Min blogg

Och då undrar vi förstås hur pass varaktig blir inverkan av #metoo på vår samtid och framtid. Kan vi ändra på oss? Alltså, kan vi män ändra på oss? Ja, för den som minns så vill jag påpeka att vi nu till en avsevärd majoritet i Sverige, kör på höger sida av vägen. Detta trots att det vid den folkomröstning som genomfördes i frågan, mer än 80% röstade emot förslaget. Det är också ett obestridligt faktum att ett icke ringa antal av de män som hade körkort 1967, fortfarande lever och troligen kör bil.

Jag vet inte om det är att betrakta som en revolution, men jag vet att alla revolutioner har det gemensamt att någon alltid stjäl dem. Och jag tror på samma sätt att #metoo-revolutionen redan är stulen och nu styrs av mediebolagen via sociala medier, där de genom Facebook-grupper och annat, drar igång nya upprop.

Själv så brukar jag framhålla den uppfostran jag utsattes för genom att gå i en gymnasieklass med tjugofem tjejer och fem killar. Det fanns inte mycket utrymme för manschauvinism i den miljön och dessutom lärde man sig att umgås med tjejer och att de vare sig kom från Venus eller Mars, utan i detta fall oftast från Hovås eller Askim. Om det här räckt till för mitt eget agerande vet jag inte, men det har varit en väldigt bra grund att stå på i umgänget med människor under både vardag och helg.

Så jag vill tro att det går att ändra på uppfattningar och uppträdande. Det finns inget nedärvt i generna att män skall vara skitstövlar. Vi lär varandra att vara det.

Exemplen på hur vi kan ändra på oss är flera. Det behövs att det är en bra grej och det skall inte alltför svårt. Sedan är det som vanligt det krävs en kritisk massa. Titta bara på hur majoriteten klär oss i skidbackarna nu mer. Precis, ett stort antal av oss har hjälm på huvudet och jag vill påminna mig två incidenter i bekantskapskretsen som gått riktigt illa om de två skidåkarna inte haft hjälm på sig. Hjälmen har blivit en kombinerad trendig accessoar och hållare för högtalarna som ackompanjerar nerfarten för pisten.

Minns ni den 1 juni 2005? Det var då vi började gå på restaurang igen. Rökförbudet skulle enligt kritikerna döda hela restaurangbranschen. Istället fick vi trevliga miljöer som inte luktade illa och omsättningen ökade istället för tvärtom. Men det är fortfarande svårt för de kvarvarande rökarna att fatta att ickerökare inte vill ha dem inpå livet.

En närbesläktad fråga är nedskräpningen. När jag var barn och satt i baksätet (utan bilbälte) slängde mina föräldrar gladeligen ut skräp genom bilens fönster. Sedan kom kampanjen ”Håll Sverige Rent” och jag fick gå längs motorvägen med mina klasskamrater och plocka skräp. Det var inte kul och påverkan i Sverige som helhet var ovanligt snabb. Idag är det nästan bara nikotinisterna som sprider sina fimpar och snuspåsar på gator och torg.

För övrigt så skulle en sådan aktion som att gå längs motorvägen mellan Göteborg och Kungälv inte tillåtas idag av säkerhetsskäl. Men 60-talet var som sagt en förvirrad tid.

Barnaga och fysisk fostran hör till historien, den svenska historien alltså, tyvärr inte allas historia. Min vikarie i första klass, Sofia, försvann diskret efter att hon klippt till en av killarna med den meterlånga linjalen och slagit sönder pekpinnen mot en läsebok så att sidorna flög. Hon var mycket gammal redan då, vilket ju inte gäller oss. Vi som är den nya tidens apostlar och ljuset i alla tunnlar.

Så låtom oss därför samlas till traditionstyngd julfredagspilsner.

Vi vill ha det som det va’!

Ibland är man ute och far.

Reser gör man både genom livet och genom till exempel Europa. Nyss var det 12 stycken sextioåriga grabbar som var ute och dônade i Serbien. Jo minsann, det härjades så det gav utslag, om inte på seismografer, så på andhämtningen dagen efter. (Be gärna om att få smaka på vår egenhändigt brända Rakija vid tillfälle).

