Min blogg

Jag är trött på att ha rätt! Man får liksom ingen credit för att ha rätt (Vad gillar Fredrik Lindström den meningen, är det något fel?)

Häromdagen kommenterade mina uttråkade äldre barn Jan Guillous program Arns Rike, som bland annat handlat om påhittet Vikingar i den svenska historien, med: ”Han låter precis som farsan, samma historia om påhitt för att stärka den stukade nationens självkänsla”. Något positivt omdöme om bekräftelsen av faderns idoga tjat i detta ämne gavs inte. Trots att de delgivits denna information vid otaliga tillfällen alltsedan de började läsa historia i skolan.

Eftersom jag inte tagit reda på vad programmet skulle handla om hade jag inte förberett någon kompletterande föreläsning i ämnet och blev rätt platt i soffan. Men hallå, är det så fel att ha rätt?

Inte heller Jan Guillou tillåts att ha rätt. Den yngste sonen kom hem från skolan igår och meddelade triumferande att hans fröken Agneta minsann berättat att det var en kille med det starka namnet Olof Skötkonung som enade och skapade Sverige och inte någon halvfigur som hette Birger.

Och vid närmare eftertanke så är det nog så att man inte skall ha rätt, först. Allt skall vara fel för att sedan bli rätt. Ni vet, A var fel och B var fel men A och B tillsammans, det var rätt.

Gamle Columbus skulle ju åka till Indien men hamnade i Amerika och det var ju fel. Den slarvige Alexander Flemming fick mögel sitt experiment och det skall man ju inte ha. Den gode Charles Goodyear misslyckades rejält när han kokade gummi med svavel. Viagra var från början en biverkan hos en medicin för högt blodtryck och sådana skall man inte ha, biverkningar alltså. Losec skapades i källarkorridorerna eftersom inga chefer trodde på idén. Alexander Graham Bell uppfann ett hjälpmedel för hörselskadade på teatern som ingen ville köpa. Listan på fel som blev rätt blir rätt lång.

Så låt oss satsa på ett säkert fel. Låt oss samlas på en av stans yppersta restauranger för att dricka pilsner. Mycket mer fel än så kan det bara inte bli! Frågan är bara vad det blir som är rätt?

Fredagspilsner ”Hos Pelle” från kl 17.00 på fredag.

På fredag sitter jag och tar en öl i Kapstaden medan Vispen tar sig ett glas i Paris. Traditionen bjuder dock att det är julfredagspilsner för dem som har koll på agendan på fredag. ”Hos Pelle” slår upp sina portar från kl 17.00 och hälsar er alla välkomna. Och traditioner skall man hålla på, eller?

Religionen sägs vara ett opium för folket, men jag tror att traditionen är ett ännu lömskare och mer beroendeframkallande medel, av det enkla skälet att det sällan verkar särskilt lömskt. Om religionen är en åtdragen rem runt en arm och en kanyl i en blodåder, då är traditionen betydligt hemtrevligare, vallmofrö som mals ner i teet eller en söt kakaodryck spetsad med kokain, sådant som ens mormor kunde ha gjort. För oss liksom för de sydostasiatiska vallmoodlarna är traditionen kultur och kulturen leder till rötterna och rötterna är bra. De är obefläckade principer, sådant som ” skall” vara. Det betyder inte att man alltid kan leva efter dem, hålla sig till dem eller utvecklas på det sätt som de kräver, men rötter är rötter och rötter är bra. Leve traditionerna!

Man kommer ingen vart om man säger att även ogräs har rottrådar, eller att det första tecknet på tandlossning är att det finns något ruttet, något degenererat, djupt inne i tandköttet. Rötterna och traditionerna är det som frälser, repen man slänger ut för att rädda folk som håller på att drunkna, för att frälsa deras själar, för att få dem att samlas i oroliga tider.

Och nu skall ni fira jul, en äktsvensk traditionsfylld jul med djupa rötter i traditionerna? Nja, så djupa är de nog inte. Det räcker med att granska mor- och farföräldrarnas första jular för att finna påtagliga skillnader.

Jag tar ledigt!

Men traditionerna är ju viktiga för oss och rötterna ger oss en gemensam plattform att stå på, så att vi vet vilka vi är. Men vem säger att traditionerna och rötterna är bra? Till exempel kvinnlig omskärelse eller att odla opium.

En engelsk god vän sa en gång som svar på traditionernas kvalitet. ”Jag kommer från ett land där det är tradition att koka grönsakerna tills de faller sönder. Det betyder inte att det är en bra idé!”

