I Peru hör man alldeles för mycket panflöjt. Nästan all musik låter som El Condor Pasa. När vi tog oss över gränsen till Bolivia fick vi istället uppleva traditionell musik som var enastående väl framförd och som innehöll inte bara en utan ofta två panflöjter.
Gruppen spelade även på diverse stränginstrument och sjöng i intressanta stämmor
Peru har plågats av militärdiktatur, maoistisk gerilla och korrumperade presidenter sedan 1960-talet
Från 1968 till 1980 var Peru en miltärdiktatur. Juntan hade en skum vänsterinriktning och förstatligade utländska företag. Deras ekonomiska kompetens var skral och det gick utför för Peru. När juntan föll och demokrati återinfördes 1980 dök den maoistiska gerillan Sendoro Luminoso upp. Dess framfart tömde delar av landsbyggden på folk och kåkstäder uppstod runt Lima och Arequipa och andra städer. Sendoro Luminoso var lika mycket ett banditgäng som en gerilla. Idag är resterna av dem bara banditer som hyr ut sina vapen till främst kokainindustrin.
Man märker att folk i Peru fortfarande är påtagligt påverkade av gerillakriget. Mycket vardaglig verksamhet sker bakom lås på muromgärdade gårdar.
På 90-talet var Alberto Fujimori president och under hans offensiv mot gerillan fångades dess ledare Guzman. Han sitter fortfarande i fängelse i Peru. I ett annat fängelse sitter Fujimori efter en korruptionsskandal. I vår är det presidentval i Peru. En av kandidaterna heter Keiko Fujimori. Hon kan vinna valet. Gissa om hennes första åtgärd blir att benåda sin far!
Alla tillgängliga murar utnyttjas för att måla valaffischer
Om man inte bygger klart sitt hus behöver man inte betala fastighetsskatt. Gissa om många hus inte blir färdiga. Det ser lite risigt ut.
Alla bussbolagen hade muromgärdade stationer där man bytte buss, lastade bagage eller tog ombord nya passagerare. Allt för att skydda sig mot banditer som inte längre är särskilt aktiva.
Även ett mindre hostel såg till att man höll eventuella banditer på andra sidan muren.
gör man också bakom murar och låsta grindar
Glasskärvor och stark elektricitet hjälper till att hålla inkräktarna borta
Det peruanska köket är erkänt runt om i världen och till vissa delar får man kanske hålla med. Rå fisk och marsvin är de mest berömda rätterna.
Om man nu tycker att marsvin är det bästa och godaste som finns så väver man in denna maträtt i alla historier, även andras redan skrivna historier.
Marsvin en sista gång?
Nej detta är citronmarinerad rå fisk, Ceviche heter det i Peru. Maträtten skall serveras nyskuren med citron över. Här är det blandat med bläckfisk och en plattfisk vars namn vi glömt.
Kryddfatet tappade kocken ner i rätten men det gick ändå att äta
Och då får du givetvis en Inca Cola. Pilsnern bredvid var också populär som synes.
Man gör brännvin på det man har. I Peru är det druvavfall från vintillverkning. Denna råsprit döper man till Pisco. Christoffer utsågs till försöksdjur och provade ett par Pisco-shots. Inget vidare. Då gör man en drink med lite piskad äggvita, socker och citronjuice och vips har du en Pisco Sour. Akta er för den, den kan vara lömsk.
Skål
Överallt där turister drar fram försöker lokalbefolkningen att skapa situationer där turisterna lockas att göra av med pengar utan någon djupare orsak. Dessa turistfällor kan vara rena lurendrejeriet eller små näpna djur och barn som lossar på bandet runt plånboken.
Vad kan vara smartare än att skicka ut en ström av turister på en 11 km lång varndring i solen på hög höjd och med jämna mellanrum ställa upp små hyddor där man tar betalt för fortsatt vandring. Fantastiskt!
Dags för nästa betalstation, värre än trängselavgift.
Tag en bild på min alpacka och din bror. Visst, och hur mycket kostar det?
Turistfälla av det värre slaget. Titicacasjöns flytande vassöar är utbytta mot modernare dito och med mindre vass. De tog betalt om man lämnade färjan och steg iland på dessa flytbryggor. Vi satt kvar på färjan.
De har mannekänguppvisning iklädda stickade tröjor och halsdukar av bästa alpackaull. Som man sedan kan köpa av dem!. Eftersom vi just då älskade Peru Rail fick personalen rejält med dricks utan att vi tog med några tröjor.