Resan genom livet behandlades en hel del under turnén på Balkan. Hur går det med åldrandet? Till exempel vilka som kan tänkas bli allt mer tvära gubbar. Det föreslogs bland annat att jag skulle göra revolution mot gubbandet och gå före och visa hur man hanterar situationer utan att kategoriskt inleda med att fastställa något lämpligt axiom.

Det finns ju flera kategorier av grupper in real life, men också på nätet, som inte reagerar positivt på visdom levererat på ett fast sätt, gärna accentuerat med att man pekar med hela handen. Främst gäller detta samlingar av personer som håller sig till ett snävt avgränsat intresseområde. På ett modern sätt skulle man kalla det för nördigt.

Och då tänker jag inte på hur en grupp om sådär åtta män med övervikt, för korta t-shirts, tomburkar av Norrlands Guld lite varstans i en lokal med kanske tre gamla amerikanska bilar, reagerar när jag kliver in bland raggarna och förklarar att bensinpriset och fordonsskatten borde höjas och att kollektivtrafik eller cykel är bästa sätten att transportera sig i urban miljö. Det krävs en god pedagogisk ådra för att nå fram med budskapet då.

Och jag tänker inte så mycket på veganer och andra ytterligheter som kräver respekt för sitt ätande, men inte gärna respekterar mitt. Men jag försöker, även om alla greppen inte sitter i ryggraden ännu. Till exempel att använda skilda redskap på grillarna för rotfrukter och oxfilé, fast jag kör med parallella grillar för kött, fisk och annat.

Okunnighet hos folk får mig då och då att reagera med reptilhjärnan, som när man skriver om historien så att den passar. Ni minns den moderata kvinnan som gladeligen hävdade att de minsann stred för kvinnlig rösträtt när det förra seklet var ungt. Eller när några ungliberaler hävdade att deras anfader Kart Staaff, höll borggårdstalet 1914, när det i själva verket var Gustav V. Historieundervisningen i skolan verkar ha sina brister.

Men min senaste allergi gäller det som numera kallas faktaresistens.

Det är så att Sverige oavsett vad som står på nätet har väldens bästa sjukvård. Ja, ja, Island och Schweiz slår oss i sammanhanget, men tredjeplats är tillräckligt bra.

Innerst inne tror vi på allt som mamma och pappa sagt, men vaccinationer är alltid bra för populationen som helhet och för den överväldigande majoriteten av individerna. Så det så. Det är inget vi behöver diskutera. Jag har rätt och antroposoferna har fel! Vilket borde föranleda aktuella Landsting runt om i Sverige att omedelbart säga upp alla avtal med de barnavårdscentraler som aktivt motverkar vaccinationer av barn.

Och det behöver inte vara rent i alla hörn och man skall inte vaccinera allt mot allt. Det finns väldigt trevliga och duktiga mikroorganismer som gör, om inte underverk, så i alla fall öl. Och i hörn på utvalda bryggerier kan det få finnas lite kul saker som påverkar processerna. Spontanjäst belgiskt öl är öl, även om det inte smakar gott.

Men här dricker vi välplanerad, pastöriserad och kvalitetskontrollerad pilsner, fredagspilsner.

Är ni rädda nu igen?

Var inte det, det finns väldigt få saker som är värda att gå omkring och vara rädd för och ödsla energi på.

Dock vill jag här och nu, för vilken gång i ordningen har jag glömt, påpeka att vargar är ofarliga för människor. Det finns inga fall där vilda vargar dödat en människa i Sverige. På Kolmården var det vargar i en djurpark som dödade en skötare och djurparken dömdes för arbetsmiljöbrott. Därför är ansökan om skyddsjakt på en varg i Vallentuna för att den rör sig för nära människor lite löjeväckande.

Ägna er energi åt saker som är farliga på riktigt!

Men det är klart, det finns en hel del dödliga saker i era hem som ni nog inte riktigt tar på det allvar som företeelserna förtjänar.

