Kategori: Ska vi ta en öl?

Eftertänksamhet! Eftertänksamhet är inte något som präglar människor i samband med upprörande händelser. Lite eftertänksamhet kan dock vara på sin plats redan nu.

 

Ensamma galningar har begått avskyvärda handlingar förut i Sverige. Det är inte ens första gången som en galning kört ett fordon in bland folk. Vansinnesfärden på Västra Långgatan i Stockholm 2003 dödade en person och 19 skadades. Stureplansmorden krävde fyra dödsoffer 1994 och samma år sköts sju personer till döds i Falun av en berusad ensam man. Listan kan göras längre.

 

Skall man i skenet av detta hävda att Sverige är under attack? Är det en enmansarmé som hotar det svenska demokratiska samhället? Nej, vår demokrati kan vi bara förstöra själva.

 

En ensam man som inte har aktivt stöd eller instruktioner från någon organisation. En kille som driver runt i centrala Stockholm och plötsligt får en ingivelse att sno en lastbil som står parkerad med motorn igång. Ett tips är att ni behandlar denne och alla andra mördande knäppgökar på värsta tänkbara sätt, med likgiltighet. Jag har inte för avsikt att lära mig eller lägga uzbekens namn på minnet, det har han inte förtjänat.

 

Terrorism är inget nytt, det har hänt förut och det kommer att hända igen. Men det är ingen idé att gå omkring och vara rädd för ensamma, kriminella, kvinnohatande män som bör betraktas som förlorare.

 

Terroristerna dyker alltid upp i tider då samhället är ganska stabilt. Det är nämligen då terrordåden märks i nyhetsflödet. På sjuttiotalet dödades ungefär 300 personer per år i terrorhandlingar i Europa. Nu är siffran cirka femtio. Men då dog enstaka människor vid många attacker, nu är det ett fåtal angrepp där målet är att döda så många som möjligt, oavsett vilka man dödar. Då sköts främst företrädare för staten, även om många oskyldiga också dödades. Men på samma sätt som jihadisterna kommer att förlora och försvinna, försvann RAF i Tyskland, IRA i Nordirland och ETA i Spanien.

 

Så det bästa försvaret mot terrorn är att inte låta sig skrämmas, att fortsätta med livet som förut. Jag kan inte komma på något bättre sätt att snöpa terrorismen på. Det finns helt enkelt ingen poäng i att vara rädd längre.

 

Men hur toleranta skall vi då vara mot de intoleranta? Paradoxen är ju att obegränsad tolerans leder till att toleransen försvinner, eftersom de toleranta då förgås och toleransen försvinner med dem. Någon sa att toleransen gräns skall gå där man går från ord till handling för att förgöra den. Vilket åter ställer oss på barrikaden. Demokratin måste försvaras mot alla som vill förgöra den!

 

Fler poliser försvarar inte vår demokrati. Den får vi försvara själva mot hot som Sverigedemokraternas partisekreterare som basunerade ut lögner i samband med attentatet i Stockholm och det tog fyra timmar innan han tog bort dem. Vi måste försvara oss mot alternativa media som Politkfakta som direkt skrev att tre män hoppat ur lastbilen och börja skjuta och hugga ner folk med kniv. Och sedan ställde frågan varför svensk media gav en falsk bild av situationen.

 

Och kanske skall man ställa frågan varför media inte skrev om det som inte hänt.

 

Vad gör vi nu åt detta? Jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Lite lagom överlägset och utan nämnvärd förståelse för avvikande uppfattningar, så undrar jag över några demokratiska val som skall genomföras i närtid. Vad är det till exempel som får folk att frivilligt välja att bli slavar under en diktatur?

 

I april skall Turkiet folkomrösta för att göra president Erdogan till de facto diktator. En majoritet förväntas rösta ja och vi ser turkiska ministrar fara i lämmeltåg mellan sina landsmän i förskingringen i Europa, för att försäkra sig om deras röster. De skall alltså rösta för diktatur i sitt gamla hemland. Och det kommer de att göra, för att de är nationalister och håller på turkiska fotbollslag, fast de bor i Tyskland.

 

Varför gör man det och varför stöder så många ett så uppenbart stolpskott?

 

Det handlar enligt vetenskapen om vanan av att ha ett starkt styre och att slippa bry sig och fatta egna beslut. Efter kriget 1945 när den svenska staten avskaffade prisregleringen skrek handlarna ut sin förtvivlan: ”Skall vi sätta priser själva, det går väl inte”. Och då var prisregleringarna bara fem år gamla. Och ett starkt styre är de vana vid i Turkiet.