Att resa i Peru tar dig inte bara till höjdarställen, du tvingas också att visstas på mellan 4000 och 5000 meter höjd. Detta kan visa sig vara nog så besvärligt.
Det gäller att anpassa sig till höjden vilket man gör långsamt. Vi åkte buss från kusten och upp i bergen. Många flyger direkt och då gör sig höjdsjukan snabbt påmind. Det blir bättre ju längre tid som går men det verkar som om dagsformen är viktig ibland. Vi spenderade några dagar i Perus andra stad Arequipa på 2500 meters höjd för anpassnings skull.
Anpassning till hög höjd pågår
torsdag 6 januari 2011 Arequipa, Peru
Höjdsjuka är en noggrann sjuka att bära omkring på. Den sätter sina klåfingriga klor i allt från hjärnan till… ehum, potensen. Huvudvärk, magpaj och allmän deppighet avlöser varandra eller tar varandra i hand och hoppar på dig alla samtidigt. Och vid minsta fysiska aktivitet så får man sitt ego explosivt dekomprimerat, flåsande och hjälplös medan yngre andiska förmågor springer upp- och nerför bergsstigarna som getter.
Arequipa
Ett rikes andra stad är som bekant alltid mer angenäm än huvudstaden, en naturlag som håller ett fast grepp om Peru. Arequipa är ett luftigt, kolonialt och livfullt place med idel låga byggnader byggda i jordbävningens tecken. Vi anlände välmörade efter en natt på vägarna men fann gott om vila och ny energi på vårt hostels tak, med utsikt över stadens vakande vulkaner.
Vi drog till det lokala klostret, ett färgglatt komplex och en stad i staden varuti det en gång i tiden huserade nunnor i all tänkbar lyx och välmåga. Endast flickor från fina familjer fick vara med och leka, och vilka lekar sedan! Fester, inhyrda musiker, tjänare som passade opp dygnet runt och den besvärande pöbeln fick fint hålla sig utanför murarna. Slående likt en amerikansk sorority, utan kuddkrig i bara underkläderna då så klart. …eller förresten vad vet jag? Heja nunnorna!
Det hela fick ett abrubt slut när påven satte upp nya regler för kloster världen över och systrarna försattes istället i en form av påtvingat religiöst slaveri helt isolerade från omvärlden – och nära nog varandra också. Vilket ju var mycket bättre.
Det bidde än mer religiöst feel-good när vi besökte Juanita, Inkajungfrun. Hon bor i ett riktigt fint museum i centrala Arequipa, vilket är passande då hon är mycket berömd. Låt mig berätta varför.
När vulkanerna runt omkring i Inkariket levde rövare så insåg givetvis prästerskapet att något måste göras. Den uppenbara lösningen var barnaoffer. Enter Juanita.
13 år gammal pyntades hon i de finaste av kläder och tvingade bestiga en vulkan, upp till en höjd av flera tusen meter, en strapats som är svår och farlig för en fullvuxen man. Uppe på toppen, med stor sannolikhet redan döende, så drogades hon och tvingades knäböja. Sen slog en av prästerna in skallbenet på henne med en klubba och stoppade henne i ett hål i marken.
På museet fick vi lära oss att detta var jättebra! Jo men visst! Där uppe på vulkanen frystorkades hon i marken, bevarades otroligt väl och det gjorde också allt de gravgods som följt med henne ner i hålet, och tack vare detta så vet vi nu mycket mer om Inkarikets kultur och seder. Visst kan det verka grymt, men det visar sig att det var en stor ära att få skallen inbankad, tillgänglig endast för barn från de finaste familjerna. Juanita skulle få sitta vid gudarnas sida – och hur skulle prästerna ha vetat att brutala barnamord inte har ens den minsta lilla effekt på seismisk aktivitet?
Så nu sitter Juanita i en genomskinlig frysbox i ett kallt och dunkelt rum i museet. Jätteliten är hon – och jättedöd. Men det går ändå inte att skaka av sig känslan av att hon är alldeles ensam och utsatt, frusen och bortglömd. Man vill inte lämna henne alldeles ensam igen.
Colca Valley
Dags för höjdsjuka! Familjen packade in sig i en minibuss med några andra strävsamma äventyrare och for för att spana på kondorer, klappa (och äta) alpackor och slå nytt höjdrekord. Vår guide gav ett inledande positivt intryck som en entusiastisk fyr och Peruansk källsorterings ensamme förkämpe, men intrycket falnade sen i takt med hans humör.
