Veckans stora nyheter

Vilka intressanta tider vi lever i. Fantastiskt oerhörda nyheter strömmar till oss genom alla upptänkliga kanaler.

 

Den största nyheten har givetvis varit att Vladimir Putin tagit bondpermis och schappat i två veckor utan att lämna vare sig adress eller namn på personen han umgicks med till världspressen eller sina medarbetare. Den förre franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing hade i alla fall för vana att lämna ett förslutet kuvert på sitt skrivbord med numret till den dam han spenderade natten med, om världen skulle råka gå under i hans frånvaro. (Detta var innan mobiltelefonerna gjorde världen tråkigare). Nu vet vi ju att Putin dejtar en rysk OS-medaljör i gymnastik så det är väl tur att han är i såpass form som han ser ut att vara. Annars skulle han nog kunna bryta ett och annat ben i kroppen efter ett rejält pass med en sådan dam.

 

Från Ryssland meddelas också att vårt vänsterpartis sovjetnostalgiska ådra frodas ännu. De har gladeligen skeppat iväg nästan 300000 kronor till en organisation som står på Putins sida i kriget i Ukraina. Att man skall behöva kontrollera vad som sägs från en rysk organisation om deras egen verksamhet. Inte ljuger väl ryssar! Nej det hade vänsterpartiet ingen aning om. Till på köpet visade det sig att hälften av pengarna satts in på organisationen ledares flickväns bankkonto. Undrar hur det rimmar med vinster i välfärden?

 

Vår samtida konstnär Lars Vilks vandrar runt i Sverige med sina livvakter i släptåg och säger sig studera konsten och yttrandefriheten. Det hade varit trevligt att tro på honom och hans intentioner, att med konsten som verktyg driva vårt samhälle framåt, som andra konstnärer gjort tidigare. Men tyvärr måste jag be om ursäkt och säga att jag inte tror på ett ord karln säger. Han tycker om att stå i centrum och han utnyttjar uppståndelsen för att marknadsföra sig.

 

Dessutom har Vilks för vana att omge sig med genuint islamofobiska organisationer och personer, till exempel Trykkefrihedsselskabet som dessutom gav honom ett tryckfrihetspris i förra veckan. Det ger honom ingen ökad trovärdighet.

 

Forskningsfronten har nu hunnit ifatt mig och konstaterar att man inte lär sig något när man läser ifrån skärmen, men läser man från papper då händer det grejer i huvudet. Det har troligen med beröring, understrykningar, noteringar och överblick att göra säger jag och lägger fyra papper på bordet så att jag kan se alla samtidigt. Samtidigt visar det sig att mina kollegor också kan se flera sidor samtidigt, men det ser lite jobbigt ut när de omger sig med tre datorskärmar.

 

Det är vidare lika beroendeframkallande att snutta med sin smart phone som att missbruka kokain. Det betyder inte mycket för mig som använder en mobiltelefon från tiden strax innan Luther dog. Men det är kul att höra era olika historier om andras överdrivna användande av mobiler, och sedan ser er själva i aktion med paddor, iPhones och allt vad det heter där ni begraver er i mail, facebook, twitter samt söker svaren på diverse triviala frågor.

 

Priset till veckans idiot som uttalade sig innan han tänkte på vad han sa, går till Australiens premiärminister Tony Abbott. Han hävdade att Australiens urbefolkning, aboriginernas sätt att leva, är ett livsstilsval, som han och de förhållandevis nyanlända ättlingarna till alla bovar och banditer som britterna skeppade dit, inte kan tänka sig att betala för. Med tanke på att aboriginerna bott där i cirka 40000 år och Abbott och hans ättlingar vistats där i 250 år, så undrar man vem som har tolkningsföreträde.

 

Till dessa besked tar vi en pilsner, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Skrämda igen

Och nu skall vi vara rädda igen. Våra vänner journalisterna målar fan på väggen och beskriver hela tiden ett ”worst case scenario”, annars säljer de ju inga lösnummer, får inga tittare eller lyssnare. Detta skrämmer tyvärr många av dem som läser, lyssnar och tittar.

 

En stackars italienare som blev överkörd av mig i backen i Cortina åker säkert runt och är rädd för svenskar och berättar för alla sina landsmän om de skrämmande männen från norden som utan hänsyn mejar ner alla de ser. Trots att det var jag som blev skadade och inte han. Men sådana detaljer bryr sig inte de om som slår på den stora trumman.

