Min blogg

Sinamantella, Hwange National Park, Bulawayo, Zimbabwe

Zimbabwe ger ofta intrycket av en värld i förfall. Artefakter från en svunnen tid av rikedom förfaller så sakteliga utan resurserna att underhålla dem. Bördiga fält som en gång odlades, ligger i träda, övervuxna.

Vi spenderade en natt i två chalets i Sinamantella, Hwange National Park. Husen låg på en hög kulle, med en bedövande vacker utsikt över parken nedanför. Männen i sällskapet, dessa fantastiska fyra, upprättade handlingskraftigt en ljugarbänk och spillde öl i strupar i en helig ankomstritual.
Våra chalets gav alla tecken på att en gång i tiden ha varit lyxiga boningar, men tidens tand hade gått hårt fram. Toaletterna gick inte att spola (Jag och Jonte komponerade omedelbart den blivande monsterhiten ”Vi Bygger Bajsberg Baby”), köket var i det närmaste obrukbart och lampor i tak och på väggar lyste blott med sin frånvaro. Rost och smuts kröp fram ur var vrå och områdets restaurang var inget mer än en övergiven ruin.

I parken så var djuren ovanligt få, och vi började ana oråd vad gällde den påstådda populationen, tills familjen i chalet bredvid våra, givetvis kunde visa upp bilder på alla djur i hela jävla Afrika från den dagens safaritur.
Elefanterna vi såg var till en början mycket döda. En hel hög av grå kolosser låg och stilla förmultnade invid ett vattenhål. De hade kommit dit under den senaste torkan och funnit en lergrop istället för det livräddande vattnet de hade förväntat sig. De bråkade där invid undergångens rand, gick ner sig i leran och dog. Det slog mig som något av det mänskligaste jag någonsin hört ett djur göra.
Kort därefter kom regnperioden ikapp oss och savannen förändrades från en gigantisk gulbrun sal, till ett klaustrofobiskt grågrönt kyffe. Sikten var begränsad, men vi hade turen att möta två schakaler, våra första fyrbenta rovdjur.

Vi for vidare, mot rikets andra stad, Bulawayo. Resan drog ut på tiden och vi tuffade in i miljonstaden i skymningen med blott ångor kvar i tanken. Den första bensinstationen vi besökte hade slut på diesel, likaså den andra. Oron började åla sig upp längs med ryggraden. Skulle vi, likt en livstrött grindval, stranda på Bolawayos stränder? Tredje gången gillt visade sig dock gälla och på nästa station var det ingen torsk, bara diesel.
Att navigera miljonstadens förorter efter mörkrets inbrott visade sig lättare sagt än gjort. Beväpnade med två kartor och en beundransvärd tjurskallighet tog sig Simon och Alexandra an uppgiften. Sparsmakad gatubelysning, en skyltning som nästan var i klass med Göteborgs, samt en engagerad kår med baksätesförare försvårade företaget. Jag bidrog med min kreativa ådra när skyltar som var angripna till oigenkännlighet av rost och smuts, behövde tydas.
Så småningom så haltade vi in på Burke’s Paradise. Där bodde bland annat en sydafrikansk tourguide, som jobbade som trapetsartist i Circus Scott på 70-talet. Se där.

Dagtid så var Bulawayo en sprudlande metropol. Runt vackra koloniala byggnader så kokade gatorna av aktivitet. Idel trevliga människor avlöste varandra. Energin i luften var påtaglig.
På turistkontoret fick vi hjälp av en bedårande brittisk tant, som mor blev huvudstupa förälskad i, och på vägen ut passerade vi en urgammal Scaniabuss, med ett SAAB-märke på, som förbereddes för sin nästa resa.
Vi tog en lunch på nationalgalleriet. I ett dussintal små studios satt begåvade konstnärer och skapade nya verk, som de sålde för en spottstyver. En tjej med svaga armar och midja gjorde underverk med bara fötterna, medan en herre i en annan studio målade sig rakt in i farsans hjärta.
Över allting, likt ett frodigt ultratrevligt luftskepp, svävade Cynthia. Tillika en konstnär, men född till att bli marknadsförare. Hon berättade att konstnärerna gör allt för att nå kunder utanför Zimbabwe, då den inhemska marknaden för konst är rätt torftig. Jag återkommer med länkar när de når mig.

