Kategori: På resande fot

Efter fyra veckor på resa tar vi några sista bilder på Don Det och södra Laos och anträder vägen hem, för att ta oss genom Thailand och Kina via Bangkok och Beijing tillbaka till Sverige. Men först gör vi en liten avstickare via den gamla kungliga semesterorten Champasak.

I morgonsolen flockades ett stort antal turister för att ta sig från Don Det till fastlandet och sedan vidare till sina respektive mål. Vi hade bokat båt och sedan buss vidare till Champasak. Trots det stora antalet personer som ville få plats i båtarna uppstod inga svårigheter utan alla tog det lugnt och under viss oordning fick alla till slut plats. Mest störande var de som trodde sig bokat VIP-plats och behandling efter det. Eftersom det inte fanns vare sig VIP-platser eller möjlighet att ges särskilda förmåner i köandet, smälte de kraven från dessa resenärer i takt med att solen steg upp.

 

Det fanns inte bussplatser till alla och den ansvarige vid busstationen hade ett besvärande uttryck i ansiktet samtidigt som han kedjerökte. Det kändes bra att vi redan löst biljett till vårt resmål. Efter en stunds palaver blev vi anvisade en minibuss som skulle ta oss till Champasak. Som tur var gick jag ut och kontrollerade så att vårt bagage var ombord på vår buss. Catharinas väska var på väg ombord på en annan buss innan jag fick lastpersonalen på riktiga tankar.

 

Champasak

 

Vi klev av i en vägkorsning i en by och vandrade ner till Mekongfloden där en båt tog oss över till Champasak. Efter att vi snabbt installerat oss på vårt hotell hyrde vi med hjälp av personalen cyklar för att ta oss till khmertemplet Vat Phou, som numer även är ett Buddisttempel. Cyklarna levererades till oss på hotellet, riktigt bra service.

 

Kontoret där vi löste biljett.

Terminalen som vi lade ut ifrån, allt är inte tiptop här

Finn felen: Ingen hjälm, ingen lampa, inget ljus!

Under Khmerrikets tid var templet helgat åt Shiva, en av de äldsta och högsta gudomarna inom hinduismen. Khmerfolket var också de som till stora delar byggde det tempelkomplex som ruinerna på platsen vittnar om. De äldsta delarna som finns på platsen idag härstammar dock från 1000- till 1200-talet. År 2001 utsågs Vat Phou till världsarv av Unesco.

 

När vi cyklade tillbaka mot hotellet föll mörkret snabbt och det var nog inte så lite oansvarigt att ta oss fram på cyklar utan reflexer och lampor så sent.

 

Med beslutsamma steg på väg mot Vat Phou i solnedgången.

Likheterna med delar av Ankor i Kambodja är slående

Man får se sig för var man sätter sina fötter på både gångar och i trapporna

Poserar!

Utsikt mot dammarna nedanför

Altare uthugget i berget

Och mycket elefanter var det.

Efter frukost nästa morgon promenerade vi upp och ner längs huvudgatan och beskådade allt ifrån ruckel till villor i fransk kolonial stil. Det är inte helt lätt att föreställa sig att staden var ett kungligt tillhåll tills för ungefär 30 år sedan. Numer är den kungliga glansen helt borta. Vi tittade på fontänen mitt i gatan som numer inte sprutar något vatten, men har en gatlykta placerad mitt i. Och så beskådade vi statusen på restaurangen där vi på kvällen före intagit en Gin & tonic. Det såg bättre ut där inne på kvällen än som en byggarbetsplats i dagsljus.

 

Rustik ruin som inte omtalas i guideboken

Villa i fransk kolonial stil omtalad i guideboken.

Detalj från entréen till samma villa.

Den omtalade fontänen numer helt utan vatten, men med belysning.

Längst därinne tog vi en G&T kvällen före.

I mörkret upplevde vi det inte som en byggarbetsplats.

Med hjälp av kartor och gps fann vi sedan det som skulle blivit en kunglig villa i Champasak. Betongskelettet står kvar med väggar, golv, trappor, några räcken och några dörrar. Undervåningen och entrén beboddes av kor och kalvar men de var inte så förtjusta i trappor utan höll sig på bottenvåningen. Ruiner är alltid fascinerande och moderna sådana har alltid något tragiskt över sig som det är svårt att sätta ord till. Precis som resterna av Bokor i Kambodja.

 

Det som skulle bli den kungliga villan i Champasak

Fortfarande vacker pelargång.

Vy med huvudet precis uppe genom trappan upp på taket

Utsikt från taket mot flod och våtmarker bakom villan. Mekongfloden ligger åt andra hållet.

Trapporna hade blivit magnifika.

Sakta vittrar det sönder.

Vårt sista uppdrag var att hitta en skola där vi kunde lämna alla de pennor som vi tagit med oss hemifrån. Vi fann en skola och lämnade över pennorna till en lärare eftersom barnen var hemma och åt lunch.

 

Vårt utmärkta hotell ordnade en bil med chaufför som tog oss till gränsen. Området i ingenmansland mellan Laos och Thailand är ett skattebefriat handelsområde och innehåller även ett casino.

 

Efter en utdragen och riktigt viktig familjediskussion om behovet av att shoppa delades vi upp i mindre grupper. Jag och sönerna återförenades i en taxfreebutik där de hittat ett ställ med skotsk whiskey för 6 USD per flaska om 70 cl. Jag läste etiketten så noga som möjligt och därefter köpte vi fyra flaskor. När vi något senare tagit oss fram till vårt hotell på en thailändska sidan provsmakade jag nyfiket drycken. Den var en helt godkänd blended skotsk whiskey. Ibland kan man göra fynd även på fyndmarknader.

 

Via Thailand

Vi gick in i Thailand med all vår packning för att ta oss till staden Ubon, varifrån vi skulle flyga inrikes till Bangkok. Vi traskade länge och undrade lite till mans om vi skulle få gå in till staden. Då dök en man upp med en fågelbur i handen och frågade om vi skulle in till staden. Trots att han uppenbarligen var på väg någon annanstans ledde han oss snabbt till en busstation, som han tydligen åtminstone till viss del skötte, och såg till att vi kom iväg mot staden.

 

Efter sedvanligt palaver med rum med dubbelsäng respektive twin bed, fann vi oss ätande en utmärkt måltid på en vietnamesisk restaurang med personal som pratade kinesiska. Hotellets skyttel tog oss till flygplatsen och så var vi i Bangkok. Väl där packade vi in vårt bagage på förvaring på flygplatsen och tog tåget in till centrum.

 

Efter en runda på marknaden HBK fick vi en stunds lugn på St Regis hotell. Christoffer har tillbringat en del dagar där och även uppträtt med Gosskören på hotellet. Han blev igenkänd av personalen i baren vilket säkert ökade på vår känsla av välbefinnande.