Tuggandes på kokablad, sugandes på kokagodis och sörplandes kokate (för att motverka höjdsjukan så klart!) besteg vi berg upp till strax under 5000 meters höjd. Svaghetskänslan slingrade sig runt min kropp, huvudet sprängde och tunnelseendet var inte långt borta. På plats satt dock redan ett gäng damer med lokala hantverk uppradade för konsumtion – nyttigt för ödmjukheten.
På vägen såg vi också söta små minillamor, viqunas, och vidunderliga utsikter avlöste varandra. Vi fick chansen att shoppa loss bland ett sammelsurium av olika alpackaullprodukter – och vi mådde hyfsat stadigt sämre hela tiden. Och sen började det regna också.
Men då vände plötsligt kurvan uppåt, tack vare ljuvt svaveldoftande varma källor, vars värma trängde hela vägen in till själen, och sparkade igång den igen med stålskodda tår. Jag kan också meddela att alpackor är jättesöta – och delikata!
Dagen därpå så bar det av för att spana efter väldigt stora fåglar. Jag såg ingen. Jonte och Farsan såg en dock. Kul för dem. Jag fick istället se små andiska kaniner, världens djupaste canyon och en tunnel genom berget som saknade både asfalt och belysning, vilket vår chaufför utnyttjade till max när han släckte alla ljus – och gasade.
Hyfsat spaka for vi så åter till Arequipa, med många höjdarupplevelser i bagaget, ett nytt höjdrekord och en förhöjd förståelse för höjd(ar)sjuka.
Höjdars!
Det viktigaste att tänka på när man är på höjd är vätskebalansen och då genom intag av något så vardagligt som vatten. Detta toppar man sedan inte med kokain men väl med kokablad. Förutom att tugga på bladen dricker man te gjort på dem och äter spetsat godis.
Höjdsjukehantering
Kokate spetsat med anis
Inte så jättepigga
Denna flamingo mötte vi på över 4000 meters höjd
Där kommer föräldrarna, bara lite efter ungdomarna
Det finns många sätt att bli trött på, på drygt 3800 meter höjd.
Detta träd växer på drygt 3800 meter höjd. Ser inte ut som alperna direkt, eller svenska fjäll för den delen
Förutom kondorer, ormar och jaguarer som varit heliga djur så pratas det mest om lamadjur i Peru. Man borde också prata om de industriellt viktiga sjöfåglarna som producerar guano för konstgödsel. Skitviktiga djur!
Det finns fyra sorters lamadjur varav två är tamdjur, lama och alpacka, som numer inte finns i vilt tillstånd. Guanacon som är den största formen av djuret och vikunjan som är den minsta, lever båda vilt i Peru.
Sjölejonhannen omger sig med ett harem av honor och deras ungar. Känns inte politiskt korrekt i dagens samhälle
Humboldtpingviner, mest kända som Slottskogens pingviner finns här i massor. De göteborgska pingvinerna omnämndes här för leden som en korsning mellan spillkråka och havstrut av en elak ornitolog. Vi har sett orginalen.
Det krävs renhållningsarbetare i alla samhällen, så också i naturreservatet på öarna Ballestas utanför Paracas. Dessa gamar är diskreta men effektiva.
Tur och tajming krävs för att fånga en delfin i rätt position.
Alpackan föds upp både för sin fina ull och för köttets skull. Smakar utmärkt
Vikunjan lever endast vilt trots försök att tämja den. Folket i höglanderna fångar djuren i hagar ungeför som samerna när de samlar ihop renarna. Sedan skördar de ullen varefter djuren släpps igen. Hållbar djurhållning?
Chinchilla, nja kanske inte men säkert släkt.
Vi valde nog inte rätt dag för Condor-spotting, fast Anders och Jonathan såg faktiskt en.
Det var inte lätt att vara guide och hålla gruppens uppmärksanhet när lamorna uppträdda i bakgrunden.
Att balansera på en rank bräda ute i vattnet kan det verkligen vara något? Första paddlar man sig fullständigt slut, sedan väntar man på rätt våg och sedan! Wow, när man kommer upp och far iväg.
Men vägen dit är blöt.
Se sån stil han har
Först tränar man på land. Lägg märke till att brädorna är uppritade i sanden
Säger du det?
Nu bär det av
Trött i armarna blir man
Borta!
Bra nära
Södra delen av Perus kustland är öken och bland de torraste platserna på planeten. Öknen når hela vägen ut till havet och bildar en sandstrand som är många mil djup innåt land. Kuststaden Paracas är till exempel helt omsluten av sand, en udda upplevelse.
Det e ju öken!
Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!
Riktig öken utanför Parracas
Fan, det e ju öken!
De e öken!
