Min blogg

Har varit på en liten tur, en liten tur till London. Skulle fira hjärtat, ni vet!

Va’ då ”fira hjärtat”?

Nej, jag skulle inte hissa hjärtat upp eller ner. Jag skulle inte ens lyfta något.

Lyfta?

Vi gjorde inget som hade med kroppsliga attribut att göra. Det närmaste vi kom det var en vandring i Jack the Rippers fotspår och några ingående beskrivningar av hur han hanterade kniven och kvinnokroppar.

Skära?

Hallå! Jag var i London och inte i Thailand med Health Angels. Och jag var på nöjesresa inte för att bygga om, byta ut eller renovera några som helst delar.

ROT-avdrag! I England!? Vad säger facket om det?

Fuckit! Att ni inte skäms? Ungarna var ju med och det var så trevligt. Vi var på British Museum tillsammans och sedan gick vi två på Mama Mia och medan barnen gick på Les Miserables.

Skandal, släppa tonåringar vind för våg i en farlig storstad.

Nu tar vi det riktigt lugnt. Sluta att vända på allt man säger för att avsiktligt missförstå. Ni är ju värre än kitsliga politiker och journalister på Expressen. Eller som Saddam uppträdde under inledningen av rättegången mot honom. När domaren frågade efter hans namn svarade Saddam med att fråga efter vem domaren var och med vilken rätt han ställde frågor till honom. Det blev en månads ajournering av den rättegången.

Efter några dagar med CNN och deras mer än lovligt korkade intervjuare, där allt skall vändas till något som en uppenbart ännu mera korkad publik skall ta till sig i de förutfattade meningarnas väl upplöjda fåror, ställer man sig frågor om journalismens framtid.

Och i ert sällskap måste man ständigt tänka sig för innan man säger något och oftast hjälper inte ens det. För om inte ni tolkar fel så säger jag fel och en ny Zetterlundare hörs eka i den del av universum där dessa samlas.

”Tredje vagnen under hjulet”

Men låt oss försöka med detta budskap.

Fredagspilsner på Lorens Bar på fredag från kl 17.00

Så hamnade man då mitt i händelsernas centrum igen. Den erfarna Göteborgspolisen sprang i vänstervarv runt Försäkringskassan vid Krokslättsfabriker och spärrade av med blåa plastband. Det var ett bombhot sa polismannen till mig. Jag fick inte köra in genom stora porten. Då körde jag runt till entrén på baksidan och där fanns inga poliser. Sålunda kunde jag parkera direkt på andra sidan det blåa plastbandet efter en rundtur på 100 meter. Heja polisen.

Polisen kom med både bombvagn och bombpolis. Bombpolisen var klädd i en heltäckande grön vadderad dräkt som nog motstår en liten smäll. Han såg mest ut som klippt ur Bollibompa. Jag satt och jobbade ca 10 meter ifrån detta och såg allt genom mitt fönster. Polisen utrymde Försäkringskassan men inte vårt hus som ligger mitt emot. Var vi privatanställda inte tillräckligt viktiga?

Nåväl efter en dryg timmes yrande och virrande upptäckte polisen att vårt hus fanns samt att det fanns folk inuti det och vi fick gå ut på gården. Det mest spännande som hände var när en polisman kom gående mot avspärrningen och alla rusade dit för att höra någon stor nyhet. Men han bad bara chefen för lunchrestaurangen om lite vatten till bombpolisen som nu var ganska törstig. Det finns tydligen vissa brister i den tekniska rotelns utrustning.

Och så gick ryktena. Röntgen visade att det var en bomb, den skulle sprängas på plats, etc, etc.

Det var trots allt ganska kul att sitta på gården och följa utvecklingen via webben. Inte många rätt där inte, det var faktisk inte en siffra rätt. Och inte många bokstäver heller.

Rätt var det var fick vi gå in igen.

Sant är till exempel att det inte var något bombhot. En anställd på F-kassan hade hittat ett paket utan avsändare och hon tyckte att hon hörde att det tickade från paketet. Så uppstod bombhotet. När skall folk lära sig att moderna bomber inte tickar! De bygger på digitala ur och när man öppnar lådan börjar en timer att räkna ner på en röd display. Har ni aldrig varit på bio!

I bombpaketet på F-kassan låg deras egna blanketter. Vi funderar på att skicka en faktura på förlorad arbetstid.

