After Ski är en viktig del av varje skidresa som företas av svenskar. Alla svenskar tror gärna att denna företeelse som så påtagligt färgar Sälen och Åre är stor överallt i världen. Så är det inte riktigt och då får man ta med seden dit man skall. Sålunda lastade vi musiker, instrument och förstärkning i bussen tillsammans med allt annat. Och visst lät det precis som det skulle.
Jag gillar barfotamusiker
När man står vid ett nytt vägskäl blir man ofta tveksam. Oberoende om vägskälet är bara ditt, din familjs, dina vänners eller din världs, så kan du tveka.
”Kan du vara snäll och tala om vilken väg jag ska gå?” frågade Alice Solkatten vid vägskälet.
”Det beror på vart du vill komma”.
”Det spelar inte så stor roll vart”.
”Då spelar det inte så stor roll åt vilket håll du går”, svarade Solkatten.
Förhoppningar och rädsla präglar människor vid olika vägskäl. För dryg trettio år sedan stod tio unga män vid ett vägskäl utan att de funderade särskilt mycket på det. De visste inte ens om att det var ett vägskäl, för de skulle åka till södra Polen och till staden Chorzow, som ni aldrig hört talas om, för att se på VM-kval i fotboll. Året var 1989.
Vi passerade Östberlin och bytte tåg på Ostbahnhof. Ett par av de unga männen hade aldrig sett muren så jag ledde dem med hjälp av en taxi dit. Det är gångavstånd, men vi åkte runt en stund. Vad gör väl det, vi var ju i Östeuropa och där var allting gratis efter att man växlat. Det var det sista vi såg av den muren.
Av bekvämlighetsskäl och tillgång till öl valde vi Krakow som utgångspunkt för vår vistelse. Min kompis Barbara som råkar vara från Krakow var på plats och hjälpte oss tillrätta. Bland annat besökte vi Europas då största stålverk, Nova Huta. Nova Huta är också namnet på den förort där stålverket ligger. Barbara är uppvuxen där. Hon hade aldrig satt sin fot inne på industriområdet och hon kände ingen som fått gå dit utan att jobba där. Nu följde hon med tio unga svenska män, i inte alltför snygga kostymer, på en bussfärd bland skorstenar och smältverk där färgen på röken varierade i alla regnbågens färger medan vi såg på.
Vi hann också med ett besök i Auschwitz och förstod varför den svenska förbundskaptenen Olle Nordin förbjudit spelarna att åka dit före matchen. Efter det besöket hade vi ordnat med ett studiebesök på bryggeriet Zywiec. Det var ett tungt vägande skäl.
Sverige vann med 2-0 och vi tog tåget på kvällen den 25 oktober, min födelsedag, mot Prag. På tåget mötte vi Ludmila som var doktorand på ekonomiska institutionen vid universitetet i Prag.
Prag var dekorerat med par av sovjetiska och tjeckiska flaggor för att fira vänskapen mellan nationerna. Det var sista gången den vänskapen firades.
Vi drack skum öl, tycker jag. En del av restaurangerna som Henry ledde oss till bryggde sin egen öl, som bara såldes där. Mikrobryggerier skulle vi säga idag, men det visste vi inte då. Var det ännu ett vägskäl?
Staropramen kan inte betraktas som ett mikrobryggeri, men vi fick tömma ölfatet i deras vackra ölpub med hjälp av en cykelpump. Kolsyran var slut, men ölet var säkert bra. Idag finns det kolsyra i Tjeckien.
Ludmila och ett par av hennes kompisar hängde med oss under dagarna i Prag. Vi förde samtal om läget i deras del av världen, där östtyska medborgare hade funnit en reva i järnridån. Över 100 000 människor hade demonstrerat i Leipzig helgen innan, utan att polisen ingripit. Vad kan detta leda till undrade vi den 28 oktober innan vi reste hemåt. Efteråt vet man, då och där förstår man inte särskilt mycket.
Yran över de nya vägarna mot framtiden överväldigade oss.
Nu står vi vid nya vägskäl. Var fjärde av oss vill gå tillbaka till då. Och en inte ringa del av oss tvekar och några företrädare vill ta de tjugofem procenten i handen och vandra någonstans med dem.
Var uppmärksam på vägskälen!
Men det där lilla gör väl inget, nu gnäller du bara igen. Man tröttnar på dig när du hela tiden tar upp småsaker.