Bulawayo var första stoppet på resan som vi kände blev tveklöst för kort. Blott ett par timmar i centrum var på tok för lite tid i en stad som fick oss att omvärdera vårt intryck av Zimbabwe som ett land i förfall.

Före detta bensinstation

Odling på jordlappar

Hwange National Park

Invigning av utsikten

Snygg utsida men slitet inuti

Utsikten med elefant

Där uppe på kanten vid husen satt vi

Döda elefanter, inte något täckt med presenning

Waterbuck som kollar in oss

Schakal

Kul att insekten är på utsidan

Och så måste ju alla julkort skrivas under

Bulawayo

Nationalmuseums innergård med stenstatyer

Imponerande envisthet

Dumisani Ndlovu
Konstnär

Dumisani Ndlovus studio

Cynthia Chamisa
Konstnär

Victoria Falls, Zambesifloden, The Bhoma, Zimbabwe

Efter översvallande rekommendationer från vår lodgeägare så hoppade vi på en sunset cruise på Zambesifloden och vips så var resans första riktiga stolpskott biff.
Vi äntrade en slö liten pråm och gav oss ut på vad som utvecklade sig till en anglo-afrikansk spritfest i safarikläder. Baren var vidöppen, utan tvekan för att pacificera kunderna, medan pråmen lättjefyllt tuffade floden fram utan mycket till intressant djurliv att stirra på. Jag och bror min fördrev tiden med att sjunga alla låtar vi kunde med en flod i. Det kan hända att det i praktiken betydde att vi sjöng Proud Mary åtta gånger, men vem räknar?

I vart fall så råkade vi fånga intresset hos den unga servitrisen ombord, som dessutom råkade vara släkt med vår lodgeägare, och hon dök så småningom upp hemma hos oss. Jag och bror min vigde kvällen åt att pumpa den unga damen på information över ett parti biljard. Då hennes namn var på tok för boerskt för att läggas på minnet, så väljer vi att kalla henne för Fröken.
Fröken var född och uppvuxen som afrikand (vit) i Zimbabwe, och ur hennes historia kunde vi sila fram en grynig bild av dagens Zim ur en high school-elevs ögon.
Hon gick på en skola med blott 10 andra elever, följandes den amerikanska kursplanen och den kristna tron. Misstag, fusk och svordomar bestraffades hårt med allt från påtvingade böner till kroppsstraff. Enligt henne så var rapp från skärpet en i stort sett daglig företeelse för boergrabbarna i Zim, då bibeln säger att om man älskar sitt barn så ska man inte snåla med agan. Tjejer gick ett mildare om än mer tidsödande öde till mötes i form av diverse arbetsstraff, som till exempel att samla skräp vid vägrenen.
Till vår förvåning så hävdade hon att hon personligen bevittnat incidenter involverande demoniskt besatta kamrater, och att satanister är mycket vanliga i landet. Därför kanske föga förvånande att exorcism är en tjänst hennes skola erbjuder.
Det mest förbluffande, och förkrossande, var när hon redogjorde för hur konservativa boerna i Victoria Falls är. Det var hemskt, men inte oväntat, att pojkar blivit avstängda från skolor på grund av ”funny business”, då Zim är ett land där homosexualitet är olagligt. Att tanken på en kyss mellan en vit och en svart person är motbjudande däremot, fick våra hakor att skramla mot golvet. Relationer över rasgränserna är helt otänkbara, rent ut sagt äckliga, och hon kunde inte föreställa sig hur hennes familj skulle reagera om hon blev ihop med en svart grabb – inte för att det var någonting hon någonsin skulle göra. Vi hade svårt att dölja vår fasa.

Jag kan inte bekräfta hur mycket av det Fröken sa som är sant. Vem vet? Hon kanske bara tyckte det var kul att lura skjortan av två sävliga svenskar! Men det hon sa skar sig inte med det vi såg runt omkring oss. Hon hävdade att hon insåg hur vrickat mycket av det hon sa var, men att hon inte kunde hjälpa hur hon kände.
För den som är intresserad så blev det två biljardpartier och jag förlorade båda på sista stöten när den vita bollen hängde med den svarta ner i fickan. Biljard är kul.

