Min blogg

Så sitter vi då i dyrtider igen. Och då får man fråga sig om det är tiden som är dyr, den som tickar så fort, eller finns det annat som kostar.

Vissa saker kostar på. En av damerna i vår bostadsrättsförening kommenterade och berömde i måndags min teknik och rytmik när jag slänger tomglas. Knäböj med rak rygg, en flaska i var hand, sträck, släng. Jag tar varje chans både till att uppträda och att få min fysik att åter närma sig nivån från den 7 feb 2025 kl 17.00. (Fråga italienresenärerna om ni undrar om klockslaget, min fysio om framstegen och Birgitta E om min kroppsvikt)

Ökade priser leder till det som vi brukar kalla ”a very special price for you my friend” (fråga medlemmarna i CCC77 om ni undrar om ursprunget). Just nu räknar jag till fyra fulla paket kaffe i skafferiet, inköpta till extrapris. Man får ta tillfället i akt i dyrtider. Sålunda har jag en lapp i köket med gällande tider för 5% pensionärsrabatt i de närliggande matvarubutikerna.

En värmlänning sa i radion, troligen klädd i lila kostym, att priset på kaffe snart faller. Världsmarknadspriset lockar lycksökare som kastar sig in i odlingsbranschen, riggar en plantage, går i konkurs som tas över av de erfarna. Ökad odling, priserna faller, en process som kallas marknadsekonomi.

Dyrast är det för detaljhandlarna som tar emot betalning med bankkort. Utan att göra något mer än att sitta och fisa i sina fåtöljer tjänar bankerna miljarder, ”miljarder”, på avgifter för kortköp. Snittkostnaden ligger kring 3kr per köp för handlaren. Jag är den värste, handlar med kreditkort, då är kostnaden tre gånger högre.

EU-kommissionen sägs se över detta. Bankerna säger att i kostnaden ingår deras skydd mot bedrägerier!?

Den kan kosta en del att vara känslig också. Även mjukisar får stryk. Och målar man in sig i ett hörn kan det gå illa. Man bör alltid måla in sig i flera hörn, tror jag. Valfrihet är ju stort i Sverige. Under de senaste veckorna har Bank-ID och Swish utsatts för överbelastningsattacker. Dessa båda funktioner ägs av de svenska bankerna och hänger intimt ihop. Elaka ryska hackare kan alltså lätt stänga ner oss. Eller så gör man som i Spanien, släcker elnätet, med samma resultat, på ett par timmar stannar Sverige.

Annat tycks bli dyrt när man räknar procent. Enprocentregeln för utsmyckning vid offentliga byggnationer ger oftast inte så stora reaktioner. Men, om projektet är tillräckligt omfattande, då blir 1% fortfarande 1%, men ganska många kronor. Det är svårt med procenträkning. Elever på våra handelshögskolor behöver numer extra träning inom detta område.

Bygger man till exempel en tågtunnel under Göteborg, då blir till och med 3 promille för utsmyckning mycket pengar. Och många göteborgare känner sig plötsligt kallade att vara professionella konstkritiker. Pengar förvrider sinnet hos en del.

Och i dagarna ska vår riksdag besluta om finansieringen av framtida energiförsörjning. Det kommer att bli dyrt, väldigt dyrt. Frågan som ställs är om vi ska ta pengarna ut våra lador, det vill säga höja några skatter, eller om vi ska låna pengarna av Krösus Sork.

Själv har jag 1000kr i kontanter i plånboken. Om jag prioriterar rätt så klarar jag mig utan Swish och kreditkort genom ett antal möten med er för att ta en öl, en fredagspilsner. Det är aldrig dyrt!

Fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38, från 17.00.
/Häggan

OBS! Uppdaterad länk till arkivet
Läs alla gamla pilsnermail här
https://hagglin.nu/category/ska-vi-ta-en-ol/

I lördags gick jag till Bengans. Jag var där tidigt, det var Record Store Day. Det är ett årligt evenemang som startades 2007 för att ge de lokala skivbutikerna uppmärksamhet, eftersom försäljningen av musik som på ett eller annat sätt var graverad i plast, minskat påtagligt. Många stora artister gav ut specialutgåvor de första åren.