Kanske är jag lite tjatig och pekar på en och annan självklarhet.
Men vad gör man när listan på småsaker och självklarheter blir lång, riktigt lång.
Sverigedemokraterna i Sölvesborg ställde sig på barrikaderna och bröt mot lagen. Varje kommun skall anordna en ceremoni för nya svenska medborgare för att högtidlighålla deras nya medborgarskap. I Sölvesborg hoppade man över det.
”Men det är väl ändå inte hela världen”.
När Täby bibliotek skulle arrangera ett författarsamtal om hbtq-frågor, då krävde en lokal politiker från Sverigedemokraterna att mötet skulle stoppas eftersom kommunen inte skall bidra till att ifrågasätta den självklara relationen mellan man och kvinna. Författaren uppgav att hon blivit rädd och känt sig hotad, men genomförde sedan samtalet.
”Ett enda samtal med en författare är det verkligen något att bråka om”.
Lärarnas Riksförbund har anmält Hörby kommun till Skolinspektionen för att de infört ett språktest som skall avgöra vilka som är berättigade till modersmålsundervisning. Sverigedemokraterna är med och styr där. Deras Moment 22 innebär att minst en vårdnadshavare måste tala språket. Ensamkommande barn har därför ingen rätt till den undervisningen. Inför valet sa partiledaren Jimmie Åkesson att modersmålsundervisning ska bedrivas i hemmet och att den inte borde få något ekonomiskt stöd.
”Jo jo, men skall man inte lära sig svenska i Sverige”.
”Är konsten fri när den kontrolleras av en exklusiv kulturell elit bestående av noga utvalda tjänstemän och självutnämnda konstvetare”? Så skrev Sverigedemokraterna. ”Bort med menskonsten ur Stockholms tunnelbana” manade de också. Sedan la de till ”Vi vill inte förbjuda något, men med vår konst blir det lite snyggare”. I Sölvesborg skall konsten som köps in av kommunen vara tidlös och klassisk och sättas framför utmanande samtidskonst. M och KD vill inte kommentera det beslutet.
”Men alltså, all ny konst är ju inte bra, så lite kan man allt få styra det där”.
”Jag tycker man har kokat soppa på en spik, men i den här soppan finns inte ens någon spik”, så kommenterade Louise Erixon beslutet att endast flagga med den svenska flaggan och kommunens flagga vid kommunhuset. Att Prideflaggan därmed fick stryka på foten är ingen fråga i sammanhanget och det hade inget med beslutet att göra. Inte ens den skånska flaggan skall alltså hissas utanför kommunhuset och hur skall de göra när utländska gäster är på officiellt besök.
”Nu är du petig igen, och drar dina egna slutsatser”.
De små stegens tyranni. Ett litet steg i taget, vad gör väl det. Men hur långt och vart leder de små stegen?
Så länge vi kan, tar vi helt sanningsenligt en pilsner. Låt det bli en fredagspilsner.
Prioriteringar.
Är prioriteringar någon känsligt för er? Det är det för många andra.
Ni har således just blivit gravt nedprioriterade. Visste ni inte det? Titta i almanacken, helst en av papper, de är mest tillförlitliga.
Lille Donald, han med frisyren och som bor i Washington ibland, han prioriterade sin återvalskampanj och lämnade sina kurdiska allierade i sticket.
Den svenska akademin prioriterade att väcka uppmärksamhet på ett annat plan än det som krattas av kulturprofilen och hans sexuella övergrepp på tonåriga praktikanter och gav nobelpriset till en kontroversiell författare med åsikter som kan ifrågasättas.
Friskolekoncernerna Academedia och Engelska skolan de prioriterade gränslöst sina aktieägare istället för sina skolor och elever. Det gav gentilt en utdelning på sammanlagt 180 miljoner kronor till ägarna. Det motsvarar cirka 360 lärartjänster. Inte ens de mest inkrökta försvarare av skolpengen och privatskolorna försöker antyda att det finns rim och reson i en sådan prioritering. Att inom sina verksamheter effektivisera bort 360 lärare, ja räkna på det ni.
Hur har ni det själva, ni som blivit satta på avbytarbänken denna vecka, att vara andraklassens medmänniskor?
Ingen fattar någonting.
Denna kallelse skulle ni ha fått igår, för tusan gubbar/gummor!