 

 

Klassrum i Champasak

Skola i Champasak

Skolbarn i Champasak

Själv skådade jag ut från terrassen och ner på den galoppbana med tillhörande golfbana med några korthål som låg där. Mitt i en stad där markpriserna måste vara astronomiska ligger denna gröna yta till synes omotiverat. Omotiverat tills dess att man får reda på att galoppbanan och golfbanan tillhör den thailändska militären. Och vem skall övertyga militären i Thailand att denna icke exploaterade yta nog används bättre för husbyggnad, jämfört med rekreation för ett ringa antal höga militärer. Korruption är ett svårt problem och inte alltid så lätt att se, speciellt om man skall se den när man ser sig själv i spegeln.

 

Nattens skyline i Bangkok från baren på St Regis Hotel

Och där nere ser man galoppbanan och innanför det ett par hål på korthålsbanan

Beijing igen

Via nattflyg kom vi åter till Beijing. Vårt hotell låg bredvid järnvägsstationen och med tåg tog vi oss till Sommarplatset. Där vandrade vi runt och blev imponerade och undrade vad som hänt i världen om kineserna moderniserat sin armé istället för att lägga pengarna på att bygga upp det igen när britterna på rent djävulskap bränt ner det.

 

Kontrasten i temperatur till södra Laos var mycket påtaglig. Det var väldigt kallt i Beijing och isen låg tjock på sjö och dammar vid Sommarpalatset. Vi konstaterade att vi frös, att smoggen var tillbaka och att vi varit på turné ganska länge.

 

Sedan tog vi oss till det hysteriska Silk Market där jag och Catharina köpte en ny kamera och diverse pikéer som redan försvunnit, jag tror de hamnade i sönernas packning. Slutligen slösade jag en hel del tid på att leta efter ett särskilt bankkontor för att kunna betala det vi var skyldiga Eric från turen runt i Yunnan. Men inga bankomater ville fungera för insättning via något av mina bank- och kreditkort. Fantastiskt att han gav oss förtroendet att betala det sista på hans räkning vid ett senare tillfälle.

 

Christoffer försvann i kvällningen för att besöka sina hemtrakter från det året då han bodde i Beijing.

 

Så tog vi oss till flygplatsen där jag lyckades få alla att gå av vid fel terminal men efter lagom med panik fann vi en transport till rätt terminal, rätt flyg och så tog vi oss hem.

Ser ni hur kallt det var?

Selfie efter två Irish Coffee

Sommarpalatset byggdes som en mycket liten stad med en stads alla delar.

Och nu kan man ta sig fram med olika hjälpmedel och leksaker, dock en på skridskor

Klart att staden har en bro

Och några butiker

Och en mycket hög och imponernade pagod

Smoggen finns där också men den fanns inte då sommarplalatset byggdes

Och här leker Beijingborna på isen men ingen åker skridskor

Vid Laos sydspets finns området Si Phan Don, de fyra tusen öarna. Det är här som Mekongflodens största vattenfall finns, det som gör att floden inte är farbar från Kina till Vietnam. I detta stora ölandskap i Mekongfloden växer en turistindustri fram.

Si Phan Don och de två huvudöarna Don Det och Don Khon var okända för de flesta för tio år sedan och det är bara under senaste fem åren som resenärerna tagit sig hit på allvar. När det drogstinna livet i Vang Vieng stängdes, hittade snart de yngre av backpackers hit. Prisnivån och klassen på hotell och barer låg på deras nivå. Don Det är partyön och visst konsumeras det en del droger, men inget som är i närheten av det vilda och depraverade livet i Vang Vieng.

 

 

Lite reklam för droger gjordes det och Magic fanns som del av namn på maträtter här och var

Och runt lägerelden röktes det annat än tobak

Don Det kommer inte att utvecklas till ett nytt drogrelaterat tillhåll för västerländska backpackers. Man ser redan hur klassen på hotell, barer och aktiviteter höjs och med det även priserna. Både enskilda företagare och de kedjor som etablerar turistverksamhet här, jobbar på att höja statusen på området och med att locka turister som har större plånböcker än backpackers. Öarna erbjuder också möjligheter att avnjuta denna del av landet i ett tempo som är laid back utan krav på speed från kickar och piller.

 

Turister som paddlar iväg med flytvästar på medan lokalbefolkningen tar färjan till fastlandet.

Tåget

 

Jag och Catharina tog en stilla promenad runt hela Don Det. Stilla på det sättet att vi gick lite långsamt i värmen. Vi mötte såväl grisar som höns och vattenbufflar längs stigen. Och vi trängdes även med flera mopeder som några trötta turister for fram med istället för att gå eller cykla. Dessutom gick vi förbi bensinstationen!

 

 

Tysta, grisen sover

Traditionell bensinstation.

Halvvägs runt ön kom vi till bron över till grannön Don Khon. På andra sidan fann vi en liten utställning med ett rostigt gammalt franskt ånglok som dragit vagnar över de båda öarna. Den bastanta bron som vi gått över visade sig vara en gammal järnvägsbro och den fina vägbanken som går tvärs över Don Det är den gamla banvallen. Det fanns mängder med intressant historia här.

 

När fransmännen koloniserade Indokina försökte de frakta varor, personer och meddelanden längs Mekong till och från Kina. Detta var omöjligt på grund av vattenfallen vid Si Phan Don. Dock ligger Don Khon och Don Det mitt i vattenfallet. Så fransmännen byggde en lastramp på södra Don Khon och en på norra Don Det och drog en järnväg däremellan inklusive bron mellan öarna. Den mystiska betongkonstruktionen som mötte oss när vi kom till Don Det första gången visade sig vara den norra lastningsplatsen och senare såg vi även den omotiverade betongkonstruktionen på Don Khons sydspets som också fortfarande står kvar. Fransmännen fick dock aldrig någon fart på handeln och transporterna den här vägen.

 

Efter en vätskepaus på en restaurang vid bron upptäckte jag att de infört trängselskatt vid bron. Alla cyklar och mopeder som åkte över bron fick betala motsvarande fem kronor för att passera. De flesta gjorde detta utan knot men en grupp tyska turister fann det för gott att ha en djup diskussion om huruvida de skulle avstå från att fara över bron på grund av den ohemula kostnaden.

 

 

 

Den väl tilltagna bron byggdes som en järnvägsbro 1910.

Och här är det rostiga loket som återfanns för några år sedan.

Lite historia för er alla.

Och så här ser det ut på kartan för den som inte litar på verkligheten

Och visst undrade vi vad det var för udda betongkonstruktion vi närmade oss.

Betongen är nog för jobbig att ta bort. Bilarna kör längs vägen på den gamla banvallen till Don Khon. In till centrum på Don Det får man gå eller cykla.

