Min blogg

Så står vi åter där inför en säsong med hederligt arbete, nya utmaningar, nytt hopp och laddade batterier! Vad skall förgylla vår tillvaro under det kommande året, vad skall vi bli förbannade på och vad skall vi främst spendera vår kraft och vårt kapital på?

Och detta gör vi med ett lass uppbyggliga minnen i bagaget från den sommar som rann förbi.

La ni märke till ett sting av missnöje i den formuleringen?

Missnöje med väder är kanske inte den största av drivkrafter, men som generell företeelse så står sig missnöjet väl. Inför höstens kommande arbetsmässiga prestationer kan vi dra oss till minnes arbetsgivarnas missnöje med arbetarnas ovilja att jobba under 1400-talet. Trots stigande löner så jobbade folk inte mer. När de fått ihop pengar som räckte ett år så gick de hem. Sanningen att säga så fanns det inget att köpa så deras reaktion är i ett perspektiv fullt normal. Det tog kapitalisterna cirka 300 år att bryta ner motståndet mot shopping och få oss att samla på sig lite mer än vad man behöver. Numer är vi därför missnöjda över det som vi inte har och det elaka begäret styr vårt handlande.

Österuropa och Sovjetunionen föll bland annat samman på grund av det folkliga missnöjet med bristen på konsumtionsvaror. Och miljörörelsen steg fram ut missnöjet med att Vietnamkriget tog slut och att man inte längre hade något enkelt och tydligt att protestera mot.

Tidens tand nöter dock ner oss, vi blir missnöjda och till slut blir Fan religiös, fast Per Garthon blir istället alkoholist och kräver med traditionell stursk uppsyn rätten att köra bil utan inblandning från förtryckarsamhällets förtryckarapparat, den så kallade alkometern. Ett sådant missnöje möter man alltför sällan.

Så missnöjet varierar över tid och beror till inte ringa del på modenycker. Globaliseringen väver samman världens ekonomier och de rika blir allt rikare och antimänniskorna allt mer missnöjda. Att denna väv skyddar oss mot krig mellan de sammanvävda ekonomierna är något som de gröna talar tyst om. Vilket också gäller för deras tidigare engagemang för globala lösningar och missnöje med lokala företeelser som till exempel EU!

Sommarens främsta prestation kommer väl ändå från paret i Kinda som var missnöjda med att inte få socialbidrag trots att de är fullt arbetsföra. Mannen menar att han är omotiverad till aktivt deltagande i samhällets statushierarki. De tyckte också att ”Ett jobb skulle skapa en outhärdlig smärta och nedstämdhet”. Wow!

Nedbrytningen av vårt Lutherska arv pågår. Våra politikers antydningar om att vi nog borde arbeta lite längre upp i åren för att säkra samhällets fortbestånd möts med, just det, missnöje. Andra kan få jobba men jag har inte tid, skall hinna med och ta en pilsner bland annat. Eller som Peter Englund uttrycker det ”Utmaningen kommer inte från dem om vill tjäna mer utan från dem som vill arbeta mindre”

Låt oss utmana etablissemanget och gå lite tidigare från jobbet på fredag för att samlas under de skyddande parasollerna på Linneterrassen och avnjuta säsongens första Fredagspilsner.

Fredagspilsner från 16.45 på Linneterrassen! Revolution!!

Det är sommar igen. Vi befinner oss därmed i en retro-period, lite till mans. Vi ser tillbaka, vi jämför med gångna tider och vi försöker allt ställa tillbaka en del enligt gamla mönster. Har det med årstiden att göra?

Bara en sådan sak som att Carlströms bjuder på fredagspilsner på Klamparegaten 5 är ju ett sådant exempel. Men vi bugar oss och lämnar bilen hemma. De som inte har ungdomar som kör förstås, mocklisar!

Bilder som beskriver företeelser är starkt tidsbundna. En kvinna som först visas i vita och senare i svarta underkläder i olika scener av Adolf Hitchcock, har genomgått någon förändring till det sämre, till exempel genom att förskingra pengar. Samma klädbyte betyder inte samma sak idag. Svart har en mycket högre status än vitt vad det gäller kläder, förutom möjligen på semestern. Värme inomhus representeras i alla gamla amerikanska filmer från 40-talet av bordsfläktar. Dessa rör sig ofta i sidled samtidigt som fläktens snurrande suggestivt förmedlar något som oftast är fördolt för mig. I dagens filmer tror jag att svettiga kroppar får beskriva hetta och värme.