Så medan jag skall försöka att bocka av och fotografera ”The Big Five” (en bättre och utvecklad tradition jämfört med att skjuta dem) så dväljs ni bland Arne Weise, Tjuren Ferdinand och andra djupa svenska jultraditioner, som får det svenska folket att resa sig som en man inför hotet om deras avskaffande.

Lycka till!

Och likväl är ni välkomna till ”Hos Pelle” från kl 17.00, Julfredagspilsner!

Det händer hemska och avskyvärda saker i vår samtid. Och då talar jag till er förvåning inte om uttråkade överklassyngel med stenkastning och självförhärligande som högsta nöjen.

För historieskrivningens skull kan jag berätta om mitt första möte med den skjutne amatörmartyren Hannes Westberg. Gossen var då cirka åtta år och hade ännu inte tagit till våld för att markera sitt missnöje med rådande omständigheter och befintliga institutioner, men hans förakt för allt som han själv inte bestämt var redan då mycket tydligt. Hannes hade för vana att gena över vår gräsmatta och jag påtalade det olämpliga i detta med tanke på de buskar som han forcerade på vägen. På det gutturala uttryckssätt som är mera vanligt bland tonåringar meddelande Hannes att han på något sätt uppfattat något av det som jag sagt. Det är dock oklart vad han valt att uppfatta och på vilket sätt.

Gossens fader sökte upp mig och frågade på största allvar om detta var ett ärende som jag och Hannes kunde avhandla själva och komma till någon form av uppgörelse kring eller om jag föredrog att han skulle ta en aktiv del i processen. Till Gunnars påtagliga lättnad förklarade jag att Hannes och jag nog skulle fixa detta själva. Att fadern inte själv påtalat det olämpliga i sonens beteende, vilket han var helt införstådd i, är väl i historiens ljus något helt självklart. Måhända hade världen sett annorlunda ut idag om jag valt att tydligare förklara vikten av efterlydnad av lagar för att skydda andras egendom från infantila bärsärkar.

Det är sålunda inte detta som min indignation gäller, inte heller gäller den Hannes och hans kamraters klädsel och utseende i tonåren som stundtals var omöjligt att skilja från det vardagliga utseendet hos den skarpa eliten på den extrema högra kanten, om man inte kom dem väldigt nära och kunde läsa de käcka tillrop som textats lite här och var på de plagg som deras mödrar förgäves vädjade om att få rå om en stund i tvättstugan. Men skrämde tanterna det gjorde de genom sin blotta existens och det förutsätter jag att de uppskattade till fullo.

Allt detta är givetvis petitesser i jämförelse med de kulturmord som, den av marknadsekonomin anfrätta ledningen för Systembolaget, numer genomför i parti såväl som i minut.

Nästa kulturbärare som orättfärdigt offras på försäljningskravens altare är ”Beyas”. Och detta givetvis på helt orättfärdiga grunder. Efter en smärre dipp i försäljningen under våren som helt enkelt berodde på att det inte fanns någon Beyas att sälja, vilket i sin tur berodde på en smärre jäsning i stora Beyastanken i Sundsvall, har Systembolaget lyft bilan över vår ungdoms drömska fluidum.

Upp på barrikaderna! Vi kan inte stillatigande åse detta. Vad skall vi göra? Vad skall vi kasta?
Jo, släng en blick längs Linnégatan och slut upp och ta en fredagspilsner i morgon på restaurang 1252.

Ja, tjejer, kvinnor, femininum eller vad ni nu vill kalla er, hur mår ni? Känner ni er stora och oövervinneliga inom alla områden? I så fall förståligt, då fotboll är det största av allt!

Det svenska fotbollslandslagets insats i VM de gångna veckorna kommer att ha inverkan på alla plan i samhället under en tid. Hur lång tid denna inverkan varar beror inte på damfotbollens attraktionskraft utan på Er förmåga och vilja att utnyttja den.

Någon kanske dristar sig till att utropa ”Vad va’ det ja’ sa'”, ”Tjejer kan” eller ”Dom skall ha lika mycket bonus som herrarna, minst”. Och då får man som vanligt mana till besinning och eftertanke, två påtagliga bristvaror i dagens samhälle.

Det är alltid bättre att vara lite försiktig med att lite på sin intuition jämfört med att förlita sig på förnuft och analys. Ju osäkrare din tillvaro är, ju mer data du har att ta hänsyn till och ju mer exempellösa utmaningar du möter, desto mindre skall man lite till sin instinkt.

