Min blogg

Men,

I dessa dagar med sprickande bubblor och fallande kurser kan man fundera lite över våra begrepp och hur de förändras med omständigheterna. Det är också viktigt att tänka på vad vi egentligen menar innerst inne, när vi slänger oss med vissa benämningar.

Före den 6 mars 2000 hade begreppet ”IT-entreprenör” en viss klang. Det låg mycket av framtid, ekonomisk utveckling och överdriven personlig förmögenhet i den termen. Efter den 6 mars 2000 förändrades klangen, för att idag mera betyda ”looser”. För de av er som inte hänger med i de inre svängarna kan jag meddela att den 6 mars 2000 var det senaste datumet för ATH på Stockholmsbörsen. ATH utläses ”All Time High” och betyder att det var det senaste tillfället när alla börsmäklare var riktigt höga samtidigt.

Tänk så det kan bli. Själv är jag mest sur för att jag inte levde upp till mina egna paroller om aktiehandel och skomakare som skall bliva vid sin läst. Därför sitter jag på en hög Teliaaktier, som med en till visshet gränsande sannolikhet kommer att mögla i någon gammal dator utan att ge någon avkastning, vare sig av ekonomisk art eller av ansvariga ministrar.

Om jag sedan säger ”EU-byråkrat” då dras era slemhinnor samman som om jag sprejat er med vinäger. Dessa överbetalda, högfärdiga och ryggradslösa gråzonsmänniskor som utan skrupler slösar bort våra pengar på meningslösa och ibland obefintliga projekt. Var det så det skulle gå med fredsprojektet EU? EU skall förhindra krig mellan medlemsstaterna, men ingen sa något om kriget mellan medborgarna och den ogenomträngliga byråkratin!

Andra begrepp som ni alla har reflexmässiga förhållanden till är ”tysk turist”, ”norrman” och ”dörrvakt”. Reflektera något över detta medan jag drar till med ”AIKare”. Anstränger ni er att summera innebörden av de tre första begreppen, så kommer ni i närheten av den fotbollskunniga delen av mänsklighetens uppfattning om idrottskulturella attribut med ursprung i Solna.

Kul, inte sant? Att få le åt våra ofarliga fördomar och förutfattade meningar. Vi, de demokratiska värdenas främsta försvarare och förespråkare. Och hur reagerar vi inför begreppet ”invandrarkille”? Hur många av oss tänker på en duktig, studiemotiverad och målmedveten representant för vår framtid? Eller varför inte ”muslimsk man”. Ni vet en sådan som sätter sina barn i främsta rummet, som älskar sin fru och som med en aldrig sinande entusiasm sliter för att dra ihop till en bättre framtid för familjen, än den som han själv upplevde som barn. Och om jag säger ”afrikansk ledare”, hur många ser då framför sig en överviktig, motbjudande och korrumperad äldre svart man som just dör i hjärtattack med minst två alltför unga afrikanskor samt en tom Viagraförpackning vid sin sida? Hur står det till med era förutfattade meningar egentligen, bra eller dåligt??

Själv fick jag igår en (troligen) självbiografisk betraktelse med e-post från en blondin. Den beskriver en annan blondins mödor vid isfiske och förklarar varför skomakarens barn äter gammalt bröd, samtidigt som den med oemotsäglig självinsikt visar att vi i vår analys av vissa benämningar, till exempel ”blondin”, trots allt, alltid har rätt!

Häggan lynchas av blondiner från kl 17.00 på restaurang 1252, Linnégatan 52

Ps
Bara för att skaka om er uppfattning om er själva och era potentiella rasistiska åsikter så vill jag berätta följande:

Nigerias förre president, Sani Abacha, dog faktiskt under svårt komprometterande förhållanden, tillsammans med tre unga damer. Och enligt vanligtvis välunderrättade källor så fanns Viagra med i bilden.

Jag skäller på mina barn! Det gör mig inte särskilt unik. De får skäll för lite av varje. Mest för att de gör något som de inte skall och för att de inte gör något som jag anser att de skall göra. Mycket handlar om datorer och TV-spel av olika slag. För mycket tid till datorspel och Nintendo, men för lite tid till skolans läxor, att städa rummet, att öva på spelläxan och till att läsa Strindberg. På något sätt måste man få de nya generationerna att på ett naturligt sätt ta till sig de äldres erfarenheter, annars går det givetvis åt skogen. Jag menar att Strindberg läser väl alla!

