Min blogg

Allting var alltid bättre förr och ju förr desto bättre. Det vet ni ju allihop. Och visst ligger det något trösterikt i dofterna från farmors kök, ljudet från morfars slipmaskin och alla smakerna av sedan länge begravda varumärken.

Men glöm inte att nostalgi för inte så länge sedan ansågs vara en farlig och i särskilt allvarliga fall, dödlig sjukdom. Ok, det var på 1600-talet, men ändå, det är inte så länge sedan. Och britterna röstade nyss för att lämna EU i en eufori över sitt gamla goda arv från det brittiska imperiet. Där solen aldrig gick ner och som rymde en fjärdedel av alla människor på planeten. Över allt detta regerade drottning Victoria hela tiden, nästan. Och när hon inte kunde sprida sin säd över världen spred hon sina barn till Europas kungahus. Det gick sådär.

Brexitörerna höjde sina höga och högtidliga stämmor och gastade så ljudligt de kunde om sin moraliskt högt stående historia och hur de såg sig som företrädare för det oantastliga brittiska imperiet som styrde över stora delar av världen. Där skedde minsann inga övergrepp och alla innevånarna i kolonierna var glada och nöjda med sin lott och är så än idag.

En pikant detalj är att en brittiska minister i början av 1960-talet gav order om att vissa arkiv skulle förstöras. Detta för att kommande regeringar utan rätt inställning och attityd till brittisk kolonial historia, skulle få tag i något material ”som kunde genera Hennes Majestäts regering”. De värsta delarna av det arkivet tros ha omfattat information om den brittiska arméns tortyrcentrum i Aden i Jemen.

Det enda vi med säkerhet kan fastställa är att de gamla goda tiderna aldrig existerat. De har helt enkelt inte funnits, utan är skapade sagor i våra allt annat än pålitliga minnen. En moderniserad föreställning om hur saker och ting var. Som det underbara med att enbart ha kallvatten i lägenheten och trevliga dass på gården. Skitkul i tio minusgrader, men så charmigt det var.

I grupper på Facebook visas det gärna bilder från tiden då Göteborg var en industristad med varven som kronor på ett rostigt och skitigt verk. Då som det verkligen hände något i hamnen. Att inga göteborgare därför hade tillgång till älvstränderna, det gjorde inget. Där var ju i både historiens och föroreningarnas ljus, inte särskilt trevligt. Men det nördiga igenkännandet av alla fartyg som anlöpte hamnen eller som byggdes på varven, får man stilla beundra som trivial kunskap, som trots allt gör sig på quiz i rätt sammanhang.

Städer lever och utvecklas annars dör de. Vi bygger och renoverar för kommande generationer av göteborgare. Det ligger mycket i namnen på böckerna i Per Anders Fogelströms romansvit som tar sig från ”Mina drömmars stad” och ända fram till ”Stad i världen”.

Störst problem får er historietecknare när de nostalgiska listorna på Spotify dyker upp. Så trevligt det är att ta sig en promenad längs minnenas allé till gammal musik från första decenniet på 2000-talet.

Men tänk istället på de goda tiderna för hundra år sedan då svenska kvinnor gick i fotsida kjolar som dolde deras ben och fötter, bar schalett för att dölja sitt hår, abort var olagligt och de röriga kvinnorna saknade givetvis rösträtt. Heja moderaterna och dåvarande partisekreteraren Sofia Arkelsten som för några år sedan tog i ända från tårna i nostalgiska tonarter och beskrev högerpartiets kamp för kvinnlig rösträtt. Lyckligtvis fanns det historiskt bevandrade personer som kunde rätta den något generade riksdagsmannen. Så hette det då det begav sig!

Trots nostalgins ljuva och lockande famn, så föreslår jag att vi låter historien visa oss vägen mot framtiden.

Så i vilket gammalt register lagrar vi den här informationen. I fredagspilsnerarkivet!

För två veckor sedan utbröt det kaos igen. För vilken gång i ordningen? Det vet jag inte. Ni får Googla det.

 

Tänka bara på vilka problem vi har och står inför. Sju barn till en galen norrman i ett flyktingläger i Syrien, som blir till brickor i ett politisk spel, istället för att flygas hem till Göteborg. Nej, det passerar.

