Kategori: På resande fot

Allt är inte förutsägbart när man ger sig ut på hajk på nyårsdagen, på ny vägar i samhällen där man inte rört sig tidigare. Man lär sig nya seder, tvekar inte att vada över vattendragen och får uppleva det formidabla landskapet i olika färger.

Vi var allt lite trötta på nyårsdagens morgon efter föregående kvälls övningar. Tre av oss tog sig till frukostbuffén, bara tre eftersom Jonte var lite klen. Vi anlände till buffén kl 10.00 och fann att personalen var tröttare än vad vi var. Trots att det annonserades att frukosten serveras till 10.30, så var det stängt.

 

Det fanns lite rester kvar på buffén som vi försågs med och efter en kopp riktigt kaffe på favorithaket Riverside, drog vi iväg på hajk. Givetvis med Lonely Planet som guide.

 

Landskapet med höga berg och skogsklädda kullar är helt enkelt fantastiskt. Via stigar och små vägar tog vi oss fram. Blommor, fjärilar, en grotta, vattendrag och en person vid ett bord som tog betalt några kip för att vi skulle vandra i området. Lite udda med den bemanningen där den dagen, men värt varje öre.

På vandring och här passerar vi det lilla biljettkontoret. Promenaden var värd varje kip.

Grotta med ljus och fjärilar

Här skall det vadas över floden även om det finns en bro

Vätskepaus för kalvarna medan vi traskar på kanten mellan risfälten

När vi lämnat grusvägen gick vi över och ibland längs med, torra risfält där lerväggarna mellan åkerlapparna stundtals blev bra stigar att gå på. De olika byarna som låg framför oss gjorde reklam för sig med hemmasnickrade skyltar som visade att vi inte var helt bortom alla allfartsvägar.

 

Så småningom nådde vi vårt delmål byn Ban Na. Vi gick runt i byn och tittade på grisar som bökade, barn som lekte och några kvinnor som tvättade. Bredvid byns restaurang fann vi de flesta vuxna innevånarna. Dagen innan hade de festat ut det gamla året. Nu drog de igång för att festa in det nya året. Vi lite klena svenskar drog lite efter andan och kände oss ganska nöjda med vårt mer modesta nyårsfirande.

Bland de som välkomnade oss var byns borgmästare som vi talade med en stund och som beskrev hur bra allting var i byn och som sedan sålde oss en flaska hembränt. Han drev även restaurangen och såg till att vi blev serverade lite mat, till vilken vi drack Coke. Maten var nog inte tillräckligt bra tillagad eftersom vi alla tre blev lite magsjuka efteråt. Man skall nog inte ställa för höga krav på personalen i norra Laos på Nyårsdagen.

 

Vidare la jag märke till att trots att byn inte var ansluten till elnätet utan förlitade sig på dieseldrivna elgeneratorer, så fanns det givetvis Internet i byn och reklamskyltar för ett av Laos telecombolag. Och bland allt annat fann vi en för dagen obemannad vävstol som säkert var flitigt använd för att skapa såväl brukstextilier, som saker till försäljning till de turister som tar sig dit.

Undrar om det är hit vi skall?

Nja, det är inte till den byn vi skall, vi tar nästa.

Vi satsar på den restaurangen

Som sagt, varför balansera på stenarna när man kan vada i strömmen

De vuxna kör på för fullt och firar det nya året med hembränt, laolao, medan barnen tittar på

Ingen ström förutom från diselaggregaten, men internet det finns med ETL som leverantör

Och här gör man vardagliga bruksföremål såväl som turistprylar

och det görs mitt ibland oss

När vi reste oss och började vår promenad tillbaka glömde jag tyvärr vår kära Lonely Planet och vi fick leva utan en sådan bok i flera dagar, innan vi kunde hitta ett nytt exemplar. Under vår färd hemåt började solen sjunka lite lägre på himmelen, vilken gav nya färger åt bergen och risfälten.

 

Väl hemma konstaterade vi att Jonathan fortfarande inte var i bästa form, fann att de flesta restaurangköken redan hade stängt, samt att japanska turister längs backpacker-vägarna blir fler och fler, men att de har lite att lära i uppförande och språk innan de kan bli en naturlig del av detta kringflackande sällskap.

Solen börjar redan sänka sig och ljuset ändras

Vackert!

Vackra?

Den djärve unge utforskaren tar sig över vattendraget

Vackra höjder

Vacker bild över huvudorsaken till yngste sonens frånvaro under dagen

Mekongfloden är en av de största i världen och givetvis är de engagerade länderna inte helt överens om hur resurserna i floden skall fördelas. De är inte ens överens om vad de kommit överens om. Men vattnet rinner ännu ända från Tibet ner till deltat i Vietnam och vi hoppas att vattnet får fortsätta med det länge än.

 

 

Vi kom fram till Mekongfloden i staden Nong Khiaw med hjälp av lift från vår värdshusvärd och deras Toyota pickup. Vi konstaterade att stadens ATM (bankomat) var under reparation och tog en öl och ställde oss sedan i kön för transport uppför floden mot vår resmål för nyår, den lilla byn Muang Ngoi Neua.

I kö till båten med tillhörigheter som t ex cyklar.

Och vid det bortre brofästet låg såväl den trasiga ATM-maskinen som vårt  senaste vattenhål.

Båtarna fylldes en och en i en ordning som vi inte kunde förutse och bäst var att lungt vänta på sin tur men vara noga med att hamna i samma båt som sitt bagage.

och så bar det iväg!

Denna del av Mekongfloden är farbar stora delar av året men de forsar som vi tog oss upp igenom skulle jag inte vilja passera med båt under högvattensäsong. Turistbåtarna tar folk ända upp till gränsen mot Vietnam i norr och jag misstänker att paret med cyklar ombord skulle ta sig dit. Vår ursprungliga plan var att åka norrut här för att sedan åka söderut ända till staden Luang Prabang. Eftersom laotierna byggt en damm över floden fick vi lägga om planerna. Det visade sig sedan att dammen inte var färdig och vi fick se den från bussen när vi for förbi via landsväg några dagar senare.

