Det börjar verka sommar, banne mej!

Det börjar verka sommar banne mej!

 

Mest märker man att sommaren kryper inpå oss genom att AB Sverige håller på att gå i motsatsen till ide. Vad det nu kan kallas, men borta är de i alla fall eller så är de bara svåra att nå med annat än flaskpost och bilder på fötter på Facebook. Det blir varmt också och regnigt. Fattas bara att det börjar blåsa storm men på sommaren blir det ju sällan mer än kuling.

 

I den begynnande sommaren börjar man märka att allt inte fungerar optimalt när temperaturen utomhus stiger. Jämför gärna med era klagosånger under sen höst och vinter. Så är till exempel ventilationen på jobbet undermålig. Det visade sig faktiskt att den var obefintlig, till vår hyresvärds stora förvåning. Detta medför att det nu är storm i korridoren utanför mitt tjänsterum. På så sätt ordnas lite ny luft längst in bland de stackars utvecklarna, men det är mycket luft som suger tag i mig när jag sticker snoken ut genom dörren. Håll i hatten om du har någon.

 

Värmen och solen lockar också fram symptomen på diverse tillstånd hos människorna. Krämporna beskrivs och torgförs i alla tillgängliga medier. Om symptombilderna skiljer sig från dem som presenteras på motsatta sida av kalendern, det vet jag inte, men påminn mig gärna framemot november så undersöker vi saken.

 

Själv har jag införskaffat en ny packe symptom med diverse smärtfyllda indikationer i släptåg, något som i liten, men dock, grad förändrat min världsbild. Hur ser saker ut i nedkokt form och gillar man det man ser? Det blir liksom bara några matskedar fond kvar och det ser inte alls så aptitligt ut.

 

Vilket påminner mig om när jag kokte ner en diskussion för många år sedan. På ett extra möte med föräldrakooperativet talade styrelsen i flera timmer varefter jag reste mig upp och sammanfattade deras prat i tre meningar. Ett par av styrelsemedlemmarna hyser fortfarande agg mot mig för detta tilltag.

 

Nu har jag skådat mig själv som fond! Där är mina majestätiska symptom, mina storslagna diagnoser och mina hjältemodiga steg mot befrielsen. Detta som utan vidare skulle fylla en roman långt värre än Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Detta som skulle ha fått Wagner att skriva något mer omfångsrikt än ”Nibelungens ring”. Hela min sjukdomskarriär förminskad till några rader av oförståeliga vokaler blandade med stokastiskt utkastade konsonanter. Jag har skådat mig själv som journalanteckningar!

 

Som tur är gäller liknelsen om nedkokad fond inte om familjen Carlström och därför är alla som får detta mail välkomna till Klamparegatan 5 för extra sommarfredagspilsner. Som vanligt bjuder de på dricka och tilltugg och alla på listan som får detta utskick är mycket välkomna.

 

Det kanske låter lite udda men trots att han inte kommer att närvara så bjuder Jolo på ett utställ av whiskey som han personligen såg till att vi kan njuta av.

 

Fredagspilsner på fredag hos Carlströms på Klamparegatan 5 från kl 17.00

 

/Häggan

Fel som inte får bli rätt

Ibland blir det liksom fel! Som när unga män blir arga unga män och ger sig på att förstöra sina grannars bilar och saker i protest mot sakernas tillstånd. Att förklara att detta är fel väg att gå kan vara pedagogiskt svårt. Att lyssna är nämligen inte arga unga mäns bästa gren. De vill höras! Dessutom visade det sig tyvärr att de fick en större uppmärksamhet jämfört med de projekt rörande integration som pågår i Stockholms förorter.

 

Även på den skånska landsbygden kan folk bli upprörda och den upprördheten består inte alltid i att man tycker illa om alla de invandrare som inte bor där. Det finns även gamla män som kan bli arga gamla män. En av dem dömdes nyligen i Lund för våld på boulebanan. Under pensionärsboulen i Harlösa gick det överstyr och mannen knuffade omkull en jämngammal kvinnlig motståndare. Våldet inom idrotten sprider sig. Tur att han inte använde utrustningen mot motspelaren i sin frustration.

