Min blogg

Den senaste tiden har det talats mycket i konungariket Sverige. De som yttrat sig har varit vältaliga eller i alla fall ordrika. Det är sammantaget inte så mycket som blivit sagt. Man fascineras av hur mycket energi som förbrukats i dessa samtal, samtal som bland annat handlat om energibrist.

Vår nya svenska resa kommer i bästa fall att börja den 30 september eller strax där efter. Det krävs bara att allt går som på räls och att alla rättar in sig i ledet, efter att ha fått framstå som starka en kort stund i strålkastarljuset. Och färden kommer att vara i fyra år om ingen spårar ur under tiden.

Längs resans väg står många bredvid och torgför sina uppfattningar. De roligaste är alltid de som säger emot sig själva. Ett liknande exempel från långt bort är delstaten Montana i USA. Det är en av de minsta delstaterna där, med en dryg miljon innevånare. Montana anses vare en av de stater som är störst motståndare till den centrala makten i Washington. Trots det tar montanaborna emot mest federala bidrag per capita. Här kan man komma med resonemang om att såga av den gren man sitter på, samt att äta samma kaka två gånger, minst två gånger.

Med plakat och starka röster ropar våra åskådare ut sina krav och idéer om lösningar på alla de problem som formulerats. En sak som inte lyfts så högt på agendan är vem som har problemformuleringsprivilegiet.

Motståndarna står på var sin sida om kortegen. Men fler än vanligt är tysta. De befinner sig på rätt sida om sin barrikad, till och med bredvid sina vänner. Men de säger ändå inget och ser sig lite besvärat omkring och över till andra sidan, för att ha koll på vem som eventuellt uppfattar att de är där. Vem som kan komma att höra av sig!

 I princip alla som uppehåller sig utmed vägen vill ha pengar från dem som passerar. Av ett eller annat, mer eller mindre tungt vägande skäl, bra eller dåligt, nytt eller gammalt, det betyder ingen, bara de kompenseras. Ingen bryr sig om någon annan än sig själv och den egna tillvaron.

Att tänka efter före är inte heller någon dygd i detta sammanhang. Som när någon under paradens inledning ställde sig på sin lilla pall och krävde att man skulle leta efter personer i ett register som inte var sökbart, utan att man visste exakt vem man letade efter.

Problemet är detsamma som det alltid har varit. De grundligt genomtänkta lösningarna till de formulerade problemen är alltid tråkiga. Svaren man får är allt annat än sexiga. Alla blir ledsna. Följarna som tvingas svälja något som känns som en ström av ljum välling. Rubriksättarna som blir blåsta på allt det där som säljer och som utan nyanser kan kastas ut över folket. De som marscherar mellan de två sidorna blir rånade på sina järnrör, falukorvar och väl inövade repliker.

Så där står de och där går de. Långsamt blir de lika besvikna allihop. Gemensamt färdas de in i en grå och vardaglig verklighet av bekymmer som inte vill ta slut.

Och vad ska vi då göra åt detta. Jo, låt oss le, ta på oss en tröja, ett par raggsockor, köpa ett par torgvantar utan fingrar och konsumera öl från våra lokala småbryggerier.

Och så vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Jag minns när jag gick med morsan och storhandlade en gång i veckan i slutet på sextio-talet. Vi frekventerade den stora speceriaffären på Sankt Sigfridsgatan. Det fanns en liten butik i närheten också och ett charkuteri, samt den välförsedda tobaksaffären, inom gångavstånd hemifrån. Men vi gick till den stora affären och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vilken kedja butiken tillhörde.

Den kändes stor, livsmedelsbutiken, fast när man passerar idag ser byggnaden mindre ut än vad jag minns den. En del saker krymper, andra växer med tiden. Jag brukade spänt titta på siffrorna på kassaapparaten för att se om notan, när vi handlat, slutligen skulle gå över ett hundra kronor.

Hundra kronor för ett par matkassar 1970, sedan åt inflationen upp lånen på föräldrarnas villa. Den kostade 232000 kronor att köpa 1968. Priset för mat ökade med tiden, lite mer varje år, men hypotekslånen skrevs inte upp med inflationen.

