Kategori: Ska vi ta en öl?

”Ska vi gå ut och gå?”

Det känns som en något daterad fråga i dagens samhälle. Promenera, planlöst placera den ena foten framför den andra. Flanera, gå utan att ha ett mål, det verkar misstänkt.

Detta var ett nöje först för kungar och liknande personer, som då, på den tiden, hade möjlighet att för nöjes skull ta sig runt i tillvaron, i stilla mak.

Att gå i staden blev inne i kulturella kretsar först i och med gaslyktor och trottoarer. Man gick torrskodd och såg de tvivelaktiga skuggorna, i vilka man inte riktigt visste vad som rörde sig. Strindberg beskrev vandringar i skymning och natt, innan allmänheten tog över och att gå till fots förlorade sin status.

Efter OS i Tokyo lanserade ett japanskt företag 1965 en stegräknare. När den skulle namnges utgick de från det japanska skrivtecknet för 10 000, vilket liknar en gående person. Så den kallades ”10 000 steg”. And the rest, är som det heter, historia.

Dock ska det sägas med eftertryck att det är mycket nyttigt att röra sig lite varje dag. Bra för kroppen i allmänhet men också för knoppen, i alla fall min, knopp. Det snurrar på lite extra överallt ovanför axlarna, man får nya intryck och kanske en och annan ny tanke.

Som tanken jag tänkte när jag var på sån där uppföljande läkarundersökning för ett par veckor sedan. Allt var bra, förutom att jag väger för lite. Dessutom har jag inte bara krympt på bredden. Mina ståtliga 190cm har devalverats till 187cm. Så jag försöker gå upp i vikt. Kanske är det en motsägelse, vad vet jag.

Doktorn tyckte inte att mitt tänkta förslag om ett kontrollerat intag av anabola steroider för att bygga muskler var bra. Det är inte muskelmassa jag saknar. Min ämnesomsättning är på en 24årings nivå. Bygger jag mer muskler så förbränner de allt jag äter ändå, även om jag sitter ner. Och jag skulle ju promenera!

De som mår bäst och lever längst är inte de smala utan de som bär på ett måttligt reservlager för sämre tider, som vinter, influensa och andra tråkigheter. BMI är dessutom ett dåligt mått enligt vetenskapen. En medelålders man på en fotbollsplan som ser ut som om han svalt matchbollen, han mår inte bra, fast han har ett BMI väl inom gränserna.

Så vi rusar på istället. Springer till bussen fast det strax kommer en ny. Går i rulltrapporna, lyssnar på talböcker i högre hastighet än det är tänkt. Några av er kanske till och med självscannar hos ICA för att snabbare komma förbi kassan. Jagar för att hinna få tid till annat.

Lösningen är tyvärr som vanligt att göra allt lagom. Vilket är tråkigt! Inte ha bråttom, inte röka, kröka måttligt, äta ett äpple om dagen, samt att röra på sig, kanske 3000 steg.

Och det du gör, nu, för att spara tid, synkar kanske inte med det du vill göra, sen. Sekunderna och minuterna som inte förbrukas idag, kan inte återvinnas senare. För idag är inget annat än gårdagens i morgon.

Inget att göra åt, så låt oss investera tid i en pilsner, en fredagspilsner.

Enligt många nysvenskar är vi ett folk som lyder överheten. Plockar upp en del hundskit och röker bara i undantagsfall där man anmodas att inte göra så. Det kan vara på det viset, även om jag gärna hänvisar till lagar, förordningar och lokala ordningsregler. Dessa reglar omfattar redan idag förbud att starta små eldsvådor inom tätorter, något som våra åklagare inte haft tid att följa upp ännu.

Så vi uppför oss alltså inom givna gränser och exemplen på detta är flera.

När staten efter andra världskriget drog in alla restriktioner för detaljhandel vad det gällde ransonerade varor, blev det nästan uppror. Nu blir det ju ingen ordning längre, sa kunderna. Ska vi verkligen behöva sätta priser själva, utropade handlarna.