 

En av de trångsinta pretendenterna på posten som ny ledare för KD skrämde oss härom dagen med att islamisterna är den största faran mot demokratin i Sverige. Hon beskrev dock inte hur ett hundratal tossiga nötter i skägg skall klara av att avskaffa den svenska demokratin. Däremot krävde hon lagstiftning mot grundlagsfientliga organisationer. Vad jag vet finns det inga sådana muslimska organisationer i Sverige, men vi har ju å andra sidan de nazistiska Nationaldemokraterna som är öppet odemokratiska. Och glöm inte Vänsterpartiet som också är fientligt inställda mot den svenska grundlagen, eftersom de vill avskaffa monarkin.

 

Enskilda terrorister och grupper av sådana kan utföra hemska dåd men de kan inte skada vår inhemska demokrati. Demokratin är vårt bästa försvar mot dessa angrepp och vår demokrati den kan vi bara förstöra själva. Låt oss avstå från det.

 

Som en bisats till allt ovan kan nämnas att samtliga svenska högre polistjänstemän, som tillfrågats efter attentatet i Köpenhamn, samstämmigt varit tydliga med att polisen klarar den högre säkerhetsnivån, bara de får lite mer stålar att röra sig med.

 

Sedan skall gärningsmännens beteende förklaras på än det ena än det andra sättet. Ofta plockas det fram psykologer som utifrån forskningsfronten inom sitt ämne placerar stollarna i olika fack. Att Anders Behring Breivik var galen och dömdes till förvaring kom inte som någon överraskning, dock blir man överraskad när man kollar in vad psykforskarna har på fötterna när de analyserar oss.

 

Om ni skulle läsa de medicinska tidningarna som presenterar forskningsartiklar om psykologi så skulle ni finna att 96% av de personer som studerats i undersökningarna är från industrialiserade västländer. Kanske inte så konstigt med tanke på var majoriteten av dessa universitet ligger. Men vad som är lite oroväckande är att 80% av försökspersonerna var studenter vid dessa universitet. Låter inte riktigt som ett representativt urval. Men man tager vad man haver.

 

Grunderna för att förstå mänsklighetens beteende kan alltså sammanfattas som WEIRD, (western, educated, industrialized, rich and democratic). Kanske skall grunderna för att förstå vår mänskliga natur baseras på något annat än amerikanska studenter.

 

Bra och slagfärdiga namn och förkortningar är något jag uppskattar. De är nästan alltid omöjliga att översätta, så ett bra namn på engelska blir sällan bra på svenska och ibland kan ett svenskt namn på en engelsk företeelse bli bättre än originalet. Priset för månadens bästa namn går till Sahlgrenska Akademins namn på det nya spelprogrammet för strokepatienter, ”World of vårdkraft”!

 

Så vad gör vi åt det? Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Underbara geometri

Vissa samband är alltid roliga, spännande och intressanta. Förvisso kan man ibland bli lite nördig, men det finns ju inte så många av er som tycker att geometri och trigonometri inte är roligt. Tänk på den räta linjens ekvation, triangelns alla samband samt förhållandet mellan en cirkels diameter och dess yta och omkrets, fascinerande!

Så var ligger då centrum och var ligger periferin? Om man tar sig till Mittens Rike så finner man givetvis en mittpunkt där och ett stort antal periferier som ligger lite varstans. Men det finns absolut fler mittpunkter. Och man slås då av det något futtiga i Sverigedemokraternas energiska hävdande att Sverige är alltings medelpunkt. Men redan de gamla uppsalaborna ansåg ju att Edens lustgård, Atlantis och några fler kul ställen med säkerhet legat i deras närområde. Inte nytt under solen, trots att tiden går.

För som ni alla vet så är också tiden en del i detta och även om vissa fysiker hävdar att den vare sig är linjär eller rät, så gör jag oftast approximationen att så är fallet. Vår kinesiske värdshusvärd i staden Dali hade ett helt eget tidsmått vars ursprung jag inte känner till. Han försökte applicera detta på Catharina och den första uppfattning om att hon var grabbarnas äldre syster slog han ur hågen. Men den följande uppfattningen att hon nog var lite väl ung för att ha så gamla söner var det värre med. Catharinas försök att bevisa sin ålder gavs upp och hon tog istället den lokala tidsuppfattningen som en komplimang.

Kinesiska städer är ofta uppbygga kring rutnät av gator och kvarter. Inne i hutongerna kan det vara si och så med den geometriska stringensen, men hittar man bara ut igen så finner man åter sin stig. Det kan ses som ett smärre problem eller en större möjlighet, att de flesta kineser inte talar engelska och att deras tecken är något besvärliga att tolka. Så om man har ett bestämt mål då har man problem men om man bara spankulerar så kan man hamna lite var som helst.

