Algoritmer och nyttiga idioter

Två saker att tänka på; algoritmer och ”Nyttiga idioter”.

 

En algoritm är en begränsad serie instruktioner som krävs för att lösa en uppgift. En klassisk sådan övningsuppgift från vår utbildningstid var ”kör in bilen i garaget”. Då lärde man sig också att det är viktigt att sekvensen kommer i en viss ordning. Det är bra om man öppnar porten innan man kör in bilen.

 

En algoritm är inte farlig, även om företeelsen namngivits efter en persisk matematiker. Men om algoritmen beskriver en process som samlar in information, så blir den möjliga användningen av den informationen, något man kan diskutera. Man behöver inte diskutera socialsekreterarna i Kungsbacka och deras rädsla för algoritmen som visade hur man automatiskt hämtar information ur svenska register om personer som söker kommunala bidrag. Funktionen fattade inga beslut i Trelleborg, där den ursprungligen användes. Den bara samlade in data på 30 sekunder som det tog en socialsekreterare flera timmar att ta reda på, via telefon och annat.

 

En ”nyttig idiot” är en person som utan att vara medveten om det, går andras ärenden, men som fortfarande tror att hen värnar om de egna intressena. De elaka planterar information, som sedan sprids utan tanke på dess verkliga innehåll eller varifrån det kommer.

 

Vår senaste ”nyttiga idiot” heter Hanif Bali och han satt tills i måndags i moderaternas partistyrelse. Det gör han inte längre och han har dessutom lovat moderaterna att han skall sluta twittra. Han spred gladeligen material som han tyckte låg i linje med M’s uppfattningar, men som i själva verket gjorde honom till en nyttig idiot i den ryska statens tjänst.

 

Hur klarar vi oss då i allmänhet i detta sammanhang? Ganska dåligt är jag rädd. Vi är alldeles för dåliga på källkritik och för glada i att klicka och dela saker på nätet. Om dessutom en person som står över oss i den sociala hierarkin lägger ut eller delar något, då är vi ännu snabbare på att klicka, för att om möjligt sola oss i någons glans.

 

Tillbaka till algoritmerna.

 

På Youtube och Facebook styrs innehållet med hjälp av olika algoritmer. Om vi söker på något så får vi genast förslag på annat material, som vi borde vara intresserade av. Dessa förslag gör oss snabbt till ”nyttiga idioter”.

 

Youtube och Facebook lever på trafik i näten och på annonser. Konflikter är väldigt bra för att skapa uppmärksamhet. Uppmärksamhet genererar trafik. Detta är inga onda algoritmer, det är marknadsekonomi.

 

Och då måste vi förstå att högerpopulister och antisemiter inte på något sätt är bra på att använda sociala medier. Det är de sociala medierna som är onödigt bra på att lyfta fram högerextremism!

 

Dagen efter att sjutton personer dödats i Parkland, Florida, kunde man få fram material på nätet som misskrediterade de som överlevt och förklarade att de bara var skådespelare som fått betalt av organisationer som motarbetade republikanerna och vapenlobbyn i USA. En forskare på Columbia University konstaterade att nio av tio inlägg stödde sådana konspirationsteorier.

 

Förhoppningsvis finns det anledning att lägga namnet Cambridge Analytica på minnet, för om det fastnar, lär vi kunna se Donald Trump lämna Vita huset i förtid. Ni får googla Cambridge Analytica och läsa på, men var noga med vem som är avsändaren.

 

Avsändaren av denna betraktelse, vill bara att vi tar en pilsner på fredag, en fredagspilsner.

Begynnande valfläsk

Det är riksdagsval i Sverige i september. Det märks redan. Jag är fortfarande motståndare till personbilstrafik i stadskärnor, oavsett hur dessa bilar drivs. Vill man verkligen ändra på inställningen till bilar, måste man ändra på folks beteende och uppfattningar. Det gör man inte genom att göra bilägarna förbannade.

