Ordens rätta värde

I begynnelsen var ordet och ordet var svårt att tolka redan då. Det gör att man ibland bör vara lite försiktigt när man benämner saker vid deras rätta namn eller ikläder andra människor egenskaper genom bruket av ord med starkt värde. Och glöm inte att angrepp stärker den man angriper.

 

Fascismens kreatur och bruna trynen finns lite varstans men det är inte självklart att de två tydliga fascistoida delarna av SDs program räcker för att benämna dem fascister. Ultranationalismen och hotet om degenerering av nationen är två uppfattningar som definitivt placerar SD utanför övriga svenskars värld. Däri återfinns islamofobin och föraktet mot oss andra för vår svaghet som visas i oförmågan att stå upp för det som SD kallar svenskt, utan att de för den sakens skull entydigt kan definiera var som är just svenskt.

 

Men att använda en så värdeladdad beskrivning som fascist skall man akta sig för i officiella sammanhang. Ordet betyder antagligen helt olika saker för olika människor förutom att den absoluta majoriteten ger det en mycket negativ tolkning. På grund av detta kan det ge SD lite gratispoäng som de inte förtjänar.

 

Ett annat ord som nu dyker upp i mitt huvud är värdegrund. Det är ett ord med mycket positiv laddning i Sverige, men glöm inte att det också finns en fascistisk värdegrund. Personligen har jag problem med begreppet värdegrund som ger mig lite av en allergisk reaktion när jag hör det. Är det någon skillnad på värdegrund och värderingar?

 

Jag minns speciellt det svenska försvarets försök att bättra på sitt anseende genom att starta arbetet med sin värdegrund för att få kvinnor att känna sig hemma i den militära miljön. Hur fungerar värdegrundsarbetet i en organisation vars yttersta uppgift är att döda folk?

 

Sedan är det mycket pengar i värdegrundsindustrin och jag är övertygad om att många av era arbetsgivare spenderat stora summor pengar på er för att i teambuildning-övningar och annat nonsens stärka er och era kollegors förtroende för varandra och för företagets värdegrund. Utan rubriken värdegrund skulle sådana övningar lätt hamna under benämningen indoktrinering eller värre. Där ser man vad värdet hos ett ord kan göra.

 

Hur det gick eller har gått med värdegrundsarbetet på skolorna i Sigtuna och Lundsberg vet jag inte, men det skulle vara intressant att få veta hur man hanterar nya värderingar i förhållande till sina gamla traditioner.

 

I rakt nedstigande led hamnar vi sålunda i företeelsen traditioner. Detta är givetvis ytterst passande med tanke på de annalkande högtiderna men tyvärr verkar det som om traditionen med snö till jul förefaller att gå om intet detta år. Hur det kommer att gå med traditionen att handeln skall slå nytt omsättningsrekord även denna julhelg står skrivet i stjärnorna, men kanske finns det någon rymdsond som redan nu kan ge svaret.

 

Då vi är mycket traditionsbundna i familjen och eftersom det råkar vara vartannat år i år, så firar vi helgerna på annan ort. Till exempel kommer vi att fira nyår något före er i den lilla staden Muang Ngoi Neua.

 

Så vad värderar vi då högst? En julfredagspilsner redan denna fredag, vilket nog också är att betrakta som en tradition.

 

Julfredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Machu Picchu, värt besväret

Att ta sig till den gamla incastaden Machu Picchu är lite knepigt. Tåget dit har den stora fördelen att det med nödvändighet begränsar antalet personer som på en dag kan nå staden. Om man sedan väljer att gå uppför berget i gryningen för att vara först i kön så adderar man en strapats.


Machu Picchu sett från berget Wayna Picchu

På väg i gryningen

För att vara först upp till entrén till Machu Picchu måste man börja gå uppför berget i gryningen. De som satsar på detta samlas vid grinden nere i dalen


Det var värt besväret att vara först i kön


Ensam i Machu Picchu

Man är sällan ensam i Machu Picchu. Mellan 2500 och 3000 personer besöker staden varje dag. Men om man är bland de första uppför berget så får man också ett par timmar innan de guidade grupperna far fram som lemmeltåg bland ruinerna.


Tillsammans i Machu Picchu

Standarduppställning


Varför inte Femmé Picchu?

torsdag 13 januari 2011 Cusco, Peru

Det är pinsamt att säga, men jag är lite kär i Cusco. Inkas hemmabas, med kurviga små gator och förföriska kullar som kläds i en färgprakt av gatljus om nätterna. Bara en sån sak som att det ligger ett inkafort ovanför staden som kallas Sexy Woman (eller ja, Saqsaywaman dårå) med strålande exempel på inkas kännetecken, de imperiala murbruksbefriade väggarna och murarna. Bonus för att några av blocken är större än min lägenhet.