När man sedan ger sig ut på guideböckernas föreslagna rutter, i små som stora städer, så visar det sig till min stora besvikelse att modern teknik är användbar. Trots att papper är en stark informationsbärare så uppdateras Christoffers eländiga telefonmaskin fortare än gamla kartor. Fast vad vore en GPS utan trigonometri? Intet!

Geometri kan också röra till exempel sovbussar i Mittens Rike. Om man pressar in ett par män som i rät linje mäter sådär mellan 198 och 190 cm så blir det problem om sovplatserna utformats efter 160 cm långa kineser. Då får man böja fullängdsmännen. Den kinesiska bussen, med de omsorgsfullt vikta fullängdsmännen på plats, rullade dessutom bort från centrum och in i den yttersta periferin i Laos. När vi klev av vid en korsväg längst bort i periferin så visste vi nästan var vi var, vi hade en aning om vart vi skulle, men vi visste nästan inte när vi var. Tre olika tidsangivelser fick synkas till en. Plötsligt fick livsandarna full fart och spänningen steg, allt på grund av några okända storheter i våra ekvationer.

Och där vid korsningen kom vår kinesiske parlör till stor nytta, fast vi var i Laos. Den långe parlören vandrade runt i byn och det var en nöjd sådan som i mitten av ingenstans fann ett ställe för oss att sova, ett ställe att äta och en bil att fara vidare med dagen efter. Geometrin var åter känd i alla relevanta beståndsdelar tack vare lite kunskaper i kinesiska.

Så vad gör man då? Man tar en fredagspilsner och den vetgirige kan får veta lite om pilsner i Kina och i Laos samt få reda på att vi hittade en pub med ett kinesiskt mikrobryggeri.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Ordens rätta värde

I begynnelsen var ordet och ordet var svårt att tolka redan då. Det gör att man ibland bör vara lite försiktigt när man benämner saker vid deras rätta namn eller ikläder andra människor egenskaper genom bruket av ord med starkt värde. Och glöm inte att angrepp stärker den man angriper.

 

Fascismens kreatur och bruna trynen finns lite varstans men det är inte självklart att de två tydliga fascistoida delarna av SDs program räcker för att benämna dem fascister. Ultranationalismen och hotet om degenerering av nationen är två uppfattningar som definitivt placerar SD utanför övriga svenskars värld. Däri återfinns islamofobin och föraktet mot oss andra för vår svaghet som visas i oförmågan att stå upp för det som SD kallar svenskt, utan att de för den sakens skull entydigt kan definiera var som är just svenskt.

 

Men att använda en så värdeladdad beskrivning som fascist skall man akta sig för i officiella sammanhang. Ordet betyder antagligen helt olika saker för olika människor förutom att den absoluta majoriteten ger det en mycket negativ tolkning. På grund av detta kan det ge SD lite gratispoäng som de inte förtjänar.

 

Ett annat ord som nu dyker upp i mitt huvud är värdegrund. Det är ett ord med mycket positiv laddning i Sverige, men glöm inte att det också finns en fascistisk värdegrund. Personligen har jag problem med begreppet värdegrund som ger mig lite av en allergisk reaktion när jag hör det. Är det någon skillnad på värdegrund och värderingar?

 

Jag minns speciellt det svenska försvarets försök att bättra på sitt anseende genom att starta arbetet med sin värdegrund för att få kvinnor att känna sig hemma i den militära miljön. Hur fungerar värdegrundsarbetet i en organisation vars yttersta uppgift är att döda folk?

 

Sedan är det mycket pengar i värdegrundsindustrin och jag är övertygad om att många av era arbetsgivare spenderat stora summor pengar på er för att i teambuildning-övningar och annat nonsens stärka er och era kollegors förtroende för varandra och för företagets värdegrund. Utan rubriken värdegrund skulle sådana övningar lätt hamna under benämningen indoktrinering eller värre. Där ser man vad värdet hos ett ord kan göra.

 

Hur det gick eller har gått med värdegrundsarbetet på skolorna i Sigtuna och Lundsberg vet jag inte, men det skulle vara intressant att få veta hur man hanterar nya värderingar i förhållande till sina gamla traditioner.

 

I rakt nedstigande led hamnar vi sålunda i företeelsen traditioner. Detta är givetvis ytterst passande med tanke på de annalkande högtiderna men tyvärr verkar det som om traditionen med snö till jul förefaller att gå om intet detta år. Hur det kommer att gå med traditionen att handeln skall slå nytt omsättningsrekord även denna julhelg står skrivet i stjärnorna, men kanske finns det någon rymdsond som redan nu kan ge svaret.

 

Då vi är mycket traditionsbundna i familjen och eftersom det råkar vara vartannat år i år, så firar vi helgerna på annan ort. Till exempel kommer vi att fira nyår något före er i den lilla staden Muang Ngoi Neua.