 

Efter en veckas skidåkning i Italien så trampar man åter svensk mark under fötterna och ser i bladet att inte mycket förändrats under vår frånvaro. Det är verkligen konstigt att man inte förbjuder bussresor till alperna i dieselbussar. Men nu vill Miljöpartiet att det efter 2030, inte får säljas en droppe fossila bränslen i Sverige.

 

Det är lätt att säga, men omöjligt att göra i ett land som Sverige. I Kina går det att genomföra sådana åtgärder eftersom lagstiftningen där inte tar särskilt mycket hänsyn till den personliga äganderätten.

 

Personbilsflottan i Sverige består av cirka fem miljoner fordon. En ytterst liten del av denna (ca 1%) är idag elbilar eller hybrider. Förra året nyregistrerades ca 380000 bilar, varav cirka 15000 var elbilar. Ett utbyte i samma takt som nu ger en rimlig andel elbilar på 25% år 2030, alltså cirka 1,2 miljoner bilar. Oavsett, så kommer att rulla en avsevärd mängd bilar som drivs med fossila bränslen i Sverige efter 2030.

 

Förbättringarna av de moderna explosionsmotorerna har minskat utsläppen. Den berömda dieselskandalen ändrar inte på det. Den dieseldrivna Volvo som vi kör drar en liter milen i stadstrafik. Vår förra Volvo drog över två liter milen i blandad körning. De japanska bilföretagen jobbar hårt med att ytterligare förbättra sina motorers prestanda, för att förlänga livslängden på den teknik som används nu och de har enligt ryktena skapat motorer som ger över 50% verkningsgrad.

 

I veckan tankade jag vår bil med 65 liter diesel. Det tog cirka 2 minuter. Det kör jag på i två veckor. Elbilen kommer inte att slå igenom på bred front förrän tiden att ”tanka” den ligger på samma nivå. Det förutsätter att man byter batteriet. En standardisering där en automat byter ut din battaripack på två minuter är inte science fiction. Det som krävs är en gemensam standard.

 

En annan intressant sak som man bör ha lite kolla på är att när utsläppen från motorerna minskar, är att då blir andra utsläpp i våra städer viktigare, eftersom deras del av föroreningarna då ökar. Den mest påtagliga är de så kallade lättflyktiga organiska ämnena (VOC på engelska). Förutom från bilar kommer dessa utsläpp från en mängd källor, främst från våra hem i form av rengöringsmedel, färger, skrivarbläck, parfymer, etc.

 

I västerländska storstäder anses de senare utsläppskällorna redan stå för upp till 50% av dessa utsläpp (källa University of Colorado).

 

Hur skall vi då se på de här problem? Jag skall personligen se bättre på dem eftersom läkarvetenskapen bestämt att jag skall ha glasögon hela tiden. Nu är det alltså inte bara min hustru som vill att jag skall se bra ut.

 

Men, när jag i veckan besökte optikern för andra gången för att mätas, så blev jag oändligt besviken på ungdomen. Jag tog en nummerlapp, fast det bara fanns ytterligare en besökare i butiken. Den unga damen vid kassan kallade på mig, varvid jag klev fram med bestämda maskulina steg och sa med oövervinnelig stämma, samtidigt som jag visade henne min nummerlapp, ”Det är jag som är 007”.

Den unga damen hade ingen aning om vad jag insinuerade på. Vad skall det bliva av dessa okunniga ungdomar och vad skall vi göra åt det?

 

Precis, vi tar en fredagspilsner.

Mera marknadsekonomi

Så förefaller då vår civilisation ha överlevt ännu ett av marknadsekonomins storartade rekord. Fast jag vet faktiskt inte om det slogs något omsättningsrekord i julhandeln 2017.

 

Men tänk så bra det är med ohejdad marknadsekonomi. Det tycker ju alla. I alla fall alla i Sverige, eftersom vi har en av världens mest liberala lagstiftningar och inställningar till marknadens överlägsenhet.

 

Eller?