 

Man skall man givetvis inte använda sin utrustning mot sin motståndare om man inte fäktas eller sysslar med liknande verksamhet. Felaktigt använd utrustning kan ibland kallas fusk och ibland utveckla spelet. Traditionalisterna blir då bakåtsträvare och de som tar åt sig de nya metoderna kallar sig den nya vägen framåt. Den gamla femkamparen Onisjtjenko som byggde in en knapp i sin värja för att signalera träff får nog betraktas som fuskare. Hur som helst så kan de golfspelare som anammat en så kallade magputter nu glömma den och träna på traditionalisternas vis då det blev de som vann till slut. Om detta betyder att gammal är äldst ber jag att få återkomma till.

 

Då och då kan man köra fel och man kan segla fel, eller om det inte blåser, köra fel även med en segelbåt, då framdriven med motor. Detta kan i specifika situationer ge upphov till nya verbala landvinningar. Sålunda kryssade vi stilla fram i Stockholms innestad (för motor) i solens sken under nationaldagen. Vid Strandvägen tog vår kapten en sväng i vänstertrafik utmed serveringarna för sedan svänga över mot Nordiska museet. Där möter vi dagens lirare i form av en kapten på en mötande båt i persontrafik. Han uppskattade inte vårt felaktiga manövrerande och hoppade ut på däck på sin farkost och utbrast: ”Din djäkla lakansamiral”! Lakansamiral, stockholmarna kan allt fortfarande få till det. Och vi som inte ens hade några segel uppe.

 

Om det var fel att landa med ett sjöflygplan mitt ibland båtarna i naturhamnen där vi sedermera övernattade, det vet jag inte. Men det var allt cool att piloten stannade till för en fika på vår grannbåt innan han drog vidare.

 

Vissa fel och utvecklingsvägar får vi allt prata om eller i alla fall hålla inom överenskomna gränser. Så har nu några forskare lagt fram en ny teori om varför den övervägande delen av alla fåglar av mannligt kön saknar yttre könsorgan. Bland alla reptiler och även bland de stora icke flygande fåglarna har handjuren en penis. Dessa forskare vill påstå att avsaknaden av yttre könsorgan beror på att honorna under väldigt många år valt hannar med allt mindre penisar. Och sedan skötte Darwin och utvecklingsläran resten. Honorna skall ha gjort detta för att slippa undan påtvingad parning. Om honan inte känner för det så ruskar hon bara lite på sig och så trillar gubben av! Tänk om honorna bland däggdjuren la sig till med ett sådant beteende.

 

Vi utvecklar oss vid ett senare tillfälle och tar en öl istället, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Vad är ni rädda för nu?

Så rädda vi kan vara, men som vanligt gäller det att vara rädd för rätt saker och inte det som de skriver om i tidningar och på nätet. Journalister fokuserar nämligen alltid på värsta tänkbara scenario. De skall ju gubevars sälja fler lösnummer och det gör man tydligen bäst genom att skrämma upp läsarna.

 

Vidare så blir händelser farligare ju längre bort ifrån oss de inträffar. Svensk medias bevakning av olyckan i Fukushima innehöll en hel del överdrifter rörande eventuella risker för spridning av radioaktivt material och hur och när det kunde nå hit.

 

Detta påminner på ett utsökt sätt om när kärnkraftverket i Tjernobyl brann upp och hur detta behandlades i amerikansk media. Den utmärkte och svenskättade gitarristen Nils Lofgren, som just avverkat tre konserter i Sverige med Bruce Springsteen and the E-street Band, skulle turnera i Sverige sommaren 1986 med eget band och uppbackad av sitt skivbolag. På grund av att Europa och Sverige ansågs ödelagt av radioaktivt nedfall ställdes turnén in. Nils Lofgren skrattade åt sina landsmän och åkte hit med sin bror och de drog land och rike runt med sina akustiska gitarrer och berättade om hur deras nära vänner och släktingar bönat och bett dem om att avstå från att åka. Det har senare visat sig att ett foto på dåvarande miljöminister Birgitta Dahl iklädd strålskyddsdräkt snabbt spreds i amerikanska tidningar och sades visa hur svenskar gick klädda på gatorna.