Och vi måste alla ställa upp på att våra tillrättavisningar är vällovliga, nödvändiga och har en uteslutande positiv grundton. De skapar ju en så god stämning mellan generationerna. Minns ni själva hur trevligt det var i er barndom när era föräldrar tillrättavisade er? Och tänk så mycket bättre individer ni har blivit på grund av just det stödet. Lite ”Röda rummet” har väl aldrig skadat någon.

Problemet kanske ligger kanske i att vi strävar efter att lära våra barn Luthersk ärlighet istället för Brysselsk smidighet. Det senare innebär att man syns göra något som man inte gör. Man gör således det man skall när någon ser på och kan kolla och sedan gör man det man vill när situationen så tillåter. Men det är nog lite magstarkt för de flesta av oss att lära barnen hur det är, istället för hur det förväntas vara enligt traditionen. Det vill säga skola in dem i grottekvarnen från början och lära dem lismandets taktik.

Men varför skäller jag då på mina barn, egentligen. Jo, jag skäller på dem för att de spelar för mycket dataspel. På samma sätt som mina föräldrar skällde på mig för att jag läste för mycket serietidningar. Och mina mor- och farföräldrar skällde på mina föräldrar för att de lyssnade på amerikansk jazzmusik. Generationen innan skällde för att ungdomarna gick på bio. Vad tidigare generationer skällde på vet jag inte, men jag vet att de skällde. Och alla hade det gemensamt att de skällde för att ungdomarna gjorde något som de äldre inte förstod vitsen med. Redan de gamla grekerna hävdade då och då att just de måste vara den sista civiliserade generationen med tanke på ungdomens brist på respekt för de äldre och deras förmodade visdom.

”I do on to them like they did on to me”, en evigt malande maskin för mänsklig manipulation.

Det var bättre förr! Men det blir aldrig som det var förr och det blev det inte då heller! Och glöm för allt i världen inte att Arvid Falk (Röda rummet) till slut gjorde, om inte uppror mot, så i alla fall en ståtlig sorti från systemet som hotade att bryta ner honom och hans ambitioner. Det gör våra barn också till slut, sorti alltså. Troligen visare än sina föregångare, men med vilka minnen och uppfattningar om den tid som flytt.

Så se till så att era barn inte läser Strindberg, de kan bli revolutionärer!

Kanske får jag skäll av er för bytet av lokal, men generationsproblemen diskuteras på Karlssons Garage, Linnégatan 54 från 17.00 i morgon fredag.

Efter att ha tillbringat jul och nyårshelgerna så långt från svenska traditioner som man kan komma, slås man av det djup varmed dessa traditioner är förankrade. Och då inte bara i dem som stannar hemma utan även hos dem som med viss förljugenhet säger sig resa bort för att slippa firandet.

Låt oss i vederbörlig ordning lyfta ett exempel ur sitt sammanhang.

Lutfisk! Det snackades mycket lutfisk i Belize. Belize är ett litet land mellan Guatemala och Honduras som är mest känt för att husera världens näst största barriärrev, ”La Isla Bonita” och ett antal banker som inte ställer närgångna frågor. Där tillbringade familjen nyss nämnda helger och där finns ingen lutfisk. Det finns inte ens något som liknar lutfisk. I Belize torkar inte ens tvätten, än mindre taskigt spilad långa.

Vad är då lutfisk? Jo, lutfisk är en förlegad konserveringsmetod upphöjd till kultur! I tider då inga frysboxar fanns behövdes ändå mat för att man skulle överleva. Då uppfanns ett antal sätt att förvara livsmedel över längre tidsperioder. Detta gjordes av strikta överlevnadsskäl och hade inget med kulinariska sinnen att göra. Låt oss vara eniga i detta och konstatera att ingen av kvinna född kan uppskatta lutfisk, lika lite som man kan uppskatta surströmming. Ingen av dessa konserveringsmetoder kan ha varit uppskattad för något annat än att det gav familjens alla medlemmar en chans att överleva vintern.