Och när vi kom hem till hotellet fick vi göra en insats som sjukvårdsteam. Hotellchefen hade snavat och stukat sin ena fot rejält. Vi lindade vristen på honom och han blev riktigt nöjd men hans hustrus min talade nog mer om makens tillstånd då han snavat. Hon var inte lika nöjd.

Unga resenärer betalar gladeligen 5 kronor för att cykla vidare från Don Det till Don Khon

men några av mellaneuropeiskt ursprung tycker att det är fel att ta ut avgifter av de stackars turisterna

Delfiner

 

Ibland blir man utvisad direkt. Gossarna ansåg att deras snart 60-årige far och hans dåliga rygg inte skulle klara en dags kajaktur runt Si Phan Don. (Det är min absoluta uppfattning att min ortoped delar sönernas uppfattning, tyvärr.) Så det fick bli olika färdmedel för de olika åldersgrupperna. Jag och hustrun bokades i en tuctuc vars chaufför tog hand om oss hela dagen. Vad min ortoped tycker om det låter jag vara osagt. Grabbarna klev ner i var sin kajak och försvann nedströms.

 

 

Vårt första stopp var att titta på floddelfiner. Vi for först på landsvägen för att sedan svänga av in på en grusväg. Efter ett antal skumpiga kilometer kom vi fram till floden. Där fanns en liten kiosk och några longtailbåtar, men vi var de enda turisterna just då. En båtförare tog oss ut på floden och efter en stund stängde han av motorn och vi drev lite sakta med strömmen. Ganska snabbt fick vi syn på två delfiner som hoppade och rörde sig i ytan. Dessa floddelfiner dyker endast korta stunder och när de andas rör de sig bara precis i ytan så man ser oftast inte så mycket av dem. Vi hade dock turen att få ett par kort på dem.

 

Som om det här fordonet skulle vara bättre för min rygg än en kajak

Sammanlagt tror vi att vi såg fem olika individer den dagen. Detta är en hemsk upplevelse med tanke på att det uppskattas att det endast finns cirka 140 levande individer kvar i Mekongfloden.

 

Delfinplask i Mekong

Där fick jag den!

Så här ser delfinerna ut i närbild

och så här ser delfinerna ut när de leker

Vattenfall

 

Sedan for vi till det stora vattenfallet som laotsierna mäter till världens största eller i alla fall bredaste vattenfall. Detta är en sanning med modifikation eftersom de båda öarna Don Det och Don Khon ligger mitt i fallet och tas med i mätningen. Fallen mäts också på andra sätt också för att bli störst i Asien till exempel. Infarten till parken runt fallen var ofantligt nersmutsad och vid själva entrén möttes vi av en svårförklarad trädstam i ett tempel. Det visade sig så småningom att trädet varit heligt och stått mitt i vattenfallet. När det föll släpades stammen till ett tempel där det nu tillbeds.

 

Området precis kring fallet var välordnat för turister. Det fanns en marknad med allt, även två stycken AA-batterier som krävdes till vår kamera. Elbilar, givetvis, körde oss ner till fallen. Det var inte många turister där, men alla skulle ta bilder av fallen och selfies i alla upptänkliga vinklar. Utsiktsplatserna hade alltså kö, så trots Catharinas motvilja klättrade vi ner mot floden och fallen.

 

Det är nog trots allt positivt att vi reagerar på nedskräpningen

Och här är det heliga trädet i sin heliga grav i sitt heliga tempel

När vi åter mötte grabbarna på hotellet visade det sig att de besökt samma ställen som vi och också fått se floddelfiner.

En vy över vattenfallet



Och här fiskar några djärva fiskare nedanför fallet

Vi njuter av utsikten, skuggan och förfriskningar

Och så kom det några till för att titta på vattenfallet

I samband med att vattenföringen i Mekongfloden ökar under regnperioderna spolas en del byggnader bort som ligger precis i strandkanten. Detta är ofta restauranger och små hotell (guesthouse) vilket den laotiska myndigheten identifierat som en risk för turisterna. Så nu gäller nya regler för allt som skall byggas och troligen även för det som redan är byggt. Men det senare är vi osäkra på uppföljningen av från myndigheternas sida. Kanske litar de på att Mekong löser problemet på lite sikt.

Jag och Catharina flanerade iväg längs stigen utmed floden bort från byn som ligger på öns nordspets. Vi gick alltså söder ut för den som är noga. Den synbara kvaliteten på hus, restauranger och ställen för övernattning sjönk märkbart ju längre bort vi kom. Vi vände så småningom tillbaka och passerade vårt boende och fortsatte in mot ”centrum”. Där låg givetvis öns främsta boende. En avsikt med promenaden var att hitta ett ställe med lite mer klass än Sengthavan Guesthouse, för att ge de sista dagarna mer glamour.

 

Restaurng en bit från centrum som inte uppfyller den nya normen. Den står nog inte kvar så länge till

Catharina hade gjort en short list men ställe ett och två på den kunde inte garantera rum, men det kunde nummer tre, Little Eden. Vi bestämde att vi skulle flytta dit nästa dag. När vi kikade lite nyfiket på restaurangdelen, som inte hängde särskilt långt ut över floden, fick vi reda på lagen om att inga hus längre fick stå på pelare ner i floden.

 

Med ett nymornat intresse för byggnadskonstruktion tog vi en fortsatt promenad utmed flodkanten och spanade efter hur läget ser ut för de som driver verksamhet vid vattnet. Och det kändes som om de nya förordningarna trots allt var kända och på väg att träda i kraft, i alla fall vad det gällde nybyggen.

Fullt så här primitivt hade vi inte tänkt att bo.

Nybygge enligt normen och de kan nog få ett däck från restaurangen att sticka ut en liten bit över kanten mot floden.

Men här hann de inte bygga klart innan de nya reglerna satte stopp.

Detta bygge kan nog bli färdigt en dag. Det ligger i alla fall på rätt plats enligt normen

Och vad som gäller lokalbefolkninens bostadshus det vet vi inte. Men flera ligger i riskzonen att rivas när restauranger och guesthouses behöver ny mark några meter innåt land från floden.

Resenärers fördragsamhet med motgångar och incidenter skiljer sig mycket åt. En hel del verkar bero på dagsformen då backpackers kan vara coola ena dagen och hysteriska nästa dag. Konventionella turister klagar alltid på något! Erfarna resenärer hanterar situationerna på bästa sätt och väljer sina krig med omsorg. Med ett leende kommer man djävligt långt!

På busstationen i Vientiane fann vi vår sovbuss som skulle ta oss ända ner till Pakse i södra Laos. Där skulle vi byta till en minibuss för den sista biten till vår destination, ön Don Det. Bussen föreföll vara av viss klass och våra dubbelsängar var givetvis alltför korta för fullängdsmän, men något annat hade vi inte förväntat oss.