 

När växtförädlingen utvecklades till genmodifiering uppstod en hel del problem som utgick från journalisternas bristande vilja att förstå och på den hastighet med vilken de vill nå förstasidan med sina artiklar. Motståndet mot GMO handlade om spridning av oönskade organismer i naturen samt patent på grödor som skulle göra de rika företagen ännu rikare och fattiga bönder ännu fattigare.

 

GMO beskrevs som farligt av motståndarna. Detta var ett misstag eftersom journalisterna snabbt högg på kombinationen farligt och mat. Alltså blev GMO-utvecklade grödor plötsligt farliga att äta. DNA är komplicerat men farligt att äta är det inte.

 

Man bör alltså läsa tidningsartiklar med braskande rubriker med en viss distans och vara mycket källkritisk mot upprop på Internet. Vad det gäller klimatkrisen i världen är det många medier som nyligen meddelat att koldioxidhalten i atmosfären nu kunnat mätas till 400 ppm för första gången. Att skillnaden på 399 ppm och 401 ppm inte betyder något i sammanhanget är pedagogiskt svårt att förmedla på grund av vår tendens att tro på siffror i eldskrift. Betänk dock att ingen global temperaturökning har uppmätts under de senaste 15 åren.

 

Vad skall vi då vara rädda för? Förutom trösklar och mattkanter som dödar 1200 svenskar per år i fallolyckor så finns det få pretendenter på topplaceringar. Antalet elolyckorna var de lägsta på över 100 år förra året men antalet drunkningsolyckor steg något. De döda i trafiken minskar och när man nu dessutom försöker filtrera bort självmorden ur den statistiken så blir det ännu färre.

 

Nu får vi istället vara rädda för tandpetare. Ett tragiskt dödsfall nyligen hamnade högt på löpsedlarna då en man avled efter att ha svalt en tandpetare. Beskrivningarna av dödsfallet varierade och man undrade lite till mans om vi skulle sluta peta tänderna. Nej det skall vi inte, men se till att plocka bort tandpetarna som håller ihop rulladerna innan ni äter upp dem!

 

Jag tänker inte äta utan tar en pilsner istället, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Det är viktigt att veta

Det är trots allt viktigt att ha koll. Man borde till exempel veta vem man är eller så borde i alla fall andra veta vem man är. I Sverige har vi sedan det senaste sekelskiftet hittat 31 döda personer vars identitet vi inte kunnat fastställa. Senaste fyndet är mannen som återfanns infrusen i isen med sin hund. Det är faktiskt så att vi har bättre koll på identiteten hos kreaturen i Sverige än på våra innevånare. I väntan på ett nationellt DNA-register får vi väl häfta fast gula lappar i öronen på folk.

 

Andra djur som borde ha bättre koll på väderstreck och närmaste vägen hem är sälarna. Man blir inte direkt imponerad av navigeringen när tre olika sälungar hittas mil från öppet vatten. Dessutom visade sig den fot som några barn fann i skogen härröra från en inte särskilt nyligen avliden säl. Det var en framlabb! Men kvällspressen hann ana mord innan sälen var identifierad. Ständigt jagar journalisterna värsta möjliga händelse, hur osannolik den än är. De verkar inte ha någon koll över huvud taget.

 

Ett annat gäng som visar en alldeles särdeles liten koll på sig själva, sin uppgift, omgivningens förväntningar, lämpliga personers CV samt begreppet kravspecifikation, är SAPs valberedning. SAP uttyds Socialdemokratiska Arbetarpartiet och är inget datorprogram, även om man ibland tror att de är felprogrammerade. Det värsta stolpskottet hette Håkan Juholt och hade mustasch. Deras senaste självmål heter Omar Mustafa och kör med distanshyvel.