 

Allt forslas på floden, något annat sätt att transportera saker och personer finns helt enkelt inte. Detta är väglöst land.

 

De inhemska båtarna är långa och smala och klarar hyfsat grunt vatten men inte de elaka stenarna som sticker upp här och var. Dock vill jag inte vara med om att få motorstopp med en sådan farkost i någon av forsarna för då ställer sig båten tvärs i vattnet. Turisterna färdas nerför floden i kanoter av olika slag som sedan körs upp lastade på båtar på ett sätt som myndigheter i Sverige skulle ha åsikter kring.

 

Forsarna var oftast värre än så här

Turister på Mekong.

Laotier på Mekong

Under timmen på båten hann man prata lite med ett par resenärer. Killen i blått på bilden är ifrån USA. En holländare bredvid mig tyckte det var ytterst udda att amerikanen inte hade körkort. Han förklarade att om man bott hela sitt liv på Manhattan så var ett månadskort på New York Transportation det enda man behövde.

 

Kvinnan i blått är multieuropé. Hon kom från Belgien och hade med sig sin sexårige son. Deras gemensamma språk var franska. När bilden tas sitter grabben längst fram i båten med ett äldre tysk par som de stött på i kön till båten. Där talade grabben tyska så det stod vilda till, som man pratar tyska, högt och ljudligt. Det visade sig att kvinnan var australiensisk medborgare och på väg dit för att bosätta sig där. Lite udda att det engelska språket definitivt inte var hennes bästa gren.

 

Vi for en timme uppför floden och klev iland. Vi mötte vår nye värdshusvärd redan på bryggan. Han var inte svår att identifiera eftersom han heter Gabriel och är från Värmland. Dock kom han inte ihåg att han skulle få gäster från Sverige så när vi tilltalade honom på svenska blev han något överraskad, men fann sig omedelbart och ledde vägen fram till våra bungalows som låg utmed floden. Inte många stjärnor där inte men vi var medvetna om standarden och hade avstått från Gabriels lite finare hotell inne i byn.

 

Trappan upp till byn Muang Ngoi Neua.

Hade detta varit ett vykort hade vi satt ett kryss vid bungalowsen längst till vänster. Här bodde vi!

Killen i röd stjorta till höger heter Gabriel och är från Värmland och driver restaurang och hotell med sin laotiska familj.

Efter att vi installerat oss tog vi en liten promenad genom byn. Något annat än små promenader går det inte att ta i denna lilla by som helt lever på backpackers som tar sig dit. Vi fann en lugn vrå på restaurangen Riverside som hängde ut över floden. Efter lunch vilade vi oss i form för nyårsfirande.

 

Huvudgatan i Muang Ngoi Neua, ja den enda gatan där.

Men vi hittade en stig mellan husen neråt floden.

och där fann vi ett behagligt tempo och varvade ner.

Under skratt och tjo och tjim togs fotot som skickades med nyårshälsningar till hemlandet.

Det visade sig att vi kom ut lite sent och de flesta köken hade redan stängt för kvällen. Längst ner på gatan fann vi till slut en öppen restaurang och vi fyra tillsammans med två thailändska tjejer och en thailändsk kille, som inte kände varandra, satte oss runt samma bord. Vår lilla grupp utvecklades sedan under kvällen till ett strålande internationellt kalas med folk från massor av länder.

En engelsman, en fransyska en thailändska och en thailändsk tomte som bockar

Två medelålders svenskar

Två yngre svenskar och en thailändare

Att planera allt i detalj på en fyra veckors resa går inte och även om vi tagit oss genom Yunnan utan mankemang, så var det nog främst Erics förtjänst. Nu väntade nya upplevelser på nya vägar i ett annat land, med lite mindre ordning och reda jämfört med Kina, även om Laos också är en kommunistisk diktatur.

På årets näst sista dag gick jag upp tidigt för att tillsammans med Eric fixa våra bussbiljetter för vår resa vidare in i Laos. Vi köpte biljetterna och fick reda på att bussen skulle lämna Mohan först klockan 09.00. Det gav oss tid att äta frukost och växla lite laotiska kip från en av de många valutahajarna som rörde sig kring busstationen. De var alla laotier och vi blev bara lite klädsamt lurade.

 

Till vår stora förvåning visade sig bussen vara en sovbuss. De flesta passagerarna var på väg från Kunming i Kina till Vientiane i Laos. Några möjligheter att göra om bussens liggplatser till sittplatser fanns inte. Så vi fick göra oss hemmastadda bäst vi kunde. Vi vinkade farväl till Eric och bussen rullade mot gränsen.

 

Jaha, och hur skall vi ordna till detta?

Under tiden vi väntade vid gränsen för att rulla ut ur Kina och in i Laos fick vi chansen att vinka av Eric en gång till eftersom han dök upp med diverse persedlar som vi glömt i bilen. Sedan vi checkat ut ur Kina och checkat in i Laos blev vi stående vid den laotiska tullen. Efter någon timma fick vi plötsligt åka iväg utan att tullen gjort någon visitation över huvudtaget. Lite ordning, men ingen reda.

 

Monumental gränspassage! Allt blir lite bättre med bladguld och har man inget annat så blir imagen viktig.

Färden genom norra Laos går genom ett vackert och dramatiskt landskap med höga berg och djupa dalar. Men det har man svårt att se från liggande position och färden i dessa trånga liggplatser blir lite jobbig.

 

Reste man sig upp så kunda man se ut om det inte låg folk och packning ivägen.

Inte ens alla asiater kunde sträcka ut sig i liggbussen, framförallt inte med all packning i bingen.

har man inget annat att göra så fotar man sina fötter.

Ungdommarna snett över som räddade Catharinas dag. De var från Finland och hade med sig finländsk lakrits.