Tiderna förändras! Jag höjde medelåldern i butiken som var full av entusiaster. Sålunda har yngre personer lockats in i detta retrobeteende. Dock var könsfördelningen likartad, som vid tiden för tjugo år sedan. Kanske är den något lite närmare 80/20 idag. Så allt sprids inte i alla kretsar.

Det gör ju så mycket annat. Skitfloderna av information och påhittade händelser tilltar i världen och påverkar oss i negativ riktning. Om våra hjärnor överhettas av informationsöverflödet blir det lättare att styra oss. Det är inte nödvändigtvis lögner, utan mängden som skapar förvirring och gör oss till marionetter i det svårhanterliga tillståndet av kaos.

Med oss män i övre medelåldern som de mest mottagliga, följer vi flödet. En aldrig sinande flod av popgrupper bestående av gubbar passerar. Vi kollar in band som fanns redan på 60talet och som nu fortfarande rör sig runt oss i allt snävare cirklar, med en, max två, originalmedlemmar. Och så alla dess tributband, det är väl fränt, eller kanske mossigt?

Det italienska(!) bandet Watch som spelar Genesis musik, besökte Göteborg i helgen och scenen Draken Live. Jag avstod denna gång, men har personligen sett dem vid två tillfällen. Om man blundar så lovar jag att man hör Peter Gabriel sjunga. Men när sångaren talar till oss låter han som en maffioso från en amerikansk film.

Så vad finns det som reglerar utbudet som hälls över oss från alla dessa källor? I maffians värld skiljer man på lagar och regler. Lagar gäller småfolket på gatan. Reglerna styr maktens män.

Förutom golf, finns det i USA en idrott populär ända upp till Vita Huset som kallas wrestling, eller amerikansk fribrottning. Spännande på sitt sätt. Allt är uppgjort i förväg och kombattanterna har sina valda och inövade roller. PO Enquist beskrev det som en idrott som saknade hyckleri. En helt tillgjord värld som inte var något annat än vad den gav sig ut för att vara.

I vår värld, där vi lever nu, är Linda McMahon utsedd till amerikansk utbildningsminister. Ni har aldrig hört talas om henne. Den främsta posten i hennes CV är att hon skapade och ägde det amerikanska fribrottningsförbundet, World Wrestling Entertainment. Inte ens namnet är förljuget. Hon sålde verksamheten, blev förmögen och sedan politiker som förlorade valen hon ställde upp i.

Det finns inget roligare än att få möta dåliga förlorare. Ibland går det förvisso överstyr som vid stormningen av Kapitolium. Men tänk på underhållningsvärdet i en vuxen man som beter sig en sexåring efter en tennismatch. Och kvinnorna?

Men å andra sidan, var är poängen med att vinna i Monopol mot någon som inte bryr sig.

Låt oss istället bry oss om Långfredagen och anstränga oss för att bryta normer och samlas för att ta en öl, en lång fredagspilsner, eller till och med en Långfredagspilsner.

Jag befinner mig just nu i en tillvaro som påminner om att vältas runt i en torktumlare. Är ni i en liknande situation?

Historia är spännande, men det känns ovant att se den påverkas i realtid. Där finns en hel del att hålla ordning på. Dessutom måste man sortera sina egna minnen och intryck, hålla isär fakta och emotioner.

Den 19 maj 1982 befann jag mig på Volkparkstadion i Hamburg och finalen i UEFA-cupen mellan Hamburg och IFK Göteborg. En av känslorna som jag minns eller har skapat, var den att det vi upplevde var unikt och det fanns en eufori och glädje i att få ha varit där. Detta kommer vi aldrig att få uppleva igen.

Några år senare, den 13 juli 1985, satt jag framför TVn och såg Queen gå på under Live Aid. Freddie och gänget bröt mot alla konventioner som fanns för liveframträdanden vid den tiden. De spelade bara beprövade hits, ingen ny singel. Allt gick ut på att det skulle vara snyggt! Min upplevelse av Radio Ga Ga då, påverkar mig ännu som det där unika och enastående tillfället som definierade en helt ny scen.