Men vi förblir ej i Cusco. Det börjar dra ihop sig. Vår pièce de résistance, Machu Picchu är i annalkande.
Vi tog oss dit på standardiserat turistiskt manér, i buss med kass guide och med stopp i diverse turistfällor på vägen. Inget att förtälja om detta förutom att Peruanernas förbluffande vana att konsekvent avlägsna sittringen från toaletten blir en smula enerverande när Montesuma kommit knackandes på ringmuskeln.
Från Ollantaytambo (ytterliggare en strålande Inkaby med fantastiska imperiala byggnadsverk) med tåg till Agua Caliente, ett turistghetto av rang.

Och där tog vår tur slut.

Peru är inte Sverige. Här spelas dubbade filmer på högsta volym ur trasiga högtalare på nattbussen – och ingen är någonsin för tjock för att bära tajta byxor och en tank-topp. Det är annorlunda här, vilket träffade oss som ett bakåtmål på övertid.
Vår guide på plats i Agua Caliente skulle förse oss med våra tågbiljetter tillbaka till Ollantaytambo dagen efter, vilket han något vresigt till slut gjorde. Då visade det sig att tåget gick två timmar senare än vad som var överenskommet med reseagenten i Cusco, vilket skulle leda till att vi missade vår nattbuss från Cusco till Arequipa, och därmed vårt flyg från Arequipa till Lima (Mina föräldrar tror inte på enkelhet). Alla tåg var fullbokade. Vi var rökta. Överenskommelsen granskades och det visade sig att allt fanns på papper förutom just tågtiderna. Det var sent, vi skulle upp 4 dagen efter, men vi gick och åt ändå. Maten var inte god. Farsan hade sönder en glasdörr. Vi sov.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka vår variga cancersvulst till reseagent för att han försedde oss med en av de mörkaste kvällarna vi upplevt på våra resor. Den konkurrerar med lätthet med till exempel en sån klassiker som indianbyn San Pedro Columbia i Belize, med dess svinkalla nätter, bottenlöst tråkiga dagar och rabiessmittade hundar. Tack så mycket.

Vi bestämde oss för att försöka ändå, om vi så skulle få åka fingerkrok med ett tåg, och vi slöt en pakt att förmiddagen var helig tid, disponerad för intet annat än Machu Picchu.
I ottan kröp vi ut i mörkret och tog oss så sakteliga mot Machu Picchus nedre port. Ljussättningen påminde om Apocalypse Now medan vi ställde oss i kön och väntade. Startskottet gick – nu återstod bara att avverka 300 höjdmeter trappa upp till målet. På över 2000 meters höjd.
Det var helt underbart. Ständigt med någon framför att ta rygg på eller någon bakom som jagade så satte jag iväg som en bergsget – flåsandes i takt med alla omkring medan solen sakta gick upp över bergen. Att gå om folk utvecklades snabbt till ett missbruk, och inte ens när jag störtade huvudstupa in i väggen tillät jag mig själv att vika i min fanatiska tro att det var lika med döden att bli omsprungen.
Svettig, trasig och slut stapplade jag upp på toppen och ställde mig nästan främst i kön till insläppet, lyckligare än på mycket länge. Jag ropade ut ”This altitude is so much better for my ego!” (det är lätt att känna sig en smula mesig efter en vecka på över 3000 meters höjd) och de andra i kön nickade medgivande. Sen sparkade endorfinet mig så hårt i belöningscentrat att mina tänder skallrade och jag slog mig ner för att titta på alla de trevliga färgerna en stund.
Mina tre fränder som gjorde turen med mig anlände så småningom och sällade sig. Jonte var vid dödens rand, far ångade som ett gammaldags lokomotiv och syrran hade råkat ut för en liten olycka på vägen och var därmed missnöjd. Men vi var bland de första in i Machu Picchu – jag tycker i vart fall att det var värt det.