Efter en folkomröstning 1955, där folket sa NEJ, bestämde riksdagen1963 att högertrafik skulle gälla i Sverige, då folkomröstningar här endast är rådgivande. Sagt och gjort, trots resultatet i omröstningen och inför hotet om en förväntad slakt på vägarna, så bytte vi mangrant sida i september 1967. Fast bara i trafiken, Socialdemokraterna satt kvar som regering till 1976.

Från 70talets revolutionära tider minns vi gärna hur Socialstyrelsen uppmanade oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen. Den medföljande instruktionen om att det skulle vara grovt bröd eller fullkronsbröd fick förtydligas. Personligen minns jag Wasabröds bioreklam där en hand trycker till på en svampig sötlimpa med en passande ljudeffekt, följt av en limpa med hårt åtdragen livrem. Allt avslutat med livremmen runt ett paket med hårt bröd. Humor funkar bra även när man ska uppfostra befolkningen.

Bäst är ändå ”Ikväll får 80 svenskar gonorré.” Trots att den förvanskats till 107 i ”Sällskapsresan”, står den sig. (Försök avstå från kommentarer). Undrar hur den kampanjen skulle tas emot i vår omvärld idag. Troligen i tron att det är ett ironiskt inslag från ”Svenska nyheter”.

Men nu verkar det ta hus i helsike. Astma och Allergiförbundet har proklamerat förbud mot jordnötter. I samma andetag som de säger NEJ, följer de på utandningen upp med att det inte är någon fara. Ett medvetet sätt att kringgå forskningen och skapa oro.

Värst är dock Socialstyrelsen senaste uppmaning. Mitt tips är att man ska välja sina mått, krig och motståndare med omsorg. Agnes Wold är inte den man frivilligt ska ta sig an på slagfältet, även om professor Wold åker på ett och annat mothugg. Min favorit är när C vänder sig mot radion, hötter med fingret och utbrister: Agnes, så får du inte säga!

Till alla svenska myndigheter: Utkämpa era krig där det ger resultat! Fler än tusen svenskar dör i fallolyckor varje år, varav de flesta sker i hemmet. En majoritet går barfota, i strumplästen eller bär tofflor. Detta bidrar starkt till olyckorna. Kom snarast med påbudet att äldre personer ska bära skor inomhus!

Såja, ord och inga visor, och till det serveras det visst vatten, men vi har också alkoholhaltiga alternativ.

På fredag dricker vi öl från Odd Island Brewing och vin från Systembolaget.

Fredagspilsner hemma hos Hägglins, Nordostpassagen 23, vid Oscar Fredriks Kyrka, på fredag från 17.00.

Vi bjuder på öl, vin, och snacks. Dessutom är det tillåtet att samtala om stadsplanering i staden utifrån den givna vyn.

Efter tre dagar på Way Out West funderar man (jag) lite på vad folk har på sig, alltså kläder. Artister är inte folk och Tove Los utstyrsel överraskade inte. Musikers inflytande på mode är flyktigt och kortvarigt och följer dessutom tidens trend och styr den sällan.

Men publiken påverkar varandra. Man ska ju visa upp sig och Slottsskogen i augusti är en utmärkt arena, så länge solen skiner. Det var en fin upplevelse när regnet stilla började falla på lördagskvällen och en majoritet av åskådarna lugnt tog fram medhavda skydd för väta från skyn. ”Fördelen med en sydväst är dess stora nackdel”!

C, på väg mot oss, mötte dem som varit överoptimistiska och som försvann hemåt i tunna linnen och plagg som vätan smetade runt deras kroppar. Vi andra såg och hörde Håkan Hellström.

Idrotten var inte ständigt närvarande i parken under festivalen.  När vi flyttade in till Linnéstaden för några år sedan, kom vi på att alla unga människor såg ut som om de var på väg till eller ifrån gymmet. Det är skillnad idag. Nu ser medborgarna, oberoende av ålder, ut som presumtiva gymbesökare. Väldigt få ser ut som om de kommer därifrån.