Som nån jävla skolklass vilsen med sin fröken.
Det e ju öken!
måndag 27 december 2010 Arequipa, Peru
Så jag och öknen startade kanske inte på den godaste av fötter, men jag är inte värre än att jag kan revidera ett första intryck. Förutsatt att den svarande parten lägger manken till och smeker mig medhårs ett tag, och jag kan glatt meddela att Perus öken må ha varit rätt så öken till att börja med, men nu sandar den min uppfart hela vägen till dörren, om ni fattar…
Vi slog ner sent på kvällen i hålan bland hålor, Paracas, efter en vansinnesfärd genom becksvart öken i bilar som inte skulle ha klarat besiktningen när de rullade ut ur fabriken. Efter några förskrämt förvirrade minuter då vi verkade lämnade vind för våg, så fick vi äntligen checka in på vårt hostel och gick tvärt i dvala.
…men inte länge för vipps så skulle vi upp och ut med båt för att kolla på bajs. Massor av exkrement! Kollosalt pyramidalt massivt mycket avföring!! Skitmycke skit!!!
Först! En historialektion! Under senare århundraden så byggde Peru sin ekonomi på fågelskit (guano), som skeppades runt till världens jordbrukare som en illaluktande analog till dagens oljemarknad. Slut på lektionen!
Ute på två små lortar till öar i Stilla havet så häckar oändliga mängder pelikaner och en massa andra fåglar vars namn jag helt och hållet och entusiastiskt struntade i att lära mig. Och de gör ifrån sig nåt så oerhört att en gång tiden så var öarana täckta av ett 30 meter tjockt lager bajs (ungefär samma som Expressens redaktion asså), men efter ihärdig (och aromatisk) ”gruvdrift” så är nästan allt borta (till skillnad från på Expressens redaktion). Fast det sitter ändå några grabbar på öarna och ser till att ingen tittar förbi och stjäl deras skit. Ett av världens beklämmande få bokstavliga skitgöran.
Utöver vanliga havsflyn så hängde också sjölejon och vad jag personligen kallar Slottskogspingviner därute på St. Guano, och verkade ha det riktigt gosigt tillsammans.
Jag tog en dusch. Med varmt vatten och mer tryck än i stadsbiblioteket. If heaven was a place on earth…
Men av större intresse är eftermiddagen, ty då mina vänner skuttade vi ombord på en dunebuggy och drog ut bland sanddynorna för att pumpa lite sand. Upp och ner rasade vi fram, med löpande ruttuppdateringar från farsan till ett stycke skräckslagen mor, typ som en vresig och skallig färddator. Vår chaufför skötte jobbet exemplariskt och tog i från tårna emellanåt för att skrämma sockorna av oss, följt av förnedringsfotografering med skutt och posering.
Sen själva brädandet som började på arslet, fortsatte på mage och till sist på fötterna (och sedermera på huvudet) och som var så där barnsligt kul att man helt glömde bort att man höll på att bli skinnad i en tvättäkta turistfälla och istället gav sig hän i själ och hjärta till världens största sandlåda. Det hela blev inte sämre av att Häggan blev osams med sin bräda och bestämde sig för att stiga av i sisådär hundra knyck.
Att åka sandbräda är också att på ett innerligt intimt plan förstå vad som menas med att ha sand överallt…
Det blir mer öken framöver! Men inte ökenöken, mer hurraöken och ojvadintressantöken eller, för all del, wowvadmycketökenöken.
Ciao!
Sandbuggy och berg o dalbana bland dynerna
Sandboards vallade med ett stearinljus, wow vad det gick!
På kanten till branten. Det gäller att fara åt rätt håll.
Det va öken!
Öken!
Jag drömde mardrömmar och dansade med spöken,
ja det va öken!
Utspridda skellettdelar
Att röra sig runt i ett helt torrt landskap som växlar från fin sand till stenar är en upplevelse för sig. Här vill man inte bli lämnad ensam.
Ensam i öknen
Vi gjorde en tre timmars utfärd rätt ut i öknen till ruinerna av pyramiderna i Cahuachi. På väg till denna något svårtillängliga plats passerade vi bland annat skelettdelarna av medeltida innvånare i denna öken. Cahuachi förstördes av regn (!) på 600-talet beroende på en ovanligt aktiv EL Nino.
Pyramider
Ytterst sporadiskt uppenbarar sig oaser i öknen. Här precis bredvid pyramiderna i Cahuachi finns det ytvatten. Oaserna kommer och går men under stora tidsförlopp. Det medför att befolkningens mannaminne inte räcker till för att skildra förändringen i öknen. Men oasernas försvinnande kan förklara vissa till synes oförklarliga bosättningar i det som nu bara är sand och torka.