 

Oavsett herrarnas val av hårbeklädnad i ansiktet så borde sossarnas valberedning lära sig att taktiken med mycket hastigt inkastade kandidater sent i valprocessen kan medföra problem. De flesta organisationer i Sverige har inte hemliga överläggningar inför valen till sina förtroendeposter. Konstigt att det parti som säger sig vara den främsta företrädaren för öppenhet väljer att jobba med okända personer i skuggorna bakom podiet.

 

Andra som har svårt att se skogen för alla träd som står i vägen är vår utbildningsminister och många av dem som nu idogt debatterar varför den svenska skolans kvalitetsindex faller som en sten. Oj vad de vill hitta på nya regler och lagar för att vända trenden. Frågan är hur en utbildningsminister kan vara så pass inskränkt att han ens pratar om inflytande över den svenska skolan.

 

I dag har skolan en helt orimlig mängd huvudmän. Huvudmän är de som till vardags bestämmer över varje skola. Dessa som bestämmer är cirka 290 svenska kommuner och i runda tal 400 företag som driver en eller flera privata skolor. Varje sådan huvudman har sin egen idé om hur deras verksamhet drivs bäst och de bryr sig endast klädsamt om vad major Björklund säger. Det tar flera år innan myndigheten hinner ikapp en skenande skola. Om en svensk utbildningsminister vill ha något att säga till om måste man se till att drastiskt minska antalet huvudmän. Jag tycker att en huvudman för den svenska skolan är ett lämpigt antal.

 

Vi måste också ha koll på alla farliga och obehagliga djur. Det har till exempel vårt utomordentliga skatteverk. Sålunda fick fastighetsägarna i ett mygginfekterat område sänkt taxeringsvärde. Frågan är hur vi möter de dödliga bävrarna? Efter det påstådda dödsfallet i Vitryssland då en man uppges har förblött efter närkontakt med en ilsken bäver, måste vi öka säkerheten. Kanske kan detta vara ett tillfälle att utöka assistansbranschen? Vi drar ut framtänderna på bävrarna och utser bäverträdsfällare till assistanspersonal! Eller?

 

Så tar vi en pilsner istället, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Big Five och några andra bra bilder


Tre av de Big Five på samma bild

Leopard




Bytet , en Impala, som leoparden hängt upp i trädet

Lejon


Afrikansk buffel


Buffeln är farlig för att den anfaller utan förvarning

Noshörning


En hona och hennes tonårsunge som vi väckte tidigt en morgon

Elefant


Den sista elefanten vi såg på resan, precis vid utfarten från Krugerparken


Det är inte många meter som skiljer oss från elefanterna den här gången heller

Någa andra djur


Impala


Kudo, honor


Kudo, hanen som stod strax bredvid


Örn med byte


Schakal


Ödla


Ödla i speakers corner

Några skyltar fotograferade vi också

Det säger säkert mer om dem som fotograferar än om situationerna som skyltarna skildrar, det faktum att vi plåtar dem. Vissa är dock magnifika, som den här.


Annat är bara roligt


Varningar är alltid bra


Shot on sight, och det stämmer faktiskt. En icke politiskt korrekt kommentar är att det skjuts fler noshörningar än tjuvskyttar.


Med tanke på dem som ramlar över kanten på Viktoriafallen så har skylten relevans. Men ser ni fordonet bakom skylten?

Varningar och riktlinjer som är mer kända


Har inte kollat själv


Det bästa är ju att skylten finns och är officiell i Botswana


I Sydafrika är instruktionerna lite mer handgripliga

Andra skyltar gäller bara oss


Och denna är en språkövning


Vad står det egentligen?

Interpunktion


Det är inte alla toaletter som hyllas så storartat

Turister är vi oavsett våra ambitioner

Även om vi ser på våra egna resor med en högre ambitionsnivå än charterresor till Kanarieöarna så är vi turister och bland den stora högen med bilder finns ett antal som visar på det.


Kan man bli mycket mer turister än så här?

Det lutande trädet i ?


Så snyggt, alltså


Denna bild kan faktiskt även kvalificera in under avdelningen bra och snygga bilder, men någon sådan avdelning har vi inte

Nånstans under regnbågen


Bilden hamnar nog i samma kategori som lutande torn och dyligt

Den obligatoriska ölen efter den strapatsrika utflykten


och hur många meter gick vi för att förtjäna den ölen?