 

Så vad värderar vi då högst? En julfredagspilsner redan denna fredag, vilket nog också är att betrakta som en tradition.

 

Julfredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Machu Picchu, värt besväret

Att ta sig till den gamla incastaden Machu Picchu är lite knepigt. Tåget dit har den stora fördelen att det med nödvändighet begränsar antalet personer som på en dag kan nå staden. Om man sedan väljer att gå uppför berget i gryningen för att vara först i kön så adderar man en strapats.


Machu Picchu sett från berget Wayna Picchu

På väg i gryningen

För att vara först upp till entrén till Machu Picchu måste man börja gå uppför berget i gryningen. De som satsar på detta samlas vid grinden nere i dalen


Det var värt besväret att vara först i kön


Ensam i Machu Picchu

Man är sällan ensam i Machu Picchu. Mellan 2500 och 3000 personer besöker staden varje dag. Men om man är bland de första uppför berget så får man också ett par timmar innan de guidade grupperna far fram som lemmeltåg bland ruinerna.


Tillsammans i Machu Picchu

Standarduppställning


Varför inte Femmé Picchu?

torsdag 13 januari 2011 Cusco, Peru

Det är pinsamt att säga, men jag är lite kär i Cusco. Inkas hemmabas, med kurviga små gator och förföriska kullar som kläds i en färgprakt av gatljus om nätterna. Bara en sån sak som att det ligger ett inkafort ovanför staden som kallas Sexy Woman (eller ja, Saqsaywaman dårå) med strålande exempel på inkas kännetecken, de imperiala murbruksbefriade väggarna och murarna. Bonus för att några av blocken är större än min lägenhet.

Men vi förblir ej i Cusco. Det börjar dra ihop sig. Vår pièce de résistance, Machu Picchu är i annalkande.
Vi tog oss dit på standardiserat turistiskt manér, i buss med kass guide och med stopp i diverse turistfällor på vägen. Inget att förtälja om detta förutom att Peruanernas förbluffande vana att konsekvent avlägsna sittringen från toaletten blir en smula enerverande när Montesuma kommit knackandes på ringmuskeln.
Från Ollantaytambo (ytterliggare en strålande Inkaby med fantastiska imperiala byggnadsverk) med tåg till Agua Caliente, ett turistghetto av rang.

Och där tog vår tur slut.

Peru är inte Sverige. Här spelas dubbade filmer på högsta volym ur trasiga högtalare på nattbussen – och ingen är någonsin för tjock för att bära tajta byxor och en tank-topp. Det är annorlunda här, vilket träffade oss som ett bakåtmål på övertid.
Vår guide på plats i Agua Caliente skulle förse oss med våra tågbiljetter tillbaka till Ollantaytambo dagen efter, vilket han något vresigt till slut gjorde. Då visade det sig att tåget gick två timmar senare än vad som var överenskommet med reseagenten i Cusco, vilket skulle leda till att vi missade vår nattbuss från Cusco till Arequipa, och därmed vårt flyg från Arequipa till Lima (Mina föräldrar tror inte på enkelhet). Alla tåg var fullbokade. Vi var rökta. Överenskommelsen granskades och det visade sig att allt fanns på papper förutom just tågtiderna. Det var sent, vi skulle upp 4 dagen efter, men vi gick och åt ändå. Maten var inte god. Farsan hade sönder en glasdörr. Vi sov.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka vår variga cancersvulst till reseagent för att han försedde oss med en av de mörkaste kvällarna vi upplevt på våra resor. Den konkurrerar med lätthet med till exempel en sån klassiker som indianbyn San Pedro Columbia i Belize, med dess svinkalla nätter, bottenlöst tråkiga dagar och rabiessmittade hundar. Tack så mycket.