Athleisure blev modet som sopade bort jeansen.

Den franske musketöreren René Lacoste, var tidig, om inte först, med att utnyttja sitt kändisskap för att sälja kläder.

Musketör? Ja, han var en av fyra franska tennisspelare som var mycket framgångsrika på 1920talet. Den amerikanska publiken döpte honom till ”Le Crocodile”. En vän till Lacoste hade låtit brodera en krokodil på hans tröjor. Detta blev sedan det mycket framgångsrika varumärket Lacostes logotype. Kul att det är en alligator som avbildats.

Vid genombrottet för modetrender under senare delen av 1800talet var det juveler och konstnärer som skulle förknippas med nya kläder i Paris och på andra ställen. Konstgallerier var ofta platser för modevisningar. Symbiosen har fortsatt och det sägs att det var Andy Warhole som på 60talet totalt släppte lös kommersen när popkonsten fick leva sida vid sida med Twiggy. En situation som gav modebranschen mer än konsten, och gör så än idag, fast många modemärken och logotyper bytts ut.

Modet tog sig in i idrottsvärldens finaste rum. Golfens rykte som överklassport förstärktes av klädkoden och viljan att vara något annat än fotbollspublik. Men idag är det mera main stream när det spelas majors. Och den vita sporten tennis höll emot med krav på vita underkläder hos damerna. Sedan mötte tennisen Serena Williams!

Andra modetrender är historia, men ibland är de kul ändå. Vi minns alla näbbstövlar, afganpälsar och tunikor med cirkulära batikmönster. En generation som såg ut som om de passerat ut genom en gigantisk loppmarknad och fått ett bra pris på en helt ny garderob!

Politik som mode eller mode som politik.

En stram man, uniformslikt klädd i slips, vit skjorta och mörka byxor symboliserar inte samma sak idag, som när våra fäder var unga. Särskilt inte om han är i en större grupp av män, med samma klädsel.

Så vi tar sats inför ännu en höst, tar en pilsner, en fredagspilsner och sneglar på vad andra har på sig och om vi passar in.

Enligt alla tillgängliga och tillförlitliga källor så är inget omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.

Så skulle till exempel inget engelskt fotbollslag utanför de stora kunna vinna Premier League, som startades 1992. (Låt oss lägga Blackburn Rovers åt sidan som en tidig parantes.) Våren 2016 dansade jag och C framför TVn när det stod klart att Leicester City mot alla odds vunnit den högsta divisionen i England. Allt var möjligt! Ett par spelbolag gick i konkurs eftersom de tagit emot spel från supportrar och givet 5000 gånger pengarna i odds!

Under 80 och 90talen gick många och smålog åt töntarna i ”A non smoking generation”. Visst, det är inte nyttigt att bränna tobaksblad och dra i sig röken, men det är ju coolt. Kolla bara på Marlboromannen. Eller alla tre, eftersom tre modeller användes för reklamen genom åren. För övrigt dog samtliga i lungcancer.

Men att ta sig an en av världens starkaste lobbyorganisationer, som hade sina tentakler inne överallt, det låg ju lite hybris i det. Kring 1960 rökte hälften av alla män och en tredjedel av kvinnorna i Sverige. Mina föräldrar tillhörde dessa och röken låg tät i bilen.

Så kom tanken smygande. Det gäller att hitta en ny vinkling, att lansera ett nytt problem. Och att då ta privilegiet till formuleringen av den nya problemställningen.

Arbetsmiljöproblemet, den passiva rökningen och omsorgen om personalen!

1997 infördes rökförbud på alla flygningar med bolag hemmahörande inom EU. 1998 införde Kalifornien rökförbud på restauranger och klubbar. And the rest is history!

Visst kan man runda problem med lagstiftning med lite kreativitet, men tobaksbolagen har istället satsat på länder som ännu inte förfallit till förbud.