Beblanda sig med lokalbefolkningen


Inte helt sanningsenligt eftersom de var lika mycket turister som vi

Kopplingen till felaktigheter vi aldrig ser hemma


Man bara måste ta kort på uppenbara felaktigheter.

Ett misstag är ett misstag


Det finns heltäckande klädsel och diverse medel mot solen, men nej då, en gång turist, alltid turist

Ja ja, jag körde för fort och jag åkte fast


Men varför måste de ta kort på det?


Två kort för säkerhets skull

Tillbaka i civilisationen avdelning 1


Det första glaset riktigt bra vin på sådär fyra veckor avnjuts i Sydafrika. Måste bara dokumenteras.

Tillbaka till civilisationen avdelning 2


Ja, precis så!

Fallen över Viktoriafallen

Victoria Falls, Zambesifloden, Zimbabwe

Efter två dagar vid Viktoriafallen, med naturupplevelser välförsedda, så vände sig sällskapet åt andra förströelser. Victoria Falls erbjuder en rad turistiga ”extremsporter” som bungee-jump och white water rafting, och från detta smörgåsbord skulle vi låta oss väl smaka.

Dessvärre så råder ”Cash is King” i Vic Falls. Priserna är rätt svettiga för i stort sett allt, och som resans svältande student så fick undertecknad avstå från sådana dumheter, varför han har svårt att skildra händelserna. Därför lämnar han motvilligt över pennan till far sin, och går och surar en stund istället:

”Att anta utmaningar är alltid ett vågspel, framför allt när man inte vet vad som väntar. Och vågorna man antar kan bli både höga och blöta i en gummiflotte längs en vild flod. ” Today you have conquerd the mighty Zambesi and got away with it alive”. Det var vår guides avskedsord när vi tagit oss 16 km och genom 12 forsar längs Zambesifloden.

Fyra av oss antog utmaningen och fick börja med en halvtimmes resa på ett lastbilsflak och sedan en dryg halvtimmes vandring ner längs en brant stig mot floden. En av deltagarna fick våra guider bära ner då hon blev rädd. Varför utsätter man sig för strapatser som man inte har någon förmåga att uppskatta?

Vår guide hette Stuart och tillsammans med ett yngre par från Sydafrika var vi således sju i flotten. Efter ett par enkla och effektiva säkerhets- och teambyggande övningar var vi redo för ” white water rafting” längs Zambesifloden. Sedan vi tappat folk ur flotten redan i de första forsarna insåg alla att det nog krävdes lite ansträngning för att dagen skulle bli lyckad.

Gruppens gemensamma insats gav utdelning och efter fyra forsar sa Stuart att vi fick simma genom nästa passage. Eftersom inga av de andra deltagarna fick göra samma sak kände vi oss lite extra duktiga. Det är något visst att flyta på rygg i en riktigt snabb ström och spana upp längs de mycket höga och branta klipporna som omger floden.

Hur flotten tar sig genom en fors är ganska slumpmässigt. Det beror på hur vågorna formerar sig just när man passerar. Runt flotten finns ett rep som man håller sig fast i när man inte längre kan paddla. Repet kallas ”the o.s. line” eller ” the Oh shit line”. Man blir lite förvånad då man håller i sig ordentligt men ändå välter ur flotten då den ställer sig på högkant. ”Oh shit!”

Forsarna minskade i styrka mot slutet och då ökade leklusten hos guiderna. ”Last man standing” blev leken när man bordade grannflotten och försökte tömma den på folk.

Lekfullheten mot slutet är ett varaktigt minne. Men guiderna höll uppsikt hela tiden. Vid ett tillfälle missade tre deltagare den stående ordern att hålla sig i mittfåran och de kom för nära stranden. Guiderna hann få ut två av dem men den tredje skrapade sig rejält på ena benet. Det drabbade nu ingen oskyldig då han dels var tysk och dels försökt borda oss vid ett par tillfällen men givetvis skändligen misslyckats.