Den första krympflationen som jag lade märke till var hur ettöres kolor blev mindre. Sockerbitarna i skum bland godiset blev lite större, men kostade 10 öre istället för 5. Och så satt jag i bilen och ville att priset på bensin skulle nå en krona litern så att kronorna i räkneverket tickade uppåt i takt med visaren på bensinpumpen.

Senare på 70-talet skrevs våra lån från CSN upp med inflationen, dock max 3,4%. För mitt första studielån köpte jag ett par litografier. Ingen vidare investering har det visat sig. Men inflationen tog för sig även av våra studielån.

Att man behöver ha koll på utgifter och inkomster i förväg. Allt går ju att handla mot faktura och det betalas någon annan gång. Man lyssnar på de nya företagen med apparna som låtsas att det inte kostar något. Ja, tänk om man skulle berätta för dagens ungdomar och unga vuxna om inflationsekonomin.

För dem är det lika svårbegripligt som att röka på krogen, att inte sopsortera, eller att ha föräldrar som tycker illa om elektriska sparkcyklar. Att det finns en kostnad för att låna pengar!

Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv
Alla inkassobreven fyller år på ditt golv
Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg
Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg
(Joakim Thåström, 1985, Du ska va president)

Och fram tills nu köpte man en stor central lägenhet. I den bytte man allt så att det ser ut som hos alla andra. Bara så att man vet, att alla andra vet, vad det kostat och att det varit dyrt. Bland de nyrika är det numer populärt med second hand, men, precis, det ska vara rätt varumärken.

Vi såg och hörde Thåström på Way Out West. Han sjöng ”Märk hur vår skugga”. Förutom att den oundvikliga vägen pekas ut, så uppmanas vi att ta ett glas, en pilsner, en fredagspilsner.

Det gäller att säga det på rätt sätt!

Från det att jag var sådär åtta år gammal och uppåt tonåren, klagade mina föräldrar på att jag läste för mycket serietidningar. Fantomen, Seriemagasinet och Agent X9 var exempel som inte föll dem i smaken. Kalle Anka var okej och mina Tintin-album sågs som någon sorts kultur.

När Fantomen rör sig står blixten stilla, gammalt djungelordspråk.

Med tiden utvecklades Fantomens karaktär och omgivning av den svenska redaktionen. Han slogs inte bara mot lömska skurkar och vilda lejon, nej han tog upp kampen mot både apartheid och slavhandel. Och hans flickvän Diana fick jobba åt FN.

Nu läser folk lite okritiskt om saker och händelser på Facebook.

Men allt går i vågor och allt har sin tid. Även om motståndet mot valjakt består överallt utom i Japan och Norge. Valsafaris har blivit business.

Sedan ett par år har vi förberetts av aktivisterna på att åka tåg till Tokyo och Buenos Aires. De som har råd till detta vill säga. Flygskammen kastades över oss som grå fuktiga dukar. Det talades om konkurser hos flygbolagen. Samtidigt investerades ofantliga summor i bland annat det förlusttyngda bolaget Norwegian.

Och nu så ska här ut och resas och bokningarna hos reseföretagen slår i taket och säkerhetskontrollerna på storflygplatserna korkas igen.

Aktivisterna, som vill få oss att ändra inställning till det som de är för eller emot, försvinner och ersätts av nya. När det inte längre finns några tillbedjare vittrar de gamla altarna till grus och försvinner. Men som pigga champinjoner dyker det upp grupper med nya företeelser att kritisera och säga nej till.

De militanta veganerna i norra Sverige brände ett antal av Scans lastbilar på nittiotalet och Umeå blev centrum för motståndet mot kött på våra tallrikar. Det stärkte säkert gruppens sammanhållning där. Det är ju så spännande att få göra sönder andras saker.

Vi fick trädkramare som klättrade upp i träden. När gamla damer tog sig upp i almarna i Kungsträdgården i Stockholm blev det till en saga som fortfarande berättas i Sverige. Utanför Ljungskile gick det inte lika bra och vägen byggdes som planerat.

Alla har inte samma engagemang. Verkligheten är inte så lätt att ta till sig och när en demonstrant limmar fast sig på vägen har många svårt att identifiera sig med det.