Men bordsfläkten är tillbaka! Jag besökte i måndags fyra större butiker som alla vanligtvis har hyllorna fulla med bordsfläktar i olika storlekar, prisklasser och design. Soprent, gapande tomma hyllor och inte en enda bordsfläkt att inhandla! Det är tydligen många människor som uppskattar att luften flyttas runt i rummet när det är lite hetare än normalt. Men retrokänslan i bordsfläktar försvinner kanske i takt med utomhustemperaturen antar andra proportioner.

Vädret blir i allmänhet alltför viktigt för oss alla när semestertiderna kryper närmare inpå. Det är för varmt, det är för kallt, det är för vått eller det är för torrt. Det viktigaste verkar trots allt vara att vädret är fel. Vi har alla vår egen övertygelse rörande när man skall ta semester för att få det bästa vädret. Juni-semester eller augusti-semester, vilket kan vara smartast? Enklast är att fråga SMHI, de vet allt om retro-väder. Bättre för alla semesterfirare vore kanske att de visste allt om vädret imorgon, men man kan ju inte få allt.

Hemma hos oss är den tydligaste retrotrenden att åter vara fem runt matbordet, dela lördagsgodiset på fem istället för fyra samt att begränsa varandet till 40 kvadratmeter per person istället för 50. Dotterns återkomst har som ni förstår fått en dramatisk inverkan på vår vardag. Det är nog därför vi exporterar äldste sonen till Kina i oktober för ett års studier. ”Same same, but different person”, retro igen!

Lundberg han har öppnat restaurang igen. Okey, det är Fredrik och inte Pelle den här gången, men ändå, lite retro blir det.

Och ostindiefararen Götheborg är hemma igen, Paris Hilton sitter i fängelse igen, Bill Clinton sätter på fel fruntimmer igen, Rolling Stones turnerar igen (och det med samma turné som förra året), Telia gör dåliga affärer igen och alla sjunger Den blomstertid nu kommer, igen.

Och tänk, mitt i alltihopa dricker vi fredagspilsner igen, sommarfredagspilsner!
Denna gång bjuder Carlströms på sommarfredagspilsner på Klamparegatan 5 från kl 17.00 på fredag.

Solen tar sig allt större friheter och stora delar av den svenska mänskligheten bänder sig ur sina vinterkokonger. Man upplever ännu en vår och fascineras av hur häftigt det är när knoppar brista! Vintergarderoben far all världens väg och man fryser som en hund i vårkylan. Men snyggt är det och förväntan inför ännu en vår stiger.

Alltså, vi har alla olika egenheter som tar sig olika uttryck i vårvärmen. Några vårrustar båtar men stor iver. Andra letar fram en säck i garderoben med 14 klubbor och ett par vita bollar i för att genast starta vårbruket. Ja, ni minns väl den klämkäcka liknelsen mellan golf och primitivt jordbruk. (Kategorisering!). Ytterligare andra avstår från golfklubbor och gräver och krattar i jorden mer systematiskt och med ett annat fokus än ”Birde”. Trädgårdsfolket som förbannar fåglar såväl som tulpanätande rådjur.

Och hur kategoriserar du dessa företeelser och personer, och ännu värre, hur kategoriseras du av andra?

Ni minns kanske fjompan från MTG Radio som ansåg att jag skulle lyssna på ”Lugna Favoriter”.

Den kvinnliga delen av bekantskapskretsen vet att när ni, ursäkta skall givetvis vara, när andra medelålders kvinnor kommer in i klädaffären och blir tipsade om en beige dräkt med knälång kjol och kavaj, då har man snabbt stoppats i ett fack. Och om det är något som just Ni inte vill, så är det att bli placerade i ett fack, av någon annan. Men självplacering kan gå an!

Vissa personer hör hemma i ett fack där de inte vill vara. En sådan kategori är de medelålders män och kvinnor som när de med marginal passerat 50 och närmar sig 60 köper en HD för att bekräfta sig själva, uppleva en dröm samt markant öka på olycksstatistiken för motorcykelolyckor. ”Get something powerfull between your legs!

Jag har gjort studiebesök i ett fack, hos en kategori. Eftersom jag varit medlem i IFK Göteborg i 25 år får jag till ett mycket starkt rabatterat pris köpa ett säsongskort till hemmamatcherna. Det gjorde jag och då blir man placerad på en viss läktarsektion och till och med på samma plats vid varje match. Placerad, man väljer inte själv. Är ni med?