I Muang Xai skall vi byta buss. Då visar det sig att vår buss endast går en gång om dagen, kl 09.00 på morgonen, och från en annan busstation på andra sidan staden. En både filosofiskt engagerande och språkligt intressant diskussion utbryter mellan vår busschaufför, Christoffer, Catharina och undertecknad. Samtalet förs omväxlande på kinesiska och engelska eftersom chauffören talar avsevärt bättre engelska än de flesta kineser, men mycket filtreras genom Christoffers kunskaper i kinesiska. Chansen för missförstånd är stor, men eftersom alla deltagarna har en positiv grundinställning för att hitta en lösning på problemen, så går det alldeles utmärkt.

 

Chauffören föreslår att vi åker med till en T-korsning som finns utsatt på vår karta. Det är mer än halvvägs till vårt nästa mål Nong Khiaw, där vi skall ta båt upp längs Mekongfloden. Han vill släppa av oss där. Vi undrar lite, eftersom det inte finns någon ort markerad på kartan vid T-korsningen. Men det tycker chauffören inte är något problem, där finns flera hus säger han. Så vi chansar och kliver ombord igen och intar åter våra liggplatser.

 

Efter tre timmar på skumpiga laotiska vägar kliver vi av i en T-korsning som har en by kring sig. Bussen rullar vidare och vi ser oss omkring. Inga uppenbara transporter, ingen som pratar engelska och snart är det mörkt. Vi placerar packning och Jonathan i ett gathörn och jag ger mig ut och försöker hitta någon med en SUV som kan ta oss de sista milen. Det går sådär. Dock kommer jag på att kinesiska är ett klart mer gångbart språk än engelska på denna plats.

 

Inte mycket att se uppåt gatan.

Och inte mycket mer att skåda neråt gatan

Trött ung man vaktar bagage

Lite får man ställa iordning när fyra turister dyker upp och lagrar sin packning utanför butiken.

Det passerade fordon lämpliga för transport men alla skulle åt fel håll.

Så i skymningen försvinner Christoffer och Catharina iväg medan jag och Jonathan passar väskor och lite planlöst stoppar tuctucs och andra fordon som ser ut att åka vår väg. Vår långe tolk återkommer i den allt mer tilltagande skymningen med ett nöjt leende på läpparna. Med hjälp av sina språkkunskaper har han ordnat rum för natten, mat på hotellägarens restaurang samt transport dagen efter i deras Toyota pickup. Nu är allt bra igen och pusselbitarna faller på plats vid en vägkorsning i norra Laos i en by som visar sig heta Pak Mong.

 

Rapport från ett tvättställ i Laos

Så sänkte sig skymningen över Pak Mong men inte över vår fortsatta resa

Efter frukost packar vi in oss i bilen med ägarens man som chaufför. Vi får även två thailändskor med på flaket. Medan vi packar försöker jag kommunicera med fyra stycken japaner som bott på vårt hotell och som reser på tre moderna motorcyklar och med mycket gadgets och prylar. Bland annat gillar jag deras campingkök. De kan inte ett enda ord engelska! Fascinerande, och de har hjälmar med sig men de använder dem inte. Hjälmarna hänger som lite blingbling på deras packning.

 

Vår chaufförs dotter skall bara åka med pappa på den lilla resan. Hon sitter utan bilbälte mellan mig och honom. Jag är givetvis förfärad men chansar på god min i elakt spel och nöjer mig med att våra cyklande tyska vänner från kvällen innan, har hjälmar på sig när vi far förbi dem. Det finns folk man kan lite på vad det gäller trafiksäkerhet.

Och så var vi åter tillbaka på vår ursprungliga resplan.

Ajabaja, barn utan bälte och bälteskudde. Hur överlever de?

Ordentliga tyska cyklister

Våra thailänska lifterskor på flaket.

Och så var vi framme i Nong Khiaw och ikapp vår ursprungliga resplan.

…Julafton. Vi cyklar hemåt längs med sjön. Små byar susar förbi och till och med morsan håller gott tempo. Solen skiner och världen är säll. Jag stannar mitt i en av byarna och tar upp kartan för att planera hemrutten lite närmare. De andra tre cyklar förbi men jag är bekvämt övertygad om att jag kan cykla ikapp dem alla dar i veckan. Fast det är något som känns… fel. I magtrakten. Det suger liksom till och… Åh helvete. Nejnejnejnej. Gud i himlen och alla hans änglar nu jävlar är det skarpt läge!

Det här med att åka på solsemester några latituder längre norrut än vanligt asså… Massor av sol får man ju, så på så sätt så är ju kontraktet infriat. Nä man ska banne mig inte klaga – men tvi vale vad kallt det är! Dali ligger för övrigt norr om Kunming. Där fick jag för att jag inte höll mig vaken under geografin på högstadiet.

Dali med omnejd är lite som ett kinesiskt alperna. Gamla som nya byggnader byggs efter samma vackra Bai-arkitektoniska snitt, med bedövande vackra berg och en aquamarin sjö som fond. Den gamla ringmuren, med den tillika gamla stan innanför, är huvudattraktionen, men den är lite mer av ett kinesiskt High Chaparall.

Turistnäringen blomstrar och kommers är a och o längs med huvudgatan. Faktum är att det verkar vara hela poängen med den. Shoppa loss! Vi har allt från gigantiska kristallsallader till gimpsuits i rött läder! Det enda som bröt mot konsumtionshetsen var två levande statyer som utmärkte sig mot sina kollegor världen över i att de inte ens försökte stå stilla.

Shopping, shopping, men vi tar inte så aktiv del. Vi är inte målgruppen. 95% av turisterna är kineser, varför bry sig om några enstaka västerlänningar.

Vackra berg över vackra tak från en vacker ringmur med snygg förgrund(?).

Och om man tittar noga ser man att Dali gärna vill att detaljerna skall vara riktiga, ända ner till fönsterluckorna.