Om världen nu ska räddas, om den ens vill räddas, så måste vi ändra attityd till mycket och skaffa oss nya rutiner. Däri ligger miljöaktivisternas pedagogiska dilemma. De verkar mäta sin framgång i hur många personer de lyckas förarga med sina aktioner och utspel.

Det enda som händer då är att folk blir förbannade. Och förbannade medborgare lever inte upp till miljörörelsens förväntningar.

Då återstår alltså Fantomen. Låt den Vandrande Vålnaden gå på gatorna igen och visa på skogsskövling, förstörd åkermark och introduktionen av kemiska medel som vi inte har en aning om riskerna med.

I gåsmarsch bakom honom tar vi en pilsner, en fredagspilsner, en sommarfredagspilsner.

Jag har varit på promenad och sett mig omkring. Det är inte så att jag spanat, utan bara iakttagit, lite lagom, näst intill avmätt. Man märker då, eller jag märker, att alla polletter inte ramlar ner med en gång. Vissa iakttagelser kommer krypande och blir inte till en uppfattning förrän efter ett tag. Andra slår till direkt, utan annan anledning än min traditionella, nedärvda manliga blick på kvinnor.

Häromdagen var jag på ett event. Det avslutades med samling kring mat, öl och vin samt livemusik. Några yngre kvinnor som säkert var hang arounds till något av banden som spelade, stod still mitt på golvet framför scenen. Kvinnorna i medelåldern som var ansvariga för och del av eventet, dansade runt efter förmåga och rörde sig frimodigt på det sätt som deras kroppar tillät. Männen hängde i baren.

Lite förvånat la jag märke till hur flera av de dansande damerna, de som inte hade en handväska eller liknande, när de klev fram emot dansgolvet stoppade sina mobiltelefoner i BHn. Säkert praktiskt om det inte finns fickor att tillgå i deras övriga klädsel eller om den bärbara enheten förfular deras stil. Jag såg ingen mobiltelefon landa på golvet. Men kan det vara så att halva mänsklighetens krav på den andra hälften att det är obligatoriskt att röra sig offentligt till musik, håller på att blekna i de yngre årgångarna?

För de som inte har noterat det så vill jag bara berätta att jag har gett ut en bok, en roman. I söndags var jag på Majornas bokmässa som oberoende författare och för en månad sedan på Bohusläns bokmässa i Stenungsund. Redan vid den senare la jag märke till att de flesta författarna hade skrivit böcker om lokala och historiska företeelser av dokumentär art. Det rörde skaldjur, träbåtar, ostkaka, befintliga och försvunna byggnader, människors olika öden och släktens nya hemlighet. Jag ser inget konstigt med det, min svåger skrev en bok om en av sin släkts gårdar, som han gav ut själv.

Det dokumentära fortsatte i Majorna men tonen var inte lika detaljerat lokal, något mera allmän, som kvinnor med Parkinson, mormors liv och psykosen författaren tog sig igenom.

Mässan hade en hel del besökare och det blev många samtal, även om antalet sålda böcker var ringa. En sak blev dock väldigt tydlig, uppenbar, sökandet efter det dokumentära.

”Är det du som är Janne?” (Den manlige huvudkaraktären i min roman).

”Nej”, svarade jag då.

”Hur kan du skriva om något du inte har upplevt själv?”

Denna typ av dialog uppstod hela tiden. Jag log, svarade något och frågade inte om de trodde att Camilla Läckberg upplevt alla dessa mord i Bohuslän.

Dock vet jag att vi fortfarande har alldeles för många elsparkcyklar till uthyrning här i Göteborg. Detta trots att någon form av begränsning har införts. Och de framförs på samma regelvidriga sätt som tidigare.

Men, antalet privatägda elektriskt framdrivna elsparkcyklar ökar. Jag har lagt märke till att dessa inte framförs på trottoarerna. De framförs inte mot enkelriktat. Det är endast föraren som transporteras. Vad kan detta bero på?

Analys, det handlar om pengarna, som vanligt, vår tillvaro styrs av sex och pengar. Hyr man en elsparkcykel så anser man sig tydligen ha köpt frisedel från vett och sans.

Och dessutom ska kvinnor få ha sina mobiltelefoner i fred.