 

Sakta rullade vi ut från stationen med oroväckande ljud från bussens växellåda som ackompanjemang till färden. Våra platser var i den bakre halvan av bussen och jag tror jag låg ganska nära sagda låda som växlar. Vid vårt första stopp för att plocka upp ytterligare några passagerare glömde vi en tjej som gått på toaletten, som vi fick vänta in lite senare när hon kom ifatt oss i taxi.

 

Under natten slumrade jag lite men vid ett tillfälle när jag var vaken kände jag att bussen rullade fram på tomgång. Chauffören gjorde några försök att få in en växel men slutligen stannade vår buss vid vägkanten. Det fanns några hus en bit från bussen där det lyste. Några passagerare passade på att ta en kissepaus och jag gjorde likadant. Sedan kollade jag på våra chaufförer som lite planlöst öppnat luckorna till motorn längst bak. En annan sovbuss från samma bolag stannade då bakom oss. Jag fattade att vår buss inte skulle komma att åka en meter till och väckte mitt sällskap. Vi tog oss ut och jag fixade platser i den redan halvfulla nya bussen och grabbarna sattes att övervaka så att vårt bagage flyttades över.

 

Vi kom fram! Och alla resenärerna i den trasiga bussen fick på något sätt plats i den nya.

Detta är vi bra på. Fem minuter efter ankomst till Sengthavan Guesthouse and Restaurant på ön Don Det hade vi funnit vårt nya tempo.

Då byter vi väl buss då, inte så mycket att säga om, kanske.

Någon blir ju först i kön och vi fick bra platser i den nya bussen, men alla fick plats.

Efter en kortare färd med minibus, som inleddes med att vi först packades in i en buss för att sedan tvingas debarkera för att byta och sedan slutligen packas in i den första bussen igen, nådde vi Mekongfloden. Ett par hundra meters promenad med bagaget tog oss genom den lilla byn och fram till bryggan där longtailbåtarna som skulle ta oss över floden låg.

 

Vi och vårt bagage lastades och så gled vi in mot stranden på Don Det. Ingen brygga på den sidan, men en vinglig stock fanns för dem som inte klev ner i vattnet för att ta sig iland. Då vi var lite oense om geografin på ön och läget på vårt guesthouse gick jag åt ett håll och de övriga tre åt ett annat. Genomsvettinga möttes vi när våra cirklar gick i varandra igen och då fann vi vårt ställe, hittade semesterlunken och intog middag på Sengthavan Guesthouse and Restaurant.

Byggnaden med halmtak är terminalen. Överfarten med båt ingick i vår biljett som vi köpt i Vientiane och den gällde!

Vårt första boende på Don Det, Sengthavan Guesthouse and Restaurant, rekommenderas.

Restaurangen var utmärkt och lite bättre på lördag och söndag då familjens 12-åriga dotter som talade flytande engelska fanns på plats.

och även hit kom solnedgången

Detta visade sig vara en alldeles utmärkt restaurang som vi fortsatte att frekventera även när vi bytt upp oss i vårt boende.

Vientiane är en huvudstad av standarmått med sådär 750000 innevånare och det mesta handlar om sådant som avhandlas i huvudstäder. I delar av staden byggs kommersiella fastigheter i stål, glas och betong, som i alla andra huvudstäder, men man finner några historiska byggnader och ett fåtal speciella ställen.

Presidentplats ser ut som presidentplatas även i kommunistiska diktaturer.

Vi rullade in på en busstation i Laos huvudstad Vientianes utkanter. Där fann vi direkt en minibuss som tog oss till vårt centralt belägna hotell. Efter rundvandring i närområdet hamnade vi på en koreansk restaurang som jag tror rekommenderades av Lonely Planet.

 

Nybygge som tog upp ett stort område i centala Vientiane. Byggnaderna kändes inte särskilt väl anpassade till stadens traditionella arkitektur.

Allt är inte modernt i Laos huvudstad

Och det finns fungerande bankomater, bara man håller reda på vilka banker som har avtal med vår bank därhemma.

Lao National Cultural Hall byggd med kinesisk finansiering. Den har inga fasta samlingar utan skall få in pengar till drfiten via evenemang och kanske lite reklampengar

En av de mer speciella institutionerna att besöka är COPE, Cooperative Orthotic and Prosthetic Enterprise. Detta är ett center i kampen mot minor, klusterbomber och andra explosiva rester från kriget i Indokina som fortfarande skördar offer. Härifrån leds också arbetet med att förse dagens nya offer med proteser och med att dokumentera så mycket av incidenterna som möjligt. Ett besök på COPE är en mycket stark upplevelse.

 

Formellt förde aldrig USA något krig i Laos utan operationerna där var hemliga. Ändå genomfördes 580000 bombräder mot mål i Laos, vilket motsvarar 10 operationer i timmen varje timme, varje dag, året om, i hemlighet(!). Man uppskattar att 80 miljoner blindgångare blev kvar efter kriget. (På engelska är begreppet UXO, Unexploded ordnance).

 

Skulptur tillverkad av rester av klusterbomber





Stora salen på COPE med proteser och med historier som berättades på bildskärmar runt om i lokalen.

De amerikanska bombningarna under kriget. Kartan är framställd med hjälp USAs egen bomstatistik

Rapport från djurbutiken

Vi promenerade utmed Mekongfloden och efter diverse dispyter mellan familjemedlemmarna delades de fyra i tre grupper. Jag och hustrun flanerade runt på marknaderna och tog sedan sikte på en butik där man kunde köpa väldoftande oljor, tvålar och annat som jag finner onödigt. Döm om min förvåning när hela ressällskapet sammanstrålade i just denna affär. Sönerna skulle givetvis handla åt sina flickvänner. Personligen fann jag en av resans höjdpunkter här. I ett hörn på en bänk stod helt omotiverat en tungdykarhjälm av märket Siebe Gorman. Världens utan jämförelse bästa tungdykarhjälm. Det är inte varje dag man får klappa på en sådan.

 

En inte särskilt shoppinginriktad turist på Vientianes nattmarknad

Som vanligt fanns det mycket av varje

och lite grann från ovan

Siebe Gorman tungdykarhjälm. ”Made my day”

Under promenaden hade vi också passerat kontoret för The Mekong River Commission (MRC) där min kusin är chef och försöker hålla ordning på vad medlemmarna har kommit överens om. Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam är ordinarie medlemmar och Burma och Kina har observatörsstatus i organisationen. Det var en upplevelse att senare på kvällen träffa min kusin och få höra lite mer om problemen längs floden med dess resurser. Att min kusin just blivit far och våra söner fått en ny syssling var givetvis också en stor händelse.