Och vackert är det också.

Även takteglet skall vara rätt även om detta ser lite vildvuxet ut.

Turistfälla nummer 1 i Dali, De Tre Pagoderna

Ja ja, vi gick dit via turistentrén.

Tunga branta steg skall turisterna ta innan de når fram.

Och så ställer vi upp för bra bild.

Och i fjärran, hitom berget, ligger sjön. Sedan gick vi hem, pagoder har vi sett förut.

Tur då att sidogatorna är pittoreska och sävliga. Där kan en till och med råka trilla in på ett hipstercafé med landets kanske bästa kaffe och enastående cheesecake, om en har tur.

Bästa kaffet i Kina! Och en kaka därtill.

Peru eller Kina? Turistfälla modell mindre men de bilderna hade vi redan från visstelsen i Cusco/Peru.

Alla deltar inte i konsumtionshetsen. En pilsner kanske.

Och sälj allt som går att återvinna

Vårt hotell tål att nämnas. Bra läge, trevlig personal och volymösa rum med stengolv, utan nån form av uppvärmning överhuvudtaget. Förutom sängvärmare då. Att gå upp på morgonen var att omfamnas av universums kalla likgiltighet, mer påtaglig än någonsin tidigare.

Kanske kan man förstå att hotelvärden trodde att Catharina var 30 år gammal

Kallt var det här! Mössa på och kraftiga skor, inget läge för tofflor på det stengolvet.

Inget formidabelt lås till vårt rum men funktionellt.

Och så kunde man kika ut ur vårt rum mot gården. I solstolen blev det riktigt skönt till slut.

Dag två, efter den obligatoriska omfamningen av universums kalla likgiltighet, beslöt vi att lyda ett råd vi fått från en familj Australiensare. Det är ett rättesnöre här i livet, att tillvaron blir mycket intressantare om man gör allt som Australiensare säger åt en att göra.

Så vi hyrde cyklar.

Två mil enkel väg längs med Erhaisjön (Öronsjönsjön) till staden Xizhou var det som gällde, vilket kan tyckas dumdristigt när 75 procent av sällskapet består av två femtitalister och en sjuklig 90-talist. Vi låter oss dock sällan ruckas i våra övertygelser bara för att de råkar vara vettvilliga och i slutändan så tillryggalade vi över 4 mil med knappt en enda incident.

Ingen vidare kvalitet på cyklarna. Vi fick gå tillbaka och byta två efter några hundra meters färd.

Coola cats på cykel utmed Erhaisjön (Öronsjönsjön)

Lägg märke till lyktstolparna vars lampor laddas av både vindsnurror och solpaneler. Och titta på kollonilotterna vid sidan av vägen. Alla odlade sina egna grönsaker, inga kollektiv här inte.

Erhaisjön (Öronsjönsjön) är en vacker sjö, men tyvärr visade den tydliga tecken på övergödning och den gröna sörjan utmed stränder var sorglig att se.

Xizhou visade sig vara ett ytterst behagligt litet ställe. Vackra byggnader, skön stämning och god mat gjorde att vi bittert sörjde att vi blott hade knappa två timmar att spendera innan vi var tvungna att trampa hemåt igen. Det var liksom ett sånt där ställe som går raka vägen in i hjärtat utan att passera gå. Vi visste knappt varför, eller vad, men vi ville ha mer! Hörsamma oss! Om ni har vägarna förbi, spendera minst en natt i Xizhou.

 

Xizhous gatumiljö var långt ifrån Dalis kommershets.

Och på torget i Xizhou fanns inga bilar.

Den äldre generationen solar sig i julaftonens glans.

Torgets mittpunkt betyder säkert något men vi vet inte vad.

Hej Tomtegubbar!

Så tar tomtarna sats för de två milen tillbaka från Xizhou till Dali.

…Shit fan helvete! Jag faller ihop på gatan och ber desperat ett par tjejer som går förbi om hjälp. De fnittrar och fortsätter gå. Ingen toalett i sikte. Jag reser mig och leder cykeln mot en gränd. Det svartnar för ögonen, hela världen snurrar. Jag anar att jag kommit undan från allmänheten och trafiken. Ser vagt en hög av något. En hög av gödsel! Frälsning!
Jag sliter av mig alla obstruktioner och lägger all min fokus på att bygga på den saliga gödselhögen. En äldre herre går förbi men verkar föga brydd. För någon som genomlevt kulturrevolutionen så är nog en gigantisk laowai i ens gödselstack inte så traumatiskt.
Hursomhelst så sinar så småningom källan till mitt obehag. Nästa problem: Jag är marinerad i avträde och har inget papper. Jag rafsar åt mig min väska och gör en håglös inventering. …och blir alldeles mållös. Jag ser en manifestation av ödets nyckfulla välvillighet – poetisk rättvisa förkroppsligad.

Likt tvenne ark av renaste bladguld: Två fakturor från CSN.

God Jul.

Natten till vår resa till Kunming så föll temperaturen från ca 10 grader, till 1 grad. Vårens stad, jo man tackar ja.

Kunming är en nätt liten kinesisk stad på omkring 6 miljoner invånare. Förr i tiden ett perifert bakvatten dit ämbetsmän som gjort sig ovän med kejserligheten kunde finna sig förvisade. Nuförtiden anses staden ha Kinas behagligaste klimat, uthärdliga nivåer av föroreningar, samt en skönt tillbakalutad attityd.

Vi gick till Gröna Parken mitt i stan, dit Kunmingers flockar i mängder för att mata fiskmåsar och visa upp sig för varandra. Folklivet var på topp trots det kalla vädret, och jag och min nästan like långe bror lyckades äntligen attrahera en del blickar och utrop. Men bara en del.