Vi vill gärna tro på intuitionens makt. Om inget annat så för att det är romantiskt! Intuitionen höjer affärsvärlden över kalkylark och kvartalsrapporter och gör det liksom till en konstform. Men kanske framförallt för att det förenklar. Vi behöver inte kunna allt det där tråkiga och rationella. Vi bara sluter ögonen slappnar av och låter det magiska flöda. Slutligen så får det oss att känna oss speciella. Vilken idiot som helst kan hålla ordning på siffror, men en sann magkänsla det har bara den yttersta eliten.

Var det då inte kvinnlig fingertoppskänsla som ledde till framgång och silvermedaljer. Knappast, lär din historia och du skall skåda din framtid. Efter 45 minuters total katastrofal utspelning under den första matchen i VM mot USA, gjordes ett byte och in kom Umeås Frida Östberg, resten är som det heter historia.

Efter 10 minuter av andra halvlek hade Frida Östberg plöjt ner ett antal amerikanskor i gräsmattan och plötsligt var det match igen. Den tjejen som enligt egen utsaga var i VM för att se och lära och få så mycket speltid som möjligt, vände allt till Sveriges fördel.

Intuition, sällan. Ett framgångsrikt svenskt landslag har alltid haft ett råskinn på mittfältet. Ove Grahn, Jonas Thern, Stefan Schwartz, Håkan Mild, spelare som alla har det gemensamt att om de spelat i motståndarlaget hade de kallats brutala, nu benämns de istället resoluta.

Så blev den tänkta axeln Jane Törnqvist – Malin Moström – Hanna Ljungberg kompletterad med en grovjobbande jordfräs i världsklass, Frida Östberg och den troligen mest osannolika kvinnliga svenska celebritet vi får skåda, Viktoria Svensson. Jösses, vad häftigt det blev, även om allt redan stod i historieböckerna, för dem som bara iddes läsa dem.

Dags att diskutera historia, vår egen och andras. Fredagspilsner ”Hos Pelle” på fredag från 17.00.
För historiskt sinnade personer meddelas även att den historiske Stefan Werner kommer att övervara denna fredags begivenhet. Vad som gör denne svensk i norsk förskingring till en del av vår historia får ni tänka på till dess.

Jag har befunnit mig i den lilla världen ett tag. Där man anstränger sig och byter ut vitala delar i sin Stiga Kitchen Kompost. Den som min fru fick av mig i 10-årig bröllopspresent. Om ni minns så funderade hon länge på hur hon skulle få in mig i sagda behållare. Hon funderar som tur är ännu.

Det är tryggt och tydligt i den lilla världen. Det var själva kolven som lossat från hävarmen. Det gjorde den på grund av lite rost och en snart 16-årig son som inte vet hur stark han är och som ryckte loss hela härligheten när han proppat den full med halm och annat skräp som husdjur producerar per vecka. Ansenliga mängder blir det.

Först fick jag inte ur kolven ur packningsanordningen. Det visade sig att åt ena hållet hade korrosionen minskat tvärsnittet på fyrkantsprofilen där den löper så pass att min muskelstyrka inte räckte till. Och då är jag ändå ganska stark. Åt andra hållet fastnade spetsen på kolven oturligt i en av de stora krokarna som förankrar komposten vid marken. Jag fick alltså gräva upp hela kompostinnehållet och lyfta kolvspetsen förbi kroken. Men jag fick allt ut den, alldeles själv!

För att inte förstöra komposten lade jag den färdiga kompostjorden för sig och det som håller på att bli jord i en stor plastlåda. Det luktade väldigt mycket och ganska speciellt. Min isländske granne kände dofter som påminde om hemlandet. Det kändes som ett intrång i min lilla värld. Tänk att det kan lukta på samma sätt så långt borta i ett annat land som det gör i min trädgård. Det är så man blir lite skakis, nästan.

Nåväl, med en handslägga och lite karlatag slog jag den nya kolven på plats, förbi den där förträngningen som rosten skapat. Bra karl reder sig själv. Fast jag fuskade lite och sprutade allt in en hel del 5-56 först. Sånt gör jag, för jag klarar av att använda saker som inte kommer från den lilla världen, utan att smittas.

Har det hänt något särskilt utanför min kompost den senaste veckan?
Vi kan väl träffas ”Hos Pelle” på fredag från 17.00 över en riktigt traditionell fredagspilsner och istället för ostron doppa nosen i en äkta svensk kompost!

God höst på er alla vänner.

