra år tidigare vid Napoleonkrigen. Men vi hade i alla fall inte folkdräkter på oss.

Sedan åt vi. Och drack. Jag intog en traditionell svensk attityd och avstod det enda genuint svenska på midsommarmenyn. Trafikverket rekommenderar det och vi svenskar följer våra myndigheters rekommendationer.

Förutom brännvin, kryddat, fanns det sill och potatis på bordet. Sill, denna utpräglade fattigmanskost gjorde sitt intåg i traditionerna hos medelklassen under det glada tjugotalet, alltså 1920-talet. Ofoget att gräva upp omogen potatis härrör från samma tid.

Jordgubbar ska vi bara inte tala om. Jasså, okej då, stulna från Amerikas ursprungsbefolkning landade ”gubbarna” hos franska trädgårdsmästare. De såg ut som smultron på den tiden. Idag hade det benämnts DNA-manipulation, då hette det växtförädling. Och vips, nej det tog åtskilliga decennier, så hade fransmännen odlat fram något som betraktades som en läckerhet. Via olika hov och högre stånd landade det även bland svenska bönder.

Tant Elin (bonden Johans fru) på Bleket undrade varför sommargästernas barn alltid dog i det höga gräset utmed jordgubbslandet när de lekte indianer och cowboys. Det var innan hon skulle skörda och upptäckte att den första raden inte innehöll en enda röd gubbe. Då tog kärringen fram lien.

Så traditionella är våra kulinariska traditioner på Midsommar. Och vem vet, kanske kan vi håna fransmännen tillsammans redan vid nästa års dans kring valfri representation av vår fertilitet.

Med en Folkale från Odd Island Brewing i handen, ser jag fram emot att få se er alla igen.

Jag tänker lite på ett par av tonårstjejerna som hänger på Kungsviken ute på Orust. Typiskt bra tjejer, en av dem är dessutom väldigt duktig fotbollsspelare. De kör A-traktorer. Fräcka fordon som deras pappor köpt, det är inga hemmabyggen.

A-traktorn är väl definierad av Transportstyrelsen. Även om man förenklade reglementet nyligen, så är det fortfarande klart vad som är att betrakta som en A-traktor. Dock används i princip inga i jordbruket. De framförs i 30 km/tim av personer under 18 år. Då och då överstiger farten 30 km/tim. Tjejernas kompis togs av polisen förra sommaren då hon körde i 90 km/tim på väg 160 mellan Varekil och Henån. Polismannen noterade noga i rapporten att han inte hade några som helst invändningar mot hur fordonet framfördes.

Cyklar framförs av väldigt många svenskar. A-traktorer framförs av förhållandevis få svenskar. A-traktorn har myndigheten full koll på. Definitionen av en cykel är det värre med. Och då ska vi inte prata om elcyklar. För elcyklar finns inte!

Först fanns det bara golfbilar och permobiler innan en fuskande proffscyklist blev påkommen med en elektrisk hjälpmotor. En sådan bra idé tyckte till exempel kinesiska företagare som hade tillgång till alla komponenterna som behövs. Göteborg översvämmades av graciösa kvinnor i övre medelåldern som värdigt cyklade uppför Masthuggets backar. Bredvid dem slet män ur alla åldrar, män klädda i lycra, med att ta sig upp med sina 27 växlar, så att svetten stänkte. Nu kör även män elfordon med trampor. Dess motor är på max 250W och deltar i cyklandet upp till 25 km/tim. Detta benämns cykel med elassistans. Nyckelordet är trampor!

Minns ni killen i Linköping? Han for fram på en mountainbike och behövde inte trampa. Det gick fort, väldigt fort. Poliserna som stoppade honom skulle testa för att se hur fort han hade kört. Efter att de nått 98 km/tim vågade de inte fortsätta testet. De konstaterade att bromsarna inte var tillräckligt bra för detta fordon.