Ni som undrar vad jag pratar om kan ju gå på Ullevi och se och lyssna till AC/DC i sommar när de spelar Highway to Hell, Thunderstruck, T.N.T med mera. Dagens alla grånade rockhjältar är desamma som för 40 år sedan. Kan Coldplay räknas som nykomling? Vi i familjen såg dem för första gången i Slottsskogen 2011, under ”Where the Action Is”.

I november 1989, nyss hemkommen från en turné via Prag och Berlin, bestämde jag mig för att Sverige inte längre var i behov av något invasionsförsvar. Vi skulle ha ett högteknologiskt incidensförsvar som kunde avvisa alla former av tillfälliga intrång. Till detta behövdes också en utbildningsorganisation för att bistå med militär personal och utrustning vid internationella konflikter.

Den 24 februari 2022 ändrade jag uppfattning. Vi hade sänkt garden och stod där med rumpan bar. Och vi står kvar och beskådar hur demokratin målmedvetet håller på att avskaffa sig själv, steg för steg.

I februari 1933 när Tyskland utsett en ny rikskansler skrev Torgny Segerstedt i Handelstidningen:
”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Där har vi i Göteborg en del att leva upp till och söka väsentligheter att ägna oss åt. Jag borde nog ta till mig lite Hiphop och R ’n’ B. Men vi har musikens framtid här i staden, bland annat i banden Terra och Steget och förvissningen om att Nationalteaterns Rockorkester fortsätter att spela rock ’n’ roll.

Och jag drar mitt strå till den språkliga gamla stacken och det förflutnas värde genom att ”lyfta på hatten”, för er som på fredag i sann protest bara tar en öl, en fredagspilsner.

Så kraschlandade vi då efter vår italienska turné.

Jag visste vad om väntade. Vad som krävdes. Förmågan att finna det tekniskt kunnande härbärgerat någonstans och en musikalisk uppfattning i två taktarter. Dessa skulle letas fram på plats varande i huvudets sedan länge glömda skrubbar. Närmast i vägen framför mig stod en medicinsk mask. Non-invasive ventilation (NIV).

Passerade jag inte den med godkänt blev det respirator.

Den skulle med kraft och oljud, i lika delar, hjälpa till att få in luft i säckarna innanför bröstkorgen, där det sedan skulle trålas syremolekyler. Ett nödvändigt ont för den som ville undvika intubering i samband med svår lunginflammation.

(Samtal tidigare på dagen med 1177)
”Jag vill att du tar dig till Axessakuten på Södra Allégatan 6, NU, jag ordnar med transport” Sjuksköterskan i luren kan sitta var som helst Sverige)

Då jag insisterade på att få gå själv bland annat eftersom jag skulle vara framme innan hon fått tag på en bil, kontrade hon med att jag inte fick går ensam. Jag fipplade med högtalartelefonen och klev i till C som satt i sitt arbetsrum.

”1177 kräver på att du går med till Axessakuten”

”Det gör jag, jag måste bara fixa mig.”

Det behövde inte jag. Vi gick den dryga kilometern. Någon annan får analysera varför jag och C idag oftast inte sitter bredvid varandra i sådana väntsalar när jag väntar. Hon driver runt och kollar, jag spanar på röda siffror på en display.

Tystnad och väntan som den blir på vintern när ingen vet.

”B133”

Det är ju jag. Ser ingen C.

Satt intill en bestämd kvinnlig läkare. Jag höll emot och gav korta ingenjörsliknande svar, så fåordigt som jag kunde. (Det är en okänd kompetens jag besitter). C släntrade in genom dörren med påse märkt ”Burger King”.

Läkaren gick inte att övertala till annat än sjuktransport.

”Gå, det klarar du inte av och dessutom är spåvagnarna publika, du är sjuk, kanske smittsam”

Ord och inga visor. Vi fick invänta beställd bil med Taxi Kurir till akuten på Sahlgrenska.

Så klev vi in i väntsalen på SS. Det kom ut tre kanske fyra från Triage, sedan blev det min tur. C hängde på. Det stacks nålar, togs prover och akutläkaren byttes mot en från intensiven.