Vi bestämde oss för att försöka ändå, om vi så skulle få åka fingerkrok med ett tåg, och vi slöt en pakt att förmiddagen var helig tid, disponerad för intet annat än Machu Picchu.
I ottan kröp vi ut i mörkret och tog oss så sakteliga mot Machu Picchus nedre port. Ljussättningen påminde om Apocalypse Now medan vi ställde oss i kön och väntade. Startskottet gick – nu återstod bara att avverka 300 höjdmeter trappa upp till målet. På över 2000 meters höjd.
Det var helt underbart. Ständigt med någon framför att ta rygg på eller någon bakom som jagade så satte jag iväg som en bergsget – flåsandes i takt med alla omkring medan solen sakta gick upp över bergen. Att gå om folk utvecklades snabbt till ett missbruk, och inte ens när jag störtade huvudstupa in i väggen tillät jag mig själv att vika i min fanatiska tro att det var lika med döden att bli omsprungen.
Svettig, trasig och slut stapplade jag upp på toppen och ställde mig nästan främst i kön till insläppet, lyckligare än på mycket länge. Jag ropade ut ”This altitude is so much better for my ego!” (det är lätt att känna sig en smula mesig efter en vecka på över 3000 meters höjd) och de andra i kön nickade medgivande. Sen sparkade endorfinet mig så hårt i belöningscentrat att mina tänder skallrade och jag slog mig ner för att titta på alla de trevliga färgerna en stund.
Mina tre fränder som gjorde turen med mig anlände så småningom och sällade sig. Jonte var vid dödens rand, far ångade som ett gammaldags lokomotiv och syrran hade råkat ut för en liten olycka på vägen och var därmed missnöjd. Men vi var bland de första in i Machu Picchu – jag tycker i vart fall att det var värt det.

Det visar sig att Machu Picchu är två väldigt olika djur tidig morgon och resten av dagen. Tidig morgon så är de dimhöljda, ödsliga ruinerna, mycket stämningsfulla. Llamor betar slappt på terrasserna och solen stiger över bergen och klär staden i en skimrande slöja av ljus. Man kan vara i stort sett ensam vart man än går och upptäckarglädjen är total.
Resten av dagen så är Machu Picchu ett turistmättat helvete av guidade grupper som rör sig likt krälande amöbor över ruinerna. Vart man än går så är det folk, folk och folk. Besökarna kan på en dag lätt överstiga antalet människor som en gång bodde i staden. Eller snarare, som man tror bodde i staden. Ty ni förstår, man vet i stort sett ingenting om denna andiska ruin, till och med dess riktiga namn har gått förlorat. Guiderna gör sitt absolut bästa för att bre på så tjockt de kan med minsta lilla bit bullshit de kan komma över, men det känns rätt tunt emellanåt ändå.. Den största behållningen under vår tur var när guiden försökte hålla masken och vägrade uppmärksamma att två llamor just försökte göka bakom honom.

Så jag och systran avvek och bestämde oss för att bestiga Huayna Picchu (eller whiny picchu, why you pikachu, och diverse andra försök som Alexandra gjorde i sin iver att lära sig namnet), berget som tornar över staden och som endast får bestigas av 400 personer om dagen.
Klättringen var om möjligt ännu bättre än den upp till själva Machu Picchu. Så bra faktiskt att jag till och med bestämde mig för att ta av mig tröjan! ”Trappan” gav en varierad utmaning och de stånkande krakarna man passerade på vägen fick en att känna sig som stålmannen.
Väl uppe så var utsikten bedövande vacker, och ruinerna krävde högljutt att jag skulle klättra på dem. Whatyacallit Picchu är en riktig pärla och nära nog ett obligatorium för alla som tarvar med att klättra upp.
Efter en lättjefylld stund på toppen så vände vi åter neråt och jag dansade nerför trappan i halsbrytande fart – lycklig som en räv i hönshuset. På vägen stötte vi på folk som var på väg upp som utbrast ”Hey! He passed us when he was going up too!” vilket ju inte gjorde saken sämre, men det blev lite tryckt stämning när Alex stötte på en amerikansk dam med likadana skor som hon själv.

Klara med Machu Picchu (som jag rekommenderar helhjärtat, utifall att det inte har framgått) så satte vi operation ”Nu ska vi tamefan härifrån” i verket och hela familjen inställde sig på tågstationen för att försöka debattera, smickra och böna oss till platser på tidigare tåg. Det såg hopplöst ut, allt var fullt och personalen kunde inget göra.

Då kom vår tur åter!

Medan far och mor tappert försökte massera sig förbi Peru Rails underhuggare i dörren ut till perrongen så dyker platformschefen upp. Han förstår blixtsnabbt situationen vinkar en högeligen förvånad familj att följa efter honom i sporrsträck mot ett tåg som nära nog börjat rulla. Hastigt och lustigt så fann vi oss ombord, knappt minuter efter att vi kommit till stationen – två timmar tidiga istället för två timmar sena och bäst av allt – det var lyxtåget som vi tuffade iväg i!
Åk Peru Rail. De har en stins vi brinner för.

Så sen var det bara Ollantaytambo till Cusco till Arequipa till Lima tror ni kanske. Föga! I minibussen till Cusco fick vi sällskap av bland andra en frejdigt okunnig californiska vars ända riktigt stora rädsla i livet var dehydrering, och väl framme i Cusco så visade det sig att vår flygagentur bokat oss på en nattbuss till Arequipa… som avgick… på kvällen samma dag… som vårt morgonflyg… till Lima…

Peru är inte Sverige…


Den orangea pricken är Alexandra

Därifrån såg det ut så här


Engelskalektion i Jakarta

Så blev familjen Hägglin återigen engelskalärare på resande fot.