Bara för att C har haft ett njurstensanfall och vistats på Sahlgrenska. Bara för att J tillbringade en dag på samma ställe, men av helt andra skäl och med en helt annan diagnos, men ändå. Bara för att A befinner sig i slutskedet av processen att troligen köpa ett hus.
Bara för denna klump av icke sammanhängande händelser så fick ni ingen kallelse igår. Ingen hörde av sig. Vid lunchtid idag kom en försynt förfrågan.
Så där fick ni!
Men jag förlåter er och skickar här en inbjudan.
Ska vi ta en öl? (Min lärare på skrivarkursen jag går har sagt till mig att sluta skriva skall och ersätta alla skall med ska).
Klart vi ska!
Veronica kom, låt oss ta en svängom / och med ömhet varann betrakta
Slå din arm om min hals i en dåraktig vals / låt oss blunda för kalla fakta
Veronica kom låt oss ta en svängom / medan sanningen går med käppar
Allt är bedrägeri men det struntar jag i / för du har så mjuka läppar
(En visa till Veronica)
Det är något visst och stort med Cornelis Vreeswijks texter. Subtila, innehållsrika och giltiga står de sig än idag. De pryder sin plats bredvid såväl Bellman som Taube. Att vi skulle vända ryggen till och inte bry oss om allt det som händer, inte kan väl det hända? Vem kunde skriva något sådant på det engagerade 70-talet.
Här sitter jag på en soptipp och skådar mig dystert kring
Bland trasor och tombuteljer och många andra ting.
Det trillar en tår på kinden, jag fylls av melankoli.
För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.
(Ballad på en soptipp)
Ballad på en soptipp av Cornelis spelades i Sveriges Radio sommaren 1964 i grammofontimmen, hans premiär i radion. Det var den första tasksparken som han riktade mot vår trygga vardag, men inte den sista.
För bäst som hon ligger ljuvt i min säng / eller saligen utspridd på sommaräng
Och jag skall henne famna kärligt och hett / kommer hundfan morrande och visar sitt bett
Då fylls jag med rädsla och även av hat / och vill skicka hunden på hundpensionat
(Damen med hunden)
Cornelis var fjorton år när han kom till Sverige och då kunde han inte ett ord svenska. Läs orden och väg dem (famna kärligt och hett). Jag tror att han kan ha varit den förste som rimmade på hundpensionat, långt innan sådana fanns.
Aldrig mer får vi maken till en sån / musikant som Jan Johansson
Aldrig mer skall musik klinga mer / som den klang ut ur Jan Johansson klaver
(Ta hit ett piano sa Jan Johansson)
Cornelis fenomenala ode till Jan Johansson när pianisten omkommit i en bilolycka. De spelade in LPn Grimascher och telegram som blev en av min familjs första LP-skivor (1966), om inte till och med den första. Jag lurade farsan, som inte gillade Cornelis, men älskade Jan Johanssons musik, att köpa den.
Nedan finns några rader av Cornelis som jag idag vill tillägna Sölvesborgs kommun och de av er som stöder SD, bokbål och politiskt påbjudna uppfattningar om vad som är konst.
Ser jag den bruna färgen / ryser jag in i märgen
Och hör du taktfast stöveltramp / så är det dom, min vän
För dom marscherar än!
(Generalens visa)
Om våren, om våren det är en bedräglig tid,
då alla glada visorna skördas / och kärleken blir till att förödas
Det enda jag vill ha är en liten smula frid
för lika väl som rosen den röda / skall även jag de maskarna göda
(Huvudlösen för aftonen) (Sägs vara Lalehs favorit bland Cornelis sånger)
Om huruvida vår tid är utmätt eller inte, vet jag inget om och vill inte heller bry mig.
Det fanns mer poesi än musik i Cornelis och antalet dikter som inte är tonsatta är stort. Och jag tänker fortsätta att söka styrka för min själ i texter av Cornelis Vreeswijk och rekommenderar er att göra detsamma. Till dem kan man då och då ta en pilsner, varför inte en fredagspilsner.
C kollade på foton i mitt Facebookflöde från ett bröllop i helgen. Sedan passade hon på att spana lite i största allmänhet, på mitt flöde alltså.
”Det händer inte så mycket på Facebook längre”!