Vill inledningsvis bara meddela att jag tänker bokföra varje antydan från var och en av er om att det är eller har varit för varmt, för att plocka fram dessa noteringar i slutet på november eller varför inte i mars, och då konfrontera just dig med ditt tidigare uttalande i detta ämne.

Det är och har varit bra väder under sommarsäsongen! Tag tacksamt emot det bonusväder som eventuellt spiller på er en bit in på hösten.

Och nu är det en ny höstsäsong. Glatt ger sig alla i kast med nya utmaningar, nya arbetsuppgifter och gamla surdegar. Våra ungdomar hoppar upp ett snäpp i sina skolkarriärer och några i gänget ger sig i kast med både nya arbetsgivare och nya karriärer.

Vi andra låtsas som om vi tar nya tag, efter att som det heter ”Laddat batterierna” under semestern. Men hur går det egentligen för oss nuförtiden? Man är ju inte 40 längre och han som myntade detta uttryck är förvisso ännu 50, men snubblande nära att inte ens vara det längre. (Grattis föresten)

Idrottsmän och kvinnor som kommer uppåt i karriären talar alltid om att säsongstarten blir tyngre för varje år och hur är det då med oss?

Själv visade jag en hyfsat bedrövlig festkondition vid den säsongstarten i lördags. Eftersom jag skulle spela senare på kvällen, drack jag bara vatten under sittningen. Det gjorde ingenting egentligen, för Styggen satt mitt emot mig och kunde hålla den totala konsumtionen på en anständig nivå. Men att komma i säng kl 04.00 och sedan gå upp 08.00 gav efterverkningar som varade fram till lunch på måndag! Skulle kanske tagit ett par pilsner till?

Det är nog med säsongstarter som med allting annat, det beror på hur gamla vi är, i alla fall enligt Douglas Adams definitioner. (Douglas Adams skrev Liftarens guide till galaxen. En bok som jag läste men inte till fullo uppskattade förrän jag hörde den inläst av Johan Rabeus. Lyssna på den om ni får chansen)

Alltså:
Allt som finns i världen när du föds är normalt, vardagligt och en naturlig del av världen!

Allt som tillkommer mellan det att du är 15 och 35 är nytt och spännande och revolutionerande och går antagligen att göra karriär på!

Allt som dyker upp efter det att du fyllt 35 strider mot hur saker skall fungera!

Det är alltså därför vi stagnerar i vår musiksmak, hävdar att idrotten var bättre tidigare och talar med saknad om Olof Palmes dagar.

Vi orkar helt enkelt inte lära oss några nya namn!

Alltså träffas vi ”Hos Pelle” för fredagspilsner från kl 17.00 på fredag!

Det finns så många nya och riktigt bra grejor som Du kanske inte riktigt behöver. Å andra sidan har vi ett näringsliv som behöver att Du köper det som de erbjuder, annars slutar de berömda hjulen att snurra. För att vi skall få goda tillfällen att köpa det som erbjuds skaffar sig näringslivet goda vänner bland dem som har ett visst avgörande inflytande över dig och som befinner sig längre ut i kedjan från producent till konsument.

Dessa goda vänner försöker påverka dig i större eller mindre grad rörande dina inköp. Förutom dina barn kan detta vara reklammakare och andra informatörer, men det kan också vara läkare som skriver ut medicin till dig och butikschefer på Systembolaget som skriver ut vin till dig.

Skriver ut vin? Ja vet ni inte att läkarkongresser för hjärtspecialister numer har större likheter med en vinmässa än med Läkarstämman. Och bäst för hjärtat är ett glas Cabernet Sauvignon om dagen. Det gäller alltså bara att skaffa stora glas!

När vi rör oss på mogna marknader kan vi nog förutsäga att korruptionsnivån är högre där än på nyare sådana. Jag säger bara Byggsektorn! Anitras Handel ligger i lä.

Det är lite svårare att muta sig fram på marknader som de flesta inte vet att de finns med produkter som vi ännu inte kan stava till. I alla fall inte jag, som till mina barns stora förtret inte ingår i kategorin ”Early adopter”.

Jag har alltid ogillat kombimaskiner. Ni vet kopiatorn som dessutom är fax, skrivare och som kan koka kaffe! Sålunda vill jag ha en bärbar telefon med vilken jag kan nå folk och kan bli nådd av andra. Den får gärna fungera överallt och ha en avstängningsknapp. Jag vill alltså inte prata från en spelkonsol och jag har inga som helst behov av att se dem jag pratar med.