Vi vandrade runt i centrala Jakrata när en lärare med skolklass frågade om de fick öva på sin engelska genom att intervjua oss. Vi sa givetvis ja och samtliga fem fick svara på frågor. Den sista frågan var att vi skulle avge ett omdöme om eleven. Kanske inte precis i linje med svensk pedagogik.


My name is Alexandra

Långa personer väcker uppmärksamhet i Indonesien så tricket grabbarna la sig till med var ”Stå på knä”


My name is Christoffer

Kanske inte direkt en pedagogisk mästare, men han försöker.


Say after me please

Möte i Moremi

Maun, Okavangodeltat, Moremi National Reserve, Botswana

Jag kör genom Moremi National Reserve, på väg hem på smala snirklande sandvägar. Det är ett rent nöje att manövrera Land Rovern, som svarar på kommandon som vore den telepatisk. Över hinder, genom enorma vattenpölar, runt djurlivet. Jag och Simon är fascinerade av de lokala, marklevande, höneliknande fåglarna. Stendumma hönor, inkapabla att kila åt sidan när vi kommer dundrande, och därför ständigt hissnande nära att kila vidare.
Jag svänger runt en krök i full karriär och får ställa mig på bromsen för att inte mosa två exemplar. Jag och Simon utbrister ”Hönor”. Ett helvetes liv utbryter i bilen och jag undrar en smula distraherat hur det kommer sig att ett par korkade fjäderfän upprör så pass mycket. Jag panorerar blicken ett par grader åt vänster och där, sisådär tre meter från bilen, står en elefanttjur.
När man plötsligt sitter på knappt en spottloskas avstånd från en uppenbart irriterad elefant så försvinner alla livets små bekymmer och distraktioner som genom magi. I deras ställe så går ”ELEFANT!!!!” på repeat i huvudet på högsta volym. Ett näst intill meditativt tillstånd.
Då stiger ytterliggare två högst frustrerade tjurar ut ur vegetationen…

Det var dags att slå ihjäl tre dagar i en av Botswanas större städer, Maun (uttalas som två stavelser MAA-OON, på samma sätt som mina älskade päron uttalar paus ”PAA-UUS”). Mysigt boende på Discovery B&B, med dess ständiga lägereld och fint inredda rondavels, inbjöd till en lay-day, men med diesel i tanken och jävlar anamma i buken så var det otänkbart att sitta still.
Vi begav oss ut på tur i mekoro, kanoter som förs fram medelst en lång påle, hanterad av ett proffs, stående i aktern, alltmedan två värdelösa turister lökar föröver. Jag och bror valde givetvis den enda kvinnliga pålaren, som därmed fick äran att putta våra feta arslen nedför floden, vilket hon gjorde med den äran.
Turen gick i underbar stillhet. Vi såg vithövdade örnar, mängder av andra fåglar och långt borta i fjärran, elefanter. Simon frågade sin pålare om möjligheten att få se krokodiler, varpå killen i stort sett sa ”Vänta så ska jag se vad jag kan göra” och två minuter senare levererade han just krokodil.
Vi gick en på en guidad game walk på en ö och fann oss själva ett par hundra meter från en elefant. Vi sörjde en smula att det inte gick att komma närmare. Det vore kul att få se elefanter på nära håll för en gångs skull.

Moremi National Reserve stod härnäst på listan. Inledningen var strålande med djur överallt innan vi ens hunnit fram till parken. Vi häpnade över hur fula marlboroustorkarna var, vi vinkade åt giraffer och vi blev ganska trötta på horderna av impalor.
Väl inne i parken så var det nära nog mitt på dagen. Djuren hade hunnit gå och gömma sig från den tryckande värmen och vi fann oss till synes ensamma i bushen. Vackra landskap avlöste varandra, men djuren lyste med sin frånvaro.
Vi begick lunch som vi lagade själva. Jag tog ståndaktigt på mig rollen som lion-spotter och stod på bilens tak och såg viktig ut i en halvtimme. Det är alltid trevligt att få chansen att låtsas att man har en viktig funktion att fylla.

Det var dags att återvända. Jag fick oväntat äran att ta över i förarstolen och, tack vare detta, hade vi plötsligt avsevärt mer sällskap längs med vägen – vårtsvin och bufflar, storkar och gamar om vartannat. Bilen tog alla hinder som en bergsget med broddar. Inget kunde gå fel.