Vi firade nyår med en vidunderlig buffé och turistspektakel på The Bhoma. Under hela resan hade jag dreglat över vårtsvin, impalor och bufflar, och nu äntligen så fick jag sätta tänderna i några stycken. Det var gott.
Det är svårt att fullt förstå skadan som det brittiska köket åsamkat världen över förrän man får chansen att förtära ordentlig inhemsk kost. Variationen var hisnande, valen till synes oändliga och att etiketter lyste med sin frånvaro gjorde blott måltiden än mer spännande (Stekta larver gott folk. Stekta larver!) Kontrastera detta med att alla restauranger i södra Afrika som vi besökt dittills erbjöd rumpsteak med pommes, och inte nämnvärt mycket annat.
Underhållningen dansade, trummade och sjöng oss genom kvällen. Manskören som gick runt bland borden och sjöng acapella drev mig till ödmjukhet, men så plötsligt var det dags för alla ca 200 gästerna att trumma tillsammans, och jag greps av oro. Hur skulle detta sluta? Med ett sjuhelvetes liv givetvis, och nyår kom och gick i en kakofoni av dans och trummor.

Gott nytt 2013.

Vår fakost på solnedgångsturen

Krokodil

Flock med flodhästar

Runt lägerelden

Nyårskalas på The Bhoma

Påklädning traditonella (?) kläder

Vårtsvin , kudo och buffel, tack

Snyggt skuren frukt

Underhållning för turister

Här stämmer vi trummorna vid öppna elden

och så gör ni bara som vi säger

Nu trummar vi

Detta är riktigt roligt

Nyårs-SMS skall ju också skickas

En larv någon?

Självfallet

Hemlige drinkblandarmannen

Tjejer gillar långa killar

Standardtricket

Viktoriafallen, Victoria Falls, Zimbabwe
Livingstone, Zambia

Viktoriafallen ”upptäcktes” 1855 av Dr. David Livingstone, upptäcksresande skotte och en slavarnas befriare – med en så bister uppsyn att han måste ha skapats i ett laboratorium genom att sy ihop de suraste bitarna från ett dussin svagare surkartar.
Vårt sällskap, fem hyfsat stadiga surkartar samt Simon Göthberg, nådde fram först 2012, och vårt besök må inte vara fullt lika historiskt som Dr. Livingstones, men det hände, och det är alltid nåt.

Fallen är snyggt parkerade mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia, och både Zim och Zam har parker byggda invid randen, speciellt utformade för att mjölka turister på stålar.
Det är en vidunderlig syn. Ofantliga mängder vatten faller i gigantiska gardiner ner i en knivskarp klyfta i jorden. Moln av regndroppar flyger oavbrutet till väders och skapar regnbågar både högt och lågt, alltmedan fallens åska ständigt mullrar.
Zimbabwes sida bjuder på vackra scenerier och ett par chanser till våghalsigt bendinglande, men parken har stängsel och barriärer mest överallt så man riskerar att känna sig lite begränsad. Vill man vada ut i Zambezifloden och bada vid fallens kant så är det Zambia som gäller – i Zimbabwe får du blott titta på spektaklet.
Själva staden Victoria Falls är en klassisk turisthåla, med rovgiriga försäljare och höga priser. Ett av världens fräschaste internetkaféer kom dock som en överraskning, efter en vecka av inget internet någonstans överhuvudtaget. Dessutom träffade vi en hel hög med trevliga och generösa backpackers på vårt vandrarhem. Visserligen från Nederländerna (och en skåning), men ingen är perfekt.

På morgonen för vår dagsutflykt till Zambia så steg vi upp okristligt tidigt för att se solen gå upp över Zambezifloden. Soluppgång som soluppgång, men djurlivet och de tre bolmande ”rökpelarna” från vattenfallet gjorde en förunderlig morgon.
Mor satt dock resolut kvar i bilen, helt ointresserad av att bli uppäten av vare sig krokodiler eller flodhästar.