En intressant rundning gäller Kinas lagstiftning mot obscent material i media och på nätet. Inga lättklädda kvinnor får visas. Detta ställer till problem för tillverkare av damunderkläder. Men att då istället välja ut manliga modeller för cat walk, TVreklam och andra kampanjer, det är tillåtet. Grabbar i tjejunderkläder, är okej i Kina.

Så nu undrar jag hur vi ska får skolbarnen att skriva för hand i den svenska skolan där många elever erbjuds gratis paddor, som en del i marknadsföringen. Ny forskning visar entydigt på fördelar med att lära sig skriva med penna och papper.

Kanske kan man ta sig an friskolelobbyn i Sverige och komma på ett eller flera nya sätt att formulera problemet den vägen.

Ett annat uppslag kan vara att se på Sportspegeln. Svenska mästare för damer i innebandy är Thorengruppen (laget heter precis så), vilket också är namnet på en av Sveriges större friskolekoncerner. Den överför årligen stora summer i koncernbidrag från skolverksamheten till idrotten. Ett innebandylag finansierat med skolpeng, är okej i Sverige.

Så vad gör vi åt det? Vi tar en pilsner, en sommarfredagspilsner.

Jag stod och såg mig om i vårt vardagsrum. Det hänger en ny tavla på väggen som har en ganska blå nyans, bland flera andra färger. Blåa saker i rummet blir blåare. När jag slängde en blick mot bokhyllan såg jag alla blå bokryggar tydligare.

Efteråt satte jag mig i läsfåtöljen. (Den heter Pernilla och är formgiven av Bruno Mathsson.) På prov kastade jag snabbt ögonen mot böckerna i den vita hyllan. Vad ser man under ett sådant kort ögonblick? Då fastnar Nationalencyklopedin och Svenskt Konstnärslexikon på näthinnan. (Det senare ska inte skrivas med versalt K, men det ger en högre status åt verket.)

Två stora verk mätt i måttenheten meter.

Det är nu tio år sedan man slutade trycka Encyclopedia Britannica på papper.

Min förståelse för trenden att köpa böcker bara för att de ser bra ut i en bokhylla, i syfte att imponera på gäster, är utomordentligt liten, till och med försvinnande, liten.

Jag gick fram till bokhyllan och började surfa lite planlöst i Nationalencyklopedin. Det kändes inte riktigt lika fräscht som på 90talet. Då försökte jag lära mina barn att det var coolare än att surfa på nätet.

Istället kollar jag några ord. Inte på måfå utan med en illvillig baktanke. 1-0 till NE när jag slår upp ”Vargtimmen”. Ordet står nämligen inte med och det ska det heller inte göra, utom möjligen som en film av Ingemar Bergman. Begreppet är inte äldre än så (1968), men har satt sig så djupt hos oss, att vi svenskar gärna tror att det är urgammalt.

Jag fortsatte till ordet ”koks”. NE berättar om pyrolys. Min tolkning börjar med ”Koks i lasten” och begreppet Tintin möter i transporten av afrikaner till Europa. Sedan tog jag i med ”Dra rôva i koks”. För jag är göteborgare. Så sa man när man inte hade samma uppfattning som den man pratade med, för länge sedan, här i stan. Ett underskattat kraftuttryck. Jag skulle vilja se och höra Ulf Kristersson säga just det till Recep Erdoğan. En nåd att stilla bedja om.

Unga kokainbrukare undrar säkert hur man snortar kokain med rumpan.

Kanske kan AI hjälpa oss på traven med ord och dess betydelse då, respektive idag. Eller tvärtom! Vilka uttryck betyder vad nästa decennium? Vad ligger runt hörnet och väntar på oss. Hur ska vi förstå vad detta nya och hemska verktyg kan göra för oss? Kan vi beskriva vår framtida historia redan nu? Vi människor är ju av naturen nyfikna. Att kunna smygtitta i facit.

Jag skulle vilja läsa utsagan från en AI-tjänst skriven år 1900 som berättar för den svenske lantbrukaren om det nya hjälpmedlet i jordbruket som kallar traktor. Det som ska ersätta hans arbetshäst. Hur beskriver man det på bästa sätt?