Häggan var mer än spak. Stängde av visst inflöde av information och allt utflöde. C fick agera medföljare och informatör. Det blev hej och tack till C och jag rullades iväg. Med den dagens lokalsinne skulle jag inte ha hittat tillbaka.

Baxades in på intensivvårdsavdelningen. Civilkläder av, sjukhuskläder på, anslöts via slängar och sladdar till sjukhusets system. Mätningarna startades och analyserna tog sin början. Andningen testades och syresättningen bedömdes klart otillräcklig. Hotets mörka moln seglade upp.

Jag tog till mig det påtagliga hotet med respirator, syrgas och en rejäl lunginflammation. I huvudet letade jag efter fokus, rytm och energi för få ordning på det där som måste ordnas. ”Faan du kan ju det här.”

En maskin mot mig, utan elakhet eller makt, förutom över ett stort obehag, som ställs mot hjälp, men med biverkningar. Men jag får inte ihop det. Kan inte synka mig till samarbete och underkastelse.

Huvudet övergår från desperat tomgång till funktion. Jag räknar tyst, 1 pilsner, 2 pilsner, 3 pilsner, och så vidare uppåt. Det känns som om jag blir meditativ. Lugnet återställer sig lite.

”Kan vi göra ett prov till”, frågade jag.

Flexibel personal samarbetade. Jag styrde, på med prylar, Inget lyckat försök, men bäst hittills. Det kan gå. Läkaren avvaktade, sa att jag skulle vila.

Nytt försök, kanske det sista, vad vet jag. Siktar på funktion, inte världsrekord, bara över muren, 1 pilsner, 2 pilsner, 3 pilsner. Bristande synk, men klarar av att visa styrka, ta emot. Kampen var inte slut. Men så en stund senare fick jag kliva på tåget bort från respiratorn.

”Jag vann, I beat the mashine! Masken fortsatte att trycka ner mer luft i lungorna, men tog också bort det mesta av min röst, Jag var taltruten, muskelkraften hamnade nära noll.

Så jag var tyst. Brast så ut i ett samtal med en fysio inom andningshjälp. Hon frågade vad jag gör. Det var hennes fel! Och så köpte hon en av mina böcker. Jag blev tyst igen.

Tog mig igenom onsdagen med besök av C. Vaknade som kung i sinnet och fick hjälp att sätta mig upp i en stolsattrapp. Personalen hade inget stort förtroende för mig, men spelade med. Baksidan av att jag mår bättre är att någon behöver min plats. Men de hjälpte mig att rigga och ta ett foto till.

Så rullades jag iväg, i ambulans för första gången. Next stop infektion på Östra sjukhuset. Man tar inte lika coola bilder där.

Sedan körde jag och C i diket, rejält den här gången. Och nu har de låst in mig och C, inte bara i skilda rum, utan på skilda sjukhus. Jag hänger på Östra och C på SS. Fortsättning följer.

Passa på att ta vara på er och ta en pilsner, en fredagspilsner

Så har 2025 så sakteliga rullat igång. Vår statsminister meddelar från Sälen att det inte är fred i Sverige, många kulturarbetare är rädda för begreppet AI och det brinner i Californien. Vi får se hur man summerar det här året, om sådär tolv månader.

Det finns ett samband där, mellan krig och kulturarbetarna. Medlemmar i detta skrå är ofta pacifister, vilket givetvis ska högaktas. Dock bör man ta i beaktande att journalister, författare och rebelliska konstnärer är de som först faller offer för diktatorernas utrensningar. Victor Jara är en kändis på detta tragiska altare tillsammans med oräkneliga journalister.

Det är bra om vi kan stå upp mot männen som vill utöka sina riken. Att prata förstånd med dem har genom historien visat sig vara fel väg att gå. Roosevelt sa att man varken kan förvänta sig någon generositet från eller ens göra goda affärer med diktatorerna. Churchill var lite mindre prosaisk. Han hävdade att försöken att dämpa de destruktiva krafterna genom att samtala med dem, är som att mata en krokodil i förhoppningen att vare den siste att bli uppäten.

Efter morden på tidningen Chalie Hebdo svarade Kristdemokraterna med att lämna in ett lagförslag om att återinföra lagstiftning mot hädelse.