Turen avslutades med en vandring upp från floden på en motsvarande stig som på morgonen och den tog musten ur de flesta. Sällan har en öl varit så välförtjänt som den som serverades då man klev över kanten på toppen. En toppentur!”

Anders Hägglin

Alltmedan detta begav sig så satt undertecknad och svettades på ett av stadens mindre fräscha internetkaféer och försökte desperat få fäste i diverse svenska servrar. En aning besviken över att flottjäveln inte sjönk, så gladde han sig åtminstone åt att deras lastbil på hemvägen genom ösande regn tröttnade på att ha en drivaxel och lät den gå itu som en torr kvist.

Dagen därpå så var det hög tid för Bungee-jump tyckte alla. Konsensus var att åtminstone en tredjedel av sällskapet borde störta handlöst mer än hundra meter mot en fors, med blott ett gummiband som räddning. Alexandra och Simon fick storsint äran.

Bron går över forsen som störtar från Viktoriafallen, mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Därifrån kastas folk med nära nog industriell effektivitet. Snabbt snack – på med grejerna – Adjö! – Snabbt snack – på med grejerna etc. etc. De glada gossarna som sköter kastandet slösar inte ens en röd sekund på att se på medan deras skyddsling störtar mot jord. Professionellt.

Simons hopp gick alldeles utmärkt. Måhända en smula blek så tog han ändock i rejält och seglade ut flera meter från plattformen innan han föll som en sten. Räddad av brons buttre ”tourist-retriever”, denne trotjänare som dagarna i ända dinglar över avgrunden med ett besvärat ansiktsuttryck, så mådde Simon adrenalinstint prima och sjöng bungee-jumpens lov.

Systran gick sitt öde till mötes med ett strålande leende på läpparna. Hon skojade med funktionärerna, skrattade och showade för publiken. När det var dags så reste hon sig och vinkade åt mor sin, ropade hej då och försvann över kanten. Väl där så ville det sig inte bättre än att en tidigare helt okänd och förbisedd mikrob i Alexandra mage, såg hennes plötsliga uppochnedvända och accelererande tillstånd och bestämde sig för att stunden var kommen för den förbisedda lilla mikroben att äntligen få skina.

Syrran återvände till bron mer än lovligt grön i synen, medan mikroben i hennes mage fick sitt stora genombrott, och skulle komma att tillbringa de kommande dagarna med en magnifik magpaj. Vi andra kunde inte annat än huka oss i våra skyttegravar och hoppas att det rörde sig om ett one hit wonder.

Hey I just bit you
and this is crazy
but here’s that virus
Now you’ve got rabies


Ser ni bungee-hopparen?

Paddle or die!






Stilla flyter Zambesi



Och så kommer det en helikopter!!


Drivaxeln är av!


Bungeeee



Hej snart flyger jag



Resans Ruiner

Bulawayo, Matobo National Park, Masvingo, Great Zimbabwe, Zimbabwe

Grottmålningar får mig att hisna. Att stå framför en, är som att luta sig ut över en 60 000 år djup klyfta. Jag sugs ner mot människan som en gång stod där och målade. En människa både lik och olik mig på en och samma gång. Någon som kände ett behov att skapa, i en värld och ett samhälle som skiljer sig snurrigt mycket från dagens. Kanske målade de av rituella religiösa skäl, vilket är rådande konsensus, men jag har alltid varit mer förtjust i teorin att de målade för att de gillade det, och för att de ville dekorera platserna där de slog läger ofta.
Dessa fresker är en direkt länk till den överväldigande majoriteten av mänsklighetens historia, stenåldern, då vi jagade och samlade. Synd då att den största och häftigaste grottmålningen i Matobo National Park, Zimbabwe, förstördes av klåfingriga arkeologer. De ville desperat skydda dessa konstverk, som redan stått emot tidens tand i tiotusentals år, och strök därför olja över dem. Det visade sig att oljan var reaktiv och snabbt utplånade det den skulle skydda, men va fan. Shit happens.

