Min egen självbild duger bra

Så är man då tillbaka i selen efter en stärkande semester där nästan allt var ok. En iakttagelse man gör är att det alltid är bra att ha marginalerna på sin sida, även om det så bara gäller fint sommarväder eller regn. På oss regnade det bara lite trots SMHIs ivriga prognoser om motsatsen, medan kollegor som visstats på nära håll i regionen gått omkring i stövlar mest hela tiden. Simläraren i Kungsviken rapporterade fem regndagar under juli.

Man skall ha marginalerna på sin sida, även när verkligheten kommer oroväckande nära. Så upptäckte till exempel Lennart i Oslo att han i alla år bott cirka 100 meter från en blåögd blond norsk terrorist. Inte precis det man kallar hemtrevnad. Å andra sidan befann sig Christoffer mindre än 10 meter ifrån där Seth Roland Arnér blev skjuten i Änggården för ett antal år sedan. Och de skotten fick ingen långsiktig inverkan på huspriserna i det området.

Nästan, kan ibland vara bra. Läste ni listan i GT om kvinnor som tjänar mer än sina män? Min hustru blev först lite besviken över att hon inte var med på listan trots att hon borde kvala in i jämförelse med inkomsterna hos de som stod där. Undrar vad Johanna och Anette, som kom med på listan, tycker om publiceringen.

En annan artikel som jag hoppas att ni läste var den i GP om Midde Hamrins son Eric som numer är elitlöpare även han. Jag känner en viss delaktighet eftersom det var han som låg i barnvagnen! Jaha, ni minns inte riktigt. Det var Eric som låg i barnvagnen när Midde sprang om mig med barnvagn under ett träningspass när jag var i mitt livs löpform och hon var mammaledig. Jösses så länge sedan det var.

Nära ögat betyder olika saker i olika sammanhang. Att polisen missade en blodpöl av det större slaget och ett kulhål i väggen i samband med en mordutredning förvånar ingen. Ögat var kanske för nära? Polisen tittar helt enkelt för lite på CSI på TV. De väljer säkert fotbollsmatcher och program som är lite enklare att förstå så de slipper tänka efter så mycket.

Nära ögat är det då och då för våra ungdomar, eller som Kula uttryckte det ”18-åriga killar skall ha tur annars överlever dom inte”. Kommentaren fälldes efter att Christoffer räddat livet på en av Jontes kompisar som slogs medvetslös mot vattnet efter ett missat hopp från cirka 12 meters höjd och blev liggande på botten på drygt 6 meters djup. Man sjunker direkt utan att passera gå, bara så att ni vet. Christoffers mera subtila kommentar till händelsen fälldes den 1 augusti när drunkningsstatistiken för juli kom ”Det var ju bra att det blev tio och inte elva som drunknade”.

Och vad lär vi oss då av allt detta? Jo att det är bättre med solsken än regn, men i övrigt inte så mycket.

Själv var jag symptomfri från ischias från mars fram till den 3 augusti. Nu slår jag nytt personligt rekord i denna gren. Och vad lärde jag mig av detta? Ingenting, kanske. Gissa om jag hoppade från samma klippa som nämns ovan och numera transporteras runt av den nyblivne körkortsinnehavaren Jonathan, liggandes i baksätet på bilen. Bra med rails på biltaket när man skall in och ut ur bilen.

Medelålders mäns självbild diskuteras alltför mycket. Tjafs, säger jag! Vad är det för fel på snygga damer, snabba bilar och stupande klippor?`

Inget!

Och det är inget fel på att ta en fredagspilsner heller.

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Urban klädkod och bara damer

Solen skiner och temperaturen stiger vilket i sedvanlig ordning får allmänheten att ta av sig alltmer kläder. De byltiga och tjocka plaggen stoppas i sommaride och den minimalistiska och tätsittande garderoben plockas fram. En rapport från Göteborgsvarvet nyligen gav vid handen att tricket att överleva som manlig löpare genom att ta rygg på en snygg kvinnlig rumpa i tights, fungerade utan några problem. Utbudet var tydligen helt ok.

Jag upplevde en för mig ny modeskapelse när jag snickrade på äldste sonens uteplats i helgen. Tights på damer skall, tror jag, beledsagas av en tröja eller annat som hänger ner över själva rumpan. Det undviker man tydligen genom att förse tightsen med tryckta eller påsydda sömmar som indikerar fickor och annat för att skapa en illusion av att det rör sig om byxor.