 

Sista dagen i Vientiane besökte vi That Luang som är en av de viktigaste religiösa platserna i landet med en stor gyllene stupa och flera tempel. Vi åkte också förbi det som innevånarna i staden kallar den vertikala landningsbanan. Efter kriget fick Laos cement för att bygga en landningsbana av USA men de byggde en stor triumfbåge i staden istället. Den bästa skrönan om staden är annars historien om bryggeriet som gör ölet nummer ett i Laos, Beerlao. Det berättades att Carlsberg fick bygga ett bryggeri i Vientiane för att förse byggnadsarbetare med öl när en större bro byggdes i staden. I det bryggeriet skapades sedan Beerlao. I och för sig en skröna visade det sig, men en bra skröna tycker vi.

 

That Luang

Den vertikala landningsbanan

Man förstår att Beerlao har 98% av marknaden

Kan en turistbild bli mer typisk än denna?

Vi åt ”svensk” pizza och fann att man även i Vientiane kan köpa svenskt snus innan vi tog oss till bussterminalen för att påbörja resan söderut för några sista lata dagar på vår resa.

Vi sammanstrålade med vår guide och chaufför Eric Feng, som driver Yunnan Taste och sov en natt i hans lägenhet/homestay i Kunming. Detta är en kille som cyklat från Kina till Portugal. Han är rätt hård. Vi var dock osäkra på hur väl han skulle klara av att valla runt oss, speciellt när vi förutsägbart gick i barndom så fort vi satte oss i hans van. Han hanterade dock utbrott, gnäll och bortsprungna turister med samma stoiska lugn rakt igenom. Det var enbart när mat kom på tal som han verkligen blev animerad. Han älskar verkligen mat, men vi återkommer till det.

Yunnan är stort, med legio förströelser. Vi tog endast del av en bråkdel, men för att inte tråka ut våra kära läsare så får ni endast ta del av ett axplock av vår bråkdel.

Vid första anblick ett överkommersialiserat turisthelvete, och det är det också. Elbilarna, det oerhört välpolerade entréområdet och miljontals miljoner kinesiska turister ger ett första intryck av Disneyland, snarare än Yellowstone. Men Stenskogen i Yunnan vägrar ta det! Den är för jävla fin för att låta sig hållas nere. ”Jag har varierade miljöer, fascinerande formationer och stenkul klättring över berg och genom skreva!” utbrister den indignerat. ”Come at me bro!”

Det finns formationer som sägs föreställa diverse scener och figurer, och en del är riktigt träffsäkra. Men jag är lite tveksam till hur mycket det är i de pryda kinesiska myndigheternas egenintresse att uppmuntra folks mönsterigenkänning i just Stenskogen…

Bara så att man vet var man är

De kinesiska turisterna höll sig helst på de arrangerade ytorna och undvek de trånga stigarna bland Stenskogens formationer.

Och så blev Jonathan föremål för korta kinesiska kvinnors fäbless för att fotograferas tillsammans med långa stiliga västerlänningar.

Men bland stenformationerna syntes inga moderiktigt klädda kinesiskor, men vackert och tilltalande var det ändå.

Alla formationer inne i de trånga passagerna var inte av naturlig art men de kändes aldrig helt malplacerade om än tydligt avpassade för turister.

Men uppe på plattformarna blev det trångt. Eftersom min familj inte ville lyssna på geologiska föreläsningar ber jag er lägga märke till den tydliga linje som går horisontellt genom ”hattarna” överst på kllipporna. Nästa bild tack.

Och här i det vackra horstlandskapet kan ni urskilja flera horisotella linjer som visat att formationerna sprack innan det mellanliggande berget eroderades bort. Eller hur?

Och så hittade vi ställen för stilla kontemplation i den värmade solen bland Stenskogens hemligheter. Ni kan bara ana vart stigen leder som försvinner in i berget.

Ja, och vad säger censuren i Kina om denna formation.

Vi åkte till världens mest världsarviga risterraser, upp för risiga vägar befolkade uteslutande av förare med trafikvett i risigt skick. På morgonen klev vi upp för att se soluppgången över en av världens vackraste platser, och möttes av mjölk. Bara mjölk. Vi var tryggt omstoppade i ett massivt molntäcke. Vi lät oss dock inte nedslås. Det var ändå tredje gången under våra resor som vidunderligt vackra utsikter gömt sig för oss. Det tedde sig mer bekant och tryggt än irriterande.

 

Och så anlände vi det första fem-stjärniga back-packer hotel som vi någonsin bott på. Inte en kinesisk gäst så långt ögat nådde. Men det stället rekommenderar vi.

Anblicken av byggnadsarbetarna i backen ovanför hotellet antydde att dagen inte skulle börja som planerat.

Och därute finns det risterasser

Om jag tittar noga så ser jag dem

Cirka hundra höjdmeter nere under molnen började terrasserna komma fram ur dimman.

Och så här ser de ut på reklambilderna

Upplevelser är dock som bekant inte förvägrade något sinne, och det sinne som fick jobb hårdast under dessa dagar var tveklöst smaken. Eric ledde oss på en gastronomisk upptäcksfärd genom Yunnan, med idel rätter som vi helt hade missat utan hans hjälp. Delikata ”Across the bridge-noodles”, superb grillad tofu och utsökt ananasris varvades med en frukost av… intressant nudelsoppa spetsad med grisblod (very famous!) och helstekta små flodfiskar bäst förtärda i en enda munsbit.

Fräckast blev det dock när farsan beställde rätt grej på rätt restaurang. Min käre far, en ärkekonservativ ätare bekväm med västerländsk asiatisk mat så länge den innehåller soja och bambuskott, beställde biff – för om han får chansen så beställer han biff – i alla länder – i alla väder. Det som anlände till vårt bord var – förtjusande! En stuvning som föreföll rätt fattig på rena köttbitar men däremot berikad med en mångfald tuber, lilataggiga mönster och tjocka vita bitar. Jag och Jonte högg in, far likaså, men alltmer försiktigt allteftersom innehållet uppenbarade sig. Han tog på sig sina läsglasögon.

Eric informerade oss så småningom att det vi åt var en stuvning på allt det som Yunnankineser tycker är allra läckrast i en oxe. Bitar av tarm, mage och hud, med några tråkiga bitar kött (dock väl försedda med brosk och fett, helt i enlighet med det kinesiska köket.) för ökad variation

Jag och Jonte åt alltihop, med blott en liten aning av psykosomatiskt inre obehag. Farsan har inte beställt biff sen dess.

De två frukt- och gröntspecialisterna Eric och Catharina i samspråk om någon detalj i det överväldigande utbudet.

Den första nudelsoppan vi åt i Kina/Kunming under Erics överinseende. Soppan värmde, men det var kallt.

Across the bridge nudel soup. Ett berg av tallrikar med diverse ingredienser ställdes fram

Och så hällde alla kockarna allt i kokande vatten, dock i rätt ordning.

Delikat!

Lunch på restaurang nära gatan. De bjöd på grillade tofu med två såser, en baserad på ingefära och en som var pure fire.