Lite grönt i öknen
fredag 24 december 2010 Paracas, Peru
Just denna började med att vi okristligt tidigt, på en öde motorled, blev stoppade av de glada pojkarna och flickorna i Göteborgspolisen. Vi stannade snällt och blev mäkta förvånade när de rullade ut en spikmatta framför oss och lyste in i bilen med ficklampor. När de såg att bilen bara innehöll fem yrvakna och lätt tilltufsade frågetecken så ändrade de sig hastigt och började skrika och vråla om att få oss därifrån. Vi körde vidare en smula mer förvirrade än vad vi varit, när vi hastigt och lustigt blev omkörda av en skruttigare Volvo, som gasade på förvånansvärt entusiastiskt med tanke på att alla fyra däcken var sprängda. Eskorten bestod i fyra muntert blinkande polisbilar som verkade rent ut sagt spralliga över att få vara ute och sträcka ordentligt på benen, som kossor utsläppta på grönbete.
Vi blev så klart väldigt upphetsade allihop, förutom farsan som bara bet ihop käkarna ännu lite hårdare och fokuserade på att oroa sig över att snuten skulle stänga vägen för honom.
Det visade sig senare att Volvon kördes av en knarkare som bestämt sig för att ta en avslappnande lördags-cruise i centrala stan, på fel sida av vägen. Han stannade inte förrän bilen stod i lågor. Den vinner som är trägen…
Sen så var det dags för de kontinentala europeerna att äntra scenen för att demonstrera hur bra de är på snöröjning. Så vi blev 3 dagar försenade. Hipp hipp hurra för Holland.
Väl iväg så gick första hoppet till Amsterdam, där vår flight blev några timmar försenad. Andra hoppet gick över Atlanten till Panama City, där vi fick taxa runt på flygplatsen i en dryg timme då det visade sig att flygplatsen var för liten för vårt flygplan. Vi missade vår flight till Lima. Väl inne i terminalen så visade det sig att efterföljande flight, som vårt bolag lovat att de skulle boka in oss på innan vi for över Atlanten, var full och att vi skulle bli tvungna att sova över i Panama. Vårt bagage var spårlöst försvunnet.
Den vanligtvis så stabila och sansade familjen Hägglin fick därmed härdsmälta och gick loss på varandra som jet-laggade katter i en säck.
Dagen därpå stoppade de in oss i ett plan till El Salvador, två timmar åt fel håll. Familjen Hägglin, en smula blåslagen men ambulerande, tog ett djupt andetag – suckade och bestämde sig för att skita i vilket och började jämföra flygplansmat och njuta av korta stunder av solsken och värme mellan flygplan och terminaler.
Väl i El Salvador så var vår flight försenad. Sen togs sista skuttet till Lima där vi, under över alla under och kors i taket, återförenades med vårt bagage som anlänt dagen innan. Vi klev ut på peruansk mark efter en resa på mer än 30 timmar, mer än 4 dagar försenade, stukade men stolta och våldsamt redo att ta semester. Så vi hoppade på en buss och gav oss av på 5 timmars färd genom det mest anskrämligt hiskeliga urbana ökenlandskap vi sett sen vi var i centrala Stockholm senast.. Måålet är ingenting – vääägen är allalalalalala allt…
Vissa resor börjar bättre än andra. Men vi mår bättre nu, med god mat och sprit i magarna och några timmars sömn innanför västen. Och inte en enda sketen snöflinga inom flera hundra kilometer! Dags att kolla på fågelbajs, åka dune-buggy och bräda nerför en sanddyn eller tre.
Jul på er!
Crisito
Bister i Göteborg
Vår flight står längst upp till vänster. Lägg märke till alla rödmärkta inställda flighter, allt var inte frid och fröjd, vilket vi fick erfara.
Vi hamnade inte i Lima i Peru utan i Panama City i Panama. Vårt bagage var inte där och var det var visste ingen. Sent var det och trötta var vi.
Bister i Panama City
Från Panama City flög vi 200 mil norrut bort från vårt resmål och hamnade i San Salvador. Därifrån fick vi slutligen en flight till Lima.
Inte fullt så bistra i San Salvador
Så kom vi då iväg mot resmålet. Och planet gick i tid!
Det är ibland tillåtet att ta ut svängarna rejält och tycka att man har riktigt roligt, så roligt som vi hade i sanddynorna i öknen i södra Peru.
The way we are