Utöver sina grottmålningar så bjuder Matobo på ett sällsamt vackert landskap. Omöjliga stenbumlingar vilar på omöjliga klippor på omöjliga vis, alltmedan karga berg av granit rullar fram som om Bohusläns skärgård hade emigrerat till Afrika. Inte ett djur gav sig till känna, men i ärlighetens namn så var det något av en lättnad att få skita i faunan och bara supa in sceneriet.
Missa heller inte att klättra upp till Cecil Rhodes grav och ”världsutsikt” (”Cecil Rhodes’ Grave World View” lol). Mr. Rhodes, en av kolonialafrikas största entreprenörer, namngivare till Rhodesia (dagens Zimbabwe) och därmed kanske en av världshistoriens största narcissister. Utsikten är kanonfin, och graven effektfullt placerad. Cecil hade god smak. Vi såg en svart dam sätta sig på honom och utbrista: ”I’m sitting on the king!”. Jag klättrade upp på ett av de gigantiska stenblocken som omgav graven istället, och hängde med ödlorna en stund.

Great Zimbabwe, en dagsresa därifrån, får mig att hisna av helt andra skäl. Denna ruinstad var under medeltiden en mäktig stadsstat, vars rikedom och makt stammade ur handeln med guld över indiska oceanen – tills de fick lägga ner hela företaget på grund av miljöförstöring och ohållbar resursförbrukning. Jösses vad klantiga de var på den tiden.
Ruinen består främst av två sites: The Hill Complex och The Great Compound. Det förstnämnda är en borg enligt alla konstens regler, med mängder av kreativa påhitt för att kunna erbjuda så bra service som möjligt till en framryckande fiendearmé. Utan ens en gnutta murbruk reser sig murar och byggnader på kullens topp, med områdets karakteristiska bumlingar och klippor sinnrikt inkorporerade i konstruktionen.
The Great Compound är en mjukt omfamnande, 11 meter hög cirkelmur nedanför The Hill Complex. Det är asfräckt. Den rundade arkitektoniska stilen, som dominerar även uppe på kullen, är fulländad där, tillika utan murbruk. Enbart en avancerad civilisation med stora resurser till sitt förfogande kan ha legat bakom.
…vilket är precis vad den första vite europén (en geolog för övrigt) som undersökte ruinerna trodde. Han drog slutsatsen att det måste varit Kung Salomon och Drottning Sheeba som varit i farten, och att faktum var att det troligtvis var från denna trakten som Salomon fick sitt guld ifrån. Jag hisnar! Det är som att luta sig ut över en 60 000 stendumma famnar djup klyfta. Människan där nere är olik, men också lik mig, och det suger.

Natten innan vårt besök drog ett stroboskopiskt åskväder in över området, slog ut all el och gjorde mig alldeles salig i ösande regn och skoningslös åska. Huset vi bodde i läckte som ett såll, men det hjälpte liksom bara myset på vägen där vi satt tillsammans och åt middag i skenet från levande ljus, medan världen utanför tycktes gå under.
Utöver det så är boendet i parken tipp-topp, prisvärt och på gångasvtånd från huvudattraktionen, men anskrämligt dåligt marknadsfört.
Vårt besök i ruinerna gick dock inte av stapeln under regntunga moln – vi var inuti. Sikten var kanske inte den bästa, men dimman och den benvita himlen gav det hela en trolsk inramning, värt det eviga duggandet. Vår guide var en kufisk fyr, med en berättarstil som tydde på en inbyggd bandspelare, men vi tyckte om honom ändå.

I skrivande stund, dryga veckan senare, så faller regnet fortfarande – men Great Zimbabwe är lätt en av höjdpunkterna på resan, och kan stolt hänga med storheter som Tikal och Machu Piccu i världens pantheon av fornstäder.





Granitlandskapet i Matobo National Park




Cecil Rhodes grav i Matobo




Great Zimbabwe


The Great Compound


På väg upp genom The Hill Complex




Kungens plats är den lilla fyrkanten uppe på stenen


Inget murbruk


Inbjudande öppningar i Great Compound


Inne i Great Compound


Fallussymbol inne i Great Compound