För den som är lagd åt ett obönhörligt bekräftelsebehov så är Kinas cosmopola utveckling de senaste åren ytterst beklaglig. Borta är de förundrade utropen ”Aiya! Hen gao!” (Shit va lång!), de fnittrade ”shuai…” (snygg…), de påträngande (men ack så välkomna) fotograferingarna.  För den som överväger att resa till Kina i förhoppning att ta del av denna kavalkad av uppmärksamhet så är det för sent. Denna förlovade tid har flytt för att aldrig komma åter. Jag råder dig att söka dig annorstädes. Nordkorea ska vara fint så här års.

Oändligt med måsar som övervintrar i Kunmings parker

Och de långa européerna väckte ingen uppmärksamhet

Men uppmärksamhet fick sen samling kineser som brast ut i tämligen spontan dans till traditionell musik ur moderna högtalare.

Berövade på dessa stimuli så återstod bara att turista. Xishan i utkanten av Kunming nominerades och antogs via acklamation. En kulle uppå vilken Daoistmunkar, hängandes från fingertopparna, har huggit ut diverse tempel. Vi föll med ögonen vidöppna i ännu en turistfälla, och hade inte ont av det. Diverse avgudabilder, den ena kitschigare än den andra, avlöste varandra i templen som vi klättrade mellan, alldeles invid hisnande stup och en vidunderlig utsikt över Kunming. För den som är intresserad så är det dock de stora templen längre ner på kullen som står för den kulturella behållningen. Där kan en finna sjukt zenniga bambulundar invid behagligt förfallande tempelbyggnader – eller varför inte ett enormt tempelrum vars väggar från golv till tak är täckta av diverse humanoider frysta i en bisarr dans? I dunklet och rökelsedunsterna så var det det mer creepy än jag någonsin tidigare haft privilegiet att uppleva.

Tätt tillsammans på väg upp för berget

Utsikt över Kunming, hem för cirka 7 miljoner  personer

Genom diset ser man Kunming även om man kan tro att kylan gjort väggen till is

I smala gångar längs bergväggen med avsaknad av svenska säkerhetsanordningar

Alla passager var inte säkra för fullängdsmän

Och brant var det! Men på de flesta ställen som inte ingick i vandringsleden, som i detta tempel, var vi i princip ensamma.

Mardrömsgenererande gestalter

Senare, på nattåget till Dali, så tackade Hägglinarna mig för min tjänstgöring, lagom till att jag kollapsade av utmattning. Att valla mig själv och de andra tre Mittens rike runt med bara min oändligt begränsade kinesiska till hjälp är stundtals som att valla katter och samtidigt recitera Ibsen baklänges. Det är en pina att få taxichaufförerna att åka dit vi vill – det är förunderligt avigt att lära familjen att äta kinesisk frukost – och det är helt underbart roligt att prata kinesiska på plats i Kina igen.

En uppskattande skål för vår ovärderlige tolk!

För ungefär 27 år sedan så var Anders- och Catharina Hägglin i färd med att planera en resa till Kina. Långt gångna i planeringen blev de dock bryskt avbrutna av undertecknad, då det uppdagades att Catharina hade blivit gravid. Vilken erbarmlig olycka! En så pass krävande resa kunde inte begås i känsligt tillstånd – och ett av resmålen, Tibet, var dessutom känt för att ha en fosterdödande läggning. Vad göra?

Det är inte utan en viss förundran som jag funderar på hur jag i mina första famlande minuter av existens tävlade om varat med en episk resa till Mittens Rike. En kan tycka att det är väl mycket att begära av ett par veckor gammalt embryo, även ett så pass exceptionellt embryo som mitt. Hursomhelst så blir historien ironisk när jag 20 år senare sätter fot i Kina, med päronen i tryggt förvar hemma i Moder Swea. Denna förödmjukelse skulle kulminera i att jag och systra mi skadeglatt ringde dem. Från Kinesiska muren. Mitt i natten.

 

Det var därför med viss lättnad som jag häromdagen släpade upp mor och far på Mutianyu, samma sektion av muren som jag och syrran betvingade för sju år sedan. Efter ett par timmar på denna pyramidala turistfälla av vidunderliga vyer och välgörande gymnastik ansåg jag att alla mina forna synder var sonade – mitt livsinledande semestersabbande inkluderat.
Väl mörade av murens legio upp- och nerförsbackar, knäckte vi varsin öl och förklarade resan inledd.

Vid den där muren till slut!

Murens höjdskillnader kräver sin man, men kan med nöje även avnjutas av en kvinna

Belöning!

Familjen Hägglin är alltså på resande fot igen! Denna gång kraftigt reducerad då 20% av oss, i form av min kära syster, valde att stanna hemmavid. Temat för denna gång är kommunistiska diktaturer. Vietnam bockade vi av för länge sen, så det är hög tid att se vad Folkreppubliken Kina samt Laos har att bjuda.

Vi startade starkt med två nätter i min forna hemstad Beijing. De säger att det inte går att besöka samma Beijing två gånger. Att den oerhörda utvecklingstakten ger staden ett nytt ansikte vart och vartannat år. Jag befarade att jag skulle landa i en smogkvävd dystopi som hämtad direkt ur Blade Runner.

Döm om min förvåning när jag möttes av strålande solsken från en klarblå himmel, med ringa en avgaspartikel i syne. På ett friskt blåsigt Himmelska Fridens Torg fäste vi oss vid en jäktad, och i ärlighetens namn rätt så kass, guide. Han drog oss i sporrsträck genom Den Förbjudna Staden, vilket iofs inte störde mig nämnvärt. DFS må vara förunderligt och hisnande i sin skala, men kräver en livlig fantasi, samt att en är någorlunda insatt i kinesisk historia för att verkligen uppskattas. Upplevelsen tenderar annars att bli enahanda och något klaustrofobisk.

Vi sprängde ut på gatan på andra sidan staden, rakt ombord på en buss med okänd destination. Vår guide föreföll en smula besvärad av djupare frågor och svarade blott korthugget. Mina försök till kinesiska var det heller inte mycket med.