Ananasris serverat i lämplig skål.

Frukost om inte i det gröna så ialla fall utomhus. Undrar vad grabbarna äter?

Den berömda nudelsoppan spetsad med grisblod

Friterad hel fisk, lagom mumsbit

Och så högg vi in på middagen som Eric beställde åt oss

Den omtalade stuvningen på delar av en ko. Lägg märke till den tubformade biten som är en del av en tarm.

Ur det här skåpet valde Eric rätterna till middagen.

Precis, det är små hjärnor som ligger där. Men de åt vi inte av, av någon anledning.

Brännvin! Riktigt bra kinesiskt brännvin blev vår räddning. Den klara spriten med gula frukter i var bäst. Efter provsmakning fick vi varsin rejäl snaps av den till vilken vi avsjöng Måsen.

Vang Vieng är en liten stad som omges av ett enastående vackert landskap. Under slutet av 2000-talets första decennium och fram till 2012 blev staden ett tillhåll för backpackers där konsumtion av droger och alkohol förvandlade stället till ett mindre helvete med ett stort antal döda västerländska ungdomar som följd. Men 2012 bestämde den laotiska regeringen att döda turister är ”bad for business” och att det helt enkelt gått för långt, så de stängde stora delar av nöjeslivet.

Vi satte oss på bussen till Vang Vieng och de sjutton milen tog sin tid. På dåliga serpentinvägar med utsikt över bergsstup och höjder avverkade vi alltför få kilometer i timmen. Det mest spännande som hände var att bussen plötsligt stannade uppe bland bergen och några yngre män lastade stora träreglar ombord på bussen. Några mil senare och utanför ett samhälle lastades alla reglarna av och placerades i ett garage. Chauffören hade nog en egen transporttjänst på bussbolagets buss.

 

Dock hann vi fram i tid till solnedgången. Solnedgångar ser nu ut som solnedgångar gör, men denna syntes väldigt bra från vår balkong. Att vi bodde bra till för solnedgången visade sig när vi tittade ner på gatan och såg hundratalet turister beskåda samma evenemang som vi gjorde, fast vi hade ju första parkett.

 

Så bar det då iväg, vinka då Catharina

Inte den bästa av bussar men vi har åkt i sämre

Försök av mig att fånga landskapet vi for förbi

Och här försöker Catharina med samma sak

Den hemliga lasten av träreglar

Packas in i ett garage

Solnegångar ser mest ut som solnedgångar, även i Vang Vieng

Rapport från solnedgång i verkligheten

Kvällspromenaden gick längs nöjesgatan med restaurang Kitchen som mål, eftersom den rekommenderades av Lonely Planet. Det var en bra rekommendation, men det var inte särskilt mycket folk där. Det stod snart klart för oss att kapaciteten på barer och hotell vida översteg antalet turister i staden.

 

Under stadens vilda tid omkom till exempel 27 turister år 2011. De drunknade eller bröt nacken vid aktiviteter längs floden. Man tog sig ner med strömmen i slangen från ett traktordäck, tubeing. Längs stränderna låg barerna vägg i vägg och det konsumerades alkohol och droger i stora mängder. De omkomna var i huvudsak australiensare och britter. 2012 besökte delar av regeringen Vang Vieng och de beslöt att omgående stänga ner allt. Endast etablissemang med tillstång fick drivas vidare och de flesta barerna längs floden revs.

 

Gatan på bilden är nöjesgatan men det rör sig inte särskilt många nöjeslystna där.

Restaurang The Kitchen

och menyerna.

Alla droger har inte försvunnit från Vang Vieng

Kvar fanns en liten stad med en flod och ett bergigt landskap med klättervänliga berg och många grottor. Långsamt etablerar sig nu Vang Vieng som en turistort för klättring, mountain bike och andra aktiviteter. Man kan fortfarande åka på sitt traktordäck ner längs floden och göra strandhugg och ta en öl eller en drink i det fåtalet restauranger som finns kvar, men varför inte ta en tur i varmlufsballong i gryningen också.

 

Även om vi i vår familj känner stark dragning till hav och kust så måste jag medge att Vang Vieng är ett av de vackraste ställen jag besökt. Så i takt med att hotell och restauranger höjer sin standard från backpacker-nivån, till den som tilltalar asiater och bekväma européer, aussies, och amerikaner, så tar sig staden tillbaka dit den hör hemma, till paradisets kant.

På morgonen vår första dag åkte vi på grottforskning. Christoffer var klen och stannade på hotellet. Vår tuctuc som vi hyrt för hela dagen, tog oss ut till ett område med tre grottor. Från parkeringsplatsen vandrade vi upp till utgångsläget för att grottorna. Där fanns det mest stora grupper av japanska turister som stod i kö för att få ta sig i ett traktordäck genom en vattenfylld grotta. Vi avstod från detta och tog oss till fots genom två andra grottor.

 

Den första grottan var cirka 3 km djup men vi nöjde oss med cirka 500m. Väggarna gnistade i ljuset från våra pannlampor och det var ganska lätt att ta sig fram. I grotta nummer två fick vi sällskap av en ung thailändska som inte ville gå ensam i grottan. Här gnistrade det om möjligt ännu mer och stalaktiterna skapade pelargångar här och var. Sedan gick vi tillbaka till den första vattenfyllda grottan och Catharina och Jonathan tog sig lätt före grupperna av turister medan jag avstod detta jyckel. I grottan fann Catharina en hel del lite rädda grottforskare men hon tog modigt täten och ledde dem ut igen.

 

Blixten hjälper till att lysa upp grottan

Grottforskare med thailändskt stöd

Stalagmiter blir detta.

Den djärva kvinnliga grottforskaren i stämningsbelysning

Stundtals var det lite svårt att ta sig fram i mörkret

På väg ut ur grottan efter expeditionen

Det viktiga uppdraget är slutfört

Vår chaufför frågade om vi inte skulle besöka ”The Blue Lagoon” också, vilket vi givetvis skulle. Lagunen visade sig vara en större pöl med badande turister, men vi klättrade istället ett antal meter upp till en ny grotta. Denna går i en cirkel och innehåller flera Buddhastayer. Catharina klagade mycket över att hon hade svårt att se och svårt att gå i grottan. När vi nästan hade fullbordat cirkeln och var på väg ut visade det sig att hon hade solglasögon på. Ute bland stånden köpte vi förfriskningar och de två små tjejerna före oss i kön var givetvis svenska.

 

Tillbaka på vår balkong på hotellet såg vi ett flertal varmluftsballonger flyga i solnedgången och vi bestämde oss för att ta en flygtur i gryningen nästa dag.