Så vad gör man åt detta? Man tar en öl, en fredagspilsner.

Verkligheten är lite påträngande just nu och dessutom är den svårtolkad. Vem är det som ljuger och vem av alla talar sanning? Det vi läser idag och ser på nyhetssändningarna och tror på, har en chans att vara gårdagens lögn, redan i morgon.

Det är synd om många. Det är svårt att bo i Stockholm. Att skaffa sig en bostad till en rimlig kostnad är i princip omöjligt. Att vara busschaufför, förskolelärare och undersköterska i 08-området är trassligt. Och på Hornsgatan säger de att halten partiklar är för hög, den är nästan farlig. Sedan har de som styr bränt ett par miljarder i onödan på att bygga ett nytt sjukhus.

(Kommentaren 08-området är en koppling till gamla tiders telefoner som satt fast i väggen med en sladd i rummet där telefonen var placerad, vilket oftast var i hallen.)

Men det är också svårt att leva på landsbygden och på mindre orter runt om i konungariket Sverige.

(Har ni koll på att Victoria kan bli Sveriges första regerande drottning. Hur hänger det ihop med historiens drottningar? Jo, de var kungar. Kristina kung av guds nåde är ett exempel.)

Det är alltså så att förutsättningarna ser olika ut beroende på var i vårt avlånga land man befinner sig. Allt är inte rättvist alla gånger. När svängningarna blir snabba och stora, hänger inte de gängse procedurerna med i dessa svängar. Priset på kaffe, diesel och ingredienserna till hemmabryggt öl skenar. Och vi har alla olika behov där vi får prioritera vår konsumtion.

Det kan vara långt till närmaste Systembolag, vårdcentral och bilbesiktning, för att inte tala om det värsta med det senaste, avståndet till det kontor där du kan få tid för att få ut ett nytt pass! Men det senaste förhållandet är jämlikt. Passpolisen gör ingen skillnad på storstad och landsbygd.

(Man kan till exempel bo i staden Växjö i Småland och få en tid hos passpolisen i Tierp i norra Uppland, strax söder om Gävle.)

Det råder också skilda uppfattningar om flyktingar och flyktingar i Sverige. Det är inte lätt för Jimmie att reda ut det. Hos honom är sanningen fram till den 24 februari ett avslutat kapitel, nästan. Han ber om att få återkomma med förtydliganden om religion, matvanor och val av kläder i garderoben, för att fastställa statusen hos dem som knackar på vår dörr.

(Jimmie tror att vi är dumma i huvudet och att vårt minne är väldigt kort.)

Så hur kommer vi då tillrätta med tillståndet i nationen och vår analys av läget på global, nationell, lokal och personlig nivå?

Ett bra sätt är att kolla in sina referensramar. Hur gör man det? Kan man få lite hjälp på traven? Var hittar man nya sådana eller korrigerar de invanda?

Vid en undersökning för ett tag sedan visade det sig att män läser böcker och ser på TV-program som är av dokumentär karaktär. De vill vara effektiva och lära sig något, ibland oklart vad. Antalet dokumentärer, bilderböcker och beskrivningar av invasionen i Normandie är stort och det fortsätter att växa i en aldrig sinande ström.

Kvinnor konsumerar berättelser av ett annat slag. Det kan vara en historia om hur en man bedrar sin hustru med en manlig älskare. Om hur en kvinnlig mellanchef långsamt bryts ner av den odugliga företagsledningen och ett tilltagande drogberoende. Eller hur en kvinna lämnar man och två barn i Göteborg och bara försvinner, utan att dö.

Det är lite annat stuk på de historierna. Man får möjlighet att ta till sig något nytt. Man flyger inte i samma flygsimulator varje gång. Istället tar man sig en tur genom ett liv som kanske inte är verkligt, men som är möjligt.

Så ta till er hopdiktade skrönor och historier fabulerade av personer som ni inte nödvändigtvis känner och testa en ny känslomässig stig, istället för att män kastar sten och tycker att kvinnor bara samtalar.

Jag har ett förslag på en bok om du inte kommer på någon själv.

Man kan komplettera med att avnjuta en god öl, varför inte en fredagsöl.