 

Förutom vissa religiösa inslag där makten sanktioneras av gudarna, så är delaktigheten den viktigaste ingrediensen i strukturen. Diktatorn upphöjer tio personer runt sig till företrädare för makten. Dessa tio tar i sin tur till sig hundra personer var som sina vasaller och dessa finner sedan tusen egna företrädare som blir diktaturens kreatur, vilka för egen vinning ställer sina tjänster till förfogande. Maktpyramiden av tyranniets frivilliga byggs snabbt på.

 

Vad man sedan alltid glömmer är att när den starke mannen inte längre har något nytt att ta till, då skapar han en större konflikt för att samla nationen runt honom. Hoppas att vi kommit till sans innan det som inte fick hända igen, redan har hänt. Och detta vare sig vi ser på Turkiet, Ryssland eller USA.

 

Så nationalismen fortsätter sitt segertåg genom världen och med den randas 1914 och 1939 igen. Men det är klart att i en värld där makten över ekonomin till stor del inte längre tillhör nationer och demokratin och innevånarna utsätts för globaliseringens krafter som de inte kan se eller påverka, då är det lätt att tro på de enkla lösningarna.

 

Många företag runt om i världen har idag en större omsättning än Sveriges BNP. Och skall då inte dess styrelser ha makt i proportion till deras ekonomiska situation? Och glöm inte aktieägarnas rätt till utdelning och inflytande.

 

Förra gången nationalismen styrde fritt och Hitler stolpade fram till makten, hur löste vi det i Sverige då. Jo det gjorde socialdemokraterna med sin egen hembyggda nationalism som de döpte till Folkhemmet. Där fick alla vara med oavsett klass, bakgrund och ekonomisk status. De följde upp med att krydda anrättningen med Saltsjöbadsandan och vips så kontrollerade man både nationalisterna och kapitalisterna.

 

Det gick bra den gången, men vad skall vi bygga nästa nationalanda på?

 

Det vet inte jag, men jag vet att om man lämnar fältet fritt för män med järnrör i händerna att skapa och formulera vår nations nästa plattform för självbetraktelse, då kommer dessa män med järnrör att ta makten förr eller senare.

 

Och vad gör vi åt det? Jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

En veckas skidåkning i Cortina i Italien gav mersmak, igen. Även om mängden snö var liten, så var pisterna i utmärkt skick. Det kan sin sak, de italienska pistskötarna, eftersom snö är deras levebröd. I Dolomiterna så har de fått lära sig att ta väl vara på den snö som faller och att producera konstsnö så snart temperaturen på hösten möjliggör det.

 

Som vanligt reste vi i en modern turistbuss med alla bekvämligheter, inklusive en toalett som funkade nästan hela tiden. Våra något truliga, men ibland sociala busschaufförer, Sten och Gunnar, glimtade då och då till med träffande kommentarer.

 

Väl åter i 031-området blev jag genast ansatt av debattsugna personer som med emfas hävdade att pistskötare och busschaufförer är yrken som inte finns om några år. De kommer inte att behövas mer av olika skäl. Någon hade läst om detta på nätet.

 

Orsaken till att de tre bröderna Marklund från Svartlien inte skulle kunna utnyttja den fria rörligheten för arbetskraft inom EU och dra till Dolomiterna, är att det inte kommer att finns någon snö att åka på snart. Titta bara så lite där ligger den här säsongen. Samtidigt måste jag säga att bröderna Marklunds sociala kompetens inte står italienska pistvakter långt efter. Men italienarna kan ta hand om snön.

 

Nu är det så att det alltid faller för lite nederbörd i Dolomiterna, där skiner istället solen. Och får jag välja mellan att åka skidor i solsken i välskötta pister, med att åka i dimma på fel sida om pistmarkeringarna, så väljer jag Val de Sole. (Det regnade i St Anton i veckan)

 

Och så skulle busschaufförerna ersättas av datorer och bussarna rulla obemannade ner längs autobahn. Turisterna kliver ombord i Göteborg och checkar in. Placerar i god ordning själva sina skidor, pjäxbagar, väskor, gitarrer, tromboner, högtalare och mikrofonställ, i därför avsett utrymme i bussens bagageutrymme. Sedan bär det iväg. Eller?