 

Personligen köper jag inga julklappar, men jag köpte en massa mat inför julhelgen. Det blev en del som hamnade i soporna, eftersom efter själva julafton så var vi bara två som fortsatte att tugga i oss resterna.

 

Men tänk så många bra saker som inköptes under julhandeln. Bra saker som gör det som förväntas av dem och som håller hög kvalitet. Men hur var det nu med kvaliteten. Håller grejerna och håller de vad de lovar?

 

Vår gamla CD-spelare håller och den är över 25 år vid det här laget. Men under samma tid har vi avverkat flera tvättmaskiner, diskmaskiner och torktumlare. Programmerad död eller som det officiellt heter, planerat åldrande.

 

Det är inget svårt att tillverka en glödlampa som håller i hundra år, men det var inte marknadsekonomiskt hållbart. Därför skapades den berömda kartellen mellan tillverkare av glödlampor, där medlemmarna fick betala böter om lamporna höll mer än ett år.

 

Gullegullföretaget Apple har nu tagit detta koncept ett steg längre. Via de utskickade uppdateringarna skjuter de helt enkelt sina egna prylar i sank, så att ägarna måste gå och köpa nya dyra fina grejer, eftersom de gamla blev nästan obrukbara vid den senaste uppdateringen.

 

Här förväntas jag nu basunera ut mitt kända budskap mot privata skolor, skattefinansierade privata verksamheter och vinster i välfärden. Heja Ilmar Reepalu.

 

Istället pratar vi om söta lejonungar i Borås djurpark. Det är också marknadsekonomi. Bra marknadsföringsobjekt som lockar familjer och som ger ökade intäkter till parken. Det kostar inte så mycket att producera dessa ungar och under deras första tid i livet är de också billiga i drift. Kort sagt är det en bra affär.

 

Sedan växer problemen i takt med ungarna. Det går inte att ha hur många lejon som helst i Borås djurpark och marknaden för att sälja dessa djur vidare till andra djurparker är begränsad. Så då återstår endast en lösning och det är att avliva lejonungarna. Att jämföra detta med glödlampor som håller i ett år eller Apple som förstör sina egna produkter, är givetvis olämpligt. Så kan man inte resonera. Vi pratar faktiskt om levande djur här.

 

Men låt oss ta marknadsekonomin ett steg till, så här i januari då konsumtionen är på en årslägsta nivå beroende på säsongen. Eutanasi, eller aktiv dödshjälp, är något som allt fler argumenterar för. Då vill jag inflika att marknadsekonomin kan ta sig in där också. Och när livet inte längre har något värde, då får döden sitt pris.

 

Och vad gör vi åt detta?

 

Jo, vi tar årets första fredagspilsner.

Hos Himbafolket

Ägarinnan till Oase Guest House rekommenderade ett besök hos Himbafolket och gav oss en vägbeskrivning. Vi tog oss dit och mötte en blandning av show room och boende.

Det är lite osäkert hur många Himbas som finns idag och siffrorna varierar mellan 25000 till 50000 personer. Himbafolket är nomadiserande boskapsskötare och korna var många mil därifrån. Getter och får hölls i byn och skyddades på nätterna i en inhängnad med högt staket, mitt i byn

 

Kvinnorna bär mycket lite kläder och täcker huden med en blandning av ockra och fett för att skydda sig mot solen. De förvisade hur de smorde in sig och tvättade sig genom att låta rök från speciella träslag passera t ex armhålor. Vi tolkade en del blickar från kvinnorna som om de inte var helt bekväma med situationen. Men vi köpte lite saker av dem.

 

Himbas tillhör alltid två klaner, dels sin moders men också sin faders. Man ärver via moderns klan.



Hydda med entré. Lägg märke till solcellerna på taket.

Hydda under byggnad väckte intresse hos ingenjörerna.

Det blåste mycket och barnen lekte glatt med påsen som fylldes i vinden.

Sakerna skyddas från tjuvaktiga djur genom att placeras utom räckhåll.