Kameror i mobiltelefoner, ett sånt trams! Hos en större biltillverkare på Hisingen har man på grund av dessa tvingats att införa fotograferingsförbud istället för kameraförbud. Och hur länge dröjer det innan porrindustrin erbjuder dyra kortnummer till betaldamer som snabbt stoppar upp telefonen under kjolen och trycker av? Räddningen för 3G?

Men kanske kan dina barn eller din partner (ständigt denna fördomsfria benämning) muta dig till att köpa ytterligare en ny elektronikpryl åt dem. ” Köp den till mig, den innehåller bland annat en liten GSM-grunka så att Du kan pejla in var jag är”.

Aha, en sån bra idé. Då kan jag i alla fall pejla in var elektronikgrunkan är, alltid något.

Så vad behöver Du egentligen?

Du behöver en pilsner!

Fredagspilsner intages ”Hos Pelle” från kl 17.00 på fredag

Tänk att behöva stå framför mikrofoner och journalister och hela tiden vara tvingad att säga någonting helt annat än det man vill.

Ta Ylva Thörn till exempel. Vadå Ylva, vem är det? Jo ursäkta, hon är ordförande i Kommunal och hon strejkar just nu. Det vill säga det gör hon inte, fast det hade nog varit bra om hon strejkat, eftersom hon valt en tidpunkt för strejk som i konjunkturhänseende är mindre lyckligt vald. Men det var inte detta det skulle handla om.

Ylva säger hela tiden att hennes aktioner inte skall slå mer än nödvändigt mot tredje part. Tredje part det är du och jag. Hur i he…te skall hennes medlemmar strejka utan att skada oss. Hon kan ju bara skada oss eftersom de kommunala arbetsgivarna tjänar mer och mer pengar på hennes strejk. Det är oss hon kan jaga tills vi blir förbannade på henne. Självfallet vill Ylva säga att hennes medlemmar strejkar till sista åldring på hemmet och sista unge på fritids. Revolutioner handlar som sagt om att spilla andras blod.

George W han skulle jaga en skäggig man i Afghanistan och en med mustasch i Irak. Han gjorde det för demokrati och säkerhet. För allas demokrati och säkerhet, inte Allahs. Och han sa att han inte skulle skada några oskyldiga med sina snygga bomber. Sedan försökte han bomba Afghanistan tillbaka till medeltiden med sina stygga bomber. Synd bara att de redan var där! Fast det är klart George W sa en massa sanningar om både korståg och hur man avrättar folk redan innan han drog ut i fält. Och han hade säkert velat säga ännu mer men hans bakåtsträvande PR-konsulter och talskrivare förbjöd honom.

Vad Vijay Singh egentligen skulle vilja säga om Annika Sörenstam förbjuder mitt manschauvinistiska sanna jag mig att offentliggöra i text.

Själv får jag nöja mig med att säga att jag inte mått så bra efter ett Göteborgsvarv sedan 1986, mest beroende på att jag inte sprang i år. Men vänta bara tills nästa år, då ni.
Men vänta inte på fredag. Då ses vi för säsongens kanske sista fredagspilsner ”Hos Pelle”. Slink in från kl 17.00 och diskutera semesterväder och midsommarfirande och andra tunga realiteter.

Så ja, inget gnäll nu! Jag vet att det inte riktigt är rätt fredag för fredagspilsner, men vilken fredag är egentligen fel? Man måste våga sticka ut lite grand och stå på sig även om man riskerar att bli besviken om det råkar gå åt skogen lite grand.

Det är lite säsong för det nu, att våga nu och riskera att bli besviken sedan. Att våga satsa på Beach 2003 eller köpa en halv hyllmeter Jackie Collins/Jan Guillou och stänga dörren och säga ”Vänta bara tills nästa år, då ni”. Eller så ställer man sig på en stol och säger att IFK Göteborg blir svenska mästare i fotboll, i år!

Tänk bara på en sådan sak som att resa. Att planera och fixa innan man far iväg är halva nöjet. Det vill säga att bygga upp förväntningar. Allt man skall få vara med om, allt man skall få se, allt man skall få uppleva och allt som alla andra ivrigt påpekar att man kan råka ut för men som man helst vill slippa. Men tänk om allt skiter sig då. Vågar du inte riskera det så får du nöja dig med fyrans spårvagn till Mölndal.

Eller så köper man en pizzaugn till garaget och hoppas på att elpriset skall gå upp ännu mer så att man ”tjänar” stora summor på energiskatten. Det är vågat, för tänk om det börjar regna och vattenkraftsmagasinen fylls då kan man bli besviken. Man måste våga.