 

Nu görs det listor på yrken som kommer att försvinna. Bland annat förs det fram att datorer är mycket bättre än läkare på att ställa vissa diagnoser. Jag har dock ännu inte sett läkare på någon lista över hotade yrken.

 

Men hur blir det då med lastbilschaufförerna, kommer inte de avskaffas när de obemannade tågen av lastbilar börjar rulla genom och mellan våra länder? Möjligen kan antalet chaufförer på de långa traderna påverkas, men med tanke på de värden som transporteras så kommer dessa inte att släppas iväg utan mänsklig övervakning.

 

Fast det är en viss skillnad på lasten i en buss och en lastbil, oftast. Och när man sedan sitter där i bussen och toaletten inte längre fungerar då är det bra att ha en riktig busschaufför på plats som kan fixa den snabbt. Och ha någon ombord som kan DVD-spelaren.

 

Vinnarna är alltså de som lyckas förena teknik med det mänskliga. Yrkesroller som förutsätter mänsklig kontakt är sålunda inte lika hotade som till exempel skogsarbetare med motorsåg. De behöver inte prata med träden och deras moderna maskiner vinner över min motorsåg varje dag i veckan.

 

Och hur många av er vill gå fram till baren och trycka på knappen Stor stark eller Ett glas rött, för att sedan dra kreditkortet och se luckan öppnas för att greppa glaset och gå vidare för att tjata lite till?

 

Vad gör vi då åt detta? Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

Jag tog mig till den traditionella bokrean härom veckan. Där köpte jag böcker tryckta på papper. Man kan säga att jag är svag för böcker på papper. Min fru tyckte att högen med olästa böcker som redan fanns i min bokhylla, gjorde att jag inte behövde köpa in något som adderade till de olästa böckernas skara.

 

Dock har jag inte ångrat inköpet av någon av de tre böcker som jag läst hittills. Det blev sex nya volymer på rean, varv jag således läst tre.

 

En av dem handlar om människor som man tror skall ångra sig, i alla fall när de håller på och dör på över 8000 meters höjd på något berg någonstans. Alpinister dör i majoritet på väg ner, efter att de nått toppen. Kanske tappar de lite av sitt fokus när de klarat av bedriften. Det finns ett exempel på en döende bergsbestigare som passade på och ringde hem och berättade att han tagit sig upp på Mount Everest, väl medveten om att han skulle dö på nervägen.

 

Det finns ju så många saker man skall göra innan man dör, vilket man kan läsa om i listor på nätet. Enligt dem skall man ångra det man inte gör. En gemensam sak för de flesta av dessa listor är att man skall bestiga ett berg. Ok, jag har faktiskt på min lista över möjliga events att gå upp på Kilimanjaro (5892 m) eller Elbrus (5642 m). Och då menar jag verkligen att gå, inte att klättra. Dock blev jag lite överraskad när äventyraren Annelie Pompe angav att paddla standup på en paddelboard i Säveån, som något man skall göra innan man kastar in handduken för sista gången. Kanske bäst att inte kasta handduken i fall man ramlar i och behöver den för att bli torr.

 

I bland tror man att folk ångrar det de säger och man tycker att de borde tänka lite innan de yttrar sig. Men man blir besviken. I samband med att Brexit började diskuteras i Storbritannien yttrade sig en konservativ politiker som heter Liam Fox. Han tycker att de skall lämna EU bland annat för det dåliga sällskapets skull. Fox anser att UK inte har något behov av att begrava sin 1900-talshistoria, eftersom de inte har några styggelser på sitt samvete. (Lika okunnigt som när moderaternas partisekreterare hävdade att det dåvarande högerpartiet kämpat för kvinnlig rösträtt i Sverige)

 

Tidningen the Guardian svarade Fox och bad sina läsare att rösta på vilka brittiska snedsteg som var värst under det förra seklet, som man bör ångra. Ett typiskt brittiskt tilltag som jag uppskattar stort. Överst på listan kom koncentrationslägren under Boerkriget, då britterna samlade ihop kvinnor och barn till Boersoldaterna i läger, där de dog. Med på listan är givetvis även bombningen av Dresden, en attack som kan ha dödat fler människor direkt än Hiroshima och Nagasaki tillsammans. Bland händelserna på listan finns också den typiskt brittiskt osportsliga sänkningen av den argentinska kryssaren Belgrano under Falklandskriget.