På Zambiasidan har de en mer darwinistisk syn på tillvaron än i Zimbabwe. Du får klättra runt lite hipp som haver, men trillar du över kanten så är det ditt åt. Familjen klättrade ner till ”The Boiling Pot”, där forsränningsflottarna sjösätts, och gladdes åt kapsejsande turister i den virvlande malströmmen. Undertecknad blev så glad i hågen att han slet av sig tröjan och bestämde sig för att springa upp för berget igen. De lokala grabbarna må vara superbt rippade pseudogudar, men jag kan springa rakt uppför med ett leende på läpparna, och det är alltid nåt.
Så dagen avhandlades skandalöst top-less, i ett högt, studsande, tempo. Resten av rövarbandet gick i förväg medan jag klättrade på sceneriet och tog foton på mina avlägsna fränder när de uppenbarade sig. Jag skyndade ikapp, men vrickade foten och snubblade nedför en trappa, rakt i famnen på en babian.
Babianen och hans kompis hade nyligen rädat en olycksalig turist på dennes lunch och hade brett ut sig över en hel plattform för att njuta måltiden. Han var förståeligt skeptisk till mitt intrång och kommunicerade detta genom att visa upp två spektakulära rader tänder. Jag, osäker på etiketten, stod bara kvar och stirrade tillbaka. Detta förundrade uppenbarligen apan nog för att han skulle tappa fattningen och dra sig tillbaka någon meter. Jag passerade de båda herrarna med värdighet, oantastad, varpå jag drog iväg i sporrsträck på nytt. Bakom mig hörde jag en ljus barnröst tjoa: ”Look mommy! He’s running away from the monkeys!”
Det skulle visa sig att lunchen tillhörde skåningen från vandrarhemmet, och det är ju alltid nåt.

Viktoriafallen med omnejd är utan tvekan en av världens vackraste platser och jag kan helhjärtat rekommendera ett besök. Jag fick aldrig chansen att vada ut till kanten ty det var helt fullbokat, men den förlusten sved föga när allt runt omkring slog mig med häpnad om och om igen.

Ett sådant vattenfall

Att dingla nära kanten

Nedanför till vänster är ”The Boiling Pot” och svårigheterna att ta sig genom strömmen i gummiflottar är uppenbar.

Där uppe dinglade vi

Ganska nära stupet

Kors vad det ryker från fallen

Fallen i sin bredd

Pandamantenga, Chobe National Park, Botswana

Rastlösheten hade nått osaliga nivåer. Att sitta still var otänkbart. Jag snörade mina löparskor och älgade iväg, rakt ut i bushen.
Vinden i mitt hår, mjölksyran i mina muskler – hur hade jag kunnat hålla ut så länge? Då mötte jag av en händelse vår hotellägare, tuffandes fram på en ferrariröd traktor tillsammans med några vänner.
”Nice ride!” hälsade jag.
”There’s loads of lions up that road.” svarade han, och vips så fixade jag ett nytt personbästa tillbaka över kuperad afrikansk terräng.

På safarisemester så finns det ett föga känt, pinsamt litet problem som hemsöker alla safariturister förr eller senare. Mättnaden. Babianer försvinner mot bakgrunden, flodhästar får sjunka ofotograferade och impalor blir inget mer än ett stående skämt, och en trafikfara. En människa orkar inte spana hur länge som helst bara för att se samma djur om och om igen. Vi ledsnar, och tendensen att skifta fokus från trista djur till arga fåglar växer sig starkare och starkare.
Vad vi presterade är dock bra nära på höjden. Vi gick och tröttnade på elefanter, i Chobe National Park, Botswana.

55 000 starka, nära på en tredjedel av landets totala elefantpopulation på ca 160 000 snablar. Det går blott 10 människor per elefant i Botswana, vilket betyder att sett till ren och skär massa så är elefanterna i solklar majoritet. Detta till trots, så kan deras representation i samhället endast kallas bristfällig.
Bara på vägen till parken så stötte vi titt som tätt på Babar & co längs med motorvägen. Likt tyskar som sett en älg så stannade vi i vägrenen och gapade och fotograferade vilt omkring oss. Föraktet från passerande lokalbor och elefanter var påtagligt
Väl i parken så infinner sig känslan att man har snubblat in på en gigantisk elefantmässa – ett elefanternas årsmöte (PROOooopf! Ordning, ordning! Är samtliga elefanter i hela jävla världen på plats?). Floden som går parallellt med vägen kokade av de överdimensionerade däggdjuren, som överlyckliga sörplade vatten och dränkte sig själva i lera. Ytterliggare grupper kom, utan förvarning, uttrampande ur vegetationen på motsatta sidan av vägen för att sälla sig till horden.
Närhelst en grupp stod och lökade nära intill vår rutt så föreföll det vara sisådär 50/50 på hur elefanterna skulle reagera när vi körde förbi. Antingen så ryggade chefselefanten tillbaka (Aaaah en bil!), eller så slängde den med öronen och och kom dundrande mot oss (Arrrgh en bil!). Nog för att attackerna fick upp pulsen en smula de första 7-8 gångerna, men därefter så iddes man knappt titta upp när Pellefant lackade, och vinkade möjligtvis lite åt far för att han skulle öka farten en bråkdel.