Dagen innan kriget bryter ut tror ingen att det ska starta. En svensk journalist anklagade Sverige för att hetsa fram ett krig som inte skulle komma, två dagar innan. Jimmie Åkesson ville inte ta avstånd från Putin, åtta dagar innan.

Fem tusen svenska pansarskott till Ukraina är ett historiskt ställningstagande. Men högersidan av svensk politik vill inte ha någon borgfred i politiken under krisen, de vill ha valrörelse.

Mitt i den ryska krigsinsatsen pågår debatten om public service här hemma. Ett stort antal motioner har lämnats till Riksdagen i ämnet. SD och deras två kompispartier M och KD arbetar för att lägga ner eller skära hårt i svensk public service.

Åttio procent av det svenska folket litar på SVT och SR, det är mycket höga siffror. Men en svensk statsminister kan inte påverka vad som sägs och det passar inte SD och de två andra.

Retorik är en konstart. Säga sig värna och samtidigt vilja lägga ner. Regeringsstyrda papegojor som i Ryssland, Ungern och Kina, det är Jimmies dröm. Så länge det är han som bestämmer vad som ska sägas.

Uffe har dessutom glömt att hans föregångare som partiledare avskaffade den allmänna värnplikten. Försvaret skulle bli en insatsorganisation som avvärjde hot och samtidigt vara en utbildningsorganisation för internationella insatser.

Hitler avsåg bjuda in till segerfest i Leningrad. Inbjudningskorten var tryckta och hittades när Berlin föll. Putins segerbulletin publicerades lite för tidigt. ”Ukraina är åter en del av Ryssland”, ”den militära specialoperationen i Ukraina är inledning till en ny epok.” Därefter skulle det hållas seger- och enighetsparader i Kiev och alla andra städer. Folket skulle jubla och längst fram skulle det stå barn med blommor i händerna.

Diktatorer faller när deras omgivning inte längre stöder dem. Putins roffarsamhälle går ut på att han och hans kompisar ska berika sig så mycket det bara går. Det är deras enda övertygelse. Tjäna så mycket pengar det bara går, så länge det bara går.

Men, Putins av korruption sargade krigsmakt körde fast. Nu måste han göra om de Ukrainska städerna till grus. Strid i städer är kostsamt och kostnaden mäts i blod. När jag gjorde lumpen beräknade man att anfallaren förlorar åtta till tio man per beväpnad försvarare. Men man kan ju ta till det syriska tricket och gasa människorna i städerna innan man rensar upp.

Jag har tänkt på en sak i flera dagar. Jag tror att Putin inom en månad har tagit över Ukraina. Installerar en trogen regim som snart sluter ett gällande bilateralt avtal mellan Ryssland och Ukraina och därmed upphör Ukraina att finnas som nation.

Jag kan ha fel.

Men hur lång tid tar det innan vi åter accepterar ryssar och Ryssland? Jag önskar att alla medborgare i demokratiska länder skriver ett brev till sig själva och beskriver vad de känner idag. Det brevet postar man till sig själv och läser det när vi åter tävlar mot ryska idrottare.

En professor i historia i Lund sa att han trodde att det kommer att ta cirka tio år. Idrott och kultur är de sammanhang som kommer att inleda normaliseringen. Allt under inflytande av ryska pr-maskiner och stöttade av nyttiga idioter hos oss.

På fredag dricker vi öl bryggd ute på Öckerö. Något som vi får tycka, skriva och säga vad vi vill om. En sådan lyx är inte förunnad alla människor.

Ett år har sett dagens ljus som vi inte sett tidigare, året alltså. Men vad finns det för nyheter och vilken gammal skåpmat dras åter fram i det nya ljuset.

Alla som läser det jag skriver, eller i alla fall ni som läser mina betraktelser över eller inför en öl, vet att det förekommer en och annan käpphäst. Intresset för sådana käpphästar förefaller öka. De kan i en del fall närma sig passion eller liknas vid fåglar, man har i så fall fått pippi på något. Drar man det ytterligare lite längre, som om man fortfarande vill stoppa byggandet av en lång pendeltågstunnel under Göteborg, liknas det av några, vid en fix idé.