Det visar sig att Machu Picchu är två väldigt olika djur tidig morgon och resten av dagen. Tidig morgon så är de dimhöljda, ödsliga ruinerna, mycket stämningsfulla. Llamor betar slappt på terrasserna och solen stiger över bergen och klär staden i en skimrande slöja av ljus. Man kan vara i stort sett ensam vart man än går och upptäckarglädjen är total.
Resten av dagen så är Machu Picchu ett turistmättat helvete av guidade grupper som rör sig likt krälande amöbor över ruinerna. Vart man än går så är det folk, folk och folk. Besökarna kan på en dag lätt överstiga antalet människor som en gång bodde i staden. Eller snarare, som man tror bodde i staden. Ty ni förstår, man vet i stort sett ingenting om denna andiska ruin, till och med dess riktiga namn har gått förlorat. Guiderna gör sitt absolut bästa för att bre på så tjockt de kan med minsta lilla bit bullshit de kan komma över, men det känns rätt tunt emellanåt ändå.. Den största behållningen under vår tur var när guiden försökte hålla masken och vägrade uppmärksamma att två llamor just försökte göka bakom honom.

Så jag och systran avvek och bestämde oss för att bestiga Huayna Picchu (eller whiny picchu, why you pikachu, och diverse andra försök som Alexandra gjorde i sin iver att lära sig namnet), berget som tornar över staden och som endast får bestigas av 400 personer om dagen.
Klättringen var om möjligt ännu bättre än den upp till själva Machu Picchu. Så bra faktiskt att jag till och med bestämde mig för att ta av mig tröjan! ”Trappan” gav en varierad utmaning och de stånkande krakarna man passerade på vägen fick en att känna sig som stålmannen.
Väl uppe så var utsikten bedövande vacker, och ruinerna krävde högljutt att jag skulle klättra på dem. Whatyacallit Picchu är en riktig pärla och nära nog ett obligatorium för alla som tarvar med att klättra upp.
Efter en lättjefylld stund på toppen så vände vi åter neråt och jag dansade nerför trappan i halsbrytande fart – lycklig som en räv i hönshuset. På vägen stötte vi på folk som var på väg upp som utbrast ”Hey! He passed us when he was going up too!” vilket ju inte gjorde saken sämre, men det blev lite tryckt stämning när Alex stötte på en amerikansk dam med likadana skor som hon själv.

Klara med Machu Picchu (som jag rekommenderar helhjärtat, utifall att det inte har framgått) så satte vi operation ”Nu ska vi tamefan härifrån” i verket och hela familjen inställde sig på tågstationen för att försöka debattera, smickra och böna oss till platser på tidigare tåg. Det såg hopplöst ut, allt var fullt och personalen kunde inget göra.

Då kom vår tur åter!

Medan far och mor tappert försökte massera sig förbi Peru Rails underhuggare i dörren ut till perrongen så dyker platformschefen upp. Han förstår blixtsnabbt situationen vinkar en högeligen förvånad familj att följa efter honom i sporrsträck mot ett tåg som nära nog börjat rulla. Hastigt och lustigt så fann vi oss ombord, knappt minuter efter att vi kommit till stationen – två timmar tidiga istället för två timmar sena och bäst av allt – det var lyxtåget som vi tuffade iväg i!
Åk Peru Rail. De har en stins vi brinner för.

Så sen var det bara Ollantaytambo till Cusco till Arequipa till Lima tror ni kanske. Föga! I minibussen till Cusco fick vi sällskap av bland andra en frejdigt okunnig californiska vars ända riktigt stora rädsla i livet var dehydrering, och väl framme i Cusco så visade det sig att vår flygagentur bokat oss på en nattbuss till Arequipa… som avgick… på kvällen samma dag… som vårt morgonflyg… till Lima…

Peru är inte Sverige…


Den orangea pricken är Alexandra

Därifrån såg det ut så här


Engelskalektion i Jakarta

Så blev familjen Hägglin återigen engelskalärare på resande fot.

Vi vandrade runt i centrala Jakrata när en lärare med skolklass frågade om de fick öva på sin engelska genom att intervjua oss. Vi sa givetvis ja och samtliga fem fick svara på frågor. Den sista frågan var att vi skulle avge ett omdöme om eleven. Kanske inte precis i linje med svensk pedagogik.


My name is Alexandra

Långa personer väcker uppmärksamhet i Indonesien så tricket grabbarna la sig till med var ”Stå på knä”


My name is Christoffer

Kanske inte direkt en pedagogisk mästare, men han försöker.