Elassisterade fordon, minns ni hoverboards? Det var de som brann upp när man laddade dem. Segway, en sådan har till och med jag kört, två gånger, på inhägnat område. Finns de fortfarande? Eldrivna longboards ser man ännu, då och då.

På listan över definierade fordon med el- eller konventionella motorer finner vi moped klass II, moped klass I och lätt motorcykel. Den senare ansågs killen i Visby framföra, fast han hävdade att han satt på en moped klass I. En sådan får gå i 45 km/tim, han körde i 84 km/tim. Han hade mixtrat lite med kablarna bara. Men han hade inte hjälm, registreringsskylt eller löst försäkring. Dessutom var hans körkort indraget, vilket gjorde att han dömdes för grov olovlig körning. En kunnig person i motorcykelbranschen ansåg att den var att betrakta som en bra enduromotorcykel. Polisen skrev: ”Ingen obalans och bra bromsar på fram- och bakhjul.”

Elsparkcyklar, de kallas så för att de ofta inte fungerar och då måste man ta till muskelkraft för att komma framåt.

En nåd att stilla bedja om är att Transportstyrelsen lägger några månader på att få fram definitioner för fordon som drivs med assistans från elmotorer. Det är inte svårt! Med sådana definitioner kan vi bestämma vad man får och inte får framföra på till exempel trottoarer.

Personligen tycker jag att en nollnivå, 0, (noll), är ett eftersträvansvärt mål för alla former av motorassisterad framfart bland gångtrafikanter. Man får idag inte cykla på trottoaren. (Barn under åtta år får det.)

Tips till Transportstyrelsen: Kräv hjälm för de som åker på elsparkcyklar så försvinner snabbt en hel del av lusten att använda dem.

Allt nytt är inte bra. Och vi förståndiga äldre bör tas på allvar, ibland. När vi inte förstår vitsen med en nyhet tenderar vi att klaga. Men när nyheten återfinns i drivor längs gångstråk och på torg, när nyheten kryssar mellan oss som vore den den värste Stenmark, då betraktas den som besvärande.

Dessa ord sköljer vi ner med Sigtuna Brygghus N.A.P.A, troligen Sveriges bästa lågalkoholöl.

Jag och C bor i ett av Göteborgs innerstads fulaste flerfamiljshus. Nordostpassagen är resultatet av Sveriges största privata saneringsprojekt. På sextiotalet fick fyra byggmästare lov att totalsanera Vegastan från Oscar Fredriks kyrka ända till Slottsskogen. Och sedan byggde de nytt med inflyttning från 1970. Om ni granskar fasaderna noga så ser ni små skillnader mellan de olika fastigheterna.

Så fint det blev. Så pittoreskt det var innan rivningen. Mina föräldrar bodde nere i Annedal på Västergatan 30 när jag föddes. Det fanns rinnande vatten i lägenheten, men dasset var på gården. Adressen finns inte kvar idag. Västergatan hittar ni, men den når endast till nummer 24 numer. Vi flyttade till Biskopsgården och Värmegatan 1957. Det nya hemmet var en modern lägenhet med badrum och toalett, varmvatten och ett modernt kök med elektriska plattor på spisen. (Allt blir inte bättre.)

Drömmarna hos äldre människor om hur fint det var i de nergångna husen fyller Facebooks grupper om det historiska Göteborg.

Nu ser också jag på TV ibland. Ett av programmen heter Husdrömmar. Gert Wingårdh lufsar runt i tvivelaktiga skodon. Stundom är han överväldigad och ibland är han kritisk, via kinkig till avståndstagande. (Men programmet funkar tycker jag.) Personerna med drömmar fyller sina hus med fin och modern utrustning.

Så om man inte ska bygga nytt då ska man i alla fall renovera det gamla.

”Så här kan man ju inte bo.”

Men fram tills du flyttade in så bodde det någon där, som livet troligen fungerade för på ett godtagbart sätt.