 

Det moderata partiet tar till brösttoner och basunerar ut att en stor integrationskris pågår och är grunden till alla upptänkbara problem som finns i Sverige. Verkar inte som om så många är engagerade i det.

 

Park och Natur i Göteborg hävdar att vi måste vara försiktiga med träden i Göteborg för att det finns rödlistade arter bland beståndet och då måste alla träd sparas. Nej, det vara bara jag som blev upprörd.

 

Vårt klimat vittrar sönder och symptomen blir allt fler och allt värre. Många är upprörda, men ytterst få gör någonting. Jag ser till att skilja matfett och olja så att det åker ut med soporna istället för ner i avloppet. Inte särskilt mycket, men lite.

 

Och så har vi en skola som befinner sig i fritt fall och en styrning av landet som inte är optimal just nu. Hur går det i SM-slutspelet i Hockey?

 

Men det som verkligen engagerar det är; SOMMARTID.

 

Nu pratar vi inte om att det skall ha varit över 10 grader Celsius i fem dygn i följd. Det är den meteorologiska definitionen. Nu snackar vi om kaos definierat!

 

Enligt opålitliga källor så blir vi livsfarliga i trafiken. Människor faller ihop av hjärtinfarkt. Barnen somnar inte i rätt tid och föräldrarna dras i fördärvet av barnstress.

 

Och allt detta handlar om att en timme fram och en timme tillbaka, bestäms i Bryssel! Och då blir vi upprörda. Fast en överväldigande majoritet av oss tänker vara kvar i unionen.

 

Det gjordes en pålitlig och grundlig utredning förra året. Jag citerar:
”Varje år finns det en risk för att det uppstår missförstånd som en följd av tidsomställningen. Men Statskontoret bedömer att samhället kan hantera dessa problem”.

Inget mer än så, inga andra problem.

 

Våra finska grannar slog på den stora trumman. Ett finskt folkinitiativ visade sig vara emot tidsomställningen. Så en procent av EUs befolkning fick bestämma att tidsomställningen var passé. Många här i konungariket Sverige håller faktiskt med våra finska bröder.

 

Men:

 

Hur många av er dör på grund av semestern i Thailand med fem timmars tidsomställning i vardera riktningen. Hur många avstår från resan till USA med sex till nio timmars omställning beroende på tidszon, för att ni aldrig kommer att kunna återställas. Och att resa till England, med den hyperfarliga omställningen på en timme, det gör vi utan att blinka.

 

Man förlorar en timme på våren och den får man tillbaka på hösten. It’s not rocket science. Och tänk om det var värre.

 

Tänk om ni istället förlorade en fredagspilsner på våren som skulle tyckas in i det späckade höstschemat.

 

Vi vill ha det som det va’ . Upp på barrikaderna för en lång fredagspilsner på Långfredagen.

Vi var ute och for i helgen. Det gör vi då och då. Den här gången åkte vi tåg. Tillsammans var vi sju personer som tog pendeltåget från Göteborgs central till Norsesunds station. Där mötte den åttonde personen på stationen. Ungdomarna hade appar att betala med. Jag och Catharina betalade med våra laddningsbara Västtrafikkort. För säkerhets skull frågade jag tågvärden när hon passerade om jag gjort rätt när jag knappat in den långa sekvensen i biljettautomaten. Det hade jag och slutligen påminde hon oss om att checka ut från resan när vi gick av.

 

För ett antal år sedan hade det varit en konduktör som vi tilltalat på tåget. Han, för det var nästan uteslutande män som jobbade som konduktörer fram till åttiotalet då kvinnor gjorde entré, hade då varit utrustad med en biljettång. Jag tror aldrig våra barn har sett en biljettång. Bland mina leksaker fanns det visst en sådan tång, det minns jag. Man kunde klippa runda hål i många saker. Inte bara i låtsasbiljetter och annat av papper. Jag fick skäll när det uppdagades nyklippta hål här och var i hemmet.

 

Det klipptes till och med i liftkorten i Sälen minns jag. Där köpte man tio resor med liften och sedan var det någon som klippte till.

 

Biljettång finns inte ens kvar i Svenska Akademins Ordlista längre. Svenska Akademin verkar finnas kvar ännu och så även deras ordlista. Men biljettång står inte i ordlistan längre. Det beror främst på att ordet lätt kan härledas så att man ändå förstår det.