Nåväl, på något sätt tickar alla klockor framåt. Äldste sonen fyller 18, frun fyller 50 och jag fyller säckar med trädgårdsavfall som dessutom sticks.

Man borde bli sjuk och låta sig fraktas till Thailand av lille Leif.
Eller så gör man det bästa möjliga av situationen och tar en fredagspilsner på Lorens Bar från kl 17.00.

Livet återvänder så sakta till konungariket Sverige efter en tids svacka. Sommarens inledning med tropisk värme glömdes snabbt till fördel för den senare delens traditionella fukt, temperatur och vind. I landet lagom blir det en genomsnittligt bra sommar.

Tempot här är fortfarande påtagligt lågt på alla plan, från idrott och politik till affärs- och nöjesvärld. Jo det är klart att Kajsa och Carolina försökte fixa till en kickstart på hösten, men sanning att säga så ger förväntade framgångar inte samma utväxling som de som överraskar.

Nu höjer bolåneinstituten räntan, Person vill sänka spritskatten och jag blir klar med renoveringen hemma. Det är oväntade grejer det!

Det är också kul att kommunisterna fortsätter att vittra sönder på grund av invändigt mögel som de vägrar att sanera. Själv undrar jag när miljönissarna skall gå samma öde till mötes, de miljömässiga förutsättningarna finns ju även där. De lider inte av historiska belastningar utan av brist på framsynta idéer och sitt ivriga sökande efter något som de kan hänga upp det desperata suktandet efter makten på. Det senare leder till splittring om man har gemensamma grundläggande värden som man står för. Nu har ju miljönissarna inga sådana, förutom möjligheten att sitta vid Persons bord som för dem är det allena saliggörande.

Det är inte lika kul att mördarsniglarna fortsätter sitt erövringståg i vårt land. Sist slutade jag att räkna när jag dödat 100 stycken i vår lilla trädgård. Och de riktigt bra gifterna får vi inte använda här i Sverige. Vidare stiger elpriset hos oss på grund av koldioxidavgifter i Danmark. De miljöbaserade idiotierna lägger sig som en fuktig trasa över oss.

Hösten ser sålunda redan ganska höstlik ut. Det är inte bara vädret som går i nedan utan också vi och vår omgivning. Det är väl symptomatiskt att folk fyller 50, får allt krassligare föräldrar samt barn som flyttar hemifrån. Om det senare är bra eller dåligt får framtiden utvisa. Vårt allt ivrigare intresse för våra respektive sjukjournaler, symptom och diagnoser blir bara lök på laxen i årstidernas gång. Dessutom är det höjt över alla tvivel att klagan är ett säkert hösttecken!
Ett ännu säkrare tecken på att tiden är den rätta är säsongens första fredagspilsner. Denna intages på Linnéterrassen, före detta Plus (+) från klockan 17.00 på fredag.

Jag känner för att vara i centrum igen och vara det något kretsar kring. Det var ett tag sedan sist. Om man inte står på sig och tar plats så blir man glömd och förpassad till kulisserna. Oavsett vad man presterat så är det den senaste insatsen som räknas. Och allmänhetens och även den trängre kretsens minne är kort, mycket kort.

Därför känner jag en stor lust att bli radikalfeminist. Bara det ordet är suveränt. Inte ens ”könsmaktsordning” kommer upp på ordlistan bredvid detta begrepp. ”Könsmaktsordning” godkänns inte ens av mitt rättstavningsprogram!

Mitt främsta skäl för att bli radikalfeminist är att jag tycker om att befinna mig i genuint humoristiska situationer. Ni vet de situationer där Hans Alfredsson och Robert Gustavsson bara behöver skriva ner precis vad som sagts och återge det, för att få oss att skratta så tårarna sprutar.

Tänk att få stå mitt i smeten där allt man säger bara kan bli fel och företrädarna ändå fortsätter med att prata. Priset tas av ordföranden i ROX som högtidligt lovade att inte tala med svensk press eftersom den konstant missförstod hennes inställning till män, varefter hon tog till orda i radion för att säga att hon minsann inte hade för avsikt att uttala sig i pressen. Wow!

Urskuldandet och förnekandet är kul processer. Tänk att vi fick höra Michael Jackson säga att han inte tänker sova mer med småpojkar eftersom pressen och allmänheten missförstår det. Är den gubben på rätt spår?

Gamle Wallenberg sa att om du kliver i klaveret, stå still. Det låter så illa när man kliver runt i det. Ett råd så gott som något.