 

Den blå lagunen, inte mycket mer än en pöl

Buddha i ljuset från hål in i grottan

Här kommer ljuset in

och så här kan Buddha lysa på vägen

Och två svenska flickor som studerar bönsyrsan i min hand

Vi blev upplockade av en buss som körde oss och några andra ut på en åker där tre ballonger förbereddes. Med hjälp av stora fläktar gick det förvånansvärt fort att få upp dem. Vi klev ombord, åtta personer plus piloten och så flög vi iväg. Teamen som ledde verksamheten var kinesiska. Med radioförbindelse mellan ballongerna letade de efter luftströmmar och vi for fram och tillbaka över staden. Under flygturen passade vi på att be en av passagerarna att ta några kort på oss i våra tomteluvor. Det blev årets julkort hem till alla vänner i Sverige.

 

Med stor precision landade piloten för att byta passagerare och de enda som blev rädda var några hästar. En van körde oss tillbaka och efter frukost var det dags för tube nerför floden. Vi gjorde bara ett stopp för öl. Vid varje stopp delades det ut ett armband av garn som knöts runt handleden. De flesta hade många armband men vi bara ett.

 

Sedan ombord på nästa buss, nu mot huvudstaden Vientiane.

Blåsa upp ballonger med byggfläktar, rejäla maskiner.

och fort går det

Snart klart för första avgång

och iväg med dem

Är det inte vår tur snart?

Utrustningen är packad ombord på lastbilarna innan den sista ballongen lyft

och nu far vi iväg

Vår kinesiske pilot med komradion i handen

Det blir varmt om svålen när piloten eldar på med gasolbrännaren

och detta är en soluppgång!

Där nere bor vi, någonstans.

Vang Vieng från ovan. Det gamla flygfältet syns tydligt från luften. När man stöter på det på marken undrar man vad det är.

Julkort som väckte förnöjsamhet hos våra medpassagerare

Ett sådant här kort är jag nog inte ensam att ha tagit bland varmluftsballongsresenärer

och vår pilot rörde sig fritt i luftrummet, både upp och ner och fram och tillbaka

Så går vi in för landning och börjar med att skrämma hästarna lite

Och där står nästa grupp av ballongresenärer och väntar

Snabbt ner och i lagom takt fick en person gå av och en gå på så att ballongen inte skulle bli för lätt och smita.

och så iväg med dem. Tog bara någon minut att byta passagerare.

Där flyger de och de förra passagerarna tycks redan vara mer intresserade av hästar än av ballongfärder

Vattenfall är något som man ofta stöter på när man letar efter information om platser överallt i världen. Majoriteten behöver man inte besöka. Passerar ni Luang Prabang skall ni passa på att ta en tur till vattenfallen vid Tat Kuang Si.

Den utmärkta personalen på vårt hotell fixade med transporten de cirka tre milen söderut till parken Tat Kuang Si med dess vattenfall och räddningscenter för hotade björnar. Givetvis stannade chauffören och väntade på oss tills vi var färdiga för hemfärd.

 

Vi tog oss igenom det sedvanliga myllret av stånd som säljer mat och krimskrams och fastnade vid inhägnaderna där man tar hand om asiatiska svartbjörnar som man räddat från tjuvjägare. Dessa är utrotningshotade och jagas för nöjes skull men också som ingredienser i kinesisk medicin.

Rapport om skillnaden på bear rescue och beer rescue

Björnarna hålls i fångenskap och deras galla anses vara en viktigt ingrediens i olika mediciner. Djuren lider både av dåliga förhållanden i fångenskapen plus smärtan de utsätts för när de töms på galla.

Vi fick se hur personalen först gick runt i inhängnaden och gömde frukt och annat innan björnarna släpptes in och försåg sig.

Vid den fortsatta vandringen upp längs stigarna mot vattenfallen slogs vi av ljuset som spelade mellan träd och vatten och färgerna på vattnet och dess skiftningar i grönt. Det är helt enkelt vackert där. Självfallet var vi ”unga” män tvingade att klättra längst upp längs den svårforcerade stigen. Det behöver man egentligen inte göra om man inte vill riskera att vricka fötterna eller råka ut för någon annan skada.

Mellan vattenfallen bildades små dammar som inbjöd till bad men vi avstod från det i brist på badkläder och handdukar. Istället tillbringade vi en stund bland stånden som sålde mat och tingeltangel, innan vi fick hjälpa till på parkeringen med att lyfta bort en tuctuc som ställt sig så att den blockerade vägen ut för vår egen transport och flera andra. Vissa problem är universella.

Vi badkrukor höll oss borta från vattnet men många andra lekte här och var i dammarna och fallen.

En äkta turistbild i björnparken.

Grillad hel fisk åt vi inte denna dag.

Fast det var billigt. Ta bort tre nollor så får ni priset i kronor

Rapport från begeistrad vattenfallsrapportör

När man tar sig fram i städer som är nya för oss så gäller det att läsa på en del och utnyttja guideböckerna. Ofta kan man också få lite lokala kartor från hotell och turistbyråer. Personligen håller jag papper för en stark informationsbärare som inte slutar att fungera på grund av att batteriet tar slut. En papperskarta ger också mer överblick jämfört med den lilla skärmen på en telefon. Men den moderna tekniken gör framsteg.

Efter en mycket bra frukost på Singharat guest house skulle vi gå på en promenad genom staden. Det fanns en väl beskriven sådan i vår nyinköpta Lonely Planet. Med hjälp av hotellets kartskiss över centrala Luang Prabang skulle detta gå som en dans enligt mig. Men mitt ressällskap ville inte dansa den dansen med mig. Så istället visade det sig att Christoffer inte bara hade en stadskarta i sin telefon, han kunde även ladda ner Lonely Planets City Walk.

 

Vår första anhalt blev Traditional Arts and Ethnology Centre som visar utställningar om olika minoritetsfolk i Laos. En intressant sak var att traditionella kläder vi sett i Yunnan i Kina var mycket snarlika ett minoritetsfolks kläder i norra Laos. I butiken köpte vi ett par sjalar och kunde betala med kreditkort, något som inte är självklart i Laos.

 

Templet Wat Ho Pha Bang

Förr var minoriteterna inte väl sedda i den centralstyrda kommunistiska diktaturen men nu visas de upp på bästa sätt.

Kvinnor klädda såhär blev vi fotograferade med i Yunnan.

Och det kändes lite bättre att shoppa loss i den här butiken. Vi tror att det var genuint loatiskt hantverk.

Christoffer poserar i sin nya scarf.

och genast måste denna nyhet förmedles hem till ”henne”.

Sedan klättrade vi ett antal meter upp på kullen Phu Si för att beskåda stupan That Chomsi som syns över hela staden. Hur många av stadens 50000 innevånare som är munkar vet jag inte men det kryllar av buddhistkloster och buddhastatyer, plus att man bör gå upp på morgonen för att titta på munkarna när de vandrar genom staden och får mat av stadsborna. (Vi avstod från det och sov istället.) På toppen tittade vi ut över staden, undersökte resterna av fundamentet till en luftvärnskanon samt förfasades över försäljningen av småfåglar som man köpte för att släppa fria. De flög inget vidare och försäljarna kunde oftast fånga in dem igen och sälja dem en gång till.