 

Ja, ja, jag vet ”att tänka innan man pratar är som att torka sig i arslet innan man skiter”. Men borde inte Miljöpartiet ångra att de gick med på att bilda regering med socialdemokraterna. Nu röstar de ju gladeligen på förslag som de är emot, för att sedan gå ut till pressen och basunera ut att visst röstade vi så, men det är inte vårat fel.

 

Eller som Gustav Fridolin så kärnfullt uttryckte sig, ”skit”. Och sedan sket han sig i byxan och röstade vidare, utan att tänka sig för. Jag undrar om stanken från Miljöpartiets fekalier i deras byxor kommer att minnas av tillräckligt många svenskar med rösträtt vid nästa val, om tillräckligt många av deras sympatisörer, ångrar sig!

 

Jag hoppas att vi inte kommer att ha någon anledning att ångra att vi åter samlas till fredagspilsner.

Efter att vi farit runt i Colombia i fyra veckor och känt på deras vägnäts varierande kvalitet och dessutom funderat lite på geografin i landet med höga berg och djupa dalar och dess inverkan på vilken väg och vilket färdslag man helst bör välja, så har hela begreppet vägval farit runt i min pannlob.

 

Till exempel så har ju jag och Catharina oberoende av varandra tidigt valt en blåvit väg genom livet. Sedan valde vi gemensamt varandra och en gemensam väg framåt.

 

I Colombia har man haft problem med sitt vägval till fred. När man folkomröstade om fredsfördraget så visste Nej-sidan att den inte kunde vinna, medan Ja-sidan på motsvarande sätt visste att den skulle vinna. Dagen efter blev därför något konfunderande. Men en sak är ganska klar och det är att efter 50 års krig så har alla glömt varför man började och då är det nog lika bra att lägga av. Och efter några kosmetiska ändringar antogs fredsfördraget i en omröstning i parlamentet och fredsprocessen pågår och de första stegen på listan har bockats av.

 

Annat var det för staden Medellin. Den hade ett genuint dåligt rykte i hela världen. När Medellin-kartellens ledare Pablo Escobar sköts av polisen i Medellin 1993 bestämde sig staden för ett vägval. Man skulle tvätta av sig, inte bara ryktet om staden, utan även se till att grogrunden för ryktena försvann. En målbild som inte var helt enkel att uppnå.

 

Med gemensamma krafter och ett utnyttjande av de resurser som en stad kan ha, så tog de sina första steg på den nya vägen och efter drygt tio år så hade man lagt grunden för sin framtid. Med hjälp av samlad kraft från sociala insatser, utbildning, stadsplanering, arkitektur, infrastruktursatsningar, etc så gick det. Bland annat är stadens innevånare oändligt stolta över sin kollektivtrafik i form av en Metro på en bana som går på pelare genom staden. Den sköts minutiöst. Colombias enda spårbundna kollektivtrafik. Och så har man tre kollektivtrafiklinjer i form av linbanor upp på bergen till de mest utsatta bostadsområdena.

 

Om man skall göra ett fungerande vägval i Backa och Biskopsgården så är lösningen inte fler poliser. Istället måste lösningen utgå ifrån bättre skolor och utbildning, en fungerande integration, andra aktiviteter än droghandel och en annan målbild för unga män än deras egen upplevda heder och den falska styrkan som kommer av att hålla ett skarpladdat vapen i handen.

 

Det amerikansk folket gick till val och fick sig en överraskning. Och den skall de nu leva med i minst fyra år, om de överlever så länge. Jag är ganska säker på att de flesta som röstade på The Donald inte tänkte igenom sitt val särskilt noga, utan bara lät det passera som en kul grej och ett långfinger i luften mot etablissemanget. De brydde sig precis lika mycket om beslutet som den amerikanske turisten som vi mötte en regning dag i Cocora-området.

 

Vi var på väg ner för stigarna som blev allt lerigare bland annat beroende på de turister som inte orkade gå, utan som red upp för berget. För att kunna stiga åt sidan när vi mötte en grupp om fyra hästar med ryttare, ropade jag till den amerikanske turisten som satt på den första hästen om de skulle välja stigen till vänster eller höger.

 

”Why don’t you ask the horse”, blev det loja svaret och efter en skarp vissling från ledaren som gick bakom allihop vek den första hästen av åt höger och de andra följde efter utan att ryttarna gjorde något åt detta val.

 

Men vårt val blir att ta en pilsner istället, en fredagspilsner.