 

Och när Thore Skogman sjöng om klippare på sextiotalet handlade det om barberare och om konduktörer. På frisersalongen blev han vederbörligen felklippt och förargad. Därefter klippte konduktören hans biljett mellan Kiruna och Hjo, så att hans returresa förbrukades. Han benämnde dessa båda som klippare.

 

Klippare på nittiotalet var inte så misslyckade. De lyckades tjäna mycket pengar på sina klipp. Men andemeningen i ordet klippare, blev negativ, liksom vår allmänna uppfattning om dessa personer.

 

Bland klipparna fanns det individer vars verksamhet inte var helt i linje med orden i vår lagstiftning. De blev då jagade av polisen. Den nya enheten kom att kallas ekobrottsrotel. Känn på det ordet! Våra barn lägger troligen en helt annan mening i ordet ekobrott.

 

Så orden förändras och vi med dem. Vad som finns kvar är vårt ansvar för hur vi använder orden. Orden betyder någonting. De mångordiga vita högerterroristerna kan ställas upp på led och låsas in. Men deras ord finns tyvärr kvar på nätet och på Facebook och liknande företeelser, där hatet numera bosatt sig. Alla grupper som skall stå för något. Grupper där orden om de andras underlägsenhet och gruppens gemensamma hat mot något, skapar en gemenskap.

 

Hur fungerar det i huvudet på en människa som brukar ord i ett sammanhang som hen aldrig ens skulle yppa hemma, på jobbet eller i bussen. Men på nätet får man stående ovationer för sina utbrott från sina gelikar. Anonymitet tar fram baksidan av människor.

 

Vi har ett ansvar för vilka ord vi använder och vi måste lära oss att säga ifrån när språkbruket urartar, att våga stå för ordens värde.

 

Ett bra ord är fredagspilsner. Det står jag för.

Så har jag återigen hamnat i stormens centrum, vilket inte skall förväxlas med stormens öga. Där är det nämligen ganska lugnt.

 

Under en tid har flera människor i min närhet skickat meddelanden till min telefon med någon form av bilaga. Först var det nog julhälsningar och nu senast kanske bilder eller frågor kring skidåkning, bussresa och allmänt italienska frågor. Jag vet inte så noga, för jag kan inte öppna dessa digitala små brev. Min telefon säger antingen att den inte kan ta emot dem eller så kan den inte öppna dem.

 

Hallå, det är inte mitt fel!

 

Men min omgivning anser att det definitivt är mitt fel. Köp en ny telefon!

 

Varför då? Skaffa er brevduvor istället så är det större chans att ni får fram informationen i skick som ny, om ingen duvhök eller jägare åstadkommer ett avbrott i sändningen.

 

Det finns inte många historier och studier att tillgå vad det gäller telefonanvändare, men desto fler om bilförare. De gillar inte en massa ny teknik, svårmanövrerade gränssnitt och onödiga funktioner. På den gamla goda tiden var en bil i standardprisklass på sin höjd utrustad med blinkers istället för flaggor att vifta med genom fönstren, för att ange kommande färdväg. Stereoanläggning fick man betala extra för.

 

Nu är de billigare bilarna lika sprängfyllda med digitalt skräp som premiumbilarna. Dock är ägarna lika missnöjda med funktionerna oavsett i vilken prisklass deras bil ligger. Att kunna styra luftkonditioneringen och ställa om sätena tycks vara det som är populärast hos ägare till nya bilar.

 

En ny funktion har smugit sig in på topplistan och det är varningssignalen när man är på väg att backa in i något hårt. De förarna har troligen ingen dragkrok där de hänger cyklar i ett cykelställ, blockerar sensorn till backvarnaren och åstadkommer ett gällt skrikande i bilen, innan man letat rätt på knappen som stänger av eländet.

 

Tilltron till de digitala funktionerna i nya bilar är låg bland användarna. Upp emot hälften säger att de inte vill ha mer automatisering som gör att de får mindre kontroll över fordonet. Samtidigt tjoar bilindustrin allt mer autonoma bilar som i förlängningen skall kunna kallas självkörande.