Vy från toppen av Phu Si

Ett av många buddhisttempel på berget

Munkarna på morgonmarsch för att få mat av innevånarna i staden

Och här får jag kika på själve Buddhas fotavtryck

Tänk så intresserade män är av vissa saker

Rapport från trumstället

Efter en mängd stopp med anknytning till Buddha blev det hamburgare till lunch som motvikt till alla nudlar. Givetvis avåt vi dessa på en restaurang där vi blev omgivna av andra svenska turister. För att bättra på medicineringen mot malaria avvek vi från vår rutt och tog oss till Utopia Bar för en gin&tonic.

Det var inte så lite laid back på Utopia Bar

och inte åt andra hållet heller.

Rapport från passagen av bron

Via den vingliga bambubron tog vi oss över floden till en annan sida av Luang Prabang. Vid brofästet ligger restaurangen Dyen Sabai där vi fortsatte medicineringen mot malaria, man kan ju aldrig vara för säker. Denna mindre turistiska del av staden bjöd till exempel på en marknad för tjockteveapparater, en gigantisk kanot, den finska skolan samt en ödetomt som Catharina tyckte vi skulle bjuda på. Istället blev det middag på Dyen Sabai och jag vill minnas att det då beställdes drinkar som var bra mot annat än malaria.

Bron används bara när vattenflödet i floden tillåter och den försvinner nog då och då i vattenmassorna.

Det är lite vingligt och sjöben är en bra sak att ha vid passage.

Dyen Sabai bjöd på både dricka mat och lugn.

Lite svårt för oss som helst sitter.

Någon som behöver en tjock-TV. Vi vet var de säljs.

Eller lite ris av olika sorter och kvalliteter

Denna kanske är något för nästa drakrodd.

Den finska skolan i Luang Prabang

Här är tomten som Catharina vill köpa. Hugger man sig genom vegetationen så kommer man till floden.

Undrar vad det där är för något som de dricker

Nattmarkanden fick avsluta våra strapatser denna dag. En nattmarknad som är ett unikum i det att man inte blir antastad varje sekund av olika försäljare. Det var bara att glida runt och då och då fråga efter priset som alltid var genant lågt.

Här bjuds på lugn och textiler.

och här kan man lugnt titta på väskor och plånböcker.

Lite av varje, men jag känner igen mönstren från kuddarna hemma i vår soffa

och så fanns det mat att köpa.

De koloniala byggnaderna med bostäder en trappa upp och verksamhet i gatuplan.

Upp längs gatorna anar man med laotiska byggnader.

Luang Prabang är ett av Unescos världsarv. Detta beror på stadens blandning av arkitektur från den franska koloniala tiden och den traditionellt laotiska. Eftersom staden inte bombades under kriget finns det mycket kvar.

Ibland går det inte som man planerat eller tänkt sig. Beroende på egna misstag, andras slarv eller felaktig information så står man där plötsligt och man kan ha fått skiten i fläkten.

Morgonen för vår avfärd från Muang Ngoi Neua infann sig och jag gick upp tidigt för att hämta vår tvätt. Den var lite fuktigt men vad är inte det i denna del av världen. Inte värre än att det gick att packa ner i väskorna. Vi åt av den utlovade frukostbuffén och bar sedan våra väskor till trappan ner mot bryggan för ombordstigning. Det blev lite mer trassel med båtarna än sist beroende på att förarna hade åsikter om hur tunga och otympliga väskor skulle fördelas.

 

Vi hamnade i en båt som låg utanför de andra och kunde inte följa hur packningen avlöpte. Men så småningom började färden ner för floden mot Nong Khiaw. Väl framme där uppdagades det att jag inte lyft ombord Catharinas väska utan låtit den stå kvar på rampen för ilastning. Flera andra resenärer berättade att den stod kvar och att de frågat passagerarna i båten närmast land om vems väskan var, men det visste ju ingen.

 

Katastrof? Nej men besvärligt. Vi bestämde att det var större chans att allt ordnade sig om jag åkte upp tillbaka längs floden, hellre än att försöka få ner väskan med en båt. Sagt och gjort, jag kastade mig i nästa båt norrut som avgick med en gång.

 

Framme i Muang Ngoi Neua hade jag turen att träffa Gabriel vid landningen och han och jag återfann snabbt väskan. På min fråga om han kunde fixa en båt med förare åt mig med en gång svarade han att det fixar han, men att det skulle kosta motsvarande 300 kronor. Taget svarade jag. Han försvann iväg för att hämta en ledig båtförare.

 

En amerikansk dam med två söner frågade om de kunde dela båten med mig, vilket jag givetvis sa ja till. På något sätt som jag inte ifrågasatte slank även tre laotier med vår båt. Amerikanskan var på turné med sina tonårspojkar för att visa dem världen lite. De bodde på Hawaii. Hur hon hade hamnat här och fått med dem upp längs Mekong i norra Laos förstod jag aldrig. Men nu hade de tröttnat på umbäranden och skulle flyga ut från vårt nästa etappmål Luang Prabang till Bangkok, för att så snabbt som möjligt åter nå civilisationen. Hon var måttligt imponerad av våra strapatser och berättade om när hon med risk för eget liv, nästan, smugglat en hund på tåg i Spanien utan tillstånd och utan biljett.

 

Framme i Nong Khiaw hade Catharina agerat och köpt biljetter till nästa buss vidare. Hon placerade grabbarna på busstationen och for tillbaka till hamnen för att möta mig. Innan hade hon förklarat för dem att de skulle ta bussen till Luang Prabang, även om vi inte hann med. Två personer är mycket enklare att fixa med jämfört med fyra, förklarade hon beslutet med. Grabbarna var inte helt tillfreds.

 

Bussen skulle gå 14.00 och min båt dånade in till kaj 13.45. Gott om tid enligt Catharina som hade en tuctuc på vänt. Hon kunde till och med köpa lite frukt och dricka på vägen till busstationen för att bättra på frustrationen lite. Men vi hann!

 

När vi kom fram till vårt hotell i Luang Prabang visade det sig vara ett utmärkt etablissemang förutom att det pågick ett begravningskalas på gatan utanför. Ett kalas som ljudligt fortsatte hela natten. Tänk vad man får lära sig på dessa resor. En kort promenad för att få i oss lite mat och sedan slank jag och Catharina iväg på nattmarknad för att runda av dagen, en händelserik dag.

Lite gladare blev vi när vi kommit fram till hotellet i Luang Prabang

Ett rejält kalas på gick på gatan utanför hotellet, ett begravningskalas!