Kulturarbetares oppositionella insatser har tagit sig lite olika uttryck. Hårdrockarna på 90talet som envist hävdade att de inte kunde ett enda namn på tjejerna i Spice Girls. Eller oviljan att rapportera försäljningssiffror för Osmonds under 70talet så att de inte kom upp på försäljningslistan Kvällstoppen.

I ämnet rekommenderar jag läsning om Anders Skjöldebrand som kring sekelskiftet 17-1800 var både krigshjälte som kavallerist och satt i den Svenska Akademin som poet.

Tyvärr är det så att antalet demokratier i världen minskar. På sina ställen monteras de ner inför öppen ridå. Institutionerna som står i vägen för makten tas helt sonika bort. Det är ett sammanträffande att årets ekonomipris till Alfred Nobels minne gick till tre män som visade på institutionernas roll i hela vårt samhällsbygge. Det enda underliga med det är att 1993 fick Douglass C North priset för samma sak.

Börjar de få ont om idéer? Riksbanken får prova lite AI och ChatGPT så hittar de säkert något som kan tåla dagens ljus utan att försvinna.

Med lite erfarenhet i min ryggsäck så kan jag meddela att faran för AI-genererad kultur känns något överdriven. Förvisso kan någon författare få hjälp med den 23e delen av sin bokserie. Men i allmänhet är allmänheten dåliga på att komma med intressanta idéer. Varje gång jag är på en bokmässa får jag frågan om när och hur jag upplevt det mina romaner handlar om. De som frågar blir alltid lite sura på mitt svar att jag hittar på alltihop.

”Det går ju inte, man kan ju inte skriva om något man inte upplevt!”

Jag ser framför mig en något enahanda utgivning av romaner skrivna av Chat GPT baserat på instruktioner från den svenska vardagen.

Roligt blir det först när 150 teslaägare från Stockholm hamnar i kö i Malung för att ladda sina bilar. Och när en kommunpolitiker i Stockholm reser sig upp och hävdar att det måste installeras fler laddplatser. Till vardags i Malung behövs det inte fler sådana. Men att tänka efter en dag innan man anträder resan hem på 35 mil, är kanske en nåd att stilla bedja om.

Inför den fattigaste av helger under året laddar vi som vanligt med en pilsner, en fredagspilsner.

Vi lever i den yttersta av tider och dagligen sker stora saker som påverkar våra liv. Media rapporterar om oerhörda, mörka, svarta händelser. Händelser som förefaller bli värre med tiden. Så till exempel ser det ut att bli en julhelg i år igen. För vilken gång i ordningen?

Det dramatiska som sker i världen värderas på olika sätt beroende på vilka förutsättningar man har. Vad är det man ska bekymra sig för? Vad är det som är viktigt för mig? Det gäller att välja rätt.

Storbritannien hade en gång ett imperium där solen aldrig gick ner. Nu demonteras relikerna av nya ägare. Bit för bit köps de upp, fotbollslag och bilmärken. Den engelska själen visade sig vara till salu.

Det indiska industriföretaget Tata Motors har köpt bolaget Jaguar Land Rover. Och nu ska de byta logotype. Den rytande jaguaren försvinner. Helgerån säger motorjournalisten Jeremy Clarkson: En Jaguar måste köras av en skitstövel. Ska du köra över grannens hund ska det göras med en Jaguar.

De indiska ägarna anser att en elbil inte kan associeras med ett rytande kattdjur. De tolkar lyx på ett annat brittiskt sätt, som det man inte ser och inte hör. Sitter du i en Rolls Royce är det enda påtagliga ljudet, tickandet från bilens klocka.

Kanske är det dags för britterna att damma av sin gamla vurm för hästar, en hästkraft åt gången. Med inkomster från sadlar, välsydda stövlar och dyr sprit, kopplat till uttrycksfulla traditioner som ryttartävlingar, stora damhattar och rävjakt.

Det gäller att ha koll på vad som hänt och vad som händer. Historien skrivs numer om av de nya segrarna. På Mosebacke kan man finna och läsa minnesskylten över platsen där Arvid Falk skådade ut över sitt Stockholm i slutet av 1800talet med sina djärva ideal. Det var då, en afton i början av maj.