Så vår tolerans för elefanter hade nått en en såpass kritisk nivå att inte ens tusentals på en gång kunde tillfredsställa oss. Det var dags att dra vidare, lämna landet och söka nya rus. Mot Zimbabwe! Victoria Falls nästa.

”Massor av snoppar överallt. Vad håller dom på med?!”
//Alexandra, rörande elefanter

Elefantperiskop

Många elefanter

Liten elefant

Lerduschande elefanter

Elefanter igen

Elefanter som äter och diar

En död och en levande elefant

Tripp trapp trull elefanter eller mamma, gammal unge och ny unge

Ooops, söt flodhästunge!

Gweta, Botswana

Så det nalkas jul i öknen. För all del, låtom oss fröjdas. Hipp hipp hurra för Kristus. Och tänka sig att det blev en vit jul ändå, mitt i en afrikansk öken.

Hålan hette Gweta, vårt boende fiffigt nog Gweta Lodge. Där fanns inte mycket att göra. Vi drog ut på ”the salt pans” som är hålans källa till existens, men drabbades av en plötslig attack av dy som nära på dömde oss till en saltig grav mitt ute öknen. ”Nej tack till salt pans!” tänkte vi och vände kosan hemmåt.
Där träffade vi 2-åriga Nala, en badentusiast. Som svar på hennes vädjan om ett dopp så svidade hennes föräldrar om henne till baddräkt, varpå de gick någon annanstans. Nala var nu ensam vid den djupa poolen, bortsett från två simlärare – chockade nära nog till bajsnödighet.
Lillbrorsan axlade rollen som livvakt och lärde tösen att simma. Stundtals är han inte helt väck ändå, bror min. Stundtals.

Julen inleddes på riktigt med gratis sushi-lunch, ihopsnidad av en riktig sushikock som råkade vara på besök, medelst fisk influgen från Skottland. Den fortsatte med ett dignande brittiskt julbord, snidat enligt alla konstens regler. Vi sjöng” Hej tomtegubbar” för församlingen och alla var förnöjda.
Ett brittiskt julbord ska traditionellt ätas upp så snabbt som mänskligt möjligt. Dess huvudsakliga funktion är inte näringsintag i goda vänners lag, utan först och främst att klä magen inför den kommande julfyllan. Innan vi sittningsglada svenskar knappt ens hunnit blinka så intog övriga gäster (alla av brittisk/sydafrikansk/liknande härkomst) baren.
Det dracks öl och sprit i mängder. Den muntert misantropiske ägaren Terry höll låda och fattade omedelbart tycke för oss. Det bjöds på 50 år gammalt vin, tips om vilka utrotningshotade djur som smakar bäst, samt på pålen. Pålen var en träpelare på ca 4-5 meter i pubens mitt. Terry krävde att vi skulle klättra på pålen. På det stora hela så fann vi hans ständiga fokus på pålar och deras bestigande som en smula lustigt.
Simon, elektriker extraordinär, tog sig upp på nolltid, Christoffer, snopen simlärare, fastnade med en dryg meter kvar till taket, men passade på att sjunga en sång innan han graciöst tappade taget och föll åter till jord.

Så fröjdades vi. En jul som går till historieböckerna för oss. Trevliga människor och en hög med oväntad lyx.
En vit jul. Samtliga gäster var blekansikten av det näst intill genomskinliga brittiska slaget, medan all personal var svart. Det går igen vart vi än åker. Välbärgade vita, oftast afrikander, de flesta med en pessimistisk syn på landet de lever i, och en milt sagt skeptisk syn på svarta afrikaner – alltmedan deras personal sliter hund omkring dem.

Häromdagen stod jag i kön till kassan i en mataffär i Zimbabwe. En uppenbart välbärgad svart man trängde sig före med ett synnerligen arrogant manér, och fick mothugg från mannen bakom mig i kön, ”You are the white man.” Han pekade på mig, ”He is not the white man. You are the white man!”
”I am not the white man.” mumlade karln och slank iväg.