Råd måste man också ge till personer och institutioner som är i behov av dem. Även det blir ofta komiskt. Sysselsättningsgraden i Sverige varierar mellan 95% och 75% om du frågar Göran Person respektive Fredrik Reinfeldt. Med den skillnaden kan man konstatera att minst en måste ha fel.

Sysselsättningsgraden var det inget fel hos den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower. Mer känd som Ike och chef för ”Operation Overlord” 1944. Vad var det frågar ni? Det måste vara därför vi firar den svenska nationaldagen den 6 juni, säger jag. I brist på annat.

Nåväl, sagde Eisenhower är den amerikanske president som betytt mest för golfsporten. Det var nämligen det han sysslade med. Under 8 års tid som president spelade han över 800 golfrundor. Det motsvarar cirka två års heltidsarbete. Och han blev inte ens särskilt bra, trots idogt umgänge men Ben Hogan. Och när det gått riktigt dåligt skyddade hans anställda honom från världen eller om det var tvärt om.

Nixon fuskade och Reagan drev med sina medspelare, är inte detta ett spel för Göran Persson?

Men när makten spelar golf dricker vi pilsner. Fredagspilsner från kl 17.00, och denna fredag blir det på Restaurang Linnéterrassen Kör och bar. (Gamla Restaurang Plus)

Det skall vi fira! Så hette ett radioprogram i vår ungdom eller för de lite yngre av oss var det kanske i barndomen. En svensk artist eller kulturpersonlighet satt i en timme varje dag och läste upp firarbrev rörande bemärkelsedagar. Karin Juel hette en av de mest berömda firarvärdarna. Men vem minns henne för detta nu? Programidéen förefaller ganska meningslös idag, men då var det en stor ära att bli omnämnd i media. Det är det som bekant inte idag, då det istället är en livsnödvändighet eller livets absoluta bottenmärke. Personligen tappade jag respekten för att bli omnämnd i radio den veckan 1980 då jag fick fyra önskningar upplästa i Nattönskningen. Att jag hörde på programmet berodde givetvis på att det var tentaperiod vilket man då gärna firade. I alla fall att de tog slut.

Det hamnade lite smolk i firarbägaren härom veckan. Gossen Putin i Moskva bjöd in en hel hoper honoratiores för att celebrera 60-årsdagen av slutet på Andra världskriget. Alla var inte helt nöjda med detta utan påtalade att de bara hoppat ur askan och i elden och ersatt en fem- till sexårig tysk ockupation med en 45-årig rysk dito. Då blev Putin skitsur och det är inte bra när man skall fira. Bland annat nämnde han inte ens Polen i sitt tal. Och då kan det vara på sin plats att påtala att Polen satte upp den fjärde största armén under kriget på de allierades sida, bland annat avsevärt större än den franska. Det kanske man skall fira?

Det gäller också att göra rätt sak på rätt dag. Om man vill fira bör man inte hamna i skuggan av något och på samma sätt så bör man hamna i skuggan av något om man gör något som inte är så bra. För oss är raset av Sandöbron det mest iögonfallande. Arton man dog när den rasade den 31 augusti 1939, men det gjorde inget för Adolf invaderade Polen dagen efter. Vem bryr sig då om 18 byggnadsarbetare?

Vietnameserna har lite koll på detta. De besegrade fransmännen vid Dien Bien Phu den 7 maj, alltså dagen innan årsdagen av krigsslutet i Europa. Sedan intog de Saigon den 30 april 1975. Hade de väntat en dag hade de för evigt hamnat i skuggan av 1 maj. Nu nöjer de sig med skuggan av cortegen.

Själv hade jag det tvivelaktiga nöjet att för några veckor sedan fira ettårsjubileum såsom stående till arbetsmarknadens förfogande. Jag tror personligen inte att Karin Juel tagit med det firarbrevet i sitt program. Man kan inte påstå att champagnen kom fram den dagen. Det gjorde den istället för ett par dagar sedan tack vare ett nytt jobb och tack vara goda vänner som levererade Moeten. (Se detaljer nedan om min nya arbetsgivare)

När detta skrivs har jag arbetat i tre hela dagar såsom anställd. Det är jobbigt. Inte att jobba, utan att ta sig ur alla åtaganden som man lättvindigt iklätt sig under ett år, för att inte tala om hustruns ”Att göra-lista” som löper amok. Finns det någon som har en polsk armé till övers?
Om inte, så dricker vi fredagspilsner på Lorens Bar från kl 17.00 på fredag. Och skulle någon mot förmodan ha ett gäng polacker redo, så dricker vi fredagspilsner på Lorens Bar från kl 17.00 på fredag lik förbannat!