Plötsligt satt vi i ett ”Government cultural organic tea-house” och tittade på en behaglig och väldoftande teceremoni, specialiserad på att suga pengar ur turister likt hur ett myrlejon suger innanmätet ur olycksaliga myror. Jetlaggade och blåögda bortom all rim och reson lät vi oss gladeligen ryckas med.

Och jag kan se ända till Mariannelund, utbrast Christoffer

Och hur gjorde man detta? Alla på en gång

Och kallt är det trots solens sken i Solens rike

Utöver Muren och DFS så hann vi inte med mycket mer än att spatsera runt i hutongerna, med en avstickare till shoppingavenyn Wangfujing för att äta skorpioner. Utmattade och frusna in i själva själen så fann vi det nödvändigt att ofta förkovra oss (ta tupplurar) på hotellet.
För er som lever i ovisshet, tillåt mig att upplysa eder: Det finns ingen kallare plats än Beijing på vintern. Sex minusgrader låter kanske inte som mycket, men 28 minusgrader i en skidbacke kommer inte ens i närheten. Vinden ålar sig in och under alla lager och suger musten ur dig. Inomhus är det knappt bättre. Isolering och dubbelglas är okända koncept!

Desperata efter värme kastade vi oss in på en godtycklig pub djupt inne i hutongerna. Det visade sig vara en liten kinesisk slice av hipster heaven med ca hundra olika inhemska craft beers att tillgå. Så vi värmde upp oss inifrån med varsin Monket King IPA och drömde om att resa till vidare till Kunming, den eviga vårens stad.

Trångt var det här!

Att ta sig till den gamla incastaden Machu Picchu är lite knepigt. Tåget dit har den stora fördelen att det med nödvändighet begränsar antalet personer som på en dag kan nå staden. Om man sedan väljer att gå uppför berget i gryningen för att vara först i kön så adderar man en strapats.

Machu Picchu sett från berget Wayna Picchu

På väg i gryningen

För att vara först upp till entrén till Machu Picchu måste man börja gå uppför berget i gryningen. De som satsar på detta samlas vid grinden nere i dalen

Det var värt besväret att vara först i kön

Ensam i Machu Picchu

Man är sällan ensam i Machu Picchu. Mellan 2500 och 3000 personer besöker staden varje dag. Men om man är bland de första uppför berget så får man också ett par timmar innan de guidade grupperna far fram som lemmeltåg bland ruinerna.

Tillsammans i Machu Picchu

Standarduppställning

Varför inte Femmé Picchu?

torsdag 13 januari 2011 Cusco, Peru

Det är pinsamt att säga, men jag är lite kär i Cusco. Inkas hemmabas, med kurviga små gator och förföriska kullar som kläds i en färgprakt av gatljus om nätterna. Bara en sån sak som att det ligger ett inkafort ovanför staden som kallas Sexy Woman (eller ja, Saqsaywaman dårå) med strålande exempel på inkas kännetecken, de imperiala murbruksbefriade väggarna och murarna. Bonus för att några av blocken är större än min lägenhet.

Men vi förblir ej i Cusco. Det börjar dra ihop sig. Vår pièce de résistance, Machu Picchu är i annalkande.
Vi tog oss dit på standardiserat turistiskt manér, i buss med kass guide och med stopp i diverse turistfällor på vägen. Inget att förtälja om detta förutom att Peruanernas förbluffande vana att konsekvent avlägsna sittringen från toaletten blir en smula enerverande när Montesuma kommit knackandes på ringmuskeln.
Från Ollantaytambo (ytterliggare en strålande Inkaby med fantastiska imperiala byggnadsverk) med tåg till Agua Caliente, ett turistghetto av rang.

Och där tog vår tur slut.

Peru är inte Sverige. Här spelas dubbade filmer på högsta volym ur trasiga högtalare på nattbussen – och ingen är någonsin för tjock för att bära tajta byxor och en tank-topp. Det är annorlunda här, vilket träffade oss som ett bakåtmål på övertid.
Vår guide på plats i Agua Caliente skulle förse oss med våra tågbiljetter tillbaka till Ollantaytambo dagen efter, vilket han något vresigt till slut gjorde. Då visade det sig att tåget gick två timmar senare än vad som var överenskommet med reseagenten i Cusco, vilket skulle leda till att vi missade vår nattbuss från Cusco till Arequipa, och därmed vårt flyg från Arequipa till Lima (Mina föräldrar tror inte på enkelhet). Alla tåg var fullbokade. Vi var rökta. Överenskommelsen granskades och det visade sig att allt fanns på papper förutom just tågtiderna. Det var sent, vi skulle upp 4 dagen efter, men vi gick och åt ändå. Maten var inte god. Farsan hade sönder en glasdörr. Vi sov.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka vår variga cancersvulst till reseagent för att han försedde oss med en av de mörkaste kvällarna vi upplevt på våra resor. Den konkurrerar med lätthet med till exempel en sån klassiker som indianbyn San Pedro Columbia i Belize, med dess svinkalla nätter, bottenlöst tråkiga dagar och rabiessmittade hundar. Tack så mycket.