Gissa min läktare och då menar jag inte att svaret skall vara ABC! Jag sänker medelåldern på den läktaren. Och hur förändras eller stärks mina förutfattade meningar om personer i detta fack. Grumpy Old Men! En sak är i alla fall säker men tanke på rantandet på toaletten som pågår konstant under matcherna, prostatabesvär det har de.

Ja jösses, ni är alla, trots ert ständiga grottande i nostalgiska prestationer från anno dat zu mal, en ljum vårfläkt jämfört med stormen av hur mycket bättre det var förr som väller ner från denna fotbollsläktare. För att inte tala om lavinen av hur illa det snart går i den pågående matchen.

Så var vi då via er som vårfläkt tillbaka i kategorin vår, efter en förvillande utflykt. När det är vår dricker man utomhus oavsett temperatur!

Trots Nice-damernas goda marknadsföringskampanj om fredagspilsner på Negresco vid Croisetten i Nice så möts vi denna gång på Linnéterrassen på Linnégatan.

Visa nu alla att vid en klämdag klämmer man in sig på Linnéterrassen och klämmer i sig ett glas vin eller några fredagspilsner.

Kom i god tid om ni vill klämma ner er bland bekanta. Det fyllnar på ganska fort längs långborden utomhus på Linnéterrassen.

Fredagspilsner från kl 17.00 på restaurang Linnéterrassen!

Jag avlade visit på akuten vid Mölndals sjukhus i måndags. Helt utan egen förskyllan, jag agerade bara chaufför och ledsagare till morsan som fått en spricka i knäskålen efter att ha landat lite olyckligt. Via vårdcentral och sedan röntgen på Frölunda sjukhus hamnade vi i denna öken i ortopedins utmarker. Eller hur var det egentligen?

Gästerna i väntrummet pratade en hel del med folk runt omkring i takt med att deras missnöje med väntetiden ökade. Att ryktet om väntrumsdöden på Mölndals sjukhus rask marscherat före dessa personer stod helt klart. Det blev till slut roande att lyssna på hur lögner och påhitt spreds i det ganska lilla väntrummet.

Bland det tydligaste var känslan bland några personer att inga patienter kallades in! De som väntade längst tid hade helt klart ingen kännedom om prioriteringar vid akutmottagningar.

När jag kom fanns cirka 10 personer i väntrummet. När jag och morsan blev uppropade hade ytterligare 32 nummer passerat vid inskrivningen men det satt fortfarande 10 väntande patienter i väntrummet, om än oftast med nya ansikten. De klagande personerna var helt övertygade om att inga patienter slussats vidare. Hur skulle de vittna om någonting hade hänt som krävde deras utsagor. De visste verkligen att en situation uppstått, som faktiskt var en ren saga.

Så hur agerar andra vittnande när de befinner sig i en situation som är helt och hållet belastad med förutfattade meningar.

Tänk er Lantbrukarnas Riksförbunds årsmöte och en diskussion som rör antalet får eller annan tamboskap som dödats i trafiken eller av tåg jämfört med antalet som dödats av vargar. Om skyddsjakt på fortkörande bilister, den diskussionen ställs nog in. Situationen är för övrigt identisk med den hos Jägarnas Riksförbund och deras trafikdödade hundar.

Längs centralstationens perronger där vet alla att tågen alltid är försenade! Men du får faktiskt åka ganska ofta för att uppleva ankomster mer än 5 minuter efter tidtabell.

På Ullevi är det gärna bättre förr. Tänk om man skulle berätta att många av de gamla avlagda spelarna, inte ens i sin då bästa form, skulle kunna ta en plats i en av dagens vältrimmade lagmaskiner.

Och på nästa möte hos National Rifle Association, där kommer man nog inte att diskutera inskränkningar i ägandet av handeldvapen i Virginia, USA. Däremot kommer man att föreslå att alla lärare skall utrustas med tjänstevapen så att de kan skjuta galningarna. Det gäller bara att väl definiera galningarna!

Det tog 2.5 timmar på akuten innan vi kom in. Därefter ytterligare 1 timme tills vi var klara. Detta är en acceptabel hanteringstid på en sådan institution med tanke på moderns skada.

Hur lång tid tar det att få en fredagspilsner på Lorens Bar?

Gå dit och kolla på fredag från klockan 17.00

Livet går sin gilla gång och människor möts och människor skiljs. Under dessa möten utdelas till intet förpliktigande likgiltiga fraser, men det sker också hatiska och kärleksfulla meningsutbyten. Och alla är inte helt medvetna om till vilken kategori deras senaste möte tillhör.