Men nu undrar jag varför ni är så rädda och oroliga just idag? Det kan inte vara julstressen i alla fall. Vad är det ni påverkas av?

 

För trots hoten från Mellanöstern, Turkiet, Syrien och Irak och andra ställen så är er säkerhet inte särskilt hotad. Trots angreppen i Paris. Trots Putin. Trots Donald Trump.

 

Karin Johannisson var en synnerligen intressant forskare som tyvärr dog för någon vecka sedan och som min fru introducerade mig för när hon deltog i studier av kvinnors sjukdomar. Jag letade fram några artiklar som Karin skrivit. Bland annat fastnade jag för ett resonemang om tillåtna respektive otillåtna känslor. Det går helt enkelt mode i våra känslor.

 

Fram till helt nyligen var det inte comme il faut att vara orolig i Sverige. Budskapet från politiker och opinionsbildare var att det inte finns någon anledning till oro. Nu har det hastigt blivit annorlunda, nu är viss oro väldigt omhuldad och godkänd. Men se upp för annan oro som kan anses vara av fel slag.

 

Om jag reser mig upp och är orolig för den ökande rasismen i Sverige, då är jag antagligen en hyvens prick. Men tänk att jag reser mig upp och säger att jag är orolig över klansamhällena som växer i våra förorter, att jag är orolig för hedersförtrycket mot grupper av kvinnor i Sverige, eller om jag vill höja frågan om acceptansen för barnäktenskap och tvångsgifte, då blir jag hårt ansatt och kallad för rasist av en hel del debattörer.

 

Vad det gäller alla reportage av gråtmild natur som handlar om ensamkommande flyktingbarn, så vill jag bara uppmana er att torgföra alla bra exemplen. Som Catharinas kollega och specialist på tandvårdsrädsla som i första vågen av flyktingar från Afghanistan anlände hit ensam, sexton år gammal. Nyligen doktorerade han i Stockholm. Eller den unga kvinnliga civilingenjören Qamar från Syrien som varit i Sverige i två år och nu jobbar som byggnadsingenjör.

 

Dessutom är jag inte orolig över vad Donald Trump skall åstadkomma som amerikansk president, vare sig vad det gäller förolämpningar, klimathot eller demontering av det lilla av samhällsskydd som finns för fattiga amerikaner. En amerikansk president rår inte över så mycket som många tror och om energiindustrin bestämt sig för att fasa ut kol och ersätta det med naturgas så finns det ingenting The Donald kan göra åt det. Däremot är jag faktisk lite orolig för Trump personligen och hans hälsa. Hans väljare består av en hel del arga män som är beväpnade och kan göra bomber av diesel och konstgödning. Dessa arga män är en riskgrupp när de anser sig förda bakom ljuset i en storlagen konspiration. Det vill säga om Trump inte levererar, det de vill ha levererat!

 

Så domedagsindustrin vädrar åter morgonluft och programmen i P1 som jag lyssnar på tävlar med varandra i att vara oroligast. Det gör som vanligt att våra granskande journalister låter sig luras av dem som företräder den rätta oron. Och glöm för allt i världen inte att denna orosindustri omsätter mycket pengar och då finns det personliga anledningar till att man försvarar sin hållning i klimat- och migrationsfrågor med ännu större frenesi. Den är så viktig för försörjningen att fakta ibland ses som ett hinder för argumentationen.

 

På tal om oro, minns ni ozonhålet, akrylamid och försurningen som skulle döda alla våra skogar?

 

Tänk på det när ni formulerar era nyårslöften och tankar inför det nya året. Något som jag och Catharina kommer att göra i Colombia, på tu man hand. Men först blir det en fredagspilsner.

I presidentvalet i USA fick Hillary Clinton fler röster än Trump, drygt 1 000 000 stycken. En i sammanhanget liten, men dock anmärkningsvärd skillnad. Här hemma är ”De fås diktatur” redan en realitet och ”De mest intoleranta vinner”.

 

Och vi tysta bara sitter där som fån och är rädda för att kränka de av våra medmänniskor som skriker så högt. ”Om jag skriver om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”. (Fritiof Nilsson Piraten)

 

Man får inte ens kränka sig själv och den grupp man tillhör. Konstnären Makode Linde ville kalla sin utställning för ”Negerkungens återkomst”. Chefen för Kulturhuset i Stockholm sa nej. Makode Linde är av afrikanskt ursprung och mest känd när han bakade in sig i en tårta som dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth smakade på. Och Operan i Stockholms affisch för Svansjön senast fick dras in eftersom den visade en vits fot som trampade på en svart mans ansikte. Ansiktet tillhörde huvudrollsinnehavaren i uppsättningen.