 

När man hämtar ut en ny bil uppger både handlarna och biltillverkarna att de spenderar 1,5 timme med kunden. Mäter man denna process krymper tiden till 50 min och då skall man skriva under en massa papper också. Dessutom lägger säljarna mest tid på att beskriva infotainmentsystemet i bilen. Och endast en tredjedel av köparna vågar ställa frågor om funktioner som de inte förstår

 

Kanske är det bäst att släppa ut den nye bilägaren på en rundtur på sådär tre månader och sedan kalla tillbaks både honom och bilen (kvinnor bryr sig inte så mycket om denna fråga) för att då ha en genomgång av hur man ställer in kanalerna på radion eller fixar så att telefonen går att svara i på ett tillåtet sätt.

 

Jag tog med mig äldste sonen när vi hämtade ut vår senaste bil. Det funkade utmärkt! Kanske skall ta med honom på fredagspilsner också. Inte för att jag förstår varför, men någon funktion kan ett sådant förfarande säkert ha.

För en tid sedan testade jag en grej, något som var ganska nytt för mig. Jag är ju bara plus 60, så jag har inte hunnit med så mycket ännu i livet. Men nu var det dags, jag provade att sjukskriva mig.

Det var lite besvärligare än vad jag hade väntat mig, eller faktiskt tvärtom. Men allt som man inte kan är ju lite besvärligt. Men vetgirig gick jag till vår personalansvarige vaktmästare och undrade över företagets hantering av sjukskrivningar. Eftersom jag bara jobbat här i tretton år så har jag inte hunnit med att bekanta mig med all rutiner i verksamheten.

HR-ansvarige (det skall tydligen kallas så) berättade då att där jag jobbar så kör vi inte med karensdagar utan har ett mindre byråkratiskt system. Det minskar även den administrativa ansträngningen hos de ansvariga. Men det är absolut inte mig emot.

Wow, tänkte jag, och gick hem.

Så blev jag sjukskriven i två dagar, för att sedan ta helg och på måndagen trotsa min hustru och alla andra och återgå i tjänst. Det gick sådär.

Vid det här laget hade jag intresserat mig lite mer för företeelsen sjukskrivning. Så funderade jag lite till och tänkte på varför folk är sjukskrivna. På företaget där jag jobbar är det alltid några som behöver vårda sig. Eftersom jag är äldst så är alla andra yngre än vad jag är. Men många av dem är trots det större än mig. Inte alltid längre än vad jag är, men de drar ändå en större storlek. Om ni förstår min inlindade otillåtna kategorisering.

Och så vabbas det en hel del. Det har jag aldrig gjort, vad jag kommer ihåg. Fast ibland är det både barn- och hunddagis på jobbet. Det tar jag med jämnmod. Det visar sig också att den yngre generationens mammor inte bara passar barn, de även är dagmatte åt hundarna, som ju numer inte får vara ensamma hemma. Så när mamma är sjuk får doggen hänga med till jobbet.

Via Internet och Google letade jag efter mer information. Där stod en hel del om våra vanor och om i vilka landsändar folk är mest sjuka, hur de är sjuka och det spekulerades också lite i varför de är sjuka. Men det var inte det roligaste och mest upplyftande som jag hittade.

Jag snavade över en diagnos som inte finns längre. Eller ja, den finns som företeelse, men man är inte sjuk om man lider av den numer. Fast det är så att man inte lider heller längre och det gjorde man inte då heller, utom i smyg. Det vill säga om man smög.

I augusti 1979 sjukskrev sig ett antal homosexuella svenskar hos Försäkringskassan eftersom homosexualitet då klassades som en sjukdom. ”Jag känner mig lite homosexuell idag, så jag vill bli sjukskriven”. De krävde även att få sjukpeng utbetald.

I sällskap med en känd svensk komiker satte de sig på trappan utanför Socialstyrelsen och skanderade ”Vi är arga inte snälla, vi är homosexuella”. Dåvarande generaldirektören Barbro Westholm gick ut och talade med Jonas G och de andra och på måndagen efter demonstrationen skickade hon ut en kungörelse inom verket att ”friskförklara alla homosexuella och ta bort klassifikationen”. Den 19 oktober 1979 stöks homosexualitet ut sjukdomsregistret.

Det är humor och ger hopp om framtiden, nu när det nya året är ungt och ännu inte lika roligt.

Jag hoppas att ni inte sjukanmäler er till 2019’s första fredagspilsner.

Och det hände sig vid den här tiden, liksom vid samma tid föregående år, att hela världen skulle gå ut och handla. Och alla gav sig ut och handlade, var och en i sin stad. Förutom de som åkte till Ullared eller julmarknaden i Berlin.