Göran Persson, som uppenbarligen inte har någon nämnvärd koll på hur hans smällar tar, har under alla omständigheter fått lov att visa i svensk TV att alla förutfattade meningar som det svenska folket hade om honom, var helt korrekta. Skönt att den gubben är historia. Det är mycket trevligare att lyssna till Jan Guillou för han delar ut ärliga smällar och han står upp när han gör det. Min personliga favorit är när han tog ära och redlighet av Joakim Berner då den gubben inte fick bli chef på SVT. En mer briljant verbal avrättning får man leta efter.

På idrottsarenorna kan atleter träffas på exakt samma sätt på två helt olika arenor, fast i det ena fallet ger det sju månaders avstängning (fotboll) och i det andra ger det viktiga poäng (boxning). Och detta trots att den raka högern i båda fallen ser helt korrekt ut. I Idrotts-Sverige är dock den största nyheten att Zlatan skall träffa pressen, inte en gång utan två gånger. Undrar hur presskåren ser ut efter den holmgången!

Peter Settman har mött Lasse Brandeby, fast ändå inte. Settman bränner iväg ett riktigt bra TV-program, avsevärt bättre än när tjockisen Peter Harryson försökte vara fryntlig och låta som det skall. Lasse gör samtidigt allt vad han kan för att obstruera ett helt annat TV-program i en helt annan TV-kanal för att göra denna tillställning så dålig som möjligt, så att han slipper vara med! Detta lyckas han enligt uppgift alldeles väldigt bra med. Dock leder det till att sagda program blir mäkta populärt och snor tittare från Settmans ”Så skall det låta”. Det säger en hel del om Mediasverige, folk flockas kring den som vill göra ett så dåligt program som möjligt!

Tänk hur möten mellan oskyldiga fördomarna kan sluta. Om man skulle möta en yngre blondin med stora bröst och skulle antyda att hennes IQ ligger väl under medel, så får man en ganska kraftig reaktion tillbaka tillsammans med omvärldens fördömanden. En lätt överdriven reaktion tycker jag. Om en blondin med liknande företräden är reklamförsäljare på MTG-Radio och rätt fram säger till mig att hon tror att jag lyssnar på ”Lugna Favoriter” på radion, så skall jag småleende tycka att det är näpet. Det tycker jag inte alls! Jag blev förkrossad och ville dräpa räpan. Lyssna inte på någon av MTGs radiostationer, de lider av åldersfascism.

När man reser runt i världen ges många tillfällen till tillfälliga och intressanta möten med människor. En bit söder om Melbourne mötte jag en kvinnlig polis med tydliga drag av PMS. Visst blev det böter och givetvis oförtjänta sådana. Om hastighetskamerorna i området också hade PMS kan jag inte uttala mig om, men böter blev det där också.

På ön Lombok öster om Bali mötte vi ynglingen No Name som hjälpte oss på rätt väg. Han och Christoffer möttes igen några dagar senare på den närliggande ön Gilli Travangan och det uppstod musik i mötet. No Name som konstant förefull bruka diverse humörstärkande substanser, var ändå alltid genuint vänlig. Hans ständiga kommentar var ”One more would be nice”. Till och med när han och jag möttes längs huvudgatan en sen natt med gitarr, fick jag den vänliga kommentaren, ”One more would be nice”.
Givetvis tar vi en öl till, på fredag på Lorens Bar från kl 17.00

Man blir äldre. Man åker skidor med ungdomarna i alperna. Man blir äldre, typ. Och den som inte vill bli gammal får hänga sig ung! Eller som Lars Winnerbäck uttrycker det:

”Ja man får välja själv och ta saker som dom är, är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul att va med.”

Så vi får antingen se framåt eller skåda livet i backspegeln. Men är backspegeln så trist ändå? Titta i reklamhögen hemma eller gräv i pappersåtervinningen och med lite fantasi skall du finna ”Livet som en bokreakatalog”, upplaga 2007.

Okey, Martin Bircks ungdom är ju inte den roligaste man läst om, men var din så mycket bättre? Fast Nils Holgersson han fick sig en ordentlig resa som läxa. De resor vi själva gjort i geografin och livet och de läxor vi lärt oss skulle säkert tillsammans rymma en bok av något slag, men vi står oss trots allt ganska slätt mot Traci Lords och hennes egen historia i ”Nattens barn”. Och jag skall inte genera ett par av herrarna i vår krets med att yppa detaljer om deras kommentarer av och förhållande till sagda flickas företräden och kunnande.