Vi bestämde oss för att försöka ändå, om vi så skulle få åka fingerkrok med ett tåg, och vi slöt en pakt att förmiddagen var helig tid, disponerad för intet annat än Machu Picchu.
I ottan kröp vi ut i mörkret och tog oss så sakteliga mot Machu Picchus nedre port. Ljussättningen påminde om Apocalypse Now medan vi ställde oss i kön och väntade. Startskottet gick – nu återstod bara att avverka 300 höjdmeter trappa upp till målet. På över 2000 meters höjd.
Det var helt underbart. Ständigt med någon framför att ta rygg på eller någon bakom som jagade så satte jag iväg som en bergsget – flåsandes i takt med alla omkring medan solen sakta gick upp över bergen. Att gå om folk utvecklades snabbt till ett missbruk, och inte ens när jag störtade huvudstupa in i väggen tillät jag mig själv att vika i min fanatiska tro att det var lika med döden att bli omsprungen.
Svettig, trasig och slut stapplade jag upp på toppen och ställde mig nästan främst i kön till insläppet, lyckligare än på mycket länge. Jag ropade ut ”This altitude is so much better for my ego!” (det är lätt att känna sig en smula mesig efter en vecka på över 3000 meters höjd) och de andra i kön nickade medgivande. Sen sparkade endorfinet mig så hårt i belöningscentrat att mina tänder skallrade och jag slog mig ner för att titta på alla de trevliga färgerna en stund.
Mina tre fränder som gjorde turen med mig anlände så småningom och sällade sig. Jonte var vid dödens rand, far ångade som ett gammaldags lokomotiv och syrran hade råkat ut för en liten olycka på vägen och var därmed missnöjd. Men vi var bland de första in i Machu Picchu – jag tycker i vart fall att det var värt det.

Det visar sig att Machu Picchu är två väldigt olika djur tidig morgon och resten av dagen. Tidig morgon så är de dimhöljda, ödsliga ruinerna, mycket stämningsfulla. Llamor betar slappt på terrasserna och solen stiger över bergen och klär staden i en skimrande slöja av ljus. Man kan vara i stort sett ensam vart man än går och upptäckarglädjen är total.
Resten av dagen så är Machu Picchu ett turistmättat helvete av guidade grupper som rör sig likt krälande amöbor över ruinerna. Vart man än går så är det folk, folk och folk. Besökarna kan på en dag lätt överstiga antalet människor som en gång bodde i staden. Eller snarare, som man tror bodde i staden. Ty ni förstår, man vet i stort sett ingenting om denna andiska ruin, till och med dess riktiga namn har gått förlorat. Guiderna gör sitt absolut bästa för att bre på så tjockt de kan med minsta lilla bit bullshit de kan komma över, men det känns rätt tunt emellanåt ändå.. Den största behållningen under vår tur var när guiden försökte hålla masken och vägrade uppmärksamma att två llamor just försökte göka bakom honom.

Så jag och systran avvek och bestämde oss för att bestiga Huayna Picchu (eller whiny picchu, why you pikachu, och diverse andra försök som Alexandra gjorde i sin iver att lära sig namnet), berget som tornar över staden och som endast får bestigas av 400 personer om dagen.
Klättringen var om möjligt ännu bättre än den upp till själva Machu Picchu. Så bra faktiskt att jag till och med bestämde mig för att ta av mig tröjan! ”Trappan” gav en varierad utmaning och de stånkande krakarna man passerade på vägen fick en att känna sig som stålmannen.
Väl uppe så var utsikten bedövande vacker, och ruinerna krävde högljutt att jag skulle klättra på dem. Whatyacallit Picchu är en riktig pärla och nära nog ett obligatorium för alla som tarvar med att klättra upp.
Efter en lättjefylld stund på toppen så vände vi åter neråt och jag dansade nerför trappan i halsbrytande fart – lycklig som en räv i hönshuset. På vägen stötte vi på folk som var på väg upp som utbrast ”Hey! He passed us when he was going up too!” vilket ju inte gjorde saken sämre, men det blev lite tryckt stämning när Alex stötte på en amerikansk dam med likadana skor som hon själv.

Klara med Machu Picchu (som jag rekommenderar helhjärtat, utifall att det inte har framgått) så satte vi operation ”Nu ska vi tamefan härifrån” i verket och hela familjen inställde sig på tågstationen för att försöka debattera, smickra och böna oss till platser på tidigare tåg. Det såg hopplöst ut, allt var fullt och personalen kunde inget göra.

Då kom vår tur åter!

Medan far och mor tappert försökte massera sig förbi Peru Rails underhuggare i dörren ut till perrongen så dyker platformschefen upp. Han förstår blixtsnabbt situationen vinkar en högeligen förvånad familj att följa efter honom i sporrsträck mot ett tåg som nära nog börjat rulla. Hastigt och lustigt så fann vi oss ombord, knappt minuter efter att vi kommit till stationen – två timmar tidiga istället för två timmar sena och bäst av allt – det var lyxtåget som vi tuffade iväg i!
Åk Peru Rail. De har en stins vi brinner för.

Så sen var det bara Ollantaytambo till Cusco till Arequipa till Lima tror ni kanske. Föga! I minibussen till Cusco fick vi sällskap av bland andra en frejdigt okunnig californiska vars ända riktigt stora rädsla i livet var dehydrering, och väl framme i Cusco så visade det sig att vår flygagentur bokat oss på en nattbuss till Arequipa… som avgick… på kvällen samma dag… som vårt morgonflyg… till Lima…

Peru är inte Sverige…

Den orangea pricken är Alexandra

Därifrån såg det ut så här

Så blev familjen Hägglin återigen engelskalärare på resande fot.

Vi vandrade runt i centrala Jakrata när en lärare med skolklass frågade om de fick öva på sin engelska genom att intervjua oss. Vi sa givetvis ja och samtliga fem fick svara på frågor. Den sista frågan var att vi skulle avge ett omdöme om eleven. Kanske inte precis i linje med svensk pedagogik.

My name is Alexandra

Långa personer väcker uppmärksamhet i Indonesien så tricket grabbarna la sig till med var ”Stå på knä”

My name is Christoffer

Kanske inte direkt en pedagogisk mästare, men han försöker.

Say after me please

Tänk att vi tog oss över 600 mil genom Botswana, Zimbabwe, Mocambique och Sydafrika med sex pesoner i bilen. Detta fungerade mycket tack vara den inhyrda bilen, en Land Rover Discovery.

Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att den tänkta resrutten bara gick att genomföra med en fyrhjulsdriven lite större bil. För att prova om det skulle gå, gick vi till en större bilhandlare i Göteborg och provsatt en Land Rover Discovery. Vi bestämde att med packningen på taket så kan detta fungera och det gjorde det.