”Hästspring utan häst!”

Framtiden är ett lustigt ställe.

Så vad gör vi då åt detta? Jo, vi gör som alltid, vi tar en pilsner, en fredagspilsner, en kristi himmelsfärdsdagspilsner.

Vi lever i en polariserad värld. På 70talet när 68vänstern stod i främsta ledet var det likadant, men uttryckt med andra ord: ”Är ni inte med oss, är ni emot!”

Idag är det värre och fler poler och barrikader finns att försvara och att stå på. Detta eftersom teknikutvecklingen har gett nya möjligheterna till snabb kommunikation. Då fick man skriva ett brev, stoppa det i ett kuvert, slicka på ett frimärke och posta det. (Det fanns en föregångare till Facebook, nämligen vykortskampanjer, då slapp man ett av leden.)

1912 var polariseringen inte särskilt utbredd. Kanske var den det i Sydpolen, men inte vid Sydpolen, där var den bara tydlig. Dit gick tio man, varav fem kom tillbaka.

Nyligen avhölls det ett fotbolls-VM för herrar i Qatar. I sommar sker samma sak för damer, fast då i Australien och Nya Zeeland. Den bevarade bilden från herrarnas tillställning är förbudet mot att bära armbindlar i färgkombinationer som efterliknar regnbågen. Samma förbud har åter annonserats av FIFA och kommer att gälla även vid damernas tävling.

Just för tillfället har jag en annan armbindel främst i min pannlob. Den består av ett rött band med ett vitt cirkulärt fält innehållande en svart svastika. Den ger mig andnöd och ont i magen, efter att ha sett Cabaret på Operan och hört Sverigedemokrater prata.

Man hamnar ofta med ändan bak, fast man har ett gott syfte att vända tillstånd till de rätta. Om man, för inte särskilt länge sedan, stod upp och kritiserade företeelser i fjärran länder, såsom förföljelse av homosexuella, kvinnlig könsstympning och hederskultur, så kunde man bli utskälld för att lägga ett postkolonialt perspektiv. Jag som varande man, vit och uppvuxen i ett kristet kultursammanhang, var extra usel och skulle inte lägga mig i utvecklingsländernas sedvänjor.

Nu har den pendeln svängt och det gäller att hänga med i svängarna.

Men.

Ibland vill jag bara vara lite klädsamt likgiltig och få ta semester från tillvaron.

Tänk att äta det man känner för och tillaga det man vill, utan att ens lägga benämningarna hos de olika förkämparna på minnet. Slippa att strikt iaktta rekommendationerna från dem som tänker på vegetarian, laktos och vegan.

Bara att en dag undvika att ha koll på vad raden av alla bokstäver betyder som beskriver de olika sexuella läggningarna. Jag älskar min fru och det räcker för mig. Ni får älska med vem ni vill.

Kännedom om allt och alla drivs ner till nördarnas nivå och då är det vara skönt att få vara ledig. Och dessutom är det numer svårt att lära sig och hålla reda på alla nya namn och beteckningar.

Som på Ullevi häromdagen när IFK Göteborg ställde upp med tre stycken Sebastian i startelvan. Inte ens nördarna på Kommandobryggan svarade med rätt efternamn på speakerns uppmaning.

Utan någon som helst tvekan eller likgiltighet tar vi oss därför en pilsner!

Det har snöat, en del.

Än sen då? Snön regnar bort inom en vecka. Bilarna kanar hit och dit. Bussarna står på snedden här och där, men olyckorna verkar ske genom fall och kön hos ortopedin i Mölndal blir nog lång.

En koltrasthona äter från vår fröautomat på terrassen. Det ska hon inte göra. Koltrastar äter från marken. Hon ska hoppa runt med hanen i snön och plocka upp fröna som gråsparvarnas dåliga bordsskick sprider. Det struntar hon i och tar kaxigt för sig av maten direkt.