Så fann vi då varandra. Det blir ju så mycket trevligare med lyckliga slut även om resan dit blir snirklig. Jane Austens ”Stolthet och fördom” är ett exempel på historier som kan handla om några av oss och på svårigheten att översätta boktitlar till svenska. Alliterationen i ”Pride and Predjudice” flyger all världens väg, ett öde som också drabbar samma författares ”Sense and Sensibility” (Förnuft och känsla), även om den senare inte står att finna i årets reakatalog. Det blir dock trots allt svårt att få till ett lyckligt slut på Robert Harris ”Pompeji”. Livet slutar nu en gång för alla, lika för alla, även om vägen genom livet, för Karin Boye liksom ”Anna Karenina”, slutade med ett sista vägval som var frivilligt.

Livets resa snurrar fortare för oss och ännu fortare för vissa böcker. Så finns till exempel Dan Browns ”Da Vinci-koden” på reaborden och det med den illustrerade versionen. Den som mest liknar en resehandbok till Paris och Londons kyrkor och konstmuseer. Personligen föredrar jag att resa i Arns fotspår, även om vi svenskar med stor iver ger denne romanfigur ett allt större inflytande i vår faktiska historia. Hur pass denna mytbildning förstärks när filmen dyker upp på en bioduk nära dig, skall vi nog inte ens drömma om. Riktiga historiker som Peter Englund och Dick Harrison uppskattar vårt intresse för historia eftersom vi därför köper även deras böcker, men de ser nog helst att Arn förblir fiction. Men Harrison är allt representerad med ”Gud vill det” om svenska korsfarare och därmed utnyttjar han hypen till det yttersta.

Roligast på vår vandring genom livets bokreakatalog är att finna Hillary Rodham Clinton på samma sida och i samma storlek som Carolina Gynning. Syftningsfascisterna bör förstå att jag inte hänvisar till damernas bystmått eller intellektuella företräden, utan endast till bildstorleken på damernas böcker ”Levande historia” och ”Ego girl” i katalogen. Tänk vilka tillfälligheter som styr livets tillfälliga möten.

Katalogen tar sig vidare via ”En värld av vin” till Lasse Kronérs ”Åttio väldigt goda mackor”. Ett möte jag inte vill delta i. Martin Timell vill att man snickrar ihop. Jag vill också snickra ihop saker men tillåter mig att tvivla på att jag och den långe killen med gröna hatten kan följa Timells uppmaning att ”Snickra ihop”, på avsett sätt.

Raderna av böcker avslutas som vanligt med lite sex och samlevnad innan barnböckerna tar vid. Denna placering, som kanske är logisk för yngre personer och stringenta matematiker, får från det något äldre perspektivet en gammaldags synvinkel. Varför inte säga som det är och köpa talboken av Sven Nordqvist som effektivt sammanfattar allt, ”Kackel i grönsakslandet”!

Fredagskackel med pilsner blir det på Lorens Bar från kl 17.00

Och vi har varit och tittat på en röd sten i öknen och besökt världens ände. Världens ände kallas också för Alice Springs och är en ort mitt i öknen i Australien. Jag hörde talas om Alice första gången i mitten av 60-talet när jag läste en ungdomsbok som jag tror hette Villervalle i Australien. Det mest fantastiska tyckta jag var att denna dammiga håla med hus längs en huvudgata fanns med i min skolatlas. Att det inte finns något runt om som konkurrerar om en plats på kartan visste ju inte jag.

Alice Springs låg förr mitt i ingenstans. Byn blev en myt om det hårda livet i Australiens inre, en myt som lever kvar än idag. Idag ligger Alice mitt i världen. Problemet är att alla som idag skall besöka Alice för att känna på den hårda myten måste ha en flygplats, säng, mat, shopping, nöjen, internetuppkoppling samt viss annan verksamhet som inte får omnämnas här.

Alice bor inte där längre! Men myten lever. Det räcker för att få horder av japaner och andra att besöka denna ort utan nuvarande existensberättigande.

Turistmyter är inkomstbringande. Känner ni till Gejsir på Island? Så bra, men vet ni om att den inte sprutar något vatten längre? En väl bevarad hemlighet som Islands turistmyndighet vårdar med omsorg.

Sålunda återstår en röd sten i öknen. Ayers Rock eller som den numer heter Uluru. Och det är inte ens världens största sten utan världens näst största sten. Låter som en turistfälla.