Så när nu den verkliga faran har fått ett ansikte, skåda den i vitögat. Magdalena Ribbing omkom tragiskt för en tid sedan efter att hon fallit i sitt hem. Det dör sådär 2500 personer i Sverige varje år till följd av olyckor. Cirka 1400 av dem dör i fallolyckor och majoriteten i sina hem. Hälften av dessa fallolyckor inträffar i vardagsrum och liknande där bovarna är trösklar och mattkanter. Trappor står för tio procent av olyckorna, vilket är mycket sett i perspektiv av hur kort tid personerna befinner sig där.

Glöm inte att era kök gömmer livsfarliga substanser. Den dödliga dosen av vatten är ungefär sex liter. Häll upp vatten i tolv halvliters ölglas, ställ dem på diskbänken och ni beskådar döden. Det krävs dock mer än att ni tittar på glasen, ni måste dricka ur dem. Detta händer då och då när främst ungdomar skall visa att de kan.

Fortsätt till skafferiet och mät upp 300 gram salt. Precis, ni fattar redan. Det är den dödliga dosen för en standardmänniska. Nästa gift har ni dålig koll på, akta er för körsbärskärnor. Om ni sväljer dem hela och oskadade är det ingen fara. De ploppar ut den naturliga vägen. Om ni råkat bita sönder en körsbärskärna är det dock fara å färde. Två sönderbitna körsbärskärnor ger en dödlig dos cyanid. Tur att kärnorna är mycket svåra att bita sönder.

Fluoren i badrummet är också ett gift, men som så många andra gifter är det nyttigt i rätt dos. Rådfråga din tandläkare om du undrar, det gör jag. (Du får sätta i dig, äta upp, cirka 40 tuber tandkräm för att nå dödlig dos. Det klarar du aldrig!)

En annan dödlig dos som är svår att uppnå är ljud. När Magnus vaknade och hade lille Leif snarkandes i sitt öra, angav han att det lät som när man vaknar med huvudet i en efterbrännkammare på ett F-16. (Ett amerikanskt militärt flygplan). Där är ljudnivån cirka 150 dB. Den dödliga dosen är runt 185 dB. Tänk på att dB är logaritmiskt och att tre dB motsvarar en fördubbling av ljudtrycket, om ni vill jämföra olika ljudkällor.

Så, go’ vänner, vad gör vi då för att komma tillrätta med alla dessa potentiella dödsfällor?

Jo, vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Jag har letat efter gränsvärden och definitioner av dagsljus och idioti. Osäker på vad som finns och vad begreppen i praktiken innebär. I och kring bostäder talar man om ljusintensitet mätt i lux och man tycker att det är ljust när mätvärdet är mellan 5000 och 100000 lux. Till detta kommer svårigheten att ange ett klockslag när solen går upp och ner i Sverige. Det skiljer ju sig åt lite grann från ställe till ställe, som ni vet. Solen tar sådär tjugo till trettio minuter, beroende på årstid, på sig för att vandra upp över horisonten i Stockholm och hela vägen till Göteborg.

Någon strikt definition av idioti verkar inte finnas.

Enligt Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2010:144) om cyklar, hästfordon och sparkstöttingar, krävs cykelbelysning när du cyklar eller leder cykeln under mörker. Dock anges inte vad mörker innebär. Om man skall mäta ljuset i lux (då kan fotografernas gamla ljusmätare grävas fram ut gömmorna och få en renässans) eller skall man intensivt titta på sin klocka för att urskilja var den stora och den lilla visaren står och då även ta med i beräkningarna var man står. Jag hittar inga regler för detta vare sig på lokal, regional eller nationell nivå.

Dum i huvudet får man tydligen vara när man vill.

Ett grundläggande faktum i detta sammanhang är att bilar är hårda och cyklister och fotgängare är mjuka. För er information kan jag meddela att även hundar är att betrakta som mjuka. När man då i regn och begynnande gryning möter cyklister utan ljus börjar man undra. Är de lika korkade dygnet runt? Killen i svart lycra, svart hjälm och svart cykel, som kom farande och korsade Rosengatan precis framför mig, hoppar han från fjärde våningen mitt på dagen, bara för att han har bråttom ner?

Damen i mörkgrön one piece och svart liten hund (men utan paraply) som raskt klev ut ur Slottsskogens dunkel i nyss nämnda gryning och regn, korsade samma Rosengata, dock utan att använda herr Gårmans vita streck, har hon tröttnat på att gå ut med jycken i regnet och vill ha den till mos under lämplig bils hjul? Det är mer omtänksamt mot bilisterna att köpa ett paraply, och varför inte ett färgglatt golfparaply.