Kanske inte riktigt vitt men bra nära

Simskola

Brittiskt julfirande i södra Afrika

I väntan på jul

Sittning

Alexandra med egen kreation på huvudet

Buffé

Efterrätt

Jul i baren

Christoffer når nästan ända upp

Tack till personalen och värdarna

Martins Drift, Khama Rhino Sanctuary, Botswana

Vikten av att kunna sätta gränser kan inte överskattas. I förhållanden, affärer och i vår vardag så har vi allt att vinna på att våga dra en linje i sanden, sluta leden eller, för all del, slå staven i backen och ropa ”You shall not – PASS!!”
Ett föredöme att beakta, skulle det visa sig, är Botswana.

Efter ett relativt smärtfritt uttåg ur Sydafrika, där vår bil konstaterades ostulen och våra passfoton studerades med lupp, så rullade vi genom ingenmansland glada i hågen åt att snart få slinka in i Botswana, som vore vi oljade från topp till tå. En veritabel armada av parkerade bilar och en oroväckande statisk sjumilakö i den gassande solen dämpade dock våra förhoppningar och vi insåg uppgivet att, inoljade i all ära, den här passagen var klädd i grovt sandpapper.
Blott tre små tjänstemän satt och stämplade, så kön rörde sig först och främst genom kontinentaldrift. Fyra långa timmar passerade, våra papper fick varsin stämpel och vi gjorde oss redo att hoppas på ett slut. Då slog Botswana staven i backen och ropade ”You shall not – PASS!! – YET!!” och far fick gå och ställa sig i sjumilakön till fordonsförsäkringsluckan.

Strax innan mörkrets inbrott landade vi i Khama Rhino Sanctuary och inkvarterades i liten stuga, A-Frame kallad, mitt ute i bushen, utan el och med toalett och dusch under bar himmel (vedeldad varmvattenberedare no less). Med stormlyktorna tända, gammeldansken i hand och cikadorna uppvridna på högsta volym så var det uppenbart att vi sällan bott bättre. Vattenklosetten ute i det fria var en oväntat fröjdefull bonus – aldrig mer kommer jag att vara nöjd med att göra mitt tarv utan himlavalvet som tak.
Vår första safari morgonen därpå bjöd på, hör och häpna, noshörningar! Vi föll blixtsnabbt in i lunken att sitta och stirra ut genom fönstren på bilen, tills vi ser något och svär svavelosande åt farsan tills han stannar bilen så att vi kan fotografera impalan/giraffen/zebran/whatever som snubblat in i vårt synfält – varpå vi helt tappar intresset och lojt vinkar åt honom att rulla vidare.
Safarins höjdpunkter var två vattenhål som formligen kokade av liv, med mängder av olika arter, allt från strutsar till vårtsvin, som slogs och badade eller bara hängde en stund – samt en diande noshörningskalv som, väl mätt och belåten, vände hornet mot kameran med en pyramidal mjölkmustasch över hela nosen.
Personligen fann jag dessutom vårt möte med en ensam dyngbagge som mycket givande. Det är något visst med ett djur, som så gravallvarligt fokuserat rullar en boll med skit fyra gånger dess egen storlek över savannen, som tilltalar mig på ett djupt spirituellt plan.

För övrigt så passade jag på att klättra upp i ett vakttorn, med tomteluvan på huvudet, för att hälsa på soldaten uppe i toppen. Han tyckte, anar undertecknad, att jag var mer än lovligt vrickad. Jag klättrade ner igen innan han fann sig tillräckligt uppvaktad för att plocka upp sin automatkarbin.

Härnäst: elefanter!

Första skylten i Botswana

Sista skylten i Sydafrika

Khama Rhino Sanctuary

Här skall vi bo

Anders tänder lampor

Efter dagens dont

Dusch och toalett, varmvattenberedaren i tegel till höger

Djuren i naturen i Khama

”Jag skall ta en bild!”

Mätt och söt noshörning

En annan noshörning

Giraffen betar från marken!

Red hartebeest / Röd koantilop kollar pedikyren

Jag vet att det är en insekt men Dyngbaggen är en strävsam varelse

Utomordentligt vacker Oryx / Gemsbock

Så ser vi ut när vi ser på djuren

Och så var det tomten i tornet

Vakterna i parkerna i Botswana är soldater utrustade med moderna automatkarbiner. De har stående order att skjuta civila personer med vapen som upptäcks inom parkernas område.