Facebook och hela Internet har raskt åldrats, fått rynkor och lagt sig till med uttryck som mera passar våra barns farmor/farfar eller mormor/morfar. Och då syftar jag inte på att många av dem är döda idag. På FB finns nu en samling medelålders personer som verkar trötta och men som då och då vill ge sken av att fortfarande vara arga. Vadå fortfarande arga? Jag minns inte riktigt, men visst kan jag ha varit outhärdlig som tonåring. Men jag hade inga problem att uthärda mina barns tonårsår. (Men ni kanske skall fråga dem om det). Tonårsattityden hos Facebook finns dock inte längre!
Nu delar vi medvetna ledarartiklar från DN, SVD och GP, samt långa och utförliga inlägg från från våra vänner i det sociala mediet. Tummen upp och leende smileys blir resultatet som man får tillbaka. Hur många som verkligen läst och inte bara klickat, det vet inte jag. Och jag kommer inte ihåg hur många födelsedagsgratulationer jag fick sist eller hur många jag avgett själv. Man gratulerar inte på Facebook, säger mina barn!
Solskensbilder från semestrar och regnbilder från Way Out West ändrar inte på det rådande klimatet hos dagens sociala medier. Men Claes Hilléns inlägg om att fördelen med en sydväst är dess stora nackdel, skall trots allt ha ett hedersomnämnande.
Den jämna strömmen av ljum välling som stilla rinner ut ur nätet numer passar nog in i de medelålders matsmältningsproblem, som säkert finns eller snart dyker upp hos medborgarna där. Förr i tiden berättades det historier om nördar som ibland presenterades som spännande och ibland som galningar. Men det som man fick leta efter förr, lanseras nu istället av byråerna i deras nya reklamkampanjer. Och om man kommenterar något som är annorlunda, refereras det till som något farligt och hotfullt.
På den politiska flanken är det utan tvivel så att det är höger som gäller. På Twitter ser det ut som under sjuttiotalets vänstervåg. Alla hatade Socialdemokraterna mest av allt och grupperna till vänster förökade sig snabbt genom delning. Det fanns nog fler vänsterföreningar än vänstersympatisörer. Nu är det samma sak fast till höger, släkten är värst. SD, M och KD kannibaliserar skamlöst på varandra och längre ut på den kanten, har jag sedan länge tappat räkningen på de nya aktuella bokstavskombinationerna som lanseras.
Precis som i demonstrationstågen från Gustav Adolfs Torg till Götaplatsen där alla gick åt samma håll (fast sällan i takt) och skanderade sina käcka ramsor, så pratar Twittrarna i mun på varandra och upprepar ihärdigt samma saker. Och skulle någon dyka upp med en avvikande åsikt, så dränks denne snabbt i en lavin av hån och kränkningar. Tänk så bra det är att vara så många som tycker samma sak samtidigt.
Fast riksdagsvalet och EU-valet blev lite av besvikelser för de övriga. De som skriker så högt. Eftersom de bara hör varandra skrika så trodde de att nu skall det bli andra bullar. Men tji fick de, det blev samma gamla släta bakverk omigen, inte ens någon ny snyggt skuren fläta fick vi se.
Kanske är det dags att återlansera den gamla anslagstavlan. Vi sätter upp den på John Scotts. Där passerar vi ju ändå minst en gång i månaden och snabbare uppdateringar förefaller vi inte behöva längre.
Passa på och tag en pilsner samtidigt, en fredagspilsner!
Så har det då dykt upp några nya farliga grejer som nu är på tapeten. Eller så är de i alla fall mitt i stadstrafiken. Som vanligt blir vi upprörda och skrämda över dessa nyheters framfart. Och likaledes som vanligt, så förstår vi inte vitsen med dem. Men visst borde det införas hjälmtvång för alla på elektriska sparkcyklar.
Redan den gamle greken Sokrates var inne på det där med förbud och tyckte att man skulle förbjuda det skrivna ordet. Enligt honom skulle vi få sämre minne av att inte lära oss utantill. Ludditerna i England slog sönder vävstolar i början av 1800-talet för att deras kunskap kring hantverket inte togs tillvara. Och ni kommer alla ihåg det världsberömda fåret Dolly som 1996 lärde oss att bli rädda för kloning.
Alla typer av media känner av rädsla och rapporterar med blixtens hastighet om företeelser som de tror att folk är rädda för. Och om de inte var rädda innan, så blev de rädda efter att ha läst om de nya farorna.