I Göteborgs kommun har Miljöpartiet drivit igenom att man skall spara energi genom att släcka gatubelysningen. Det är en begynnelse till en definition av idioti.

Allt grönt är inte korkat. Till exempel uppskattar jag gröngölingarna på Kungsviken som visar sig tidigt på morgonen och då inte bara för deras käcka röda huvor. Vidare beträder och använder jag gröna och välklippta områden på golfbanor med stort nöje. Det får till och med vara skillnad i hur fuktiga de är kring hålen, men jag undanber mig alltför ondulerade greener (googla det vid behov).

Medan tävlingar i slalom numer körs i strålkastarbelysning på kvällarna så spelas golf med fördel i dagsljus. Det är att betrakta som idioti att spela golf i mörker.

Pilsner kan man dock inmundiga i dunkel, men det går också utmärkt att göra i dagsljus och vilken dag som helst, men gärna på fredagar.

Så har man då avancerat till att bli svärfar. Det är inte så betungande, men jag känner en viss olust inför kategoriseringen av min hustru som numer på motsvarande sätt blivit svärmor. Kolla in dessa två benämningar på Wikipedia så förstår ni. ”Svärmödrar brukar i film och litteratur, särskilt i serier och skämtteckningar, framställas som osympatiska”. Det finns inga sådana nedlåtande trivialiteter i beskrivningen av benämningen svärfar.

Vi är ofta alltför snabba i att döma trots brister i underlaget som vi baserar våra uttalanden på. Ta bara ett exempel som ”fluortanten”. Dessa häcklades av oss i alla skolor genom åren, som något oerhört motbjudande. Och vi tog med oss denna uppfattning upp i vuxen ålder, ända tills julkalendern 1996, ”Mysteriet på Greveholm”, gav fluortanten ett ansikte.

Andra som oförtjänt får utstå våra påhopp och nedlåtande kommentarer och uttalanden är lapplisor. De har även fått stå ut med att kallas för p-nissar och frågan är hur många av er som de facto känner till den korrekta termen, parkeringsvakter. Dessa utför ett viktigt och för alla städer nödvändigt arbete, eftersom vi konstant placerar våra bilar på synnerligen olämpliga ställen. För detta får vi alltför sällan betala en kontrollavgift. Utan parkeringsvakternas idoga arbete och närvaro, skulle städerna snabbt korkas igen av korkade bilister, som tycker att just de skall få ställa sin bil just där, även om det medför olägenhet för alla andra.

Tänk på hur ni beskriver och baktalar hantverkare som grupp. De som aldrig kommer på utsatt tid. De som alltid gör ett dåligt jobb med påtagliga brister. De som tar hutlöst betalt och skyller ifrån sig om något havererar en tid efter det att jobbet slutförts. Jovisst, vi anlitade en grupp takläggare som inte kunde lägga tak när vi la om taket i Änggården, det skall erkännas, men de flesta av våra möten med hantverkare vars arbete vi beställt själva, har avlöpt utan anmärkning.

Och så har vi då en grupp som vi aldrig tycks kunna ge ett positivt omdöme och som vi är ständigt missnöjda med och som vi dessutom anser oss kunna göra ett bättre jobb än, oavsett vilket situation det hela rör sig om. Som grädde på moset anser vi dem också vara dumma. Dessa personer kallas till vardags för politiker.

Ett par tillrättalägganden är på sin plats. De folkvalda svenska politikerna motsvarar inte era väl grundande förutfattade meningar. Om vi börjar längst ner med de som sitter i kommun- och landstingsfullmäktige, så är de i genomsnitt smartare och har högre utbildning än den genomsnittlige svensken. Detta kan man kolla i Sverige där inte mycket är hemligt. Och det har man gjort i en forskningsrapport. Fortsätter man uppåt ett steg till kommunal- och landstingsråd så hamnar vi i en grupp med klart högre utbildningsnivå än allmänheten. Och till vår fasa så är riksdagsledamöterna, politiskt tillsatta tjänstemän och regeringens medlemmar på ytterligare en högre nivå.