Say after me please

Möte i Moremi

Maun, Okavangodeltat, Moremi National Reserve, Botswana

Jag kör genom Moremi National Reserve, på väg hem på smala snirklande sandvägar. Det är ett rent nöje att manövrera Land Rovern, som svarar på kommandon som vore den telepatisk. Över hinder, genom enorma vattenpölar, runt djurlivet. Jag och Simon är fascinerade av de lokala, marklevande, höneliknande fåglarna. Stendumma hönor, inkapabla att kila åt sidan när vi kommer dundrande, och därför ständigt hissnande nära att kila vidare.
Jag svänger runt en krök i full karriär och får ställa mig på bromsen för att inte mosa två exemplar. Jag och Simon utbrister ”Hönor”. Ett helvetes liv utbryter i bilen och jag undrar en smula distraherat hur det kommer sig att ett par korkade fjäderfän upprör så pass mycket. Jag panorerar blicken ett par grader åt vänster och där, sisådär tre meter från bilen, står en elefanttjur.
När man plötsligt sitter på knappt en spottloskas avstånd från en uppenbart irriterad elefant så försvinner alla livets små bekymmer och distraktioner som genom magi. I deras ställe så går ”ELEFANT!!!!” på repeat i huvudet på högsta volym. Ett näst intill meditativt tillstånd.
Då stiger ytterliggare två högst frustrerade tjurar ut ur vegetationen…

Det var dags att slå ihjäl tre dagar i en av Botswanas större städer, Maun (uttalas som två stavelser MAA-OON, på samma sätt som mina älskade päron uttalar paus ”PAA-UUS”). Mysigt boende på Discovery B&B, med dess ständiga lägereld och fint inredda rondavels, inbjöd till en lay-day, men med diesel i tanken och jävlar anamma i buken så var det otänkbart att sitta still.
Vi begav oss ut på tur i mekoro, kanoter som förs fram medelst en lång påle, hanterad av ett proffs, stående i aktern, alltmedan två värdelösa turister lökar föröver. Jag och bror valde givetvis den enda kvinnliga pålaren, som därmed fick äran att putta våra feta arslen nedför floden, vilket hon gjorde med den äran.
Turen gick i underbar stillhet. Vi såg vithövdade örnar, mängder av andra fåglar och långt borta i fjärran, elefanter. Simon frågade sin pålare om möjligheten att få se krokodiler, varpå killen i stort sett sa ”Vänta så ska jag se vad jag kan göra” och två minuter senare levererade han just krokodil.
Vi gick en på en guidad game walk på en ö och fann oss själva ett par hundra meter från en elefant. Vi sörjde en smula att det inte gick att komma närmare. Det vore kul att få se elefanter på nära håll för en gångs skull.

Moremi National Reserve stod härnäst på listan. Inledningen var strålande med djur överallt innan vi ens hunnit fram till parken. Vi häpnade över hur fula marlboroustorkarna var, vi vinkade åt giraffer och vi blev ganska trötta på horderna av impalor.
Väl inne i parken så var det nära nog mitt på dagen. Djuren hade hunnit gå och gömma sig från den tryckande värmen och vi fann oss till synes ensamma i bushen. Vackra landskap avlöste varandra, men djuren lyste med sin frånvaro.
Vi begick lunch som vi lagade själva. Jag tog ståndaktigt på mig rollen som lion-spotter och stod på bilens tak och såg viktig ut i en halvtimme. Det är alltid trevligt att få chansen att låtsas att man har en viktig funktion att fylla.

Det var dags att återvända. Jag fick oväntat äran att ta över i förarstolen och, tack vare detta, hade vi plötsligt avsevärt mer sällskap längs med vägen – vårtsvin och bufflar, storkar och gamar om vartannat. Bilen tog alla hinder som en bergsget med broddar. Inget kunde gå fel.

…alla tre tjurarna ruskar på sina huvuden och frustar. Öron flaxar åt alla håll, men medan hans två vänner nöjer sig med en mer passivaggressiv hållning, så går elefant nummer tre rakt på sak. Han stampar mot bilen och hela vindrutan verkar i ökande grad tas upp av elefantpanna.
På allmänhetens begäran lägger jag i backen och bereder mig på att retirera rakt ut i skogen. Då händer det: Med ett sista kast med huvudet så tvärstannar Dumbo, svänger 90 grader och försvinner i grönskan. Jag är skakad. Jag förefaller ha vunnit ett chicken-race med en elefant. Hur cool är inte jag?


Elefanter!


Elefant!!!

Svingar öron och svans

Stampar med sin fot

Arrrrg

Chicken?

Okavango i mekoros




Vithövdad fiskörn


Fiskörn igen


Elefant på lagom avstånd


Maraboustork


Den där krokodilen


Zebror


Hönan!


Discovery B&B


Discovery i mysmörker


Alla åkte inte ut i deltat i mekoros


De kommer från Sydafrika enligt nummerplåtarna

Södra Afrika, bilen och elefanter

Tänk att vi tog oss över 600 mil genom Botswana, Zimbabwe, Mocambique och Sydafrika med sex pesoner i bilen. Detta fungerade mycket tack vara den inhyrda bilen, en Land Rover Discovery.

Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att den tänkta resrutten bara gick att genomföra med en fyrhjulsdriven lite större bil. För att prova om det skulle gå, gick vi till en större bilhandlare i Göteborg och provsatt en Land Rover Discovery. Vi bestämde att med packningen på taket så kan detta fungera och det gjorde det.


Fullt men rymligt

Med sex säten i tre rader så gick det alldeles utmärkt att resa på detta sätt. Lägg märke till att takfönstret gjorde att fullängdsmän också kunde sitta där bak utan problem.


Packa på taket

Med ett rejält takräcke och nästan vattentäta säckar färdades vårt bagage genom fyra länder. Dock var det en fördel att de tre yngre männen utan problem kunde klättra lätt och ledigt och lyfta tunga väskor.


Så packar vi igen

Så skall man inte göra

Förvisso skall man undvika att lämna bilen i nationalparkerna. Men med spanare på taket tog vi chansen till ett lunchstopp. Lejonen ligger still på dagen och de stora djuren ser man på ganska långt håll.


Tomten på taket

Elefanter på riksvägen

Av skylten att döma är det med elefanter i Botswana som med älgar i Sverige. Fast elefanterna är aktiva på dagen


Ooops där har vi en.


Ojojoj, se upp


Tur att den står still, för visst ser den lite bestämd ut.


Fast visst går de över vägen ibland


Vår fria press och dess lojaliteter

Minns ni Cecilia Stegö? Nej det är klart att ni inte gör. Hon var ju bara kulturminister i tio dagar. Sedan tvingades hon avgå eftersom hon inte betalade TV-licens och hade betalat sin hemhjälp svart. Detta var år 2006 och RUT-avdraget infördes inte förrän sommaren 2007, något som kanske hjälpt kulturminister Stegö att sitta kvar på sin post.

 

Dock minns ni och känner till miljöminister Åsa Romson, miljöpartiet. Till yttermera visso känner ni alla till att miljöministern:

Målat sin båt med en icke tillåten och giftig bottenfärg

Inte betalat skatt för sin felaktigt använda diesel

Släppt ut avloppsvatten i Östersjön

Värmer sin båt med en traditionell oljepanna

 

Än sen då? Måste man leva som man lär? Personligen är jag kritiskt till privatbilism i urban miljö men kör lik förbannat runt i staden i min frus bil.

 

Och det finns alltså inget lagrum som tvingar dig att leva som du lär, men om man har så pass hög svansföring som miljöpartister har, så borde man inte värma sitt hem genom att elda olja. De övriga punkterna på listan är lagbrott.

 

Så var är då vår oberoende och fria press någonstans? Inget hindrar våra journalister från att angripa Miljöpartiet och miljöministern förutom deras egen lojalitet. Så fri är vår fria press!

 

Men vem är intresserad av imperfekt när det finns presens och till och med futurum att leva i. Vi skapar snabbt en ny flashmob för att hjälpa några hemlösa katter eller drar igång en skallgångskedja efter ett par bortsprungna hundar. Vår förmåga att blixtsnabb agera för något ovidkommande växer stadigt till sig.  Och dessa snabba engagemang blir till de viktigaste i världen. Då blir även snabbheten en dygd och flera av er propagerar för omröstningar på nätet som skall styra och påverka våra valda politiker. Ja, jösses, sådan otur ni har när ni tänker.

 

Det är tråkigare att gå igenom siffrorna på ekonomin hos Europas stater och jämföra de med framväxten av främlingsfientliga partier. Då finner man att främlingsfientligheten inte ökar totalt sett i Europa även om det dyker upp nya bruna trynen i Sverige och Grekland. SD är helt enkelt duktiga som politiskt parti och arbetar och reagerar på samma sätt som alla våra andra etablerade partier. Attityder hos väljarna förändras inte över en natt och Åkesson har helt enkelt blivit bättre på att fånga upp och mobilisera fler som tycker som honom.

 

Men en hel del av Sverigedemokraternas väljare delar inte partiets åsikter utan är missnöjesröstare. De ogillar det regerande samhället av olika skäl och visar sin ovilja genom att rösta på ett parti som de vet upprör majoriteten. Detta är deras sätt att stoppa upp ett finger i baken på etablissemanget.

 

Dessa personer tillhör i största grad sofflocket i vanliga fall så är det svårt för andra partier att vinna över dem till sin sida. Det som återstår är att försöka att övertyga dem om att etablissemanget inte bryr sig om deras finger i ändan och att det enda som händer när man stoppar upp ett finger arslet på etablissemanget är att fingret luktar illa.