När man då blir varse att det finns regelrätta tävlingar för käpphästar, blir man förundrad, men också lite misstänksam. Hur hänger det här ihop. Kan man tävla i vurm eller övertygelse? Det är till och med så att man får fyra fel om man river, oklart vad. Men också fyra fel om man vägrar. Vägrar att riva? Och ett fel för varje tidsenhet som man överstiger idealtiden med. Himmel och pannkaka!

Svensk mästerskap för käpphästar. Nej, svenska mästerskap hålls bara i erkände sporter, av medlemmar i RF, Riksidrottsförbundet. Men jag har själv sett tävlingar i hoppning med käpphäst på TV.

Så där står jag och funderar på mina mattkanter, trösklar och hala badkar.

Käpphästar mot mattkanter, trösklar och hala badkar?

Nej, nu letar ni åter efter syftningsfel, okunniga språkpoliser. Mattkanterna, trösklarna och de hala badkaren, leder till en käpphäst, min käpphäst. Kör käpphäst genom ett synonymlexikon så får ni ingen träff på män i tweedkostym, med ridstövlar och en snygg hatt.

Om ni däremot synkar mattkanter, trösklar och hala badkar med statistik från MSB, då blir träff. MSB uttyds Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och ligger i Karlstad, vilket inte har ett smack med detta att göra. Käpphästar lyder nämligen inte smack som vanliga hästar gör ibland.

Men fallolyckor, de har med saken att göra!

Enligt den officiella olycksstatistiken dog 204 personer i vägtrafiken i Sverige 2020. Siffror för 2021 föreligger ännu inte. Under samma år dog 1059 personer i fallolyckor, 77 drunknade och 89 dog i bränder.

Trafikverket och Livräddningssällskapet har nollvisioner för sina respektive ansvarsområden. Vad det gäller Boverket så vet jag inget om deras visioner, om de ens har några. De bryr sig nog om bränder, men inte om mattkanter. Och de kräver trösklar, tror jag.

All denna statistik om fallolyckor är nödvändigt vetande som man kan använda när som helst när nöden kräver. Att kasta in som brandfacklor i diverse heta diskussioner. Det verkar inte leda någon vart ändå. Ett ofarligt argument att ta till.

Min vision handlar om något annat. Fallolyckor i skidbackar och på restauranger i omedelbar anslutning till alpina anläggningar ingår inte i statistiken. Det borde de göra och det kommer de att göra, var så säkra.

Det är viktiga siffror att föra fram, lika viktiga som att vi i Norden är 3 promille av världens befolkning och drick 5% av allt kaffe.

Tänk på det när ni är på väg, på väg till en fredagspilsner. Om ni undrar så finns det aldrig något som är fel fredag för en pilsner.

Redan Alfons Åbergs filosofiskt lagda farmor redogjorde för att man måste ha tråkigt först, innan man kan ha roligt! Tyvärr angav hon inte, eller ens antydde, hur tråkigt man måste ha, innan det blir dags för att ha kul igen.

Gåtor, frågor, svårlösta rebusar, infantila charader eller bara allmänt huvudbry, det är knappast det man behöver när man står till fotknölarna i ett träsk av uppgivenhet.

Genom fönstret ser jag att majoriteten av glitter och julutstyrslar har arkiverats. Decembers jubel är lagt till handlingarna. Januaris missmod toppat med en dos pandemi står sig starkt i jämförelse. Förtvivlat kämpar jag med att få min inredningschef att förstå att figuren i fönstret i mitt arbetsrum inte är en julprydnad. Bara det att figuren har röd dräkt, vitt skägg och en röd luva, gör den inte per automatik till en säsongsfigur. Jag förlorar. Dystert!

Nu är det ju faktiskt årets bedrövligaste vecka som rullar på i vår åsyn. Veckan som har absolut lägst underhållningsvärde. Den innehåller en hel del väntan. Personligen väntar jag på att ett tryckeri ska trycka. De mer anspråkslösa väntar på att det ska bli vår. Någon annan räknar antalet dagar till nästa lön, antalet dagar det tog innan nyårslöftena bröts, antalet dagar till midsommar då man får börja må dåligt igen när vi åter går mot mörkare tider.