 

Men oavsett var de befann sig vid tiden för sina inköp, så kunde de linda sina paket och knyta om dem med färgade snören och juliga papper. Slutligen lade de allt i stora påsar och bar det åter till sina hem.

 

Och runt omkring stod de shoppande människorna och sjöng i himlens höjd. Butiksägarna sa till dem att inte vara rädda, ty shopping bär bud om stor glädje. Så alla köpte lite till. Kontona kan vara lite ledsna i januari, men sedan är det snart vår igen.

 

Så när det nu är dags att stötta handeln och köpa diverse klappar att ge bort i jul, funderar jag på hur allt startade. Sakerna som exponeras så frikostigt för att locka oss till köp. Från första början, hur kom någon på dem. Det som nu blir presenter som ibland anses både bra, nyttiga och till och med nödvändiga, men som också blandas med en hel del skräp.

 

Allt blir bra bara det är privat ropar den ena politiska sidan, i en nästan religiös övertygelse. Nu passar ju både religiöst och övertygelse ganska bra till de kommande helgerna. Fast de som ropar vet att det inte är riktigt sant, så hävdar de detta ändå. Religionen gäller över erfarenheten. Och de tror att allt gott som finns har kommit ur privata initiativ.

 

Ute på den andra kanten är det inte lika fundamentalt. Där är det mera virrigt och osammanhängande. Begrepp som ditt och mitt blir som bekant till pikanta inslag i de många principdiskussionerna. Det finns helt enkel fler övertygelser än vad som är nyttigt för den sidans möjlighet att kommunicera sitt budskap. Detta trots att budskapet är så viktigt just i denna del av vår kalender. Men de tror att privat är en svordom.

 

Och någonstans mitt i detta finns det en fungerande stat. Något som mer liknar Jultomten än alla privata församlingar.

 

Om vi snabbt skulle ta bort allt som från början utvecklas inom statliga ramar och med statlig finansiering från butikhyllorna och ur våra vardagliga liv, vad skulle då finnas kvar?

 

Till exempel datorerna och teknikerna runt dem, så som vi känner dem idag, togs fram vid främst olika universitet och Internet skapades inom det amerikanska försvaret. De ohemula förmögenheter som uppstått inom dessa industrigrenar bygger helt på offentligt finansierad forskning. Vem är Jultomte då?

 

Stat och marknad är inte motpoler utan fungerar bäst i ett kreativt samspel. Men tron på den motsträviga staten som mest är i vägen för de omhuldade entreprenörerna, sitter djupt. Och tron är ju också en stor del av julhelgerna. Bill Gates, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg ger gärna bort lite pengar numer, men ursprunget till deras förmögenheter, var kom det ifrån.

 

Vad gör då riskkapitalisterna och deras företag som höjs till skyarna? Uppträder de som Jultomten? Nej, de skatteplanerar. Googles bästa gren är inte att betala skatt. Apple hade troligen inte överlevt som företag utan statligt stöd och skattelättnader, etc.

 

Så låt oss då fara till Panama för att känna vibrationerna av de skalv som Panamapappren orsakade bland dem som ansåg sig som varande utvalda och lyssna till falsksången som uppstod ur deras förskräckelse.

 

Men först tar vi en fredagspilsner, en julfredagspilsner!

Jag känner mig lite förföljd. Förföljd av datorer eller i alla fall av program i datorer, eller om vi skall vara ytterst specifika, förföljd av algoritmerna. Det var enklare att vara anonym på den tiden då allt bara fanns på papper. Då hängde marknadsförarna inte med i svängarna. Och jag tycker fortfarande mycket om information på papper och att läsa från papper.

 

Hur mycket vet algoritmerna om oss egentligen? Jag skulle kunna delge en hel del om de flesta av er, om någon frågade. Om era fritidsintressen, familjeförhållanden och ibland också om era köpbeteenden. Men jag måste medge att det faktiskt inte är någon som frågar och är nyfiken på den faktiska situationen. Man litar mer på tavlor målade med mycket breda penseldrag av datorer.

 

Algoritmerna tror att de vet allt om mig och med största sannolikhet tror de att de vet allt om er också. Så fel de kan ha!

 

Nätet smetar ner oss alla med egenskaper och önskemål som vi förväntas ha, men där jag kan säga att det mesta inte stämmer om mig.