Händelser som dessa ger numer sällan upphov till moralpanik och utfall mot sedernas förfall och vår kulturs snara undergång. Det kan bero på att om man bara skrek om kvinnors sätt att klä sig så skulle man snabbt beskyllas för något som har att göra med den rådande könsmaktsordningen och då tvingas att tjoa även om lättklädda karlar, vilket skulle kunna få en manlig skribent att framstå som homosexuell, vilket ännu inte är en helt enkelt situation.

Dock tar jag och ett fåtal andra tillfället i akt och pläderar för upprätthållandet av den urbana kulturen och dess klädkod. Så har till exempel staden Barcelona förbjudit badgäster från stranden att flanera längs Las Ramblas iförda endast badkläder. Strålande!

Det är trots synnerligen slaka försök till motsatsen, så att nakna fruntimmer är mer lockande än nakna karlar sett i ett globalt perspektiv och troligen i alla andra perspektiv också. Så försökte till exempel det internationella badmintonförbundet att införa kjoltvång för kvinnliga spelare i alla av dem sanktionerade tävlingar. Detta gjordes i syfte att popularisera sporten. De kan inte ha ett stort förtroende för sin egen idrott om en skymt av ett par underbyxor skall öka intresset för badminton. När dessutom tennisspelaren Serena Williams sedan länge skjutit branschen att sälja bilder på kvinnliga tennisspelares trosor rejält i sank, så undrar man var dessa män hittar sina idéer. I Kina kanske?

Världens viktigaste växande marknad innehåller mycket lättklädda damer bland lastbilar, hydraulverktyg och numer också golfklubbar. Det kinesiska golfförbundet har nämligen påbjudit att kvinnliga golfare skall spela i bikini för att popularisera även den sporten. Jag undrar om det kinesiska golfförbundet är familjära med begreppet klädkod inom golfen och en golfklubb vid namn St Andrews? Det kan hända att kineserna skiter fullständigt i St Andrews. De vill ju bara ta marknadsandelar med hjälp av allt mindre bikinidelar!

Men här hos oss är det så mycket bättre (?). Nja, jag är skeptisk. Om man bara betalar tillräckligt mycket för bilderna på nakna damer så kallas det konst och då får de hänga på de finaste av väggar. Sålunda såldes nyss en affisch från en fotoutställning av fotografen Helmut Newton på Bukowskis i Stockholm för 4000 kr. Det är mycket pengar för en vikt, sliten svartvit bild på fyra nakna damer.

På samma institution såldes för någon vecka sedan två grafiska blad av Anders Zorn. Det ena bladet var mycket bra och var en bild av en man i ytterkläder med en pälskrage som visade att sagde Zorn var en driven grafiker. Pris 2500 kr! Den andra bilden var ett hafsigt verk med två badande nakna damer, som ivrigt exponerade sina bröst och hårbeklädda venusberg. Pris 10000 kr!

En fredagspilsner är billigare!

Och eftersom familjen Carlström traditionsenligt bjuder på sommarfredagspilsner med vin och tilltugg så att man blir mätt, så blir fredagspilsnern ännu billigare. Om mellanskillnaden kan fås att räcka till en etsning av Zorn vill jag dock låta vara osagt.

Fredagspilsner med vin och massor av tilltugg hos Carlströms på Klamparegatan 5 på fredag från 17.00

Lärdomar igen

Våren och sommaren kastar sig över oss i något slags gemensam attack och dygnsmedeltemperaturen har med råge överstigit 10 grader. Dessutom fick vi härom dagen tillbaka lite touch av vinter och snöflingor stora som Lovikavantar.

Vårkänslorna över det blå strecket i gatan uteblev i år vilket är nog så positivt. Det svåra är att omgivningen tar för givet att jag skall springa varvet. Jag får nog torgföra den nyheten vid tillfälle. Lägenheten börjar alltmer framstå som uppvisningsbar och inviter till visiter är inte långt borta. Kolla med vår lägenhetsängel ”Kula” som drar det tyngsta lasset, eller i alla fall hans skruvdragare.

Annars snurrar våren som vanligt mest kring skolavslutningar på olika nivåer och med olika förutsättningar beroende på de inblandades ålder. Vi har inga barn i studentbranschen men inbjudningar till mottagningar gör oss delaktiga i miljardomsättningen även i år. Mina barns kusiner skall nästa helg sätta sig på tåget från Lund för att ensamma åka till Göteborg och hälsa på. De är numer 13 och 11 år gamla. Sofia blev tonåring i måndags, coolt.