Tänk att få vara lite likgiltig ett tag, att slippa bekymra sig, inte behöva visa djupt engagemang dagligen och stundligen.

Vad var det jag sa! Minns inte så noga, men det var något om att vi skulle vänta på siffrorna innan vi skrek. Då pratade jag om tre månader, det tog tre år, innan Tegnell fick rätt. Ingen lyssnar. Hobbyepidemiologerna har bytt fokus och är nu experter på artilleri och logistik i krig.

Jag är precis just nu mest förvirrad över att jag nyss var så förvirrad, bara minuter sedan. Världen kändes konstig innan jag kom på att jag gick runt och drack kaffe ur två koppar, som återfanns där jag inte ställt dem. Det blev liksom att vara i två olika universum.

Lugnet lägrar sig, igen, och jag ställer oberörd den ena koppen i diskmaskinen. Ett lite vardagligt och oengagerat sätt att lösa morgonens stora fråga, men så får det bli idag, det är en sådan dag. Jag ska ingenstans.

I tidningarna står det om dem som längtar tillbaka, till en tid där de ser Bullerbyn som önskesamhället. Det var så fint hos barnen för länge sedan. Jag vill säga högt att Astrid skrev följetongen i tidningen Vi efter att kriget var slut, för att visa på en trygg och utopisk värld där inget hotar och alla är sams. Men jag avviker från den stigen.

I stället engagerar jag mig i den tyska staden Walldorf och dess aktioner. Deras bestånd av tofslärkor är hotat. Här i Sverige häckar den fågeln inte längre, men på andra platser i världen är den allmän. I Walldorf har alla katter utegångsförbud mellan april och augusti. Det blir 500 euro i böter om din katt smiter ut och iakttas.

Jag skulle kunna räkna ut hur många miljoner småfåglar som varje år dödas av utekatter i Sverige. Men istället tänker jag på distriktsadministratören i Walldort som sa:
”Vid den relevanta tidpunkten 2022 var området kattfritt.”

Så där står man, om inte mellan två hötappar, så mellan tofslärkan och dess ungar å ena sidan och Walldorfs kattägare å den andra. Man måste ta ställning. Är du inte för, så är du emot!

Rätten till likgiltighet garanteras inte av något lands lagstiftning eller konstitution, vad jag känner till.

Så vad gör man åt det. Jag tar mod till mig och gör det man ska göra. Jag tar mig en pilsner, en fredagspilsner.

Så bekvämt det kan vara.

En försvinnande liten del av svenskarna klagar över att vi nu gör större delen av bankernas arbete själva och att de tar betalt av oss för detta. De som klagar kommer att försvinna genom naturlig avgång.

Swish, Bank-Id och kreditkort, på en quizfråga nyligen visste jag knappt vilka valörer som är i omlopp i Sverige, än mindre vilka personer som pryder sedlarna. Av romanerna jag sålt har 90% betalats med Swish.

Idag ägs Bank-Id ett bolag, Finansiell ID-Teknik BID AB, som i sin tur ägs av flera svenska storbanker. Undrar vad som händer om de säljer bolaget till den kinesiska staten för ohemult mycket pengar?

Med bekvämligheten som vapen knyts vi till diverse anonyma företag.

Vad visste vi om detta innan?

På sent 90-tal trodde jag att vi skulle äga vår egen information och sälja den till stora och små företag och deras marknadsförare. Jag skrev till och med en artikel om den nya yrkeskategorin som jag tror jag kallade informationsmäklare.

Kylskåpen befriade inte bara hemmafruarna och slog ut isbolagen, de skapade också ytor åt arkitekterna som inte längre behövde tänka på var köket och det ventilerade skafferiet måste ligga i småhus och lägenheter. Utöver detta gav den artificiella kylan upphov till en helt ny leveranskedja och fler produkter hanterades den vägen.

Jag minns ett foto från 60talet som illustrerade rätt tekniknivå på u-hjälp. En afrikansk kvinna drog att vattenkärl på hjul bakom sig som var större vad hon skulle kunna bära. Och efterhand ökar kraven på mer bekvämlighet.