I någon överilad, nationalistisk och traditionsbärande process för konserveringsmetoders bevarande, hamnade dessa bland läckerheter i stället för på soptippen.

Man måste inte bevara allt! Det finns personer som motsätter sig implantat av hörselhjälpmedel direkt kopplade till hörselnerver och som förmedlar ljud till helt döva personer. Detta för att kulturen kring dövas språk och uttryckssätt skulle försvinna. Bland det dummaste jag hört.

Åter till lutfisken. Låt oss samlas i ett korståg mot dessa förlegade konserveringsmetoder som upphöjts till kultur av självhävdelsestinna personer utan tanke på vare sig närstående individer, alltså personer som står strax bredvid, eller smaklökar.

Bort med lutfisk, surströmming och starköl!

Starköl benämndes förr ”Exportöl” och hade en förhöjd alkoholhalt för att hålla sig färskt längre, så att det kunde skeppas till avlägsna destinationer, alltså en konserveringsmetod. Eftersom starköl inte är särskilt gott och starkare öl smakar ännu värre, så har vi alltså en konserveringsmetod som anammats som kultur bland alkoholromantiker. Fråga Styggen om skillnaden i fyllefaktor mellan maltwhiskey och ”Superstarkaölet” om ni undrar.

Om detta må ni berätta, alltså om det som ni varit med om, inte nödvändigtvis om lutfisk. Berättas görs det på fredag på restaurang Bitter från kl 17.00.

En klassisk fråga i många sammanhang är om storleken spelar någon roll. Ett lika klassiskt svar är att storleken, i de flesta fall, inte spelar någon större roll. Av olika skäl ställde jag nyligen denna klassiska fråga till några kvinnliga vänner och kollegor. Jag fick då till min förvåning svaret att bara en man skulle säga att storleken inte spelar någon roll.

Detta gav givetvis min forskarsjäl något att bita i. Ett sådant påstående kunde inte få stå oemotsagt. Big is great? (Det engelska språket är som ni vet större än det svenska och detta lilla exempel ger vid handen att storleken spelar roll. Den som inte tror mig kan ju prestera en lika snärtig formulering på svenska)

Ett snabbt funnet undantag rör bilindustrin. Sålunda är Ferrari något sexigare än Volvo. Och Volvo / Ford är trots allt marginellt större än Ferrari räknat i omsättning. Men är en Ferrari verkligen bättre än en Volvo? Min polare Pär har en Ferrari i garaget, som 51 av årets 52 veckor står parkerad under ett grönt täcke med ett hästemblem på. Min polare Peder har köpt en portabel musiklyssnarenhet med klimatanläggning och med ett Volvoemblem på, (ett sånt ljud!!) som trots eller tack vare fyra hjul och en ratt, varje dag kan transportera honom, hans sambo och två bonusbarn till arbeten och diverse aktiviteter. Min blygsel förhindrar mig att explicit jämföra storleken hos dessa herrars egon och eventuellt hängande bihang och den potentiella inverkan som varumärket på deras respektive bilars huvar kan ha. (På vad?)

Så därför gjorde jag det som man måste. Jag genomförde en oberoende studie av storlekens betydelse. Till min outsägliga förvåning fann jag att det oemotsägligt är så att storleken spelar roll och att ju större dess bättre! Någon övre gräns för denna storlek har jag ännu inte funnit. Mitt knivskarpa intellekt förutsäger dock att en sådan övre gräns finns! Jag är givetvis oerhört intresserad av, alla av er gjorda, observationer i gränstrakterna för storleken.

Sålunda ger ökad storlek ett omedelbart större förtroende och givna förutsättningar för fortsatt penetration. Storleken inbjuder också till tidsmässigt längre excesser medan de små avfärdas efter en ytlig betraktelse. Vidare ger storleken en påtaglig acceptans vad det gäller mottagandet av omfångsrika objekt. Större blir alltså intressantare och gör mottagaren mer mottaglig.