För Jonathan pågår övningskörning inför slutprov i juni. Dessa prov görs givetvis i Falkenberg av strikta kvalitetsskäl. Jag drar mig i sammanhanget till minnes min dotters bevingade ord ”Jag skall hitta den sämsta skolan i stan och där skall jag bli bäst”, med anledning av de målrelaterade betygens och de centrala kunskapsprovens allmänna rykte i konungariket Sverige.

Våra vänner kommunisterna (jag vet att de inte kallar sig så längre men de är kommunister likt förbannat!). Alltså, våra vänner kommunisterna har kommit på lösningen med skillnaderna mellan olika skolors resultat. Man skall förbjuda hemläxor eftersom det är orättvist då eleverna får olika mycket hjälp hemma. En elevs pappa kan vara ingenjör och då kan han hjälpa barnet med matten! Huvva!

Hur bra är de egentligen på att skjuta sig själva i foten? Förra gången var det kommunala frisörer och solarier, nu är det hemhjälpsförbud med skolarbetet. Det viktigaste måste trots allt vara att göra det roligt för eleverna att gå till skolan i stället för att behöva läsa matte med farsan. Ni får fråga mina ungar hur pass mycket nytta de dragit av mina kunskaper från utbildningen på Chalmers jämfört med tillgången till kontaktnätet, historierna och pilsnern!

En annan smärre detalj i sammanhanget är lärare. De debatteras just nu högt och lågt i både DN och Aftonbladet. Skall det finnas en särskild lärarlegitimation? Skall lärarna ha 10000 kr mer i månadslön? (Gissa vad lärarnas fack tycker om det första och vad lärarna själva tycker om det sista?)

Om nu skolan skall vara likvärdig i Ystad, Grästorp och Jokkmokk så krävs nog en gemensam huvudman, någon som äger hela systemet, t ex staten och som inte lägger ut rasket som franchise. Idag har vi nästan 300 olika offentliga huvudmän för skolan plus ett antal privata skolföretag, var och en med sin uppfattning om drift och finansiering av svensk obligatorisk skolgång. Man undrar hur det tänktes en gång när skolan kommunaliserades, men de hade rejält med otur när de tänkte.

Och precis som det är lättare att ta körkort i Åmål så sprids ryktet om var det bjuds på MVG snabbt genom landet. Eller som historien lärde oss, ett MVG på Rudebecks är inte samma sak som ett MVG på Porthälla.

Har ni dessutom tänkt på hur mycket av en lärares arbetstid som spenderas i klassrummet i en aktiv pedagogisk situation? Tänkte väl det. Det är inte särskilt många andra som tänkt på det heller.

Själv tänker jag mest på pilsner, fredagspilsner.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Våran vår igen

Jaha så var det vår igen. Våran vår som kännetecknas av att man ser på samma gamla händelser med vad man tror är nya ögon och som jag och Catharina just nu ser lite grand från ovan. Som om ni inte upplevt vinterns flykt och vårens ankomst tidigare. Det spritter i både buskar och ben. Buskar är nämligen på väg att bli populära igen!

Hallå eller, det är så här häftigt det är! Inget att tjôta om. Same, same liksom, typ.

Förutom diverse växter som ser dagens ljus, sopmaskiner som försöker få undan det slirande gruset och modebutiker som kan skylta om, så har vi ytterligare ett vårfenomen som vi gärna talar tyst om, om vi ens nämner det.

Årets studieresultat, ”the bottom line”, vad har åstadkommits under det gångna året. Man är ju som förälder till viss del intresserad av, delaktig i och har ett ansvar för sagda resultat, eller hur!? Men hur står det till med den egna pedagogiska ådran? Klagar du på både kvantitet och kvallitet i ätteläggens insatser? Det gör jag. Och vad får jag för det? Jo, tre otacksamma ungar som svansar runt benen på sin mor som klappar dem kärvänligt på huvudet och säger, ujujujujuj så tråkigt, men det går nog bättre nästa gång.

Den svenska utbildningen är på väg mot avgrunden!

”Du, du som så högt skriker”
”Jag?”
”Ja, just du. Själv, lärt dig genom åren har du?” ”Och lärt andra har du vad?”
”Jag lärde mig spela gitarr”
”Varför då?”
”För att jag ville!”
”Ok, svarat på frågan har du. Har du någon lärt något?”
”Självfallet”
”Knappast, intresserat dem har du, kanske för något som visade sig vara kul, som att åka skidor, spela gitarr och till kul ställen jorden runt resa!”