Ockran är dyrbar och finns inte inom Himbas vardagliga område utan får köpas.

En kvinnas tillhörigheter.

Detta är en kudde, en mans kudde. Hans klädedräkt skiljer sig också mycket från kvinnornas.

Behållare för fett och ockra.

Kvinnan förvisar hur hon smörjer in sig. Håret får de göra om efter sex till åtta veckor

Kommersen var inte livlig och växel hade de ingen som vanligt.

Denna kvinnan ville bli fotograferad med sina barn och tittade gärna på bilderna efteråt.

Inhängnaden för får och getter mitt i byn.

Tre boenden (Sasa Safari Camp, Capricorn Restcamp Bungalows and Camping och Barking Gecko)

Som vanligt försöker vi undvika alltför dyra och turistiskt konventionella boenden. Tre av våra ställen där vi övernattade passar väl in i vår mall.


Sasa Safari Camp

Asfaltvägen tog oss norrut från Windhoek till Otjiwarongo, där ni slank in på en krokodilfarm och bekantade oss med allt från årsgamla till femtonåriga krokodiler. Sedan bar det av mot Outjo och Sasa Safari Camp. Skyltningen var inte exemplariskt svensk men Simons GPS i telefonen räckte till. Asfalten ersattes av grusväg. Vi passerade ett par grindar på slätten innan vi rullade fram emot en klippformation. Där i skuggan av skulpterade stora stenar låg Sasa Safari Camp.

 

Ett antal bungalows och en länga med lägenheter. Det var väldigt tilltalande och man kände sig välkommen.

 

Alex var sjuk och Catharina bestämde sig för attack med full antibiotikakur.

 

Jag och Simon frågade ställets ägare om man kunde vandra upp på berget. Han tyckte att vi skulle göra det men vara tillbaka innan det blev mörkt. Men han sa också att det inte skulle bli några problem för hans hund skulle följa med oss. Mycket riktigt, hunden, en Jack Russell, blev vår guide. Vi såg ännu fler intressanta formationer som skapats av rinnande vatten På toppen fann vi stället där man skulle kunna se en vacker solnedgång över slätten, men det skulle vi ju inte göra. På vägen tillbaka såg vi babianer som sakta rörde sig på berget.

 

Middagen blev grillat och buffé med hyfsat vin till det. eftersom vi skulle ge oss iväg före frukost och rulla tidigt mot nationalparken Etosha, erbjöds vi varsin lunchpaket istället för frukost. Ett riktigt fint ställe!.






Capricorn Restcamp Bungalows and Camping

Efter att vi lämnat Swakopmund och lunchat i Walvis Bay (utsökt bläckfisk), styrde vi kosan ut i öknen. Efter att vi passerat T-korsningen i Sesriem, där det finns en bensinstation, en butik och ett litet hotell, rörde vi oss mot boendet på Capricorn Restcamp Bungalows and Camping.

 

Detta ställe låg till synes mitt i ingenstans, men enligt ägaren Karsten så var det ändå ett praktiskt läge för många turister som rörde sig i området. Karsten hade tröttnade på jäkten och karriären och slagit sig ner och byggt fyra bungalows. Han vill inte ha fler, utan klarar sig på det han odlar och inkomsten från gästerna. Men han ser fram emot att hans tyska pension skall börja trilla in.

 

Han träffade sin namibiska fru och hon bor oftast där när hon inte ser till deras sextonårige son som går i skola på annan ort.

 

Hela stället förses med el från solpaneler och hans solfångarparabol som fungerar som ugn var enastående och åstadkom riktigt gott nybakt bröd till frukosten.


Förevisning av solugnen. Lägg märke till gallret i mittpunkten

Barking Gecko

Vår nästa övernattning var på Barking Gecko. På vägen kom det mycket kraftiga, men också väldigt lokala regnskurar. Vägarna svämmades snabbt över, men ett par kilometer senare var det helt torrt.