Jag gillar inte schweiziska arméknivar. Jag tycker överhuvudtaget inte om kombimaskiner. De blir aldrig bäst på någonting. Ni vet musikmaskiner med grammofon, radio och bandspelare. Bäst var de som gav störningar i ljudet om man använde två funktioner samtidigt.

Redan för länge sedan kunde man lära sig att om man har behov av någonting till vilket det finns en bra lösning, köp den lösningen! Vill man ha en bra ljudåtergivning från ett inspelat medium köp en grammofon eller om du lever idag, köp en CD-spelare. Till denna köper man några bra tillbehör och vips så har man en musikanläggning för ljudåtergivning. Om radion eller bandspelaren i den gamla kombianläggningen gick sönder, vilket de frekvent gjorde, så stod man där med skägget i brevlådan, näsan mitt i ansiktet och med sin tvättade hals samt en bristfälligt fungerande pryl som man inte kunde bestämma sig för om man skulle slänga eller spara. En liten del fungerade ju trots allt fortfarande. Tänk så bra om man sedan köpte en sådan musikmaskin till och en annan del gick sönder, vilken tur man hade då!

Sedan fick vi möta kopieringsmaskinen som blev kompletterad med faxfunktion, därefter med scannerfunktion för att slutligen även vara bra på att koka kaffe om jag inte missminner mig.

När man inte längre kommer på nya saker försöker man in absurdum kombinera olika befintliga produkter och lanserar dem som nya. Och alla reser sig upp och jublar: ”Oh va’ bra, den ska’ vi ha”. Men ingen jublar särskilt länge. Kommer ni ihåg flygbilen och båttakboxen?

Så låt oss då kalla en spade för en spade och med den leka den mannligaste av lekar, nämligen ”Gräva stor grop”.

Och vad har ni nu i fickan? Är det en telefon? Är det en kamera? Är det en skrivmaskin? Nähä, så det vet du inte. Men det vi med säkerhet vet, är att innan året är slut så har en ny modepryl introducerats som gadget i nya mobifoner. Och var slutar den kapprustningen? Precis, duktigt, rätt svar; Med att någon lanserar en mobiltelefon utan kringsystem och med ett minimalt antal funktioner som man med lätthet kan använda och dessutom behöver, till att tala i telefon med andra personer. Den strippade mobiltelefonen!

Hur vore det om man kombinerade tjänster på samma galna sätt? Inte en professionell kortspelare och en prostituerad som blir en geolog (fråga Hans Alfredsson om svaret). Utan kanske en bartender och brevbärare som förutom att det går att kombinera tidsmässigt, ger en kunnig distribution av alkohol direkt till hemmet samt förmedlande av lämpliga och olämpliga budskap mellan villiga och ovilliga sändare och mottagare i en kontaktsökande miljö. Vad kombinationen snickare och plastikkirurg kan åstadkomma i form av välsvarvade och välhyvlade utensilier vill jag inte ens tänka på. Tänker ni?

Fler förslag?

Delge dem på månadens fredagspilsner på Lorens Bar på fredag från 17.00.

Är det inte härligt med korkade vita män? Kanske är det så att det är härligt med korkade män oavsett hudfärg. I en jämlik framtid kanske det till och med är så att korkade män är lika härliga, inte bara oavsett hudfärg, religion och ekonomisk kapacitet, utan även vad det gäller förmåga.

Som ni alla vet vid det här laget så är amerikaner dåliga på att räkna, framförallt procenträkning är svårt. Cirka 40% av amerikanerna röstar i presidentvalet. Tidigare har ni informerats om att George Ws ekonomiska politik inriktar sig på att ge fördelar för de 10% av befolkningen som är rikast. Detta är jättebra tycker amerikanerna, i alla fall de röstande som ju i majoritet röstar på honom. Det är också så att 20% av befolkningen anser sig tillhöra de rikaste 10% och ytterligare 20% säger sig komma att tillhöra denna ekonomiska elit inom 12 månader. Självklart gillar dessa korkade amerikaner den förda politiken. Och det är främst män som uttalar sig om detta. Om de amerikanska kvinnorna är lika korkade, smarta eller bara dricker kaffe, färgar håret och deltar i omotiverad välgörenhet, förtäljer icke denna historia.