Australien i december och januari betyder värme, mycket och hög värme. Vi fick dock leta fram våra tjocka tröjor i vår packning vid ett par tillfällen plus att regnade till och med i öknen. Så där stod vi vid en röd sten i öknen. Parkerade på en rekommenderad plats för solnedgångsbeskådande. Sarkasmerna haglade. I alla fall haglade de på engelska och svenska och jag förutsätter att även japanerna uttryckte visst missnöje med den långa resvägen till detta resmål och det där rådande molntäcket. Ett mycket påtagligt fall av dålig tajming alltså.

Stenen skimrade inte i några som helst färger, den var till och med blöt. Men, precis innan solen gick ner sprack molntäcket lite. Det blev ingen glödande sten i öknen men väl en praktfull regnbåge! Sarkasmerna stod inte längre som spön i backen, regnet var långt borta, kamerorna smattrade och ett visst mått av andakt infann sig. Wow!

Vid Uluru finns inget tingeltangel bara en stor röd sten. Tro mig, det räcker. Man behöver inte ens vara amatörgeolog för att gilla läget. Det växer ytterst lite i de skrevor som finns och det samlas ingen sand eller jord, vilket ger en kal röd uppenbarelse med några svarta ränder här och där. Vandringen upp mot toppen är ansträngande, lite farlig och storligen belönande.

Det är en dryg mil till hotellen, som när de är fullbelagda utgör den näst största staden i delstaten. Urinnevånarna kallar oss turister för myror. Det beror på att de tycker vi ser ut som myror när vi vandrar upp mot toppen på stenen. Faktum är att liknelsen är slående. Sammanfattningsvis blir alltså Uluru en udda men fantastisk upplevelse. En röd sten i öknen!

Uluru är ingen myt och utövar en stor dragningskraft på världens resande turistsällskap. Den utövar nog till och med en stor dragningskraft på eventuella turister från andra solsystem. Den är ju så lätt att hitta. ”Åk till tredje planeten från solen och kolla in den röda stenen”. Det räcker som vägbeskrivning.

Myten Alice är bara en myt men den drar till sig folk ändå. Precis som myten om vår fredagspilsner. ”Det är klart att ni skall komma hit utbrast hovmästaren”. Denna vecka träffas vi därför på Avenyn 1. För att förenkla det hela ligger denna restaurang på adressen Avenyn 1.
Fredagspilsner på Avenyn 1 från kl 17.00.

Det lackar! Vissa saker förefaller oftast vara mer viktiga än andra, men de tider vi befinner oss i förändrar dessa villkor. Så är till exempel sandsäckar ovanligt viktiga i Mölndal. Dock har fortfarande jultingeltangel en för tiden konventionell viktighetsgrad i Göteborgs centrum. Detta kan dock ändras av den kommande nattens regn och vill jag drista mig att påstå, i lika hög grad av det därefter följande dygnets nederbörd.

Att väder kan vara så viktigt i december? Aha, snö, eller kanske inte snö, sorry tänkte inte på det. Hade nog nästan glömt bort snön.

Men tid och agendor spelar som vanligt, i alla fall en roll i era liv så här dags i december. Om tid och agendor är viktiga vet bara ni själva. Precis som bara ni vet vad som verkligen är viktigt så här dags på året för just er. Kul är det i alla fall att nederbördsmätare så oväntat smugit upp på topplistan över viktiga gadgets och detta utan att de gör anspråk på en plats bland årets julklappar. Men julklappar är nog inte viktiga för er, ni har väl högre mål här i livet. Men akta er annars får ni en kaffereaktor i julklapp!

Säg mig, varför ger man bort onödiga saker? Undrar om följande ur min egen historia är preskriberat? Jag fick en kaffereaktor i present en gång, en som gjorde espresso. En annan gång fick jag en glassmaskin. Till saken hör att jag aldrig dricker espresso och att glass möjligen intages i form av en LakritsSmack, som trots allt inte går att fixa i glassmaskiner för hemmabruk. Så dessa presenter avyttrades eller omsattes i andra behövligare maskiner eller inredningsdetaljer. Nyligen fyllde jag år, ganska mycket år fyllde jag. I ett hörn i källaren ligger ett par presenter och drar damm. Ni kan gissa resten.