Hmm, om man bara vill och det är kul så lär man sig. Det gäller alltså bara att vilja lära sig rätt saker och tycka att användbara saker är kul så är framtiden säkrad. (Nobelprisklass?)

Hmm igen, det borde i så fall inte vara särskilt svårt att visa på vardagsfysikaliska fenomen på nätet, så att alla som till vardags glor på populärvetenskapliga program på TV blir tillräckligt intresserade för att vilja förstå och inte bara titta på. Idag kan alla som vill lära sig spela gitarr på egen hand hitta alla trix som finns i alla låtar genom att söka på nätet. Mängder med personer lägger upp tips och mycket är dessutom bra. Det som tog tre år att lära sig själv för trettio år sedan fixar man på tre månader idag, om man bara vill och tycker det är kul!

Vem lägger upp kul tips om vardagsfysikaliska fenomen på nätet förutom ingenjör Lundström (www.ingenjorn.com)? Vem tipsar om varför och hur man löser trigonometriska problem? Var är ni någonstans?

Lust att lära, låter som något som har med våren att göra trots allt. Hmm för tredje gången, kolla in blondinen där på min terrass, undrar om hon hänger med på en pilsner?

En lång dags färd mot pilsner, långfredagspilsner
Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Ljuva toner, i Bolivia

I Peru hör man alldeles för mycket panflöjt. Nästan all musik låter som El Condor Pasa. När vi tog oss över gränsen till Bolivia fick vi istället uppleva traditionell musik som var enastående väl framförd och som innehöll inte bara en utan ofta två panflöjter.


Gruppen spelade även på diverse stränginstrument och sjöng i intressanta stämmor


Politik i Peru

Peru har plågats av militärdiktatur, maoistisk gerilla och korrumperade presidenter sedan 1960-talet

Från 1968 till 1980 var Peru en miltärdiktatur. Juntan hade en skum vänsterinriktning och förstatligade utländska företag. Deras ekonomiska kompetens var skral och det gick utför för Peru. När juntan föll och demokrati återinfördes 1980 dök den maoistiska gerillan Sendoro Luminoso upp. Dess framfart tömde delar av landsbyggden på folk och kåkstäder uppstod runt Lima och Arequipa och andra städer. Sendoro Luminoso var lika mycket ett banditgäng som en gerilla. Idag är resterna av dem bara banditer som hyr ut sina vapen till främst kokainindustrin.

Man märker att folk i Peru fortfarande är påtagligt påverkade av gerillakriget. Mycket vardaglig verksamhet sker bakom lås på muromgärdade gårdar.

På 90-talet var Alberto Fujimori president och under hans offensiv mot gerillan fångades dess ledare Guzman. Han sitter fortfarande i fängelse i Peru. I ett annat fängelse sitter Fujimori efter en korruptionsskandal. I vår är det presidentval i Peru. En av kandidaterna heter Keiko Fujimori. Hon kan vinna valet. Gissa om hennes första åtgärd blir att benåda sin far!


Alla tillgängliga murar utnyttjas för att måla valaffischer

Lagom korruption

Om man inte bygger klart sitt hus behöver man inte betala fastighetsskatt. Gissa om många hus inte blir färdiga. Det ser lite risigt ut.


Bussbyte bakom stängda dörrar

Alla bussbolagen hade muromgärdade stationer där man bytte buss, lastade bagage eller tog ombord nya passagerare. Allt för att skydda sig mot banditer som inte längre är särskilt aktiva.


Vila i avskildhet

Även ett mindre hostel såg till att man höll eventuella banditer på andra sidan muren.


Skyddar sig egendom

gör man också bakom murar och låsta grindar


Vasst och strömstarkt

Glasskärvor och stark elektricitet hjälper till att hålla inkräktarna borta


Mat och dricka i Peru

Det peruanska köket är erkänt runt om i världen och till vissa delar får man kanske hålla med. Rå fisk och marsvin är de mest berömda rätterna.

Om man nu tycker att marsvin är det bästa och godaste som finns så väver man in denna maträtt i alla historier, även andras redan skrivna historier.


Marsvin en sista gång?

Snyggt skuren rå fisk

Nej detta är citronmarinerad rå fisk, Ceviche heter det i Peru. Maträtten skall serveras nyskuren med citron över. Här är det blandat med bläckfisk och en plattfisk vars namn vi glömt.