Ni kanske inte tror på det, men den tredje måndagen i januari är årets tråkigaste dag. Det har vetenskapsmän räknat fram.

Och medan vi väntar och ledan står oss upp i halsen, kollar vi upp via de sociala medierna var vi står i hackordningen i tråkighetsställningen. Är jag den mest tröttsamme eller står jag ut i mängden med en smart och exklusiv tråkighet? Sjunker jag i anseende genom att uppvisa en längtan efter det som just nu är ouppnåeligt? Har jag för mycket att göra som inte är roligt, utan bara är enformigt?

Riktig tristess är att behöva leta efter något att längta till.

Barn överlever att ha långtråkigt, vuxna radikaliseras. De blir antivaxare, trumpsupportrar, narcissister, hobbyepidemiologer, språkpoliser och dragspelare, som sammantaget får Ove att framstå som ett socialt geni. Och allt spys ut genom de sociala trattarna.

Facebook har fler anhängare än både kristendomen och islam. Frivilligt lindar vi in oss i den nya tidens sekt. Därifrån loggar man inte ut så lätt. Lika svårt att lämna det nätet som elnätet.

Den inte fullt så filosofiske filosofen Rolf Zetterlund sa: ”Det är aldrig för sent att ge upp”. Som motsats till det idealet, finns vår lilla grupp av distingerade män som vandrar genom staden under benämningen ”Snillen spankulerar”. Våra barns förslag ”Antikrundan”, antogs inte.

Vi fortsätter att gå framåt.

”Snart så är det fredag, då försöker vi igen”

PS: Det blev en Odd Island Brewing Folkale, när jag satt punkt. Ett utmärkt val!

Så är vi då inne i den där säsongen igen. Den ständigt återkommande, efterlängtade och överskuggandes allt. De flesta jublar och några stycken sticker ut genom att vara motvals. Så är det ju med alla populära företeelser. Några vill utmärka sig genom att säga nej.

Jag minns en akvarellmålare som för ett par år sedan sa till mig att Lars Lerin var det mest överskattade som Sverige någonsin skakat fram.

Nu är vi alla på spåret igen. Hela Sverige lär sig nya saker och lite göteborskt ordvrängeri på köpet. Fast det är nog inte många utanför 031-området som hänger hela vägen. Man reser sig och ropar högt åt sina tiopoängare, och är mer än nöjd med åtta. När de tävlande skämmer ut sig med bristande allmänbildning, sträcker vi på oss i fredagssoffan.

Och ibland blir man nyfiken. Balaklava, den vet jag hur den ser ut. Men särskilt påläst om dess historia var jag inte. Rånarluvor, vinteridrottare med moln av andedräkt kring sig, F1-förare med huvor som skyddar mot värme, ja till och med mot eld, coola motorcyklister som utmanar vinterkyla, alla dessa varianter har jag sett. Men kriget på Krim och slaget vid Balaklava, där fick jag krypa till korset. Eller ja, till Wikipedia. (Ni sponsrar väl stiftelsen!)

På dagen 102 år före min födelse utkämpades rånarluvans slag. Det enda minnesvärde blev tyghuvorna som britterna bar i skydd mot kyla. Okej, filmen ”De tappra sex hundra” spelade in lite kulor, men personligen lägger jag helst historier om manliga misstag som kostar massor av liv i krig åt sidan.

Det dröjde till 1881 innan uttrycket ”Balaklava helmet” dök upp. Jag är övertygad om att vare sig Gucci eller Calvin Klein betalar royalties för upphovsmannarätten till plagget de kopierat. Jag funderade ett kort tag på varför så många i våra dagar vill dölja hela eller delar av ansiktet i en modeaccessoar. Sedan funderade jag inte mer på det.

Istället kom bilden av tjejerna i Pussy Riot upp på näthinnan och jag tänkte på dem och masker som förenar. Konstnärskollektivet som utmanade Putin så att marken skalv under honom. Till och med den ryskortodoxa kyrkan gungade till. En del av gruppen kunde fly och fick asyl i Sverige. Kan det ske i SDs Sverige?