Jag har som ni alla förstått läst tabloidupplagan av Svenska Dagbladet. Jag hoppas att ni i vårt nymoralistiska land inte trodde något annat. Jag känner inget omedelbart förtroende för det som Jan Guillou så ofta som möjligt kallar ”Sveriges malligaste morgontidning” (DN). Inte heller har jag en odelad tillit till den lokala blaska som jag så ofta som möjligt benämner ”Hjörnes Magasin” (GP). Trots dessa större (?) drakars tillkortakommanden, dömer jag ut Svenskan för att den helt enkelt är för liten. Förtroendet sitter definitivt i storleken. Men detta har givetvis den visa, det vill säga den kvinnliga, delen av mänskligheten känt till sedan länge.

Storlekens betydelse avhandlas vidare på restaurang Bitter i morgon från kl 17.00.
Ps. Eventuella uteblivanden åberopandes stundande storhelgers inflytande negligeras obönhörligen. Lite koll på agendan får man trots allt kräva av Sveriges hopp och framtid. Personligen kommer jag att hävda att större är bättre och därför inta min fredagspilsner vid mellanlandning i Houston, Texas. Där slår man inte bara världsrekord i antalet avrättningar av förståndshandikappade utan också i antalet fullkomligt imbecilla innehavare till ämbetet för handhavandet av verktygen för världens undergång. Skål!

Nu närmar vi oss konsumtionens högtid framför alla andra. Julen smyger sig inte direkt på oss, utan julmust och adventskalendrar kastar sig som hungriga vargar efter våra stackars plånböcker. Man vänder och vrider på sin ekonomiska status för att fastställa hur mycket svärmor är värd att investera i i år. Kanske kan man använda lite av informationen man tog fram när man nyligen skulle lägga en skärv av sin inkomst i Padgrotskys apors händer?

Enligt skattemyndigheten är jag att betrakta som miljonär. Detta är en kostym som jag ogärna ikläder mig. Begreppet ”miljonär” har en klang som inte riktigt passar när man ser på vår Volvo, vårt påvra hem, min något beiga garderob och vårt husdjur i form av ett marsvin. Dessutom är tre barn allt annat än inkomstbefrämjande företeelser.

Hur skall man då bli miljonär på riktigt? I Sverige räcker, som ni alla vet, arbete inte till för att uppnå denna ekonomiska status. Lotto, idrottskarriär eller infantila spelprogram i TV godkänns av den tysta majoriteten som inkomstkälla. Men nu skådas en ny möjlighet i periferin. Den störste av samtida svenska uppfinnare, Håkan Lans, trakasseras av amerikanska datorföretags advokater, vilket har lett till att svenska dotterbolag till de stora drakarna upplever direkta försäljningssvackor. Svenskar ställer upp för en svensk! Allt enligt Ny Teknik. Äntligen en möjlighet för oss med universitetsstudier bakom oss och alla våra ändlösa timmar, dagar och veckor vid böcker med innehåll som sedan länge passerat bäst-före-datum.

Alltså, kom på något och bli uppfinnare! Men vad för något? Något med IT i förstås. Och det skall vara något nytt. Inte något gammalt i ny kostym. Utan något nytt med den nya tekniken. Det är först då som det klirrar rejält i kassan. Några exempel på sånt som var fel men blev rätt.

Alexander Graham Bell, vad uppfann han? Telefonen! Ja, den kallas så, men vad var det för något han uppfann? Vad var hans marknad? Ingen som vet? Bell uppfann ett hjälpmedel för döva. Hans marknad var teatrar och operahus som med hans uppfinning skulle underlätta njutandet av föreställningar för hörselskadade. Inget snack om kommunikation över några större avstånd där inte! Andra gubbar hade de tankarna

Edison uppfann bland annat fonografen, men han missade tåget, perrongen och hela spårsystemet vad det gäller det där med musik. Varför då? Edison uppfann en diktafon, det var hans grej. Helt andra personer med annan begåvning fattade galloppen med musikindustrin.

Marconi uppfann radion. (Fram till Sovjetunionens fall ansågs där att en ryss stått för denna uppfinning.) Men Marconi var liksom sina kollegor begränsad i sin uppfattning om vidden av sin uppfinning. Han uppfann en nödsändare för fartyg, alltså ett sätt att skicka signaler från båtar till lyssnarstationer i land. Inte mycket masskommunikation med reklam och dunkadunka sålunda.