Okunnighet är ett svårhanterligt gissel. Dessutom har vi en tendens att ställa fel frågor och gärna rörande fel saker, om tiderna som kommer. Enstaka oförutsägbara händelser får ofta för stor vikt i våra tolkningar om vad framtiden bär åt oss.

Det vi vet är att vi, innevånare på den här planeten, kommer att bete oss på ungefär samma sätt i morgon som idag. Drivna av girighet och sökandet efter likasinnade att känna samhörighet med.

Rudyard Kipling hävdade att en man aldrig kan samla på sig för mycket ammunition, gott rödvin och goda vänner. Han var en man av sin tid.

Bättre då att inte upprepa de misstag som redan prövats av våra föregångare, utan ta vara på det som fungerar.

Lyckligtvis har vi ärvt ner erfarenheter som stöder oss i våra steg framåt. Framåt mot ännu en god öl i goda vänners lag.

Tänk så olika vi ser på saker och företeelser. Man kommer på sådant när man reser bort en stund. Om man dessutom råkar fara iväg samtidigt som många andra resenärer, så kan man uppskatta tystnad och utrymme. Välj inte Sevilla på Allhelgonahelgen. Det är ofantligt gott om spanjorer där då.

Väljer man att besöka nekropolen i Carmona på en söndag, besöks den av ett glest följe turister. (Googla det du undrar över). Spanjorerna gjorde någonting annat. Vi hörde mollstämd musik eka över den lilla staden. Det visade sig vara en sorgemarsch med ett hundratal personer som med trummor och blåsinstrument, uttryckte sitt deltagande i sorgen över dödsoffren från översvämningen i Valencia.

I vårt hemland Sverige finns inte företeelsen landssorg. På andra ställen går man man ur huse för att uttrycka kollektiva känslor. Jag vet inte om det är något som passar att ta upp hos oss.

Man får vara försiktig med vilka uttryck man tar efter och hur man gör det. Det kan bli fel. Då kallas det för appropriering. Man kopierar något, men inte med tillräcklig aktning för originalet.

I underhållningssammanhang finns avskräckande exempel. Genren ”Black and White Minstrel Show” där vita artister sminkades som svarta, hade klara rasistiska inslag. Men flera andra artister har anklagats för att stjäla kulturella uttryck, till exempel Paul Simon och David Bowie. Dock har nog historien gett dessa sångare upprättelse för deras förhållande till svarta artister och deras musik.

Men hur är det med matvanorna? Pizzaeffekten dyker ständigt upp när man rör sig i turistsammanhang. De internationella köken visar sig överallt. Även om Spanien inte verkar ha importerat så många asiatiska kockar.

Faktum är ju att pizzan som vi känner den kommer från USA. I Italien såg man ner på den enklare ursprungliga utplattade degklumpen med sardeller och ost. Vet ni förresten att Chicken Tikka Masala skapades i London!

Så då stjäl italienare och indier enligt pizzaprincipen, tillbaka det som utvecklats av någon annan och basunerar ut sin överhöghet över ursprunget.

Ett annat skick eller oskick, är att uppmanas att ge dricks. Sägnen säger att ursprunget till dricksen kommer från den brittiska överklassen. När de övernattade hos någon så lämnade de några mynt till tjänstefolket som kompensation för omaket de åsamkat dem.

Ska jag lämna dricks när jag köper att glas vin vid bardisken? Kortautomaten anger några olika procentsatser att välja på. Noll procent finns inte med. Något får mig att tro att detta har ett amerikanskt ursprung.

Nu när vi alla kollektivt ska betala dricks till den amerikanska ekonomin via tullar, får vi nog se upp med vad vi tar efter, from over there. För även om vi nu står inför ”the end of the world as we know it”, så har vi alltid en sak att ta till, vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Tänk på allt som den svenska regeringen skulle kunna kontrollera, men har glömt att hantera och låter andra sköta. Utan att de har en tanke på hur det hela landar och vilka som kan tänkas dra fördel av dessa försummelser.