Men hej på dig, det är bara jag som undrar hur du har det

Jag, tomten alltså

Under fyra veckor skall sex vuxna personer ta sig runt i södra Afrika med allt vad det innebär av spänning och vedermödor. Efter att vi landat i Johannesburg rullar allt igång

Tiden randas ånyo. Hela familjen bävar, gömmer sig under sängar och i garderober – mycken gråt och tandagnisslan hystas mot skyn.

Familjen Hägglin ska ut och resa tillsammans igen. Gud bevare.

Årets upplaga inkluderar följande resenärer:
Anders Hägglin: Felfri patriark som tar sig an världen med pannan först. Har mängder av panna att ta av. Chaufför.

Catharina Hägglin: The Great Leader, och oj vad hon lider. Enligt säkra källor gjord av mjukt stål.

Alexandra Hägglin: Chefskritiker på resan och en hamn i stormen åt Simon. Har en moralisk kompass av gjutjärn. Backseat Driver Prime.

Simon Göthberg: Utomstående observatör. Övervakar med förvåning utväxlingar mellan tvistande parter och tar kort på förödelsen efteråt. Chaufför, samt värdig din sympati.

Jonathan Hägglin: Yngst, och får ständigt sota för det snedsteget. Ofelbart vilse i alla miljöer.

Christoffer Hägglin: Resans krönikör och veritabla helgon. Perfekt på alla vis. Mycket ödmjuk. Snygg är han också.

Tio år har passerat sen vi senast betvingade den afrikanska kontinenten. Då for vi Sydafrika runt med absolut förtjusande sällskap i form av familjen Sörensen. Blott ett land kändes dock torftigt för en tioårig jubileumsresa, varför årets resa går från Sydafrika, genom Botswana, vidare in i Zimbabwe, följt av en andningspaus i Moçambique och presto tillbaka in i Sydafrika.
Ett sjuhelvetes flängande väntar, men det är som sig bör. Om mor och far Hägglin fick chansen att stanna upp och kontemplera över att de släpar runt på och föder tre vuxna avkommor (plus en sambo, tillika vuxen) så prognostiserar vi en en ogynnsam utgång för majoriteten av familjen.

Resan söderut gick med Turkish Airlines, via Istanbul (was Constantinopel). Väntan på Istanbuls flygplats var för ovanlighetens skull en ren fröjd. Ni förstår, som en kärleksförklaring till mina föräldrars bankkonton, så har the powers that be funnit det nödvändigt att förse mina päron med lounge-access. De accepterade artigt och tackade för upptagandet i Lounge-resenärernas förunderliga värld genom att släppa loss sina två söner (kombinerad vikt ca 170 svultna kilon) på buffén.

Vi landade i Johannesburg, Sydafrika, chockade över att färden avhandlats utan en enda incident. Turen fortsatte när vår chaufför fanns på plats! Vi började ana oråd, och mådde lite dåligt. Det rättade dock snabbt till sig när vår chaufför tryckte in Jonte och Syrran i en taxi som omedelbart gav sig iväg utan, visade det sig, en aning om vart de skulle. En slentrianmässig jakt följde, bestående mest i att vår chaufför strövade omkring på flygplatsen och frågade folk på måfå om de råkade sitta på ett telefonnummer till taxichauffören.
Syskonen, och deras proaktiva taxichaufför, återfanns så småningom på en bensinstation, irriterande omedvetna om att de överhuvudtaget varit borta.

Så småningom så satt vi stolta som värphöns i vår alldeles egna, hyrda, Land Rover Discovery. Den är ännu ej döpt, förslag är välkomna.
I vårt nya ekipage rullade vi hela vägen till Mokopane, där vi slog rot för natten, åt och drack och var glada. Jag, Farsan och Simon hamnade på en pub där boerna bakom disken gladeligen bjöd oss på sprit och öl, alltmedan vi diskuterade tingens tillstånd i Sydafrika. Farsan tog passionerat på sig den hedervärda rollen att berätta för lokalborna hur det egentligen stod till – pannan före. Undertecknad drog en lättnadens suck – allt är som vanligt. Familjen Hägglin är tillbaka på vägarna. Botswana beware!

Vi e’ på gång

Så här ser vi också ut

Poserande

Leende

Vart ska’ vi nu då!

Flytta på er för här kommer vi!