Men vissa saker är viktiga. Som att rätt person befinner sig på rätt plats när det svämmar över eller när man blir sjuk. Jag åkte in för njursten en gång och hade ont så jag skrek. Jourhavande läkare var urolog, snacka om högvinst i det lotteriet. Det är som vanligt bra mycket bättre med rätt jourhavande person på rätt plats. En urolog och inte en hudläkare när man har njursten eller en geotekniker istället för en elektriker när banverkets banvallar rasar.

Men visste ni att det inte bara är viktiga saker som är viktiga?

Sålunda körde jag den gångna helgen runt med Göteborgs jourhavande simlärare i bilen. Han hade en liten ryggsäck med badbyxor och en handduk med sig vart än vi for. Och givetvis fanns en påslagen och fulladdad mobiltelefon med i packningen. Det sista är extra underligt eftersom sagde yngling ytterst sällan har någon som helst koll på sagda utensilie. Till min stora besvikelse ringde det inte någon person som raskt hade behov av att lära sig att simma under hela helgen. Främst var jag naturligtvis nyfiken på vem som skulle kunna ha behov av den jourhavande simlärarens tjänster.
Denna viktiga fråga vill jag ha svar på under årets julfredagspilsner som intages på Lorens Bar på fredag från kl 17.00.

Var tid har sina gissel. På biblisk tid regnade det bland annat eld från himlen, sådär lagom roligt att få i huvudet. För några år sedan drabbades vi av företeelsen ishockey-bilder från NHL. Dyrt nöje och en falsk marknadsföring med Anders Hedberg i spetsen som lurade i ungarna att det fanns gigantiska värden i dessa bilder. Allt för att snabba på marknadspenetrationen. Inget vidare lustigt det heller.

Vi befinner oss mitt i AIDS-eran, ett gissel som kanske påverkat våra beteenden på det ena eller andra sättet. Och blir man inte smittad av HIV så drabbas man säkert av elallergi, får en släng av anal magnetism eller någon annan kufisk diagnos. Sedan skall man trycka i sig dyrt käk märkt med nyckelhål, glada delfiner eller svanar som enligt olika utsagor ger dig hälsa och långt liv, när sanningen mera lutar åt en tom plånbok. Lurad igen.

Kunskap anses vara ett bra försvar mot lurendrejeri. På 60-talet gick driftiga män runt på dagarna och lurade gamla ensamma damer på deras tillgångar. ”Svar till sol och vår”. Sedan övertogs den rollen av kvinnor med långa och färggranna kjolar som ville ha ett glas vatten, men som tog med sig hela sockskålen med sparpengarna och allt. Idag är det ju så att några av er måste gå på de där bluffarna på nätet annars skulle de upphöra. Nigeriabreven svämmar över i inboxen och Nordea vill hela tiden ha mina kodsiffror, jag som inte ens är Nordeakund!

Amerikanarna gjorde sin maffia till sitt gissel i och med förbudslagarna mot sprit på tjugotalet. Vi fick vår jugoslaviska cigarettmaffia av socialdemokraterna när de i ett höj höjde avansen på affärerna för smugglarna. Lagar lever sitt eget liv och jag blir ständigt överraskad av er iver att finna kryphålen och få ut det mesta möjliga ur föräldraledighet kontra förvärvsarbete. Miljöpartisten Åsa Domeij var den som vann priset för största snikenhet i den branschen, när hon lämnade sin föräldraledighet och började arbeta samma dag som riksdagen stängde för sommaren. Ett sådant sammanträffande!

Många av tidens gissel de kommer och de går. Och några dyker upp i ny uniform och andra har nog aldrig gått sin väg, det är bara jag som inte letat eller letat på fel ställen.

Ni förstår, jag har nämligen städat efter er. Ja, inte efter alla kanske, men efter en försvarlig mängd av er. Och då fann jag till min förvåning ett gammalt gissel i ny klädedräkt och ett ännu äldre som inte utrotas trots anmärkningar av allvarligaste slag.

Tepåsar med nikotin i, väl använda små påsar med nikotin i! Djävlar anamma sicken förbrukning det måste varit. Stockavis! Jag vet inte om jag skall vara överraskad, begeistrad eller smått förargad. Men där var påsar överallt, i alla vrår och definitivt i alla gömslen och bakom allt man bara kan tänka sig. Och tillåt mig tro att det vid en genomgång av de DNA-tester som jag lämnat in, så småningom kommer att visa sig att det inte endast varit män som slängt de små påsarna. På den gamla och inte särskilt goda tiden var det bara män som dumpade snus, nu med säkerhet även kvinnor. Jag dånar, nästan!