Även Sverige korkade män hava. Ni vet gubbar som inte kan fråga efter vägen, sådana som gör revolution genom att inte ställa undan brickan på McDonalds samt sådana som bara inte kan göra fel. Jag mötte ett riktigt gott exemplar på Billhälls för en tid sedan. Jag och hustrun handlar alltid i var sin kundvagn för att sedan mötas i kassan. Då försvinner ofta hustrun iväg för att på kvinnors sätt shoppa lite till och lämnar mig med två kundvagnar. Man kan ju bara inte stå still i en affär utan att handla. Jag undra hur dessa kvinnor skulle uppträda i en lång kö på Silvan, K-Rauta eller Bauhaus? Eller, jag undrar faktiskt inte för jag vet. Jag har sett dem in action. Vad de kan få med sig!

Nåväl, sagda exemplar av Homosapiens Idiotis stod bakom mig i kön på Billhälls när jag började stapla varor på bandet och hustrun försvann för att bara, ja ni vet. Bakom ryggen på mig flyttade han på min andra kundvagn och ställde sig själv närmast bandet. När jag trevligt leende skulle rätta till detta triviala misstag drabbades världen av syndromet ”Män kan inte göra fel”. Han hade alltså flyttat på en kundvagn under helt fel premisser och sådant gör inte en man. Sålunda ändrar en riktig karl snabbt på premisserna. När jag sträckte mig efter min andra kundvagn och glatt försökte börja plocka varor ur denna, hindrades jag av denne buffel som inför sin kvinna, vilket givetvis kan ha varit hans hustru, hävdade att här fick man faktiskt inte handla i två kundvagnar och hade man gjort det så fick man först stå i kö med den ena och sedan ställa sig sist igen med den andra.

Jösses, ja jag säger bara jösses. Fast jag sa lite till då, medan jag med största varlighet flyttade på exemplaret och hans livsmedel.

Och då utropar många av er att han inte är representativ för svenska män. Men hur är det med kunskaperna i procenträkning då, frågar jag. Det är nämligen så att 80% av alla svenska män som kör bil anser sig tillhöra de 10% av befolkningen som är bäst på att köra bil. Frågetecken säger jag.

Så låt oss samlas på Lorens Bar på fredag från kl 17.00 för lite övningar i procenträkning.

Så har då tidens läkande tand börjat mala ner de värsta taggarna från julhelgens tsunamikatastrof i Sydostasien. Turisterna åker dit igen, antalet döda svenskar verkar hamna strax över 500 vilket är fantastiskt mycket mindre än de 5000 som först befarades och hölls minnesstunder över. 500 är mycket mindre än 5000. Hallå, visst är det så men 500 är fortfarande väldigt många. Cirka lika många svenskar som dog på Estonia och en standardskörd för liemannen i den svenska trafiken på årsbasis.

Till och med gerillan i Aceh, med högkvarter i Stockholm och med cirka 80000 döda i hemlandet, den så kallade GAM-gerillan, har återtagit hög svansföring och kräver att den Indonesiska armén skall lämna området. Det är lite mycket svenskhet över den musens rytande. Vi har nog tyvärr dåligt inflytande över våra invandrare.

Det känns faktiskt väldigt bra att ha sluppit att utsättas för denna veritabla mangling som ni hemmavarande fick utså under ett par veckor. Och det är en tröst att svensk media inte längre skyller tsunamin på Göran Persson och Laila Freivalds.

Dock har flodvågskatastrofen i Sydostasien återigen visat att regeringskansliets handlingsförmåga är otillräcklig. I grunden är problemet att organisationen är uppbyggd för att hantera återkommande vardagshändelser och inte incidenter som sker utomordentligt sällan. Vidare tänker och handlar Göran Persson genomgående utifrån politiska hänsyn, vilket är mycket bra i en repetitiv vardag men förkastligt vid katastrofer av engångskaraktär. Det verkar som om Persson inte förmår agera utan att först löpa igenom alla politiska implikationer hans agerande kan få. Och därmed blir han stående med en fot i luften utan kraft att konstruktivt röra sig och sitt handlande framåt.

Bristen på erfarenhet måste kompenseras med analytisk förmåga och kapacitet. När nu Göran Persson vill bygga upp grupper och organisationer som kan hantera nästa tsunamikatastrof där många svenska drabbas, gör han sig skyldig till samma misstag som många civila och militära ledare före honom, han bygger en beredskap för att klara den förra händelsen och inte nästa!