Ta nu och sätt er ner och kom på något och det skall vara något som ingen annan kommit på! Det kan väl ändå inte vara så svårt. Måla era idéer i nya färger och försök att beskriva en traktor för en bonde på 1700-talet. Hästspring utan häst? Tänk på att vi andra inte heller begriper vad det är du pratar om.
Lite pilsner hjälper alltid till om kreativiteten brister och pilsnern intas på restaurang Bitter från kl 17.00 på fredag.

Inte mera sånt tjat nu!
Jo, bara lite. Det har varit mycket snack om kvinnans ställning i vårt samhälle på senare tid. Mest tack vara en välkänd pilsnerdrickarförening på en välkänd teknisk högskola och skolans problem med en felfokuserad rektor.
Det måste finnas viktigare saker för honom att göra och bättre sätt att sköta problem, än att presentera dem i pressen.

Men, jag har den senaste tiden med oroväckande frekvens mött många män och förvånansvärt många kvinnor som inte tycker att det här är något att snacka om, vi är ju jämlika nu. Men ursäkta meej! Försök att använda huvudet till något annat än att ha hår på!

Låt oss stjäla en metafor. Tänk er en värld där ojämlikheten baseras längd i stället för kön. Det vill säga en värld där alla makthavare är under 155 cm och de mäktigaste sällan är längre än 150 cm. Och så inser de korta människorna att detta är en orättvis värld och att vissa korrigeringar måste göras.

Först så försöker de korta att lära de långa att agera som korta människor.
De bör böja sig ner när de passerar en dörr eller vika sig dubbla för att kunna sitta i de låga möblerna i konferensrummet.

Andra korta människor försöker att göra världen mer passande för långa människor. De bygger dörrar på baksidan av husen som är 180 cm höga eller köper större möbler åt de långa så att de inte slår knäna i borden.

Ett tredje sätt är poängtera de långas speciella egenskaper. Långa människor syns bra i stora folksamlingar och de kan nå saker på höga hyllor. Låt oss erkänna och hylla dessa egenskaper och använda dem väl. Och så skapar de korta människorna jämlikhet genom att ge de långa människorna jobb där deras längd är en fördel eller så utvecklar man varumärken som riktar sig mot långa personer.

Dessa tre metoder har alla använts i våra jämlikhetssträvanden, men de räcker liksom inte. Många kvinnliga tjänstemän spelar hyfsad golf numer och några badar till och med bastu, men inte får de en bättre position för det.

Att anpassa en ojämlik värld genom positiv särbehandling eller med speciella program, kan liknas vid att ge kvinnor styltor på ett ojämnt underlag istället för att jämna ut det. Mentorprogram ger kanske kvinnor möjlighet att träffa de rätta personerna i hierarkierna, men det ger dem inte tillträde till de informella nätverken som verkligen styr. Många av er känner till de 15 medelålders män (jag är en av dem) som för några veckor sedan umgicks i en genuint mannlig miljö fiskandes hummer. (Fiskekungar?) (Internt skämt!). Även detta är en del av det patriarkala systemet.

Den tredje möjligheten hyllar kvinnor för att de klarar av att hålla ihop teamet med sin sociala kompetens. Dessa mjuka kvinnliga kompetenser!

Drar jag då upp detta som presumtiv rödstrumpe (maskulin form av rödstrumpa)? Nej jag tänker i strikt marknadsekonomiska termer. Vi står inför en stor kompetens- och kapacitetsbrist inom svenskt näringsliv. Om jag skall få ut någon pension om x antal år och mina barn skall få rimliga levnadsförhållanden så krävs det fortsatt tillväxt. Kapacitets- och kompetensresurser finns på två håll, nära oss. Förutom Mohammed och Mustafa och alla deras kusiner, som vi förhoppningsvis kan lura hit, så är kvinnorna den återstående resursen att kultivera. Vårt manliga kapacitetstak har vi nått sedan länge.