Just precis, bläckfisk i bitar


Krabba med massa grejer och ett tappat kryddfat

Kryddfatet tappade kocken ner i rätten men det gick ändå att äta


Och till efterrätt blir det glass


Beställ en Cola i Peru

Och då får du givetvis en Inca Cola. Pilsnern bredvid var också populär som synes.


Som vanligt, råsprit gjord på avfall

Man gör brännvin på det man har. I Peru är det druvavfall från vintillverkning. Denna råsprit döper man till Pisco. Christoffer utsågs till försöksdjur och provade ett par Pisco-shots. Inget vidare. Då gör man en drink med lite piskad äggvita, socker och citronjuice och vips har du en Pisco Sour. Akta er för den, den kan vara lömsk.


Skål

Avdelning turistfällor

Överallt där turister drar fram försöker lokalbefolkningen att skapa situationer där turisterna lockas att göra av med pengar utan någon djupare orsak. Dessa turistfällor kan vara rena lurendrejeriet eller små näpna djur och barn som lossar på bandet runt plånboken.

Vad kan vara smartare än att skicka ut en ström av turister på en 11 km lång varndring i solen på hög höjd och med jämna mellanrum ställa upp små hyddor där man tar betalt för fortsatt vandring. Fantastiskt!


Dags för nästa betalstation, värre än trängselavgift.

Näpet djur med näpen ägare

Tag en bild på min alpacka och din bror. Visst, och hur mycket kostar det?


Titicacasjöns berömda flytande vassöar

Turistfälla av det värre slaget. Titicacasjöns flytande vassöar är utbytta mot modernare dito och med mindre vass. De tog betalt om man lämnade färjan och steg iland på dessa flytbryggor. Vi satt kvar på färjan.


Och vad gör personalen på tåget mellan stationerna?

De har mannekänguppvisning iklädda stickade tröjor och halsdukar av bästa alpackaull. Som man sedan kan köpa av dem!. Eftersom vi just då älskade Peru Rail fick personalen rejält med dricks utan att vi tog med några tröjor.


På riktigt höga höjder

Att resa i Peru tar dig inte bara till höjdarställen, du tvingas också att visstas på mellan 4000 och 5000 meter höjd. Detta kan visa sig vara nog så besvärligt.

Det gäller att anpassa sig till höjden vilket man gör långsamt. Vi åkte buss från kusten och upp i bergen. Många flyger direkt och då gör sig höjdsjukan snabbt påmind. Det blir bättre ju längre tid som går men det verkar som om dagsformen är viktig ibland. Vi spenderade några dagar i Perus andra stad Arequipa på 2500 meters höjd för anpassnings skull.


Anpassning till hög höjd pågår

Höga höjdare

 

torsdag 6 januari 2011 Arequipa, Peru

Höjdsjuka är en noggrann sjuka att bära omkring på. Den sätter sina klåfingriga klor i allt från hjärnan till… ehum, potensen. Huvudvärk, magpaj och allmän deppighet avlöser varandra eller tar varandra i hand och hoppar på dig alla samtidigt. Och vid minsta fysiska aktivitet så får man sitt ego explosivt dekomprimerat, flåsande och hjälplös medan yngre andiska förmågor springer upp- och nerför bergsstigarna som getter.