Om det inte varit för!? Hur gamla är ni egentligen? Hur gammal jag är står i tydlig eldskrift, men hur gamla är ni? Tuggummi! Tuggummi fastkletat under var och vartannat bord. Tuggummi under soffkarmar och under stolar och vart man än vände sig. Färskt nytuggat tuggummi, några borde ha tuggat käkarna ur led, för inte är ni väl alla skyldiga?

Snus och tuggummi!

Kan man ha er i möblerade rum?
Kom och visa upp er från er något bättre sida och inställ er för fredagspilsner i Lorens Bar från kl 17.00 på fredag.

Vår uppfattning om årstider förändras. Den självuppfattning som vi har av livet nu är att vi fortfarande är cirka 20 år gamla. För 100 år sedan ville man vara mellan 40 och 50 hela tiden och uppträdde därefter redan från tonåren. Fast lite skiner era år igenom. Numer ser vi allt som finns när vi föds som en naturlig del av världen. Det som tillkommer mellan det att du är 15 och 35 är spännande och går antagligen att tjäna pengar eller göra karriär på. Allt som dyker upp efter man fyllt 35 strider mot hur saker skall fungera. Vem orkar lära sig alla nya namn!

Måhända är vi dock fortfarande lite rebeller, eller vill vara sådana! En liknande relation till vädret under våra årstider kan spåras. Förr tvingades man anpassa sig till vädrets makter och lära sig att hantera de situationer som uppstod. Nu skall allt fungera även vid snöstorm och vi klagar högljutt och skyller på växthuseffekt och dåligt organiserade snöröjare. Heja Göteborgs Spårvägar när första snön faller.

Men nu är det således 50 år sedan sovjetarmén invaderade Ungern. 40 år sedan England vann fotbolls VM. 30 år sedan IFK Göteborg åter gick upp i Allsvenskan. 20 år sedan jag friade stående på knä i en gondol i Venedig. Och det är 10 år sedan jag åt en god 40-årsmiddag med familjen, en fredagskväll i Betlehem på en restaurang till vänster strax nedanför moskén,

Vår historia består alltså till en icke ringa del av ett antal snöfall, stormar och solskensdagar. Precis som minnet efter dessa händelser förbleknar och omvandlas till sägner i våra minnen, så sker det samma sak med vår personliga historia som omger oss. Böcker! Jag har läst böcker, men var är författarna idag? Alistair McLean, Stieg Trenter, Lars Widding, Sven Wernström, Maria Lang. Glömda! Jämför deckarförfattaren Maria Lang med Liza Marklund och inse att om 50 år ligger Marklunds böcker i pappersåtervinningen. Alla författare vill kasta en skugga på historien men i stort sett alla blir endast skuggor i den. Varför jag då har skrivit en bok vill jag inte uttala mig om. Men läsa den får ni gärna göra.

Glömskan är på sitt sätt mer spännande än minnet. Vi registrerar händelser i takt med att våra liv går framåt. Det är inget konstigt med det. Fast glömskan är inte så lätt att analysera, det vi har glömt är ju glömt. Men paradoxen är att det svåra med att lära nytt oftast inte är att komma ihåg det nya, utan att just glömma det gamla. Fast visst är det sorgligt när morsan försvinner i sitt töcken och hennes minnen med henne.

Vi måste glömma för att kunna fungera. Tänk om vi kom ihåg varje fordon vi mött och varje sväng vi gjort. De som kan telefonkatalogen utantill brukar hittas på någon av psykiatrins institutioner till slut. Visst glömmer vi saker som vi borde komma ihåg, både viktiga och bagateller Vad som sedan är viktigt och vad som är bagateller kan diskuteras. Bröllopsdagar, tulpangalenskap, rasbiologi eller ”han, vad var det nu han hette och vad var det han gjorde”.

Det går kanske inte att reparera minnet hos individer men ett samhälles minnen kan finnas kvar. Den skrivna historien och även skönlitteraturen har alltså ett stort värde, det gäller bara att känna till dessa för att slippa upprepa historiens misstag. Vi lär oss att sovra bland minnen och översätter förhoppningsvis det viktigaste till insikter, insikter som med tiden formas till historia.

För livet består inte av de dagar som passerar utan av de dagar man minns.
Jag kommer förhoppningsvis att minnas min 50års-pilsner fredagen den 20 oktober på Munhålan, Särögatan 4 / Apotekaregatan i Änggården nedanför Sahlgrenska.