Men vi män är bra på att dricka pilsner.
Detta pratas det om på restaurang Bitter i morgon från kl 17.00, samtidigt som det dricks pilsner och ett och annat glas vin, företrädesvis rött.

Vem är släkt med vem och vem känner man?

Har ni tänkt på att Bill Clinton bara är sex handskakningar ifrån er. Det vill säga att statistiskt sätt så räcker det med att känna sex personer som inte känner varandra, så känner du någon som känner Amerikas president. Inte riktigt så kanske, men nästan.

Lite besvärligare blir detta om vi adderar lite språkmissbruk. Då talar vi nämligen inte längre om sex handskakningar utan istället om sexhandskakningar med Amerikas president! Känt nöje bland yngre amerikanskor. Hur gick nu detta till? Problemet är känt som särskrivningar, något som blir mycket märkbart i det svenska språket, men som inte är fullt så påtagligt i till exempel engelskan. Håller ni med om att det är en väsentlig skillnad på en röd hårig kvinna och en rödhårig kvinna. De av er som inte gör det kan alltså utan vidare förväxla Gudrun Schyman med Nicole Kidman. Det misstaget skulle jag inte vilja göra.

Särskrivningar kan också locka till goda skratt. Häromdagen bevistade min vän och kollega Flottören, en inte fullt så lyckad demonstration av ett datorprogram. Vad leverantören än tryckte på för knappar så kom det upp olika tekniska felmeddelanden. Till slut bröt Flottören samman när skärmen visade ”fel meddelande”.

Åter till dagens ämne. Det gäller främst att hålla reda på vem man är släkt med. De man känner har man vanligtvis lite bättre koll på. Om man sedan som jag, med hyfsat hög svansföring, hävdar att släktingar det är blaha blaha, då kan man åka dit rejält. Till exempel så har ett viktigt kundämne för oss precis bytt IT-chef. Det visar sig då att den nye IT-chefen är min frus syssling. Och har jag gått på några av svärmors kusinträffar fast jag varit bjuden? Nej då. Undrar vad jag får för betyg av chefen för den kundvården.

Men vad värre är, är följande. Vet ni varför jag gör mig så bra på bild? Vet ni varför jag har ett så smittande skratt och tilltalande leende? Vet ni varför jag har ett så obesvärat förhållande till golf och en perfekt och naturlig sving. Inte det! Jag fick i veckan reda på att jag är syssling med Helene Alfredsson, svenskt golfproffs av det ytterst framgångsrika slaget. Och som jag utnyttjat det!
Vem är du släkt med? Detta avhandlas på restaurang Bitter på fredag från kl 17.00.

Vad är det för fel på mig?

Unge Borrling har köpt en Direktörsmercedes, min granne Pär har en Ferrari i garaget, två av våra juniora medarbetare på Bosnext har köpt var sin Camaro. Och i måndags eftermiddag fick jag se flera hundra hyfsat normalt funtade svenskar ur samhällets olika elitskikt göra vågen och tjuta extatiskt, bara för att de fick se en Volvo av senaste modell köra fram. Jag suckar. Och vem var det som sa att bensinpriset är för högt?

Och vännen Leif hävdar ännu vid 40 fyllda att det är gôtt att sitta och dra i spaken i bilen när det finns underlättande moderna hjälpmedel. Pubertetsfasoner! Det finns fler av er där ute som förtjänar att omnämnas i denna utgjutelse över dansen kring en modern guldkalv, men antalet bitar som får förorena era nät är begränsade.

En personbil är en komponent i ett system för persontransport från punkt A till punkt B. Det är inte något sexigt. Om du sätter stans snyggaste brud i en Porsche-cab så är hon kanske fortfarande sexig. Men en riktigt sexig kvinna är sexig även i en Volvo. Kolla bara på min fru!

Omgiven av dårar och rådgivare med påtagligt begränsade förmågor står jag där och kämpar mot mina väderkvarnar. Ni är förledda som en gång den gamle kejsaren, han med kläderna ni vet. Men lyssna till den ännu kloke företrädaren för den sorgliga skepnaden.

Se mig som en förebild! Jag har ännu vid snart 44 års ålder ännu inte ägt någon bil. Jag lånar min frus.