Fullt men rymligt

Med sex säten i tre rader så gick det alldeles utmärkt att resa på detta sätt. Lägg märke till att takfönstret gjorde att fullängdsmän också kunde sitta där bak utan problem.

Packa på taket

Med ett rejält takräcke och nästan vattentäta säckar färdades vårt bagage genom fyra länder. Dock var det en fördel att de tre yngre männen utan problem kunde klättra lätt och ledigt och lyfta tunga väskor.

Så packar vi igen

Så skall man inte göra

Förvisso skall man undvika att lämna bilen i nationalparkerna. Men med spanare på taket tog vi chansen till ett lunchstopp. Lejonen ligger still på dagen och de stora djuren ser man på ganska långt håll.

Tomten på taket

Elefanter på riksvägen

Av skylten att döma är det med elefanter i Botswana som med älgar i Sverige. Fast elefanterna är aktiva på dagen

Ooops där har vi en.

Ojojoj, se upp

Tur att den står still, för visst ser den lite bestämd ut.

Fast visst går de över vägen ibland

Maun, Okavangodeltat, Moremi National Reserve, Botswana

Jag kör genom Moremi National Reserve, på väg hem på smala snirklande sandvägar. Det är ett rent nöje att manövrera Land Rovern, som svarar på kommandon som vore den telepatisk. Över hinder, genom enorma vattenpölar, runt djurlivet. Jag och Simon är fascinerade av de lokala, marklevande, höneliknande fåglarna. Stendumma hönor, inkapabla att kila åt sidan när vi kommer dundrande, och därför ständigt hissnande nära att kila vidare.
Jag svänger runt en krök i full karriär och får ställa mig på bromsen för att inte mosa två exemplar. Jag och Simon utbrister ”Hönor”. Ett helvetes liv utbryter i bilen och jag undrar en smula distraherat hur det kommer sig att ett par korkade fjäderfän upprör så pass mycket. Jag panorerar blicken ett par grader åt vänster och där, sisådär tre meter från bilen, står en elefanttjur.
När man plötsligt sitter på knappt en spottloskas avstånd från en uppenbart irriterad elefant så försvinner alla livets små bekymmer och distraktioner som genom magi. I deras ställe så går ”ELEFANT!!!!” på repeat i huvudet på högsta volym. Ett näst intill meditativt tillstånd.
Då stiger ytterliggare två högst frustrerade tjurar ut ur vegetationen…

Det var dags att slå ihjäl tre dagar i en av Botswanas större städer, Maun (uttalas som två stavelser MAA-OON, på samma sätt som mina älskade päron uttalar paus ”PAA-UUS”). Mysigt boende på Discovery B&B, med dess ständiga lägereld och fint inredda rondavels, inbjöd till en lay-day, men med diesel i tanken och jävlar anamma i buken så var det otänkbart att sitta still.
Vi begav oss ut på tur i mekoro, kanoter som förs fram medelst en lång påle, hanterad av ett proffs, stående i aktern, alltmedan två värdelösa turister lökar föröver. Jag och bror valde givetvis den enda kvinnliga pålaren, som därmed fick äran att putta våra feta arslen nedför floden, vilket hon gjorde med den äran.
Turen gick i underbar stillhet. Vi såg vithövdade örnar, mängder av andra fåglar och långt borta i fjärran, elefanter. Simon frågade sin pålare om möjligheten att få se krokodiler, varpå killen i stort sett sa ”Vänta så ska jag se vad jag kan göra” och två minuter senare levererade han just krokodil.
Vi gick en på en guidad game walk på en ö och fann oss själva ett par hundra meter från en elefant. Vi sörjde en smula att det inte gick att komma närmare. Det vore kul att få se elefanter på nära håll för en gångs skull.

Moremi National Reserve stod härnäst på listan. Inledningen var strålande med djur överallt innan vi ens hunnit fram till parken. Vi häpnade över hur fula marlboroustorkarna var, vi vinkade åt giraffer och vi blev ganska trötta på horderna av impalor.
Väl inne i parken så var det nära nog mitt på dagen. Djuren hade hunnit gå och gömma sig från den tryckande värmen och vi fann oss till synes ensamma i bushen. Vackra landskap avlöste varandra, men djuren lyste med sin frånvaro.
Vi begick lunch som vi lagade själva. Jag tog ståndaktigt på mig rollen som lion-spotter och stod på bilens tak och såg viktig ut i en halvtimme. Det är alltid trevligt att få chansen att låtsas att man har en viktig funktion att fylla.

Det var dags att återvända. Jag fick oväntat äran att ta över i förarstolen och, tack vare detta, hade vi plötsligt avsevärt mer sällskap längs med vägen – vårtsvin och bufflar, storkar och gamar om vartannat. Bilen tog alla hinder som en bergsget med broddar. Inget kunde gå fel.

…alla tre tjurarna ruskar på sina huvuden och frustar. Öron flaxar åt alla håll, men medan hans två vänner nöjer sig med en mer passivaggressiv hållning, så går elefant nummer tre rakt på sak. Han stampar mot bilen och hela vindrutan verkar i ökande grad tas upp av elefantpanna.
På allmänhetens begäran lägger jag i backen och bereder mig på att retirera rakt ut i skogen. Då händer det: Med ett sista kast med huvudet så tvärstannar Dumbo, svänger 90 grader och försvinner i grönskan. Jag är skakad. Jag förefaller ha vunnit ett chicken-race med en elefant. Hur cool är inte jag?

Elefanter!

Elefant!!!

Svingar öron och svans

Stampar med sin fot

Arrrrg

Chicken?

Okavango i mekoros

Vithövdad fiskörn

Fiskörn igen

Elefant på lagom avstånd

Maraboustork

Den där krokodilen

Zebror

Hönan!

Discovery B&B

Discovery i mysmörker

Alla åkte inte ut i deltat i mekoros

De kommer från Sydafrika enligt nummerplåtarna