Däremot tänkte jag inte på Cardigans. Men bland det som Krim-kriget lämnat efter sig finns även den stickade kofta med knäppning som bars av Lord Cardigan. Den känner vi till, tröjan alltså. Historien om hur plagget skapades, såg ut från början och sedan utvecklades, kan fylla en film eller en TV-serie på tolv avsnitt.

Lord Raglan fanns inte att finna i min minnesbank. Krim-kriget en gång till. En raglan var först en rock med en skärning som dolde att lorden amputerat ena armen. Pimpinett alltså! Idag skärs en raglanärm från axeln och sys samman med livet med en diagonal söm. (Wikipedia) Så det så!

Ta på er ordentligt! Uppdatera, i dessa dagar av decemberköld, era garderober med gammal militär rekvisita i modern tappning och toppa det med Wellingtons stövlar.

Glöm inte era broddar när ni tar er genom vinterlandskapet mot årets julfredagspilsner!

Jag känner mig lite nördig.

 Varför skriver man, varför läser man? Jag funderar på värdet av att kunna kommunicera. Ett par författare och skribenter har på senare tid skrivit om underbara chat-förbindelser som havererat vid det fysiska mötet. Skriva och läsa, eller tala och lyssna, hur stor betydelse har formen för utbytet mellan oss.

 Nyligen var det novemberlov i den svenska skolan. Jag verkar vara den ende som kallar ledigheten så, numer. För hundra år sedan var det skördelov under hösten, eller ibland specifikt potatislov. Barn var arbetskraft. Det har kallats höstlov och allhelgonalov, men för några år sedan förslogs benämningen läslov på Bokmässan i Göteborg. Det gick så långt att regeringen beslöt att använda begreppet läslov och anslog pengar till aktiviteter som får fler att läsa och att de som läser tar sig an fler böcker.

Den största insatsen för läsandet i Sverige sedan boktryckarkonsten, har gjorts av David Lagercrantz och hans bok ”Jag är Zlatan.”

 Vad är det som för några är så magiskt med skönlitterära böcker? Hur kan man låta sig förledas av en text som är påhittad av en person man inte känner? Bli emotionell, upphetsad, ledsen, le, vara vördnadsfull, resa sig upp och bli förbannad. Vad ska man egentligen ha berättelser till?

 Evidens är ett nytt popord. Men att gestalta en verklighet, min tolkning av verkligheten, är det något som kan röra både dig och mig? Nej, anekdoter hör inte hemma i vetenskapen och en författares godtyckliga uppfattningar kan inte mätas med sanningarna från forskningen.

 Mycket som publiceras idag är av biografisk eller dokumentär natur. Författare berättar om sitt liv eller någon annans liv. De beskriver det som har hänt. Och så blir det andra böcker också, om matlagning, träning, aktieaffärer, krig och trädgårdsskötsel.

”Men vad menar du? Ska du inte skriva om något, något riktigt?”

 Det är den vanligaste kommentaren jag fått till min ambition att skriva och bli publicerad!

Skönlitteraturen berättar en historia som inte är sann, en uppdiktad beskrivning rörande något. Ett försök till gestaltning som kanske får läsarna ska tänka till.

En av mina författarkompisar bjöd in mig till ett event som handlade om slaveriet. Där talade bland annat Rosanna, en peruansk författare, om sitt modersmål, spanska, erövrarnas språk. Hennes föräldrar talade quechua i sina familjer, men i hennes eget hem talades inget annat än spanska. Hon och hennes syskon skulle studera, då dög bara det språket. Sedan fick hon lära sig nästa förtryckares språk, engelska. Nu kämpar hon med svenska. Att lära sig sin mormors språk får anstå.

 Slaveriet i Sverige avskaffades 1335 av kung Magnus Eriksson. Men slavhandel var en stor verksamhet på den svenska kolonin St Barthélemy. Där förbjöds slavhandel den 9 oktober 1847 av Oscar I.

 Rosanna är överraskad av att hennes vänsterintellektuella bekanta i Sverige förknippar den 9 oktober med Che Guevaras dödsdag och inget annat.

Hur denna anekdot ska få er att tänka på pilsner, fredagspilsner, blir hemläxan. På fredag tar jag gärna emot era förslag till en litterär brygga mellan dessa två ämnen.