För mindre än tio år sedan blev personer överfallna av individer som kände sig utsatta, när man flög radiostyrda drönare som kunde filma. Hur var med Google Glass, minns ni dem och oron över att några skulle gå omkring och spela in allt som de såg? Så hemskt det skulle bli! Och nu tittar en del av oss med stort nöje filmklipp tagna med actionkameror i bilar som visar olyckor och olämpligt beteende bland bilförare.
Vad vi tycker om den nya tekniken, skiljer sig en del från hur vi hanterar den. En majoritet av oss uppskattar inte att det samlas in stora mängder personlig information. Till exempel var någonstans riksdagsledamöter befinner sig dygnet runt. Men samtidigt som vi inte gillar företeelsen, så gör vi inget eller väldigt lite för att skydda vår personliga integritet.
Ny teknik och ny kunskap leder till övermod och straffar sig!
I den kommande rundan handlar det om artificiell intelligens, automatisering och självkörande fordon. Alla våra jobb skall tas ifrån oss. Inga chaufförer kommer att behövas och så vidare. Ett av de främsta områdena för artificiell intelligens är medicin. Men ingen pratar och att läkarna skall försvinna!
Ett verkligt problem är de som inte kan eller vill hantera den nya tekniken. För personer helt utan digital kompetens och vana blir ett kontantlöst samhälle svårt att leva i. Och se till att ni har kontanter hemma, uppmanar MSB i sin fina broschyr.
Alltså ligger en av våra svårigheter i att förändra invanda tankesätt och de framtida affärsmodellerna. Vi måste hela tiden fråga oss vem som tjänar på detta och hur de tänker sko sig på vår bekostnad, så att vi genomskådar fällorna innan vi faller i dem.
För den strikt kommersiellt inriktade så är ju det inget problem. Historien är entydig vad det gäller att få en ny teknik att sätta sig snabbt hos alla potentiella användare och betalande kunder. Man vinklar det mot sex. Pornografi och sexuella tjänster är fenomenalt bra för att introducera ny teknik. En av de första storsäljarna bland böcker hette I Modi från cirka år 1520, som beskrev ett antal ställningar i både bilder och text. VHS vann striden om videoformat trots att tekniken var undermålig. Det var innehållet på rullarna som gällde.
Handlar på nätet gör vi allihop, men det var porrsajterna som drev fram funktionerna att betala med kreditkort och Pamela Anderson var en av de första vars video blev en storsäljare. Och sedan fick tjänsten som gjorde att vi slapp lämna in de hemliga hemmabilderna till framkallning, marknaden för digitalkameror att explodera.
Men hur skall då den nya nya tekniken hanteras? Oroa er inte, det går redan att köpa sexrobotar på nätet. De är ganska dyra ännu, men priset går säkert ner när marknaden börjar mogna.
På vilket sätt man skall få ihop dessa robotar med eldrivna sparkcyklar, överlåter jag åt andra att fundera kring. Jag tar en pilsner så länge, en sommarfredagspilsner.
Allting var alltid bättre förr och ju förr desto bättre. Det vet ni ju allihop. Och visst ligger det något trösterikt i dofterna från farmors kök, ljudet från morfars slipmaskin och alla smakerna av sedan länge begravda varumärken.
Men glöm inte att nostalgi för inte så länge sedan ansågs vara en farlig och i särskilt allvarliga fall, dödlig sjukdom. Ok, det var på 1600-talet, men ändå, det är inte så länge sedan. Och britterna röstade nyss för att lämna EU i en eufori över sitt gamla goda arv från det brittiska imperiet. Där solen aldrig gick ner och som rymde en fjärdedel av alla människor på planeten. Över allt detta regerade drottning Victoria hela tiden, nästan. Och när hon inte kunde sprida sin säd över världen spred hon sina barn till Europas kungahus. Det gick sådär.
Brexitörerna höjde sina höga och högtidliga stämmor och gastade så ljudligt de kunde om sin moraliskt högt stående historia och hur de såg sig som företrädare för det oantastliga brittiska imperiet som styrde över stora delar av världen. Där skedde minsann inga övergrepp och alla innevånarna i kolonierna var glada och nöjda med sin lott och är så än idag.
En pikant detalj är att en brittiska minister i början av 1960-talet gav order om att vissa arkiv skulle förstöras. Detta för att kommande regeringar utan rätt inställning och attityd till brittisk kolonial historia, skulle få tag i något material ”som kunde genera Hennes Majestäts regering”. De värsta delarna av det arkivet tros ha omfattat information om den brittiska arméns tortyrcentrum i Aden i Jemen.