…alla tre tjurarna ruskar på sina huvuden och frustar. Öron flaxar åt alla håll, men medan hans två vänner nöjer sig med en mer passivaggressiv hållning, så går elefant nummer tre rakt på sak. Han stampar mot bilen och hela vindrutan verkar i ökande grad tas upp av elefantpanna.
På allmänhetens begäran lägger jag i backen och bereder mig på att retirera rakt ut i skogen. Då händer det: Med ett sista kast med huvudet så tvärstannar Dumbo, svänger 90 grader och försvinner i grönskan. Jag är skakad. Jag förefaller ha vunnit ett chicken-race med en elefant. Hur cool är inte jag?


Elefanter!


Elefant!!!

Svingar öron och svans

Stampar med sin fot

Arrrrg

Chicken?

Okavango i mekoros




Vithövdad fiskörn


Fiskörn igen


Elefant på lagom avstånd


Maraboustork


Den där krokodilen


Zebror


Hönan!


Discovery B&B


Discovery i mysmörker


Alla åkte inte ut i deltat i mekoros


De kommer från Sydafrika enligt nummerplåtarna

Södra Afrika, bilen och elefanter

Tänk att vi tog oss över 600 mil genom Botswana, Zimbabwe, Mocambique och Sydafrika med sex pesoner i bilen. Detta fungerade mycket tack vara den inhyrda bilen, en Land Rover Discovery.

Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att den tänkta resrutten bara gick att genomföra med en fyrhjulsdriven lite större bil. För att prova om det skulle gå, gick vi till en större bilhandlare i Göteborg och provsatt en Land Rover Discovery. Vi bestämde att med packningen på taket så kan detta fungera och det gjorde det.


Fullt men rymligt

Med sex säten i tre rader så gick det alldeles utmärkt att resa på detta sätt. Lägg märke till att takfönstret gjorde att fullängdsmän också kunde sitta där bak utan problem.


Packa på taket

Med ett rejält takräcke och nästan vattentäta säckar färdades vårt bagage genom fyra länder. Dock var det en fördel att de tre yngre männen utan problem kunde klättra lätt och ledigt och lyfta tunga väskor.


Så packar vi igen

Så skall man inte göra

Förvisso skall man undvika att lämna bilen i nationalparkerna. Men med spanare på taket tog vi chansen till ett lunchstopp. Lejonen ligger still på dagen och de stora djuren ser man på ganska långt håll.


Tomten på taket

Elefanter på riksvägen

Av skylten att döma är det med elefanter i Botswana som med älgar i Sverige. Fast elefanterna är aktiva på dagen


Ooops där har vi en.


Ojojoj, se upp


Tur att den står still, för visst ser den lite bestämd ut.


Fast visst går de över vägen ibland


Vår fria press och dess lojaliteter

Minns ni Cecilia Stegö? Nej det är klart att ni inte gör. Hon var ju bara kulturminister i tio dagar. Sedan tvingades hon avgå eftersom hon inte betalade TV-licens och hade betalat sin hemhjälp svart. Detta var år 2006 och RUT-avdraget infördes inte förrän sommaren 2007, något som kanske hjälpt kulturminister Stegö att sitta kvar på sin post.

 

Dock minns ni och känner till miljöminister Åsa Romson, miljöpartiet. Till yttermera visso känner ni alla till att miljöministern:

Målat sin båt med en icke tillåten och giftig bottenfärg

Inte betalat skatt för sin felaktigt använda diesel

Släppt ut avloppsvatten i Östersjön

Värmer sin båt med en traditionell oljepanna

 

Än sen då? Måste man leva som man lär? Personligen är jag kritiskt till privatbilism i urban miljö men kör lik förbannat runt i staden i min frus bil.

 

Och det finns alltså inget lagrum som tvingar dig att leva som du lär, men om man har så pass hög svansföring som miljöpartister har, så borde man inte värma sitt hem genom att elda olja. De övriga punkterna på listan är lagbrott.

 

Så var är då vår oberoende och fria press någonstans? Inget hindrar våra journalister från att angripa Miljöpartiet och miljöministern förutom deras egen lojalitet. Så fri är vår fria press!

 

Men vem är intresserad av imperfekt när det finns presens och till och med futurum att leva i. Vi skapar snabbt en ny flashmob för att hjälpa några hemlösa katter eller drar igång en skallgångskedja efter ett par bortsprungna hundar. Vår förmåga att blixtsnabb agera för något ovidkommande växer stadigt till sig.  Och dessa snabba engagemang blir till de viktigaste i världen. Då blir även snabbheten en dygd och flera av er propagerar för omröstningar på nätet som skall styra och påverka våra valda politiker. Ja, jösses, sådan otur ni har när ni tänker.