Nya teknologier visas upp, tankar som först var drömmar hos uppfinnare, men ibland kom från personer som bara tänkte utanför lådan. Sedan presenteras det nya utan att man alltid har affären klar för sig.

Ny teknik kan nog vara bra men det är först när man gör nya saker med tekniken som det händer grejer! Och de tankarna kommer sällan från ingenjörerna.

Men det är bekvämt att åka långfärdsbuss till alperna för att åka skidor. Och det kan vara roligt redan i Mölndal. Vi provade på det under vecka 7. Det tar lite tid, sådär 22 timmar den här gången, enkel väg. Resenärerna dök upp en halvtimme före avgång och bussen tio minuter senare. Men avgången skedde enligt tidtabell.

Några skidåkare tog flyget. Det går snabbare, men det finns tillägg i skarvarna mellan transportsätten och runt hörnen, som inte alltid hamnar i budgeten för tidsåtgången. Dessutom är stolarna på flygplanen långt ifrån lika bekväma som bussarnas. Vidare fungerar det så att allt bagage som du stoppar in i en buss kommer fram tillsammans med dig. Det är bekvämt.

Men förlupet bagage kan ju ge upphov till goda historier så småningom. Jag har några på lager.

Så vad gör vi åt detta. Vi tar en pilsner, en fredagspilsner och frågar de flygande hjältarna vilka omvägar deras skidor och väskor tog på vägen från Zürich till Landvetter.

”Jag skriver till er från det fjärran Singapore på Malackahalvöns sydspets.”

Så skulle inte ett brev från mig inledas idag, om jag ens skrev ett brev att skickas till Sverige i dessa tider.

Inte heller börjar det med: ”Jag mötte ett skepp i den svalkande monsun”, med fortsättningen, ”Se god dag Fritjof Andersson säger Adelborg, vad i herrans namn gör du i Singapore.”

Kanske skulle jag sätta tonen som i ett modernare brev från Oslo: ”Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?”

Nej, det verkar som om det inte skrivs så många brev längre. Förutom ett och annat som inte läggs i ett kuvert och endast har en adressat. Ett öppet brev skrivs så att alla ska ta del av avsändarens tyckande om något adressaten gjort eller sagt. Det brevet skrivs bara för att stärka skrivarens ställning i något sammanhang.

Breven uppfanns inte med skrivkonsten, av praktiska skäl. Lertavlor med kilskrift uppmanade inte till emotioner. De var dessutom tunga och kanske sköra, vad vet jag. Men sedan tog det fart. En och annan romare skrev så det glödde om penna och pergament. Följda av Paulus som placerade kvinnor i ett rum och sig själv i ett annat, utan någon dörr emellan och sa att intima möten, tillsammans, i ett tredje rum, var syndigt. De breven hade vi kunnat vara utan.

Listan över kända brevskrivare är lång, men verkar inte fyllas på i någon utsträckning numer, inte sedan Luther dog. Okej, Strindberg förfinade konsten att vara elak till ackuratess.

Annars fick brevskrivandet en framträdande plats i romaner som utspelar sig från sådär 1700tal fram till 1950tal. Och då är det nästan uteslutande kvinnor som skriver. Damer som skulle fylla en del av sin tid medan deras män antingen slogs eller vänslades med pigan.

Brevet, och dess litterära form, verkar försvinna och det ersätts inte av något annat, något nytt, något bättre. Det kommer att bli svårt för framtida forskare att backa bandet för att analysera någon utifrån skrivna privata kommentarer. Facebook, Instagram och Tiktok lämnar inget väsentligt till eftervärlden.