 

Det måste bara vara en fullständigt idiotiskt felaktig affärsidé att förfölja mig på nätet. Förra året köpte jag två hattar i en nätbutik. En var svart och en var ljusbrun. Den svarta skulle ge mig en prägel av Blues Brothers och den andra skulle mest göra mig cool, på scenen. Den bruna valdes inte ens av mig själv, utan av en av våra designers på jobbet!

 

I november förra året drog vi runt i Namibia med Alexandra och Simon och kollade in en massa sand. Vi kollade även på coola djur och berg i alla de färger. Men det var kul att köra bil i sanden.

 

Hur många fler hattar skall jag köpa?

 

När kommer jag att åka till Namibia nästa gång?

 

Borde inte algoritmerna fatta att jag har handlat hattar klart. Om inte för resten av livet så i alla fall för överskådlig framtid. Och hur ofta tror de att min dotter kommer att invitera mig igen till en del av sin bröllopsresa och att det i så fall blir till Namibia?

 

Lite grann är det som när påflugna försäljare bara vet vad jag vill ha och behöver. Då brukar jag bli lite besvärlig och avståndstagande (Väl formulerat tror jag). Eller som när folk vill att jag skall berätta vad som är min favoritmusik, favoritfilm eller favoritbok.

 

Det beror på svarar jag och funderar över hur det skulle vara att vandra genom livet med endast en favorit av allt som finns. Hur tråkigt är inte det? Och dessutom så har jag kollat läget och vet att allt inte åldras med grace.

 

(Dåliga kommentarer från er, jag har en och endast en favorittjej!)

 

Men anledningen till att jag de facto är lite tystare numer beror inte på att jag är rädd för kommentarer om vad jag tycker. Jag gillar helt enkelt inte att få kritik för vad folk tycker att jag tycker.

 

Och det finns nyanser i allt, tänk bara på öl och avståndet mellan en irländsk stout och en tjeckisk lager.

 

Tänker ni på det? Tänker ni på pilsner? Tänker ni på fredagar?

Ibland är vi inte så smarta som vi tror, ibland är vi lika dumma som vi vet att vi är och understundom sliter ekonomerna och marknadsförarna sitt hår, över att vi gör något på fel sätt. Det vill säga, att vi inte gör på det sätt som de har bestämt att de tror, att vi skall bete oss.

Sålunda visar det sig att vi värderar liknande företeelser på helt olika sätt, som när vi köper något. Mest bekanta är vi alla med moraliska förpliktelser som vi gladeligen struntar i. När man inhandlar ett par bakelser istället för några buntar broccoli. Det bara blev så! Och för alla nikotinister som köper på sig en limpa skattelindriga cigarretter på resan, går det bra att lägga forskningen om hjärt-kärlsjukdomar och lungcancer år sidan. Du bara tjatar!

Våra vänner nationalekonomerna skapar modeller för att förutse hur det skall gå med konjunkturerna, konsumtionen och konsekvenserna av de förutspådda beteenden som vi förväntas följa i god ordning. Så fel det blir bara för att vi betraktar skatteåterbäringen som en vinst på lotto och inte som våra egna intjänade medel.

Otur också, att vi inte är särskilt rationella och dessutom utrustade med en påtagligt bristande självkontroll, som visar sig i till exempel köpbeteenden. Varför köper man annars en bil för 500 000 kronor som man egentligen inte har råd med, istället för att lägga slantarna på pensionsförsäkringen?

(För de av er som tror att mina exempel styrs av min övertygelse, så går det bra att byta ut bil mot gitarr, eller kanske gitarrer.)

Att man numer även kan mäta påverkan från patos och rättviseattityder i såväl våra ekonomiska överväganden, som företags prissättning, gör inte ekvationen mindre besvärlig att ställa upp för de stackars ekonomerna och marknadsförarna.

Och så har vi våra preferenser för vad pengarna på kontot skall användas till. Enligt ekonomisk teori är pengar alltid pengar. Alltså borde vi inte värdera den ena kronan på ett annat sätt än den andra. Men nu är det så att vi sparar våra pengar i påsar med olika namn. Det vi benämner påsarna har sedan en alltför stor inverkan på hur tillgångarna spenderas, enligt forskningen. Mitt och Catharinas favoritkonto heter ”Kul och skoj-kontot”. Vi visar tydligt med vårt beteende och vår omsorg, att attraktionsvärde i det kontot är mycket högre än det i Investeringssparkontot.