 

Så vad gör vi då? Vi tar oss en pilsner, en fredagspilsner.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Historiens olika vinklar

Historien kommer allt närmare oss och minnet av gångna händelser tränger sig på. Samtidigt tar tekniken steg som leder oss bort från gamla invanda mönster och beteenden.

 

Sålunda står Vladimir Putin och knackar på våra portar som den värste Napoleon. Under tiden förutspås konceptet med en utdelad papperstidning var morgon, vara borta inom fem år.

 

”Gratis musik och nyheter via nätet är en mänsklig rättighet!” Så skallar ännu ropen från snåla och okunniga så kallade idealister. På 90-talet när jag satt i diverse arbetsgrupper sa jag till tidningarna att de måste komma på sätt att ta betalt. Men de såg bara nätet som en annonssida för sina papperstidningar som skulle överleva allt. ”Döda trän som man smetat ner med trycksvärta”, så beskrev en kollega tidningar.

 

Och snart finns bara dödsannonserna kvar som unik information i pappersversionerna av våra morgontidningar.

 

För cirka 100 år sedan spåddes fred på jorden eftersom radion skulle kunna förse alla människor med sanningsenlig information och därmed skulle vi undvika alla krig. För inte fullt 20 år sedan spåddes fred på jorden eftersom alla människor skulle kunna hitta sanningsenlig information på Internet och därmed skulle vi undvika alla krig.

 

Istället för sanningen har vi fått Sverigedemokrater, Islamiska staten och andra som vill ha vår uppmärksamhet för sin sanning.

 

Den främste lögnaren av dem alla är Putin. Hur kan han ljuga så ogenerat och uppenbart? Det beror på att han inte talar till oss när han ljuger. Han bryr sig överhuvudtaget inte om vad vi tycker. Putin ljuger och det vet han om. Även ryssarna vet att han ljuger. Ryssarna ljuger också och de vet också om att de ljuger. Denna symbios av lögner och lögnare kan vi inte förstå och vi kan heller inte förstå kraften som uppstår ur lögnens samhälle. Men glöm inte att ryssarna övat på detta sedan 1917.

 

Hemmavid ljuger Sverigedemokraterna och de vet att de ljuger. Skillnaden mot Ryssland är att de flesta av SDs väljare inte vet att Jimmie ljuger. De vet istället att alla som säger att Jimmie ljuger, de ljuger. Den demokratiska maskeraden är svår att hantera och att argumentera emot, framförallt när den i ständigt ökande grad mest liknar ”Kejsarens nya kläder”. Hur skall man kunna kritisera klädvalet hos en man som är naken men vars anhängare ser honom som välklädd?

 

SDs fälttåg mot islam som vår tids stora yttre fiende rullar vidare och Jimmie styr sin skuta skickligt mellan de grund som vi med stor förutsägbarhet placerar i hans väg.

 

Så om man inte kan få rasism att fastna på vår nye teflonpolitiker, så får vi försöka med något annat, något som fastnar. Och måhända räcker det med att istället beskriva Sverigedemokraterna som de som lämnar andra utanför. Att SD är en liten grupp som inte låter andra små grupper vara med, utan att vi för den sakens skull hänger upp oss på varför alla inte får vara med. För om ni minns från skolgården så betyder motiven för varför någon lämnas utanför, väldigt lite för den som blir stående vid sidan av.

 

På vår sida tar vi en öl, en fredagspilsner

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Nyhetens behag

Så vaknade vi då återigen upp dagen efter. Och som alltid så undrar vi först vad som egentligen hände och sedan vill vi veta hur det kunde hända och slutligen skall vi bara ha reda på vems fel det var att det hände.

 

”Demokratins baksida, att rätt gubbar röstas bort”

”Folk begriper inte sitt eget bästa”

”Vem kunde tro något sådant här?”

 

Nu kommer nyhetens behag att infinna sig hos Miljöpartiet när de skall ikläda sig sina nya ministeruniformer. Min fråga är om de kostymerna verkligen kommer att passa? Går det att sy upp något som inte bara passar de fyra till fem nya ministrarna utan hela den gröna rörelsen, som vill vara med och ta del av detta. Den lilla gruppen i regeringen kommer konstant att befinna sig på Cat Walken och bedömas för varje liten accessoar och om den är tillräckligt grön. Att leva upp till förväntningarna från alla gröna designers är kort sagt omöjligt. Men det blir inledningsvis skräddare Löfvens problem. Fixar han till deras utstyrsel så är det ok, annars så hamnar allt kanske i knät på oss igen vad det lider.