I dagarna blev en av de mest kända svenskarna i världen föremål för hyllning. Martin Strandberg fick sitt porträtt, ett fotografi, placerat i Statens porträttsamlig på Gripsholms slott. Han är mer känd under sitt artistnamn Max Martin och beskriver sitt sätt att arbeta som: ”Det är bra att inte alltid vara den smartaste i rummet.”

 ”Med tanke på vilka som avbildats tidigare så känns det overkligt att en hårdrockare från Stenhamra får flytta in på Gripsholms slott”, kommenterade Max Martin.

Och urvalet av person och produktion bild, detta sköter Gripsholmsföreningen. De finansierar dessutom bilden. Var är Jimmie, Ebba och Uffe i detta viktiga värv? Tänk på alla som skulle kunna hyllas istället!

Man ska använda sina mandat. I den norditalienska staden Monfalcone är det numer förbjudet att spela cricket. Bryter man mot förbudet blir det tusen euro i böter. Inga italienare spelar cricket, men staden har fått många invandrare från Bangladesh, och deras favoritsport är, cricket.

I Göteborg tränar man cricket på Arbogagatan på Hisingen, bara så att ni vet vart era protester ska riktas.

Men vår regering med Jimmie i spetsen, tar sig an sina fiender. M och KD vill upplösa public service, medan Jimmie vill stöpa om SVT, SR och UR till ledningens propagandakanal enligt ungersk modell.

Framgångsrika statliga verksamheter måste bara bort. Allt blir bättre bara det är privat, som apotek, bilbesiktning och detaljistförsäljning av alkohol.

Så hela Tidölaget ger sig iväg, marscherar mot sitt nya mål. Det småmysiga begreppet ”gårdsförsäljning” blir den genomtänkta trojanska hästen mot Systembolaget.

EU används som redskap av EUmotståndarna SD, bara den motsägelsen är fantastisk. Alla måste få ha samma rättigheter i EU. Franska vinproducenter, tyska ölbyggare och irländska whiskeytillverkare, ska få ha egen försäljning i Sverige.

Spanska och portugisiska vinproducenter är redan på krigsstigen mot förslaget.

Och allt kommer att landa i moderaternas våta dröm enligt nuvarande ministern Benjamin Dousa: ”ICA Basic lådvin!”

Tills dess får vi drömma om de viner vi fått smaka på tidigare och ta en pilsner, en fredagspilsner.

Så small det till i biljettkioskerna, det vill säga, numer i servrar kopplade till det världsomspännande datornätet Internet. Tänk när vi sov i skift utanför Scandinaviums biljettkassor. Det var tider det!

Nu ville tio miljoner personer samtidigt köpa biljetter till Oasis konserter i Storbritannien sommaren 2025. Några fick köpa, andra fick det inte och en hel del har säkert blivit lurade.

Nostalgi, utbrast en besviken skara kulturjournalister runt om i Europa. De såg bröderna Gallagers uppkomna behov av pengar som ett hot mot deras egen källa till inkomster via återkommande analyser av brödrafejden mellan Noel och Liam.

Vi i vårt band har spelat Oasis hit ”Wonderwall”, men det ska inte klassas som längtan till den som förflutit. Det är inte heller nostalgi som gör att fans vallfärdar till Bruce Springsteens konserter eller att Toto säljer ut sin kommande turné och en medelålders publik nynnar med i ”Hold the line”.

Om ni däremot får se familjen Hägglin stå i en egen ring och samlat sjunga Totos ”Africa”, med något drömskt i blicken. Då kan det gränsa till nostalgi och längtan tillbaka till vår 600 mil långa resa genom södra Afrika, och signaturmelodin till den tid som var.

Annars har nostalgin fått ett ironiskt och föraktad skimmer över sig. Något stillastående utan den kraft framåt som ilska och kärlek representerar. Nostalgin är selektiv och var och en väljer sina egna godbitar ur den historiska skålen. Man vill återvända till något som inte längre finns.

”Man borde backa tiden på nått sätt”, sjunger Joel Alme.