Dessutom har jag märkt att vi medborgare då och då anser att en del beslut som fattas på de olika nivåerna, inte är demokratiska. Dessa beslut verkar ha som gemensam nämnare att vi då tycker något annat än vad politikerna har beslutat. Personligen har jag väldigt svårt att använda detta tyckande, till något så allvarligt som att framföra att det rör sig om odemokratiska beslut.

Oavsett om ni gillar det eller ej så är Sverige är ett av världens mest demokratiska länder och vi har en kader av berömvärda fritidspolitiker som håller igång vårt demokratiska system.

Vilket oförhappandes leder oss tillbaka till det faktum att jag står här på min pall och hävdar att min hustru benämns svärmor och därmed oförtjänt beläggs med egenskaper som endast existerar i era imaginära tankar!

Och vad tänker ni göra åt det? Jag tänker personligen ta en fredagspilsner ihop med så många av er som möjligt.

Jag lämnade ett visdomsord till en student härom dagen. En lillasyster till en kollega på jobbet. Kollegan tyckte att jag med min avsevärda ålder skulle kunna komma med något vägledande. Jag drog till med: Man kan inte kompensera fel riktning med hög fart!

Frågan är hur det går med låg fart.

Jag är en föregångsman i mycket, men inte i allt. Ibland föredrar jag att avvakta. Denna karaktärsegenskap ådrar sig mina barns och i vissa fall min hustrus förargelse. De tycker kort sagt att jag är gammalmodig. Och det är jag ju. Jag är gammal, plus sextio och jag är utan tvekan modig.

Men jag twittrar inte och det faller mig inte in att läsa någon annans tweets heller. Etthundrafyrtio tecken, jag skulle aldrig nedlåta mig till att breda ut mig över ett så snålt tilltaget utrymme. Lite som äldste sonen, som gnäller över att hans föräldrars terrass är större än hans lägenhet.

Dock finns jag på Facebook och där kommunicerar jag med mina barn via MSN i en hemlig grupp. En hemlighet, även min fru finns på Facebook, men endast för att kommunicera med sina barn. Så praktiskt det kan bli, eftersom mina barn och hennes barn är samma kommunikationskollektiv.

Ni kan dessutom, ja alla kan det faktiskt, swisha pengar till mig. Dock kan jag inte swisha pengar till er. Detta beror på administrativa orsaker och har inget med min ålder att göra. Men det kan härledas till hur gammal min telefon är. Den är från tiden strax innan Luther dog och dess operativsystem baseras på hans teser från Wittenberg. Då dessa inte längre uppdateras, står min handhållna enhet sig slätt i hanteringen av nya ”appar”.

Jag hatar appar. Mest hatar jag applikationer som man bara kan ladda ner till telefoner och andra lätthanterliga digital prylar, men inte till min dator. Hål i huvudet kallas sådan utveckling. Att anstränga sig för att begränsa användningen av sin pryl!

Våra nya äktenskapliga problem, i pluralis, stavas Netflix. Det är alltså problemen som är i pluralis, inte leverantören av strömmad digital smörja i oändliga floder. Jag ser då och då på fotbollsmatcher och tablå-TV som History Channel, ett och annat gammalt avsnitt av Top Gear samt QI. Och jag vill påpeka att min förmåga att ta till mig nyheter är fortsatt stor, då jag anser att den nya programledaren, Sandi Toksvig, fyller ut Stephen Frys stol och kostym på ett utomordentligt sätt.

Men min fru vill att jag skall se på serier. De enda serier jag är intresserad av är Allsvenskan, Superettan, division 1 södra, division 3 sydvästra Götaland, division 3 nordvästra Götaland samt Damallsvenskan. Ett av problemen är att vissa av mina serier kan nås via hennes gränssnitt i TVn.

Vidare så gör jag en sak i taget. Jag avskyr när min datamaskin envisas med att försöka starta korta videoklipp mitt i artiklarna som jag läser, för att visa 30 sekunder reklam, innan en femton sekunder lång kommentar visas. De som kom på det hade verkligen otur när de tänkte.

Så vad gör vi åt detta? Jo tänka sig, vi tar en pilsner, till och med en sommarfredagspilsner.