 

Nu finns det garanterat så mycket betong i bakdelarna hos Löfvens socialdemokrater att han får till något rimligt stabilt ända. Sedan får vi se om rädslan för Jimmie och hans horder beväpnade med järnrör, räcker för att skrämma tillräckligt många borgerliga riksdagsledamöter till att stödja Löfven. Vid ett extra val riskerar ju ytterligare några ledamöter att bli offer för Jimmies expansion och därmed förlora sina jobb.

 

Här i Göteborg är det mycket roligare oavsett vem som blir kommunstyrelsens ordförande. Nu vidtar nämligen förhandlingar om vad vi egentligen röstade om. Trängselskatten i Göteborg är en lag. Lagar stiftas och upphävs av Riksdagen. Det är inget som kommunen kan göra något åt. Och vad stod det på valsedeln som vi kryssade? Vi satte ett kryss för ja eller nej till trängselskatten, en fråga som kommunen inte kan besluta om. Undrar vem det är som till slut kommer att ha varit listigast, när poängen i den göteborgshistorien skall dras?

 

Så vad har vi då röstat om?

Det vet vi inte!

 

När eftertankens kranka blekhet så småningom bleknat så kommer vi att vakna upp till något som i hyfsat stor utsträckning liknar gårdagen. Steg mot framtiden är nämligen enligt erfarenheten jobbiga att ta. Om vi med detta stärkt eller reducerat göteborgarnas allmänna politikerförakt, vill jag låta vara osagt. Mitt förakt för dessa kommunala politiker är som vanligt orubbat och obefintligt. Alla de politiker som anstränger sig för att få runt vår vardag har min fulla respekt.

 

La ni förresten märke till att de politiska släkterna fortsätter att breda ut sig? Då är det bra att inte ha samma efternamn som sin dotter. Därför kunde Anneli Hulthéns dotter Amalia tämligen obemärkt smyga sig in ganska högt i rankingen på socialdemokraternas lista.

 

Världens mest populäre finansminister tjackade spikskor och drog när han fick chansen, sedan hans skallige kompis visat vägen och hoppat först. Anders Borg lovade att han inte skall lägga sig i våra liv igen när han stack. Ett snyggt avsked kan man tycka. Måhända njuter han redan av nyhetens behag, som i hans fall kallas att vara ledig, vilket han inte varit på tio år.

 

Eftersom nyhetens behag förefaller vara en röd tråd genom efterdyningarna till söndagens val, så låt samma sak gälla oss och vårt val.

 

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

(Samma lokal som Stearin)

Om- och nystart

Så rullar livet igång igen efter en lyckad semester. Tänk vad lite solsken kan göra för en positiv helhetsbild, utan att livet tränger sig på allt för mycket. Fem veckor i Kungsviken där huvuduppgiften var att göra så lite som möjligt, en uppgift jag lyckades ganska bra med, om jag får säga det själv.

 

Dock hoppas jag att ryktet om bandets spelning i Rassys skjul har nått er. Vi i Two Generations förstår att publiken uppskattade vår insats.

 

Men nu skall man igång igen på alla cylindrar. Det känns som om starten på hösten liknar vår tvåtakters utombordare, en väl fungerande teknik som numer är förbjuden att saluföra i Sverige. Som alltid startar den lite lojt på en cylinder för att lagom coolt gå över till att köra på två och slutligen visar den musklerna genom att köra på alla tre cylindrar. Hur är det för er?

 

Och hur går det för vår avkomma? I stilla mak börjar de kliva in i grottekvarnen eller i alla fall att stå på gränsen till den. Några av de unga vuxna kliver rätt in i anställningar medan andra tvekar på tröskeln och ytterligare en del får jaga efter jobb. Vad har vi då för växande grenar på vårt industriella träd? Vilka skott växer snabbast på trädet och är det dem man skall försöka att haka på?

 

Nja, jag är skeptisk.

 

Tjänsteverksamhet som är beroende av en ständigt utvecklad lagstiftning som begränsar frihet och rörlighet är nog inte de mest positiva verksamheterna att jobba inom. Men om man som Bert Karlsson vet att fastighetsaffärer där man kan skriva av inköp och anpassning av hus med ett par kontakt med Migrationsverket, så är det givetvis driftig affärsverksamhet, som nog till slut är positiv för Sverige som helhet. Dock kan sagde Karlsssons plånbok svälla lite mer än vad som anses vara politiskt korrekt i skattefinansierad verksamhet. Detta är trots allt smulor i sammanhangets stora kaka.

 

Det är nämligen inte där skon klämmer!