Problemet med svåra händelser är just att de händer sällan, i princip aldrig är likartade samt att man inte kan bygga en specifik beredskap inför dem. Exempel från Sverige är Palmemordet där inga riktiga poliser fick sköta den känsliga inledningen av utredningen eftersom regeringen inte förstod vad som pågick. När Estonia sjönk var handfallenheten åter det mest tongivande draget i regeringens agerande.

Handfallenhet kan man inte beskylla alla givande företag och personer som skänkt ofantliga summor i katastrofhjälp. Däremot har givarländernas regeringars ursprungligen väl tilltagna utlovade gåvor krympt betänkligt. Vidare skulle de pengar som har samlats in till tsunamikatastrofen och dess över 200000 dödsoffer, räcka till att rädda majoriteten av de två miljoner människor som årligen dör i malaria. Det finns sannerligen en hel del att tänka på om man bara tar sig tid samt har förmågan att göra det!
Tänk på en pilsner på Lorens bar på fredag från kl 17.00. Eller förresten, gör mer än tänk, kom dit!

Den som varit på en resa har alltid något att berätta. Så även jag. Till exempel är jag nästan rörd av omtanken som visats min ringa person och min familj av många av er, men också lite störd över bristen kunskaper i geografi. Sålunda har vi varit på resa i Vietnam och Kambodja vilka inte berörts av katastrofen kring Bengaliska viken. Den viken är en del av den Indiska Oceanen. Vi har befunnit oss vid Siamviken som är en del av Sydkinesiska Havet, som i sin tur är en del av Stilla Havet.

Och den som då hävdar att detta i princip är samma sak bara för att det är ganska långt bort, skall nog akta sig för att kritisera amerikaner när de sätter likhetstecken mellan Schweiz och Sverige, eller som Isac, som vi träffade på en bergstopp i Kambodja, sa i just detta ärende, ” It’s OK, just slap my face, I’m an American”.

Nåväl, låt mig göra några jämförelser mellan Sydostasien och Sverige som för ovanlighetens skull faller ut till vår fördel. Wow, positiva saker om Sverige och svenskarna.

Minns ni kampanjen ”Håll Sverige rent”? Några av er har säkert liksom jag genomfört ”Operation Dagsverke” plockandes skräp utmed vägen. Det fick nog mig att inse det dumma i att slänga ut saker genom bilrutan. Detta gjorde vi alla så sent som på 60-talet och Sverige såg ut därefter. Minns ni det? Vi har ett annorlunda stuk på vår omgivning och vår attityd till nedskräpning idag.

Det har man inte i Vietnam och Kambodja. Man har lärt sig att västerländska turister ställer vissa krav vilket gör att turistanläggningarna alltid är prydliga men man behöver inte gå många meter utanför dessa innan plastpåsar med skräp pryder näst intill varje kvadratmeter. De prioriterar tydligen något annat än att ta ett gemensamt ansvar för sin närmiljö. Som i alla liknande fall är det medelklassens uppfattning som styr. När den fått en kollektiv uppfattning så är det den uppfattningen som gäller och som därmed blir den socialt regerande. Jämför gärna med attityden till alkohol och bilkörning i Sverige. Det är inte socialt acceptabelt hos oss och det är inte heller nedskräpning. För att nå dit i Vietnam krävs först att det kommunistiska oket avlägsnas helt och i Kambodja krävs en tydlig väg bort från att vara ett av de mest korrumperade länderna i världen. Sedan föds en välmående medelklass med en välmående medelklass’ alla värderingar och beteenden. Så rart, inte sant!

De flesta av er har någon form av uppfattning kring trafik och allmänt uppträdande i trafiken. Man kör på höger sida av vägen, man släpper fram de som kommer från höger och man stannar vid rött ljus. Vi har lärt oss att om alla i stort följer samma regler och uppträder följsamt så går det faktiskt fortare framåt jämfört med när alla bara tänker på sig själva och försöker kapa hörn i tid och otid. Ingen av er skulle överleva särskilt länge som annat än gångtrafikant i Saigon. Där gäller djungelns lag i ett tufft kaos!