När familjen Hägglin flyttade till Örgryte fann jag mig boende i ett hus med bastu. Gångerna jag använde den genom åren är lätt rätt räknade. C’s kusin hade en bastu i lägenheten där hon bodde med man och barn. Det utrymmet döptes om till förråd.

Men vissa saker är ju nödvändiga för ett modernt hem!

Rinnande kallt och varmt vatten tillsammans med toaletter och badrum, det ska man ha. Kyl och frys är utomordentliga prylar. Framförallt när man har tonårsbarn som aldrig är mätta, bara mer eller mindre hungriga. Men hur är det med behovet av den inbyggda ismaskinen och bubbelvattenfunktionen i dörren?

Diskmaskinens främsta funktion är att härbärgera använd disk så att den inte syns.

En gång om året funderar jag på självrengörande fönster. C tycker att jag ska fundera på det oftare eftersom min blotta tanke verkar ha en positiv effekt på hur bra man kan se ut från vår lägenhet.

Om man utgår från vårt hem så förefaller det som om vår västerländska civilisation står och faller med golvvärme i badrum och på toaletter. När vintern drar in och binder fast kylan med stadiga remmar runt Nordostpassagen, hänger vi gärna inne på vår toalett/duschrum. Endera året ska kanske värmesystemet i vår fastighet fungera bättre än idag. Till dess fungerar det uppvärmda golvet även som torkplats för kläder som inte får torteras genom att hängas på tork.

Och medan kläderna på golvet torkar undersöker vi egenskaperna hos en All Day, Everyday IPA från Gothenburg Brew (3.5%, Folköl).

HDK – Valand, högskolan för konst och design, bedriver utbildning och forskning inom design, film, fri konst, konsthantverk och litterär gestaltning.

Nu ska denna universitetsinstitution få nya lokaler bakom Götaplatsen. Istället för parkeringsdäcket som finns där idag. De kommer att bo granne med Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Så rätt det kan bli ibland, och fel enligt vissa förståsigpåare.

Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går var sin marsch mot nybygget. Här har vi politiker som lägger sig i gestaltning av byggnader och stadens rum, något som arkitekter går fem år på högskola för att lära sig.

Namedropping:
Min goda vän Susanna Dahlberg (dotter till Sven-Erik Dahlberg, pianist, mest känd som Svenna) skrev härom året en uppsats om hur politiker lade sig i detaljer kring kulturella frågor. Den hade den klatschiga titeln ”What is the length of an arm”. Redan där kan vissa politiker få frossa. Nu var detta en masteruppsats och de ska skrivas på engelska. Det är bestämt sedan tidigare.

Begreppet armlängds avstånd kommer från det militära. Man ställde upp snyggt med jämna mellanrum. Efter Andra världskriget etablerades begreppet för att visa hur mycket man ogillade och ville hålla distans till Sovjetunionens och Nazitysklands kulturpolitik. (Passar även på den kinesiska statens dito.) Politiken skulle hålla fingrarna borta kulturella uttryck och gestaltningar av alla de slag.

Om politikerna i Göteborg fått bestämma över Asplunds tillbyggnad av rådhuset 1936, hade huset aldrig byggts. En byggnad dit intresserade vallfärdar idag.

Susanna menade att det inte finns någon definition på armlängd, men att den uppenbarligen blivit kortare på senare tid. Hon tog upp ämnet sedan två Sverigedemokrater försökt stoppa hennes föreställning om fascismens spår i samtiden. (Susanna är VD för Regionteater Väst.)

Efter en mer fördjupad diskussion med politiker och tjänstemän landade resonemangen i: ”Vi ska absolut ha armlängds avstånd, men inte om konsten är stötande.”

Låt oss återgå till hörnet till vänster bakom Götaplatsen.

Ett förslag presenterades som av skolade personer beskrevs som klassiskt och modernt på samma gång. Det skrevs om ett intressant perspektiv och om en uttrycksfull arkitektur med strikt symmetri.

Politikerna tyckte det såg ut som en stapel av lastpallar.