 

Även Barking Gecko tycks ligga där inget finns, men enligt Harvey och Jacquie, som driver stället så fungerar det. Det hyr stället av en man som så småningom vill sälja om det blir tillräckligt med intäkter. Hyran är en procent av det de tar in så arrangemanget tycks väldigt bra.

 

Harvey och Jacquie var en trevlig bekantskap. De hade träffats på äldre dagar, men var bekanta från ungdomen och de drev ställlet för att kolla om det skulle gå att leva på. Middag ingick i priset och jag fick tillfälle att prova deras full size snooker bord.








Världens första hjärttransplantation

Museer och minnesmärken är ofta spännande, men om man är lite nördigt intresserad av något i vår nutidshistoria blir självkritiken mot utställningarna inte så påtaglig. Vi besökte Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden där doktor Christiaan Barnard den 3 december 1967 genomförde världens första hjärttransplantation.

Minnesutställningen är definitivt värd ett besök, framförallt om man har med vården att göra. Det är också intressant om man har minnesbilder från den tiden i slutet av 1960-talet.


Christiaan Barnard fick sin vidareutbildning i USA och när han åkte hem till Sydafrika fick han köpa med sig en fungerande hjärtlungmaskin till ett förmånligt pris. Denna maskin, Sydafrikansk lagstiftning om dödsbegreppet och Barnaards entusiasms ledde fram till transplantationen i december 1967.


Patienten var den 53-årige Louis Washkansky som led av en allvarlig hjärtåkomma och hade ett kraftigt förstorat hjärta och bedömdes bara leva cirka tre månader till. Den 25-åriga Denise Darvall var donatorn och hon hade blivit allvarligt skadad i en trafikolycka. Hennes far gick med på att hennes organ fick doneras.

 

Louis Washkansky levde i 18 dagar och avled av dubbelsidig lunginflammation. Sjukdomsförloppet förvärrades av medicineringen mot avstötningsprocessen i kroppen.


En hjärttransplantation är i sig ingen komplicerad operation, men problematiken med avstötning och passning mellan donator och patient är besvärlig. Barnards andra patient levde i 19 månader.

 

Som en följd av Barnards lyckade transplantation skedde ett stort antal liknande transplantation under åren efter, de flesta med katastrofalt resultat. Vid några kliniker med Stanford i spetsen utvecklades mediciner för att motverka avstötningen och procedurer för att matcha donator och patient. Numer är därför en hjärttransplantation en vardaglig operation vid specialistkliniker runt om i världen.


Här tas hjärtat ur donatorn

och i nästa rum sätts det på plats

En hel del att hålla reda på är det

Det är dock ytterst spännande att följa den första transplantationen av ett mänskligt hjärta på minnesutställningen vid Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden.


Intresserad företrädasre för vården

Dans och sång i Khorixas

På vår väg genom Damaraland skulle vi övernatta i staden Khorixas. Där hade vi bokar plats på den snygga ställer iGowati Country Hotel. Bokat rejält hade vi gjort och där stod två fyrabäddsrum redo för oss. Eftersom vi redan betalt tog vi bägge rummen och bredde ut oss.


Det var lite glest bland gästerna men hotellet var riktigt snyggt och bra. Det fanns en liten pool där vi doppade fötterna och tittade på deras vackra påfågel. Ett par stolar var uppställda uppe på en mur där enligt uppgift det då och då dök upp vilda djur.










Vi fick lite respit med att ta oss till middagen, men väl där blev vi mycket överraskade. Och inte bara av maten. Vi hamnade mitt i ett uppträdande av en sång- och danstrupp som inte hade några problem att locka Alexandra upp på golvet. Sedan anslöt även Catharina och Simon i dansens virvlar.








Dans och sång i Khorixas

Den förstenade skogen och nationalblomman Welwitschia

Inför avfärden från Khorixas diskuterade vi om vi skulle besöka den förstenade skogen som vi hoppat över dagen innan. Vi åkte dit. Det var inget misstag.