I Vietnam dör cirka 40 personer per dag i trafiken. Jämfört med antalet innevånare är det på USAs nivå, jämfört med total trafikintensitet är det astronomiska siffror. Vad det gäller uppträdandet i trafiken får tiden utvisa om det är nedärvda brister i självbevarelsedriften, den allmänna fatalismen eller någon ännu okänd koppling till ett medelklassbeteende som påverkar strömmarna av 3.5 miljoner mopeder och små motorcyklar längs Saigons gator.

Sverige är sålunda överlägset vad det gäller miljö- och trafikuppträdande. Dock är det varmare, soligare och billigare där.

Kom till Lorens Bar på Lorensbergsteatern för årets första fredagspilsner på fredag från 17.00 och lär er mer och Vietnam och Kambodja, eller så ställer ni er bara lite längre bort från mig och tjatar som vanligt.

Det lackar!

Som vanligt erbjuds folk med koll på agendan att avnjuta en stillsam och kontemplerande fredagspilsner i trevligt sällskap. Denna tid på året inbjuder ju annars till allmän hysteri, panikångest och skenande ” att-göra-listor”.

Själva slutplanerar jag och hustrun vår traditionella vartannatårsresa som denna gång för oss till Sydostasien, där vi avser att studera dagsläget i Vietnam och Kambodja för att jämföra med de rapporter från området som under 70-, 80- och 90-talen, gav allt annat än samstämmiga bilder av orsaker och verkan.

Men skall ni åka dit? Det är ju farligt där! Man kan bli rånad och annat hemskt! Häromdagen fritogs till exempel 83 prostituerade kvinnor i Kambodja av en organisation som bekämpar kvinnohandel. Dagen efter kom herrarna och tog tillbaka sin egendom utan att polisen kunde eller ville göra något.

Visst, men det kan vara farligt att åka till Mölndal också!

Så har ni tänkt på en sak? Jasså, inte det. Nåväl, men har ni märkt att det håller på och blir farligare här och att erbjudanden om olika säkerhetsprodukter och tjänster ökar? Och har ni märkt att vår vaksamhet mot ett ”Storebrorsamhälle” minskar samtidigt som acceptansen för åtgärder som t ex kameraövervakning och DNA-register ökar? ”Det gör väl inget, det är ju bara brottslingar som behöver oroa sig för sådant”. Visst, eller som George W sa ”Antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna”. Det gäller sålunda att oroa sig för vem som har tolkningsföreträde över hur verktygen skall brukas. Och dessa personer med tolkningsföreträde varierar med tiden. Det vore sålunda klokt att inte förse dem med verktyg som enkelt kan missbrukas.

Det var inte många som protesterade mot Adolfs stora befolkningsundersökning i början av 30-talet där man bland annat måste svara på frågan om religiös tillhörighet.

Kort sagt så befinner vi oss i en tid där brottslighet blir en del av marknadsekonomin. Bekämpandet av och skyddet mot brottslighet omsätter redan idag lika mycket som brottslingarnas direkta handlingar. Och värdet av ”vår” sida av verksamheten ökar. En industri vars förutsättning är brottslighet! Vill denna industris företrädare och dess aktieägare att brottsligheten minskar?

Behöver jag nämna den starkt patriarkala brottsligheten kring prostitution och de till synes oöverstigliga hindren för att minska den verksamheten?

Tänk för en stund tanken att man legaliserar all narkotika och säljer den under Systembolags- eller Apoteksbolagsliknande former med mycket tydliga varningstexter och till priser som snabbt slår ut alla langares förmåga att köpa guldlänkar och BMWs. Man skulle slå ut narkotikabranschen över en natt. Men skulle branschen och dess lobbyister tillåta detta? Knappast. Och vi skulle alla sjunga med i deras kör om skyddet av våra barn och en massa annat. Trots att allt för många barn och ungdomar redan idag blir narkomaner.

Och alkoholister har vi ju också gott om och Absolut Vodka späder på vår statskassa rejält. Så vari ligger skillnaden?

Ja säg det. Invanda kulturmönster kallas supandet på KTH av deras rektor i förra veckan. Något invant kulturmönster vad det gäller narkotikamissbruk känner jag inte till, men jag såg filmen Hair nyss och blev påmind om epokers växlande. Ett annat invant kulturmönster är att i dessa dagar låta sig jagas till allmän hysteri, panikångest och skenande ”att-göra-listor”.

Ta´t lugnt, ta en pilsner!

Men denna gång tar ni er fredagspilsner på ”Lorens Bar” på Lorensbergsteatern, från kl 17.00