Hos våra europeiska grannar i Polen och Ungern tar kulturetablissemanget numer hjälp av valda politiska företrädare.

Nazisternas, Sovjetunionens och kinesernas statskontrollerade kultur lyfte aldrig från gödselstacken. Hur det skulle kunna se ut i Sverige förevisas dagligen i Sölvesborg. Där har bibliotekens inköp av böcker på andra språk än svenska dragits in. Stöden till studieförbunden har minimerats och inköpen av utmanande samtidskonst stoppats.

Denna sura sörja sköljer vi ner med Odd Island Brewings folkis ”Sommar”. Lite syrlig och med en himla många smaker och snygg färg.

Rikets nuvarande tillstånd verkar inte vara gjort för riktiga män. De som är gjorda av det rätta virket. De som med sin motorsåg går fram som i ett sädesfält och fäller och kapar i adekvata längder. De som med stor exakthet klyver delarna i önskade proportioner. De som rådigt staplar det användbara i väntan på att användas.

Nu klyvs istället manligheten i lagom portioner. Fy för lagom!

Inte kan man gå och se på fotboll och förargas över ungdomar som eldar på läktaren och skriker otidigheter åt såväl funktionärer som gäster.

Inte kan man gå på konserter och lyssna på riktig musik. Musik som framförs av män med elgitarrer som förmår leverera bredbenta låtar, så som det ska låta.

Man tvingas ut i staden och dess omgivningar för att planlöst placera den ena foten framför den andra. Promenera, kan det vara något?

Och så ska man titta på TV-serier dagarna i ända via alla dessa nya appar. Som om åtta avsnitt multiplicerat med noll blir något annat än noll. Och samma skräp i olika appar är ändå bara skräp.

Nej, det är nu som räknas, inte sedan. Riktiga karlar tänker på och hanterar sådant som är nu, inte något som är sedan. Något som är, eventuellt.

Sedan, sådant som konsekvenserna av ett eller annat utsläpp, en eller annan pandemi eller något virus som kanske kan byta värd. Temperaturer som stiger fast man fryser och vattenytor som höjs. Jag bor på ett berg!

Nu har vi verkliga problem som alla måste ta itu med.

Fimpar som fyller varje skarv mellan kullerstenar, trottoarstenar och kantstenar. Snuspåsar som ligger i drivor i stadens alla hörn. Munskydd, denna nya plåga som till förbannelse översvämmar gator och torg. Soptunnor är för många ett okänt begrepp.

Själviska bilister som kör mot enkelriktat på parkeringsplatsen vid ICA och låtsas som om de inte vet. Okunniga bilister som stannar när de har grönt för att släppa fram fotgängare som har rött.

Tidstjuvar, dessa skumma individer som maskar. Som drar ut på händelser in absurdum. Som måste berätta hela sitt livs historia för kassörskan medan de omsorgsfullt placerar varorna en och en med streckkoden mot avläsningen. Som går riktiga män på nerverna.

I garaget hemma där är man givetvis väl förberedd vid både in- och utpassage. Man tänker på mänskligheten, på alla sina medmänniskor. Vi som alla är jämlika och inte vill dö i kö.

I rätt hastighet rullar man fram mot kontaktrutan där öppningssekvensen startas. Sidorutan är givetvis öppnad. Man håller sin tag, det heter så, redo i handen. Sträcker ut handen och vips så öppnas garageporten.

Idag hamnade jag bakom en tidstjuv som inte förberett något. Det tog tjugotvå sekunder (jag är ganska bra på att räkna sekunder), innan porten öppnats så att vederbörande vågade köra in. För mig tar det sju eller tio sekunder innan jag passerar garageporten beroende på vilken port jag använder. Vi har två.

Nu får det vara nog med allt. Fram för de riktiga männen igen.

Riktiga män som kan ta en öl i godan ro. Idag en Easy Rider Bulldog från Gotlands Bryggeri (igen). En riktig karl har inga problem med att upprepa sig.