Sedan tror de där ekonomerna att vi tycker mer om och värderar saker vi redan äger lite högre, bara för att de finns där i våra skåp och hyllor. Även ganska värdelösa och meningslösa saker omfattas av denna omtanke. Detta skall inte förväxlas med affektionsvärde, för enligt enkäter och analyser så ökar det upplevda värdet påtagligt bara för att vi ruvar på något. Tänk på det nästa gång ni får ett erbjudande om att prova på någonting till endast portokostnad eller köper med en grej hem på öppet köp, bara för att testa lite! Hur stor är då risken att vi vänjer oss vid att den finns hemma och förblir där.

Numer skiljer ekonomerna på den som ”tänker” och den som ”gör”. Den som ”tänker” ser mot horisonten och det som komma skall, medan den som ”gör” snabbt fixar det som behövs nu. Vill man generalisera och hårddra det kan man istället benämna dem; den som har tråkigt och den som har roligt. Fast allt är inte roligt. Den som ”gör” förväntas trycka på snooze-knappen ett par gånger och sedan mot sin vilja stressa ihjäl sig på morgonen för att hinna. Den som ”tänker”, placerar väckarklockan utom räckhåll.

Precis, ni fattar, jag är vederbörligen imponerad!

Så var det dags att samla nationen kring något som kan ta oss framåt med säkra steg. Det som skall ge självförtroendet, vilket gör att vi stadigt kan placera den ena foten framför den andra i en ständigt upprepad sekvens som leder någonvart.

 

Det gäller också att försöka se igenom de skymmande skynken som utgör våra gamla, beprövade och pålitliga värderingar, de som tagit oss ända hit. De som redan mamma och pappa trodde på. Eller så ser vi oss om efter några nya lekkamrater på den andra gården, den som ligger på motsatta sidan av gatan.

 

Det går givetvis bra för den som är lagd åt det hållet att följa Marx i fotspåren. Groucho Marx skall ha sagt: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera mig som medlem”. Med det sinnelaget är det kanske enklare att hitta en ny sandlåda att leka i, eller så hittar man ingen sandlåda alls.

 

Enligt vetenskapen tror vi på det vi vill tro på och vi försöker hela tiden bekräfta det vi redan bekänner oss till. Som exempel finns IFK Göteborg, sagan om Hans och Greta och den elaka häxan eller att jorden är platt.

 

Ytterligare ett exempel på hur vi i det evolutionära perspektivet lagt oss till med bra egenskaper, är vår förmåga att snabbt kategorisera okända människor och företeelser. Det är en av mina bästa grenar och mina barn och min fru är mycket snara till att kritisera mig för min kännedom om inskränkta skåningar, trevliga värmlänningar och dryga stockholmare.

 

De som inte tror på min visdom kan med fördel ta del av Föreningen Vetenskap och Folkbildnings rapport, VoF-undersökningen 2015. Den ger mycket vatten på olika kvarnar vad det gäller uppfattningarna om våra motståndares tillkortakommanden, samt deras tilltro till sagor och andra konspirationsteorier.

 

Det mest uppseendeväckande i livet på våra bakgårdar, kyrkbackar och runt kaffeborden, är farten med vilken nya värderingar och kategoriseringar får fäste och sprids vidare. Jag ligger definitivt numer i lä vad det gäller att ta någon form av tätposition i det spelet. Men skyll inte på sociala medier, för de är som sagt bara en ny uppsättning leksaker och verktyg för vår vilja att profilera oss själva, genom att vara först med att sprida den senaste felaktiga nyheten.

 

Personligen är jag mest fascinerad av det växande missnöjet, missnöjet som växer när det i historisk tid aldrig funnits så lite att vara missnöjd med. Ja, förutom det växande missnöjet då.

 

Konspirationsteorier växer ut rädsla och rädsla gror alltför bra i myllan av okunnighet. Och en sak är säker, rädsla är ingen bra grund för tillit till institutioner och för vår framtidstro. För de av er som tror att jorden är platt vill jag bara berätta att alla skuggor som kastas av vår planet är runda, vilket är omöjligt för annat än ett klot.