Så ta cykeln, men glöm för böveln inte hjälmen!!

Avprickning för fredagspilsner sker utanför restaurang Bitter i morgon fredag från klockan 17.00

Cyklister iförda hjälm har premier att vänta.

Hälsar Don Q

För ett antal år sedan började vi i Sverige att så sakta närma oss våra europeiska systrar och bröder. Vi var mycket duktiga på detta, vilket snabbt ledde till att vi blev det mest europeiskt anpassade landet i Europa.

En sak som var mycket svår att ändra på var det faktum att AB Sverige av tradition från bondesamhället stängde all verksamhet under juli månad. Detta gjorde vi för att kunna vara behjälpliga med skörden. Att de flesta av oss skolkade från skördearbetet under den senare delen av förra seklet, förändrar inte det faktum att grundorsaken till det långa svenska sommarlovet, var behovet av billig barnarbetskraft under högsäsongen inom jordbruket. Hur bra låter det i dagens velour-samhälle, på en skala mellan 1 och 10?

Nåväl, AB Sverige stängde i fyra veckor. Det var inte vidare bra som integrationsgrund. Speciellt inte som de flesta européer har semester i augusti. Sålunda satte vi oss ut att anpassa oss till Europa även i detta avseende. Den fasta semesterperioden började att lösas upp i konturerna. Dock inte hos delar av den offentliga sektorn. Jag kan berätta om sommaren 1993. Då hade jag av någon obskyr anledning som uppgift att ringa till samtliga kommuner i Västsverige. I princip fick jag tag på alla de uppgifter jag sökte. Det trodde ni inte om den svenska ofantliga sektorn. (Det finns lagstiftning som styr detta i Sverige. Samma lagstiftning finns också i till exempel Italien, men där får man inte tag på någon även om det är mars månad. Så olika europeisk man kan vara!)

Idag har integrationen med det europeiska näringslivet nått ganska långt, vilket medför att AB Sverige inte längre stänger under de fyra veckorna i juli. Nu stänger istället AB Sverige i mitten på juni och öppnar butiken fram emot slutet på augusti. Fyra veckor blev på integrationens altare 10 veckor.

Augusti, denna alla konsulters avgrund av låg beläggning har därmed försvunnit. Istället har vi fått september, med motsvarande epitet.

Låtom oss därför samlas för att falskt och i alltför många tonarter besjunga att blommorna redan har blommat klart men att kall pilsner kan ersätta det mesta.

Säsongens sista fredagspilsner dricks på restaurang Bitter på Linnégatan från cirka 17.00.

Det lackar mot jul i!? Vi står inför stora händelser och viktiga beslut, men ett ämne är viktigare än alla andra tillsammans. Skall jag köpa Teliaaktier, har Göran Person för hög lön, skall förlorare tillåtas att spela hockey-VM, vem vinner Sverige över i EM-finalen, vem bröt vad och varför under Göteborgsvarvet? Intet mot den avgörande frågan:

Vad skall vi ha för väder i sommar?

Vilka risker skall man ta? Att värdera risker och riskera värden är något vi gör varje dag. Oftast utan att tänka på vad vi gör och ibland som ett aktivt beslut. Man kan cykla utan hjälm eller man kan välja att köpa aktier i något obskyrt bolag. Och tänk att oftast blir det fel. Man är rädd för att flyga, men åker gärna bil. Man gillar inte genmodifierad mat, men trycker utan tvekan i sina ungar medicin framställd via genmodifiering. Man är rädd för strålningen från en mobiltelefon och kör med dumsnodd, men stoppar själva telefonen i fickan nära något kärt. (damer kan kanske stava lite fel i föregående mening och så blir det roligt för er också).

Men skall man riskera att inte få ta del av oron inför semesterspektaklet.
Nej! Ta inte risken att missa något. Hör, se på och ta del av tugget!! Vem oroar sig för vilken opåverkbar faktor och varför?

Fredagspilsner på restaurang Bitter på Linnégatan. Om någon fixar vädret så har Bitter slagit upp sin uteservering. Och om ingen fixar vädret så har Bitter slagit upp sin uteservering lik förbannat.