Beständiga minnesmärken har rests i alla tider. I Göteborg har vi statyer över Gustaf II Adolf och Karl IX, till minne av stadens storhet. Men under folkhemsperioden här i Sverige vid mitten av förra seklet, visade statyerna som placerades i parker och på torg företrädesvis nakna unga kvinnor. En trend som försvann när 60talet övergick i 70tal. Det tidlösa då, i kvinnliga kroppar utan kläder, ses med andra ögon idag.

Nostalgi som påtaglig företeelse ansågs från början vara en dödlig sjukdom. Den härjade bland inkallade soldater och förvisade barnflickor. För oss blir det idag mera ett uttryck för vår oförmåga att hantera hastigheten i förändringen av vårt samhälle och dess något svårbestämda riktning.

Det dödliga representeras idag av vår tids främste – värste – störste (stryk det som ej önskas) nostalgiker: Vladimir Putin.

Men jag vill bara få lov att ställa upp några vardagliga män bredvid varandra för att få nöjet att lyssna på deras dispyt. En kan vara född 1949, en 1974 och någon 1999. Samtliga normalt, genuint traditionsbundna män, som alla förenas i ståndpunkten att, det var bättre förr.

Därefter utbryter käbblet mellan de olika årgångarna av konservativa: När var egentligen ”förr” i ”det var bättre förr”?

Och under tiden tar vi andra en öl, en fredagspilsner.

Jag lyssnar en hel del på P1, framförallt på mornarna. Men det gör väl alla, hör på nyheter och tar del av intressanta uppföljningar och utvikningar. Häromdagen kan man säga att jag tillhörde de utvikta. Inslaget handlade om att snåla långsittare med datorer borde slängas ut från caféer och liknande. Sitta och jobba och ta upp en plats och suga på en kopp kaffe i flera timmar!

Själv hänger jag numer mest i servicebutiken Oliven, hörnet Olivedalsgatan Vegagatan. Man kan nog kalla mig rutinerad eftersom jag alltid har med mig en förlängningssladd för att även snylta på etablissemangets elektricitet. Förutom det givna faktum att man inte frekventerar ett ställe utan bra wifi.

Kommentarerna på de svenska tidningarnas kultursidor om långsittarna lät vänta på sig, men de kom.

Kulturfolket är kaféernas räddning. En rubrik löd ”Kaféernas kulturella kapital”. Det är inte bara jag som är svag för alliterationer.

Tänk alla ställen som besöks bara för att insupa det legendariska! Café de Flore i Paris där man får känna av Hemingways aura bara genom att andas. The Elephant House i Edinburgh besöks av Harry Potter fans, eller besöktes kanske är bäst att skriva. JK Rowlings gloria har ju hamnat lite på sned efter hennes uttalanden och vem som ska älska vem.

Och vilka besöker numer Oliven? De sysslolösa journalisterna som ska ersättas av ChatGTP eller folk som bara vill ha en fika?

I Göteborg hade vi det lite sunkiga haket Murveln i Nordstan där stadens journalister hängde och utbytte realiteter och skvaller. Skribenterna satt där, skarvade och hittade på och förväntade sig att någon annan skulle betala notan, så till slut fick stället stänga. Var hamnade de som blev över och varifrån får de nu sina tips om scoop?

Sökande journalister och skriftställare som letar uppslag, borde dras till Norrbotten och Västerbotten som flugor till sockerbitar. Det är ju där som det inte händer. Det gröna undret spirar och oerhörda mängder av miljarder kronor som skall rädda världen spenderas för att sätta Sverige på den internationella kartan.

I strida strömmar ska ännu inte invandrade svenskarna marschera norrut. De ska arbeta i tilltänkta industrier, bo i hittills inte byggda hus och ta del av tillsvidare obemannad samhällsservice.

Senast att få hicka var Örnsköldsviks kommun för det nerlagda projektet ”Flagship one” (tillverkning av e-metanol). Ö-vik ligger dock i Västernorrlands län. Northvolt hoppade av planerna på fabrik i Borlänge i somras. Och Borlänge ligger i Dalarnas län, men ni fattar ändå.

Till slut är det bara hålen i marken kvar och räkningarna som ska betalas.

Så är det då dags att ta en kopp kaffe?

Nej, det får bli en pilsner, en fredagspilsner.