 

När nu våra folkvalda, efter vårt egenhändigt gjorda val, skall formera sig efter de linjer som vi bestämt, så blir det spännande att se i hur många sandlådor de till slut placerar sig. Jag ser också fram emot hur processen kommer att fungera när de skall välja vem som får vara med i respektive brännbollslag och vem som får välja först. Jag hoppas verkligen att jag har rätt i min väl grundade förutfattade mening om vem som kommer att väljas sist, eller till och med inte väljas alls.

 

Och vad väljer vi?

 

Vi väljer en pilsner, en fredagspilsner.

Det är val till Sveriges riksdag söndagen den 9 september. Var glada för det. Många människor på planeten har inte möjligheten att rösta i demokratiska val och andra begränsas i sin utövning av demokratiska rättigheter. Ta till exempel USA och de krav som där ställs på en medborgare för att få rösta. Sverige är ett bra land!

 

Som vanligt kommer det att erbjudas enkla svar på komplicerade frågor. Sverigedemokraterna kommer att säga att allt är invandringens fel och Moderaterna torgför sin religion att allt blir bra bara det är privat. Göteborgs egen Donald Trump (Martin Wannholt) kommer att leda i bevis att alla problem i Göteborg går att härleda till Västlänken.

 

SD har sammanställt en två timmar lång propagandafilm på Youtube där de väver ihop Sveriges historia före och under Andra världskriget om neutralitetspolitik, rasbiologiska institutet och tvångssterilisering med Socialdemokraterna. Även den svenska undfallenheten mot Nazityskland vad det gäller export av järnmalm och transporten av tyska trupper, läggs på sossarnas konto.

 

Att enbart sossarna låg bakom detta är fel och att besluten som fattades i Sverige, fattades med breda majoriteter, struntar SD i. Vidare hade Sverige en samlingsregering under kriget.

 

Men det är inte ovanligt att politiska partier ibland försöker sparka in öppna dörrar. Det ger politiska poäng hos dem som inte intresserat sig för området och som okritiskt accepterar det som bjuds. Men SD försöker inte bara sparka in en sedan länge öppen dörr, de försöker sparka in fel dörr! I all denna sörja av propaganda väver de in Aftonbladet som en pronazistisk centralpunkt i Sverige. Och tänk, så var det. Det är bara det att då ägdes tidningen av den pronazistiske Torsten Kreuger. LO köpte Aftonbladet i nådens år 1956, elva år efter krigsslutet. Först då blev tidningen socialdemokratisk.

 

SOM-institutet vid Göteborgs Universitet mäter sedan många år svenskarnas tillit till varandra och till våra institutioner. Där hamnar Sverige i en egen liga. Nästan 80% av svenskarna anser att det går att lita på människor i allmänhet och även på svenska institutioner. Detta kan nog anses som en mycket svensk egenskap. Vi svenskar litar på vårt Skatteverk. I Frankrike och Grekland ligger motsvarande siffra på 20% och i länder som Serbien och Slovakien på 8%.

 

SD rekryterar sina anhängare bland dem som inte känner tillit. Enligt Sören Holmberg på SOM känner de utrikes födda som bor i Sverige större tillit än de som röstar på SD. Nysvenskarna kan alltså sägas vara mer svenska än de som så stolt talar om den ”nedärvda svenska essensen”.

 

Martin Wannholt (vår egen Donald Trump) har lyckats med att göra infrastrukturprojektet Västlänken till en symbol för allt som göteborgarna är missnöjda med.

 

I dagens moderna värld blir det hela tiden svårare att tro på tomtar och troll. Men om man tror på häxor så är en kvast i hörnet ett bevis på deras existens. De som vill tro på under, sagor och magi kan med spänning se fram emot vad Martin Wannholt skall trolla fram ur sin svarta höga hatt. Snillrikt utformade trick som får Joe Labero att blekna. Men de sinnrikt konstruerade tricken är och förblir trick, utan sanning eller substans och till och med utan underhållningsvärde.

 

Om man som Wannholt, säger sig kunna stoppa Västlänken och istället lägga pengarna på en järnväg mellan Göteborg och Oslo. (Han beskrev detta i en debattartikel i GP). Då är man antingen okunnig, en lögnare eller en trollkarl.

 

Jag trollar fram hösten första fredagspilsner ur min sommarhatt som saknar dubbelbotten.