Många av oss har ju vågat skaffa barn och vilka förväntningar har vi inte på dem!

Nej men så du pratar, inte har vi några förväntningar på de små. Det får bli som det blir med det och jag är så lycklig bara för att de finns. Sånt trams! Vi har alla skyhöga förväntningar på ätteläggen men vågar inte torgföra dessa för då vet ju alla andra om man skulle råka bli besviken. Resultatet kan ju visa sig ganska tydligt i barnbranschen. Och dessutom är den sociala statusen hos till exempel ivriga idrottsföräldrar inte så hög just nu.

Men den som inte vågar ta risken att bli besviken, får heller inte njuta av förväntan. Den som inte vågar får finna sig i att leva som en dörrmatta, ett formpressat, maskinansat underlag av kokosfiber eller modern plast. Alltid tryckt mot golvet under de andras fötter som är på väg någonstans.

Till ”Hos Pelle” från kl 17.00 på fredag

En dag som denna, fast solen skiner, har jag svårt att hålla mina tankar borta från ämnet döden. Det är enligt hjärnskrynklare bra att man inte skärmar sig från trauman utan pratar om dem och funderar över dem. Fan trot! Inte mår jag bättre just nu i alla fall.

Då denna bekantskapskrets varit ganska förskonad från annat än dödsfall bland föräldrar, har vi givetvis en brist på erfarenhet runt företeelsen ”död bland jämnåriga”. Karin Öhrmans bortgång för tre veckor sedan gav en snabb återkoppling och vi fick känna på tankar kring vår egen förgänglighet. Jag vill påstå att de flesta darrade till, för kraftiga sinnesrörelser skakar om oss, vare sig vi är förberedda på dem eller ej.

Det är enklare att hantera dödsfall bland människor man inte känner men när döden får ett ansikte blir man oftast berörd. Hans Alfredsson visade en gång på hur vårt engagemang för antalet döda stiger från noll och upp till 100 för att därefter klinga av och åter vara noll när cirka fem miljarder dött.

Eftersom vi i vår kultur lagt döden åt sidan så undrar jag hur det är på andra ställen. Just nu vandrar mina tankar till trakten kring Eufrat och Tigris. Där skall en massa människor dö för att de haft den dåliga smaken att födas i ett geografiskt område med två förbannelser, olja och en gubbe med mustasch. Det är minst en förbannelse för mycket. Jag känner personligen inga irakier så jag har ingen att fråga hur det känns att stå mellan två djävlar och vänta. Och när ni läser detta kan helvetet redan ha brakat löst.

Det berättas om ett samtal mellan Alexander den Store och en tillfångatagen pirat.
”Hur understår du dig att ofreda haven?” frågar Alexander.
”Hur understår du dig att ofreda världen?” svarar piraten. ”Eftersom jag gör det med bara ett litet skepp så kallas jag för tjuv. Du, som gör det med en stor flotta, kallas kejsare.”

Rachel Corrie, vet ni vem det var? Hon är också död och hon blev 23 år gammal innan en av den israeliska arméns schaktmaskin körde över henne häromdagen då hon försökte skydda ett palestinskt bostadshus i Gaza. Rachel var amerikansk medborgare. Jag när en from förhoppning att den amerikanska opinionen skall se vad den israeliska staten gör med palestinierna, när döden där får ett ansikte, ett amerikanskt ansikte.

På väg till månadens fredagspilsner Hos Pelle, från 17.00 på fredag, får du en text att tänka på. Den hjälpte mig när Karin dog, kanske hjälper den dig.

På den andra sidan
Här slutar jag min resa på gränsen till ett annat land
Jag känner mig så trött, så sliten och så nött
men jag ser ljus på flodens andra strand

Där får jag vila, där får jag frid, där får jag glömma min trötta kropp
Dagen syns ej mer, snart går solen ner
men på andra sidan floden går den opp

Kära kamrater; spara era tårar, Ingen gråt, min vän
Det är inte nåt adjö, Det finns inget som kan dö
det är farväl, vi ses snart igen

Så drick ett glas för mig, höj en skål för all vår kärlek
Låt mitt minne så sorglöst förbli
Det är intet ont som sker, Låt livet trösta er
Här på andra sidan floden blir jag fri

Framför mig slutar vägen, Över mörkret går en lysande bro
Jag har varit här förut, jag har kommit hem till slut
här på andra sidan floden får jag ro

Lars Demian från CDn ”Pank” (1990)