Det enda vi med säkerhet kan fastställa är att de gamla goda tiderna aldrig existerat. De har helt enkelt inte funnits, utan är skapade sagor i våra allt annat än pålitliga minnen. En moderniserad föreställning om hur saker och ting var. Som det underbara med att enbart ha kallvatten i lägenheten och trevliga dass på gården. Skitkul i tio minusgrader, men så charmigt det var.
I grupper på Facebook visas det gärna bilder från tiden då Göteborg var en industristad med varven som kronor på ett rostigt och skitigt verk. Då som det verkligen hände något i hamnen. Att inga göteborgare därför hade tillgång till älvstränderna, det gjorde inget. Där var ju i både historiens och föroreningarnas ljus, inte särskilt trevligt. Men det nördiga igenkännandet av alla fartyg som anlöpte hamnen eller som byggdes på varven, får man stilla beundra som trivial kunskap, som trots allt gör sig på quiz i rätt sammanhang.
Städer lever och utvecklas annars dör de. Vi bygger och renoverar för kommande generationer av göteborgare. Det ligger mycket i namnen på böckerna i Per Anders Fogelströms romansvit som tar sig från ”Mina drömmars stad” och ända fram till ”Stad i världen”.
Störst problem får er historietecknare när de nostalgiska listorna på Spotify dyker upp. Så trevligt det är att ta sig en promenad längs minnenas allé till gammal musik från första decenniet på 2000-talet.
Men tänk istället på de goda tiderna för hundra år sedan då svenska kvinnor gick i fotsida kjolar som dolde deras ben och fötter, bar schalett för att dölja sitt hår, abort var olagligt och de röriga kvinnorna saknade givetvis rösträtt. Heja moderaterna och dåvarande partisekreteraren Sofia Arkelsten som för några år sedan tog i ända från tårna i nostalgiska tonarter och beskrev högerpartiets kamp för kvinnlig rösträtt. Lyckligtvis fanns det historiskt bevandrade personer som kunde rätta den något generade riksdagsmannen. Så hette det då det begav sig!
Trots nostalgins ljuva och lockande famn, så föreslår jag att vi låter historien visa oss vägen mot framtiden.
Så i vilket gammalt register lagrar vi den här informationen. I fredagspilsnerarkivet!
För två veckor sedan utbröt det kaos igen. För vilken gång i ordningen? Det vet jag inte. Ni får Googla det.
Tänka bara på vilka problem vi har och står inför. Sju barn till en galen norrman i ett flyktingläger i Syrien, som blir till brickor i ett politisk spel, istället för att flygas hem till Göteborg. Nej, det passerar.
Det moderata partiet tar till brösttoner och basunerar ut att en stor integrationskris pågår och är grunden till alla upptänkbara problem som finns i Sverige. Verkar inte som om så många är engagerade i det.
Park och Natur i Göteborg hävdar att vi måste vara försiktiga med träden i Göteborg för att det finns rödlistade arter bland beståndet och då måste alla träd sparas. Nej, det vara bara jag som blev upprörd.
Vårt klimat vittrar sönder och symptomen blir allt fler och allt värre. Många är upprörda, men ytterst få gör någonting. Jag ser till att skilja matfett och olja så att det åker ut med soporna istället för ner i avloppet. Inte särskilt mycket, men lite.
Och så har vi en skola som befinner sig i fritt fall och en styrning av landet som inte är optimal just nu. Hur går det i SM-slutspelet i Hockey?
Men det som verkligen engagerar det är; SOMMARTID.
Nu pratar vi inte om att det skall ha varit över 10 grader Celsius i fem dygn i följd. Det är den meteorologiska definitionen. Nu snackar vi om kaos definierat!
Enligt opålitliga källor så blir vi livsfarliga i trafiken. Människor faller ihop av hjärtinfarkt. Barnen somnar inte i rätt tid och föräldrarna dras i fördärvet av barnstress.
Och allt detta handlar om att en timme fram och en timme tillbaka, bestäms i Bryssel! Och då blir vi upprörda. Fast en överväldigande majoritet av oss tänker vara kvar i unionen.
Det gjordes en pålitlig och grundlig utredning förra året. Jag citerar:
”Varje år finns det en risk för att det uppstår missförstånd som en följd av tidsomställningen. Men Statskontoret bedömer att samhället kan hantera dessa problem”.