Det är inte träet i sig som förstenats utan varje del i trät har bytts ut. De bästa exemplaren har blivit till genom att finkornigt sediment täckt en bit trä snabbt efter att trädet dött. Därefter byts allt i trädet ut genom cirkulerande vatten som medför olika mineraler. Detta gör att allt i trädet kan bevaras. Årsringar, maskhål m.m. Men även andra saker kan tillkomma från mineralet i denna kristaliseringsprosses.

Färgen kommer från olika mineral. Den svarta färgen kommer från kol eller magnesiumoxid. Grön och blå kommer från kobolt, krom eller koppar. Silikat gör en vit eller grå färg. Järnoxid färgar röd, brun eller gult. Och slutligen magnesium färgar rosa eller orange.


Så här låg stora och små bitar förstenat trä överallt.

Så här ser snittytan ut. OBS, det är ingen som sågat isär bitarna.

Fast man undrar ändå om en förhistorisk såg inte hjälpt till med snitten.

Vi marscherad runt med vår guide i området.

 Tre intresserade ingenjörer i stenskogen.

Och tyvärr har jag glömt hur långt det längsta trädet i parken är, men det var långt.

Och det är stentungt!

Ser ni konturerna av den afrikanska kontineneten?


Vår guides favoritställe för triviala samtal. Lägg märke till bitarna av förstenat trä han lägt runt stenen.

Namibias nationalblomma, Welwitschia

Vi fick en bra guide som tog oss genom området och visade på de förstenade träden och den intressanta nationalblomman Welwitschia. Denna sällsynta växt kan bli flera hundra år gammal och har distinkta han- och honväxter som ofta växer i par. De betande djuren äter normalt inte av växtens blad men i den torka som rådde då åt zebror och andra av den.




Om fotboll istället för vandring i Brandberg

Dagens promenad skulle ske vid Brandberg national park som också är ett av UNESCOs världsarv. Själva berget, som är Namibias högsta, är värd en historia för sig men vi var där för att titta på klippmålningar och speciellt ”The White Lady”.

Historien om denna klippmålning är den om europeiska forskare som kämpade för att få de afrikanska historiska platserna och artefakterna att ha sitt ursprung i Europa. Jämför med Great Zimbabwe. Därav namnet the White Lady. Numer avfärdas alla sådana teorier bestämt.

 

När vi kom fram till entrén var 40 grader varmt och guiderna tyckte inte att vandringen på tre km var en bra idé. Vi gick runt bland skyltar, skumma stenar och försäljare av souvenirer och funderade. När vi funderat klart bestämde vi att det inte var en bra idé att vandra upp i Brandberg.

 

Istället tog vi en fika under ett palmtak bredvid parkeringen. Vatten är bra när det är varmt. Det var en blandad samling av folk och kanske tjugo personer inklusive oss. Endast ytterligare två såg ut att vara européer.

 

”Var är ni ifrån”, frågade en av guiderna som hängde med oss.

 

”Vi är ifrån Sverige”, svarade jag.

 

”Aha, Zlatan Ibrahimovic”.

 

Och så var samtalet igång om fotboll, den mest generella företeelse som finns på vår planet.

 

Vi blev mycket förvånade när en afrikansk man, som tycktes ligga och sova under ett bord, reste sig till sittande och började tala med fast stämma och på god engelska.

 

”Jag anser att Henrik Larsson var en bättre fotbollsspelare än Zlatan är”.

 

De två européerna visade sig vara tyskar och låg lågt i diskussionen som lutade åt andra nationers storhet än Tysklands.

 

Dock fick jag medhåll i att Egypten och Mohamed Salah kan bli en överraskning i nästa VM.


Entréen till parken där vi pratade fotboll istället för att vandra

Brandberg i bild


The White Lady som tidiga utforlsare trodde var europé, givetvis

Brandberg i fjärran

Brandberg från rymdeen

Nästan framme

Stenarna vid entréen

och här promenerade vi inte