Tekniken är också ett kapitel. Många barn i skolan skriver inte med penna och papper längre, utan bara på telefon eller dator. Helgerån! Skrivstilsövningar med rätt hållning, fötterna ihop i golvet och ett vackert grepp om pennan, det var tider det. (Min gamla vikarie i småskolan Sofia, hon som slogs med pekpinnar och linjaler, hon skulle en dag trycka ner en av tjejernas fötter till golvet. Problemet var att flickan satt på en för hög stol och inte nådde ner. Sådana petitesser lät inte Sofia stoppa välskrivningsövningarnas manual.)

Ingen kommer att hitta föräldrars gamla brev i små väskor som jag gjorde. Väskan som innehöll farsan kärleksbrev han fått i sin ungdom. De rosa kuverten stack ut och var från Cecil (hennes alias på sig själv). Cecils dotter, och även Cecil själv, uppskattade mycket att jag kunde överlämna breven till dem. Så vackra gester kommer inte mina barn att kunna göra.

Att brevet försvunnit som kommunikationsform har inte skett över en natt. Det är en hel process som går utanför ambitionen med detta brev.

(?) Brev?

”King vid gränspolisen var är jag!”

Jo, men kanske, jag har snart skrivit 250 brev till er!

Jösses, och vad gör vi åt detta? Jo vi tar en fredagspilsner, igen.

Jag börjar säsongen med att av övertygelse högtidligt avsäga mig allt ansvar för julfirandet i familjen. Därefter frågar jag ogenerat om vilka sorters julbrännvin jag ska framställa och i vilka mängder.

Sådan är traditionen hemma hos oss.

Traditioner har annars en tradition av att baseras på rädsla. I gångna tider skrämde man barnen med Näcken i bäcken och Skogsrået i skogen för att förhindra drunkningsolyckor och barn som sprang vilse. För att inte tala om alla religiösa påfund som accentuerades med en hänvisning till högre makters våldskapital och förmåga till repressalier.

Till detta får vi addera tomten. Han var först en företeelse i jordbrukssamhället som man måste hålla sig väl med. Tomten kunde ge skydd till gården, men också förstöra om gårdsfolket inte följde traditionerna, skötte gården och mutade honom med gröt.

Dagens jultomte, som är stajlad av Disney och Coca Cola, bygger också sin position på bävan och ryktet om sitt allseende öga. Barnen får höra att om de inte sköter sig så kommer han inte med klappar på julafton.

Moderna människor räds kanske inte fan eller trollen, men för säkerhets skull är det nog bäst att inte utmana krafterna som ligger utanför vår kontroll. En fotbollsspelare som måste gå in på plan som nionde man eller oviljan bland seglare att vissla för att inte dra på sig en storm.

Sambandet mellan händelse och konsekvens är inte alltid glasklart, men etsas ändå fast i folksjälen. Där finns det religiösa påbudet att inte äta skaldjur, (som antas komma från dödsfall med skämda humrar), men också det ödesdigra i att en svart katt passerar över vägen framför dig.

Men främst kommer vårt beteende från den enkla kopplingen att vi innerst inne tror på allt som mamma och pappa sagt. Då, för länge sedan, när allt var fint och tryggt och snön låg vit på taken.

Vi är de mest utsatta!

Det finns enligt forskningen ingen period i Sverige som var mer nostalgisk än 50- och 60-talen. Vi som föddes då fick oss till livs, inte bara våra föräldrars syn på det gamla friska jordbrukssamhället när fabriker och kontor skapade allt större städer, utan också Astrid Lindgrens världar i Bullerbyn och Lönneberga. Till detta kom ett alltför stor antal Åsa-Nisse filmer samt Snoddas och Flottarkärlek.

Så där står vi där då med barndomen i vår ryggsäck. Några tänker på teknikutvecklingen och musikåtergivning. Från stenkakor, till vinylskivor, kassettband, CD-skivor, tillbaka till vinyl och så musik som strömmar. Fast musiken har alltid strömmat ut högtalare hemma hos oss.

Tryggheten i det bestående och något steg framåt, manifesteras av Adolphsson & Falk och kanske av Just D för några som är lite våghalsiga.

Mest våghalsigt är att ta sig till en fredagspilsner, en julfredagspilsner.