Inget mer än så, inga andra problem.
Våra finska grannar slog på den stora trumman. Ett finskt folkinitiativ visade sig vara emot tidsomställningen. Så en procent av EUs befolkning fick bestämma att tidsomställningen var passé. Många här i konungariket Sverige håller faktiskt med våra finska bröder.
Men:
Hur många av er dör på grund av semestern i Thailand med fem timmars tidsomställning i vardera riktningen. Hur många avstår från resan till USA med sex till nio timmars omställning beroende på tidszon, för att ni aldrig kommer att kunna återställas. Och att resa till England, med den hyperfarliga omställningen på en timme, det gör vi utan att blinka.
Man förlorar en timme på våren och den får man tillbaka på hösten. It’s not rocket science. Och tänk om det var värre.
Tänk om ni istället förlorade en fredagspilsner på våren som skulle tyckas in i det späckade höstschemat.
Vi vill ha det som det va’ . Upp på barrikaderna för en lång fredagspilsner på Långfredagen.
Vi var ute och for i helgen. Det gör vi då och då. Den här gången åkte vi tåg. Tillsammans var vi sju personer som tog pendeltåget från Göteborgs central till Norsesunds station. Där mötte den åttonde personen på stationen. Ungdomarna hade appar att betala med. Jag och Catharina betalade med våra laddningsbara Västtrafikkort. För säkerhets skull frågade jag tågvärden när hon passerade om jag gjort rätt när jag knappat in den långa sekvensen i biljettautomaten. Det hade jag och slutligen påminde hon oss om att checka ut från resan när vi gick av.
För ett antal år sedan hade det varit en konduktör som vi tilltalat på tåget. Han, för det var nästan uteslutande män som jobbade som konduktörer fram till åttiotalet då kvinnor gjorde entré, hade då varit utrustad med en biljettång. Jag tror aldrig våra barn har sett en biljettång. Bland mina leksaker fanns det visst en sådan tång, det minns jag. Man kunde klippa runda hål i många saker. Inte bara i låtsasbiljetter och annat av papper. Jag fick skäll när det uppdagades nyklippta hål här och var i hemmet.
Det klipptes till och med i liftkorten i Sälen minns jag. Där köpte man tio resor med liften och sedan var det någon som klippte till.
Biljettång finns inte ens kvar i Svenska Akademins Ordlista längre. Svenska Akademin verkar finnas kvar ännu och så även deras ordlista. Men biljettång står inte i ordlistan längre. Det beror främst på att ordet lätt kan härledas så att man ändå förstår det.
Och när Thore Skogman sjöng om klippare på sextiotalet handlade det om barberare och om konduktörer. På frisersalongen blev han vederbörligen felklippt och förargad. Därefter klippte konduktören hans biljett mellan Kiruna och Hjo, så att hans returresa förbrukades. Han benämnde dessa båda som klippare.
Klippare på nittiotalet var inte så misslyckade. De lyckades tjäna mycket pengar på sina klipp. Men andemeningen i ordet klippare, blev negativ, liksom vår allmänna uppfattning om dessa personer.
Bland klipparna fanns det individer vars verksamhet inte var helt i linje med orden i vår lagstiftning. De blev då jagade av polisen. Den nya enheten kom att kallas ekobrottsrotel. Känn på det ordet! Våra barn lägger troligen en helt annan mening i ordet ekobrott.
Så orden förändras och vi med dem. Vad som finns kvar är vårt ansvar för hur vi använder orden. Orden betyder någonting. De mångordiga vita högerterroristerna kan ställas upp på led och låsas in. Men deras ord finns tyvärr kvar på nätet och på Facebook och liknande företeelser, där hatet numera bosatt sig. Alla grupper som skall stå för något. Grupper där orden om de andras underlägsenhet och gruppens gemensamma hat mot något, skapar en gemenskap.
Hur fungerar det i huvudet på en människa som brukar ord i ett sammanhang som hen aldrig ens skulle yppa hemma, på jobbet eller i bussen. Men på nätet får man stående ovationer för sina utbrott från sina gelikar. Anonymitet tar fram baksidan av människor.
Vi har ett ansvar för vilka ord vi använder och vi måste lära oss att säga ifrån när språkbruket urartar, att våga stå för ordens värde.
Ett bra ord är fredagspilsner. Det står jag för.