Arequipa
Ett rikes andra stad är som bekant alltid mer angenäm än huvudstaden, en naturlag som håller ett fast grepp om Peru. Arequipa är ett luftigt, kolonialt och livfullt place med idel låga byggnader byggda i jordbävningens tecken. Vi anlände välmörade efter en natt på vägarna men fann gott om vila och ny energi på vårt hostels tak, med utsikt över stadens vakande vulkaner.
Vi drog till det lokala klostret, ett färgglatt komplex och en stad i staden varuti det en gång i tiden huserade nunnor i all tänkbar lyx och välmåga. Endast flickor från fina familjer fick vara med och leka, och vilka lekar sedan! Fester, inhyrda musiker, tjänare som passade opp dygnet runt och den besvärande pöbeln fick fint hålla sig utanför murarna. Slående likt en amerikansk sorority, utan kuddkrig i bara underkläderna då så klart. …eller förresten vad vet jag? Heja nunnorna!
Det hela fick ett abrubt slut när påven satte upp nya regler för kloster världen över och systrarna försattes istället i en form av påtvingat religiöst slaveri helt isolerade från omvärlden – och nära nog varandra också. Vilket ju var mycket bättre.
Det bidde än mer religiöst feel-good när vi besökte Juanita, Inkajungfrun. Hon bor i ett riktigt fint museum i centrala Arequipa, vilket är passande då hon är mycket berömd. Låt mig berätta varför.
När vulkanerna runt omkring i Inkariket levde rövare så insåg givetvis prästerskapet att något måste göras. Den uppenbara lösningen var barnaoffer. Enter Juanita.
13 år gammal pyntades hon i de finaste av kläder och tvingade bestiga en vulkan, upp till en höjd av flera tusen meter, en strapats som är svår och farlig för en fullvuxen man. Uppe på toppen, med stor sannolikhet redan döende, så drogades hon och tvingades knäböja. Sen slog en av prästerna in skallbenet på henne med en klubba och stoppade henne i ett hål i marken.
På museet fick vi lära oss att detta var jättebra! Jo men visst! Där uppe på vulkanen frystorkades hon i marken, bevarades otroligt väl och det gjorde också allt de gravgods som följt med henne ner i hålet, och tack vare detta så vet vi nu mycket mer om Inkarikets kultur och seder. Visst kan det verka grymt, men det visar sig att det var en stor ära att få skallen inbankad, tillgänglig endast för barn från de finaste familjerna. Juanita skulle få sitta vid gudarnas sida – och hur skulle prästerna ha vetat att brutala barnamord inte har ens den minsta lilla effekt på seismisk aktivitet?
Så nu sitter Juanita i en genomskinlig frysbox i ett kallt och dunkelt rum i museet. Jätteliten är hon – och jättedöd. Men det går ändå inte att skaka av sig känslan av att hon är alldeles ensam och utsatt, frusen och bortglömd. Man vill inte lämna henne alldeles ensam igen.

Colca Valley
Dags för höjdsjuka! Familjen packade in sig i en minibuss med några andra strävsamma äventyrare och for för att spana på kondorer, klappa (och äta) alpackor och slå nytt höjdrekord. Vår guide gav ett inledande positivt intryck som en entusiastisk fyr och Peruansk källsorterings ensamme förkämpe, men intrycket falnade sen i takt med hans humör.
Tuggandes på kokablad, sugandes på kokagodis och sörplandes kokate (för att motverka höjdsjukan så klart!) besteg vi berg upp till strax under 5000 meters höjd. Svaghetskänslan slingrade sig runt min kropp, huvudet sprängde och tunnelseendet var inte långt borta. På plats satt dock redan ett gäng damer med lokala hantverk uppradade för konsumtion – nyttigt för ödmjukheten.
På vägen såg vi också söta små minillamor, viqunas, och vidunderliga utsikter avlöste varandra. Vi fick chansen att shoppa loss bland ett sammelsurium av olika alpackaullprodukter – och vi mådde hyfsat stadigt sämre hela tiden. Och sen började det regna också.
Men då vände plötsligt kurvan uppåt, tack vare ljuvt svaveldoftande varma källor, vars värma trängde hela vägen in till själen, och sparkade igång den igen med stålskodda tår. Jag kan också meddela att alpackor är jättesöta – och delikata!

Dagen därpå så bar det av för att spana efter väldigt stora fåglar. Jag såg ingen. Jonte och Farsan såg en dock. Kul för dem. Jag fick istället se små andiska kaniner, världens djupaste canyon och en tunnel genom berget som saknade både asfalt och belysning, vilket vår chaufför utnyttjade till max när han släckte alla ljus – och gasade.
Hyfsat spaka for vi så åter till Arequipa, med många höjdarupplevelser i bagaget, ett nytt höjdrekord och en förhöjd förståelse för höjd(ar)sjuka.

Höjdars!


Lämpliga droger på hög höjd

Det viktigaste att tänka på när man är på höjd är vätskebalansen och då genom intag av något så vardagligt som vatten. Detta toppar man sedan inte med kokain men väl med kokablad. Förutom att tugga på bladen dricker man te gjort på dem och äter spetsat godis.


Höjdsjukehantering

Och så var det kokate


Kokate spetsat med anis

Strax över 4000 meter


Inte så jättepigga

Brant är det också


Alla berg med snö på är mina!


Höghöjdsflamingo

Denna flamingo mötte vi på över 4000 meters höjd


Den röda och vita pricken längst ner i backen

Där kommer föräldrarna, bara lite efter ungdomarna


Lite jobbigt är det


Och så sträcker de på sig framför kameran


Bära bror

Det finns många sätt att bli trött på, på drygt 3800 meter höjd.


Ingen dvärgbjörk direkt

Detta träd växer på drygt 3800 meter höjd. Ser inte ut som alperna direkt, eller svenska fjäll för den delen