 

Det är tråkigare att gå igenom siffrorna på ekonomin hos Europas stater och jämföra de med framväxten av främlingsfientliga partier. Då finner man att främlingsfientligheten inte ökar totalt sett i Europa även om det dyker upp nya bruna trynen i Sverige och Grekland. SD är helt enkelt duktiga som politiskt parti och arbetar och reagerar på samma sätt som alla våra andra etablerade partier. Attityder hos väljarna förändras inte över en natt och Åkesson har helt enkelt blivit bättre på att fånga upp och mobilisera fler som tycker som honom.

 

Men en hel del av Sverigedemokraternas väljare delar inte partiets åsikter utan är missnöjesröstare. De ogillar det regerande samhället av olika skäl och visar sin ovilja genom att rösta på ett parti som de vet upprör majoriteten. Detta är deras sätt att stoppa upp ett finger i baken på etablissemanget.

 

Dessa personer tillhör i största grad sofflocket i vanliga fall så är det svårt för andra partier att vinna över dem till sin sida. Det som återstår är att försöka att övertyga dem om att etablissemanget inte bryr sig om deras finger i ändan och att det enda som händer när man stoppar upp ett finger arslet på etablissemanget är att fingret luktar illa.

 

Så vad gör vi då? Vi tar oss en pilsner, en fredagspilsner.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Historiens olika vinklar

Historien kommer allt närmare oss och minnet av gångna händelser tränger sig på. Samtidigt tar tekniken steg som leder oss bort från gamla invanda mönster och beteenden.

 

Sålunda står Vladimir Putin och knackar på våra portar som den värste Napoleon. Under tiden förutspås konceptet med en utdelad papperstidning var morgon, vara borta inom fem år.

 

”Gratis musik och nyheter via nätet är en mänsklig rättighet!” Så skallar ännu ropen från snåla och okunniga så kallade idealister. På 90-talet när jag satt i diverse arbetsgrupper sa jag till tidningarna att de måste komma på sätt att ta betalt. Men de såg bara nätet som en annonssida för sina papperstidningar som skulle överleva allt. ”Döda trän som man smetat ner med trycksvärta”, så beskrev en kollega tidningar.

 

Och snart finns bara dödsannonserna kvar som unik information i pappersversionerna av våra morgontidningar.

 

För cirka 100 år sedan spåddes fred på jorden eftersom radion skulle kunna förse alla människor med sanningsenlig information och därmed skulle vi undvika alla krig. För inte fullt 20 år sedan spåddes fred på jorden eftersom alla människor skulle kunna hitta sanningsenlig information på Internet och därmed skulle vi undvika alla krig.

 

Istället för sanningen har vi fått Sverigedemokrater, Islamiska staten och andra som vill ha vår uppmärksamhet för sin sanning.

 

Den främste lögnaren av dem alla är Putin. Hur kan han ljuga så ogenerat och uppenbart? Det beror på att han inte talar till oss när han ljuger. Han bryr sig överhuvudtaget inte om vad vi tycker. Putin ljuger och det vet han om. Även ryssarna vet att han ljuger. Ryssarna ljuger också och de vet också om att de ljuger. Denna symbios av lögner och lögnare kan vi inte förstå och vi kan heller inte förstå kraften som uppstår ur lögnens samhälle. Men glöm inte att ryssarna övat på detta sedan 1917.

 

Hemmavid ljuger Sverigedemokraterna och de vet att de ljuger. Skillnaden mot Ryssland är att de flesta av SDs väljare inte vet att Jimmie ljuger. De vet istället att alla som säger att Jimmie ljuger, de ljuger. Den demokratiska maskeraden är svår att hantera och att argumentera emot, framförallt när den i ständigt ökande grad mest liknar ”Kejsarens nya kläder”. Hur skall man kunna kritisera klädvalet hos en man som är naken men vars anhängare ser honom som välklädd?

 

SDs fälttåg mot islam som vår tids stora yttre fiende rullar vidare och Jimmie styr sin skuta skickligt mellan de grund som vi med stor förutsägbarhet placerar i hans väg.

 

Så om man inte kan få rasism att fastna på vår nye teflonpolitiker, så får vi försöka med något annat, något som fastnar. Och måhända räcker det med att istället beskriva Sverigedemokraterna som de som lämnar andra utanför. Att SD är en liten grupp som inte låter andra små grupper vara med, utan att vi för den sakens skull hänger upp oss på varför alla inte får vara med. För om ni minns från skolgården så betyder motiven för varför någon lämnas utanför, väldigt lite för den som blir stående vid sidan av.

 

På vår sida tar vi en öl, en fredagspilsner

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.