 

Med fästningen Europa växer en gränsindustri fram där politiker och medier göder oss med bilden av en invasion av människor som vi måste stoppa. Denna nya industrigren är beroende av att bilden av flyktingströmmarna fortsätter att finnas på våra näthinnor. I dess spår byggs det upp privata europeiska och afrikanska säkerhetskoncerner med inriktning mot att begränsa den irreguljära invandringen. Och när en ny flyktingtragedi inträffar så växer industrin igen. En industrigren som är beroende av en situation är inte en lösning på ett problem, den är en integrerad del av problemet.

 

Så var jag igång igen. Vad har vi då för problem på vår egen bakgård? Valfrågan framför alla andra måste vara tobaksrökning. Anneli Hulthén borde säga upp Luger från att arrangera Way Out West om de inte slutar med kampanjen för att få folk att börja röka genom att sälja cigaretter från en myriad av små kiosker inne på festivalområdet. (Förvisso är WOW en vegetarisk festival, men att klassa tobak som vegetarisk konsumtion känns som att dra konceptet för långt.)

 

Rökarna utanför vår entré på Krokslätts Fabriker borde avhysas omgående och Susanne skall fundera lite på återfallets mekanismer.

 

För övrigt så blir det fredagspilsner på Vink på fredag.

Fredagspilsner på fredag från kl 17.00 på Vink, Andra Långgatan 5.

Om vikten av yta

Yta är också vikigt, även i dagar då emotioner, innehåll och hjärta lyfts fram som ledande egenskaper. Och visst vann Håkan Hellström tack vara hjärta och med befriande lite yta. Men jag hoppas att ni till exempel minns Helena von Zweigbergks inlägg om vikten av att uppträda på rätt sätt i staden, genom att framhålla den urbana kulturen. Även om solen skiner så behåller man stil och klass när man befinner sig inom stadens murar. Man skall inte bara ha plagg på sig, man skall ha rätt plagg på sig.

 

Det tyckte inte Gustaf Fröding.

”Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor.

Men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.”

 

Vad Håkan Hellström tycker förtäljer inte historien, men en del av historiens yta finns till salu på auktion. Håkans tidigare medarbetare Johan Forsman-Löwenström och Christina Löwenström är det som säljer bland annat rättigheterna till fem stycken sånger som spelades in för några år sedan. För att visa ytans värde säljer de bland annat även en tamburin som använts vid inspelningarna, med ett utrop på 3000 kr. En ny sådan kostar cirka 500 kr.

 

När en yta någon gång krackelerar kan det inre förfallet bli synligt. När dagens ”Dagens eko” berättar att de stora utbildnings- och vårdföretagen genom skatteplanering betalar 2-3% i skatt på vinsterna från våra skattekronor, genom främst påhittade lån inom koncernerna, är det ett sådant exempel på en spricka i fasaden som visar att den moderata religionen inte fungerar, i majoriteten av svenskarnas ögon. Men mot religioner är det svårt att debattera, minns ni pastor Åke Green?

 

Den hindu-nationalistiska nya regimen i Indien fick också snabbt problem med ytan. Tajmingen var rekordartat dålig när en minister uttalade sig nyligen. Hans uttalande sammanföll med våldtäkten och morden på två kastlösa flickor. I sitt försök att bättra på den patriarkalt färgade ytan hävdade han att våldtäkter oftast är olyckshändelser. Kanske är han själv ett olycksfall?

 

Men hur vi än försöker att hävda motsatsen, så har ytan stor betydelse för hur vi ser på olika företeelser och hur vi kämpar med att ge en bild av oss själva som förmedlar det budskap vi eftersträvar. Och då menar jag inte bara det faktum att borttagning av tatueringar är en starkt växande marknad.

 

Det krävs väldigt lite av yta för att förleda våra sinnen. Dagens PR-orakel känner till detta och vill koppla vår uppfattning till ytan istället för till innehåll och hjärta. Och vi sväljer gladeligen allt med hull och hår.

 

Förpackat i rosa skimmer eller livgivande gröna ängar, och vi är genast redo att springa rätt in i en fast och klarröd vägg! Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet är genuina västerpartier som vill centralstyra våra liv oavsett vad vi har för könsdelar mellan benen, vad vi än äter för grönsaker eller om vi slösar bort energi i gym eller löparspår.

 

Och glöm inte att pilsner är vegetariskt!

 

Så låt oss ta en öl, en sommarfredagspilsner.

 

OBS lokalen!

Fredagspilsner på fredag från kl 17.00 på restaurang Vink, Andra Långgatan 5.