 

Det är inte så länge sedan som vi kunde häda och smäda alla religiösa företeelser, politiker och inskränkta sammanhang. Det går bra tills någon trampar dig på dina tår och det du tror på får sin egen ”Life on Brian” rätt i ansiktet. Satir är bra tills dess du blir utsatt. Ungefär som med mig när någon AIK-are smädar IFK Göteborg.

 

När män med vapen i hand inte håller med om vikten att driva med allt, eller i alla fall deras egen övertygelse, då blir det svårare att försvara yttrandefriheten. Man uppmanas att avstå från sin kritik för att inte uppröra i onödan. Missa inte då att i religiösa sammanhang är det de religiösas lobbygrupper som flyttar fram sina positioner och vanligtvis vassa debattörer slipar av kanterna på sina uttalanden. Så när vi i god ton undviker de ömma tårna runt oss är steget inte så långt till lagstiftning mot hädelse. Det kan ju verka som om majoriteten vill detta. I vårt grannland Polen hotades hårdrockaren Adam ”Nergal” Darski av två års fängelse för att han rev sönder en bibel på scen. Högsta domstolen tog upp den friande domen från lägre instans med motiveringen att han hädat ett religiöst objekt. Han friades till slut.

 

Jag tänker fortsätta att satiriskt och ironiskt häckla alla människor som säger sig tro på Hans, Greta och den elaka häxan eller vilken saga det månde vara och som vill föra in sin övertygelse i vårt sekulära samhälle.

 

Hur är det med respekten för din nästa och skall man vika ner sig för allt? När mjölken i kylskåpet på jobbet endast är laktosfri undrar jag om det verkligen finns så många laktosintoleranta på min arbetsplats. Eller de synnerligen föraktfulla blickar som riktas mot mig från vegetarianerna när jag petar i mig mitt kött eller min fisk. Och visst, jag har inga problem med att få i mig vare sig laktosfri mjölk eller vegetarisk mat.

 

Men det är inte mitt val!

 

Den omedgörliga och högljudda minoriteten dikterar vår vardag. Jag och ni kan alla tänka oss att bada med personer av båda könen i ett badhus, men vi har inga större problem med att endast bada tillsammans med kvinnor eller män. Alltså kan man lätt få för sig att majoriteten vill detta.

 

Men så är inte fallet!

 

Förespråkarna för laktosfri mjölk och rå broccoli är inget större samhällsproblem, men när intoleransen inkräktar på skolgymnastik, badhus och ger oss religiösa skolor, då är det svårare att vara överseende.

 

Precis! Vi tar en pilsner, en fredagspilsner.

 

Det är några år sedan nu som flera av er under samvaro med mig och hustrun, öl och tilltugg, fick titta på ett inspelat framförande av Odd Engström som hette ”Det är färdigt nu”, och som handlade om vår föränderliga tid i digitaliseringens barndom.

 

Som en bild beskrev han hur industrialiseringen av Sverige lett till stora omvandlingar. Åttio procent av oss var sysselsatta inom jordbruket under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, vilket så småningom blev åtta procent som producerade avsevärt mer mat än sina föregångare. Men vad hände med de övriga? Jo de flesta blev industriarbetare, men inte alla.

 

Några envisa män, främst män skall jag säga, stannade på kyrkbacken och samtalade med sina likasinnade om att det där nya, det var nog inget bra. Och där stod de och sa samma sak vecka efter vecka, tills de alla hade dött ut. De hade inga megafoner att ropa i. De hade inget Twitter eller Facebook.

 

Nu står de där på kyrkbacken igen. Främst män, som alla har det gemensamt att de är rädda för det som händer och de förstår inte varför just de skall drabbas, de har ju bara gjort det som förväntats av dem. Samma sak igen och historien upprepar sig. Förändring skapar antingen rädsla eller möjligheter.

 

Skillnaden är att männen på kyrkbacken idag blir uppmärksammade av personer som Jimmie Åkesson och Marine Le Pen. Jag tror att många av männen där utanför kyrkan, vet att både Jimmie och Marine ljuger i det mesta de säger, men männen bryr sig inte om det. De bryr sig om att ha någon som talar för dem, oavsett vad talarna säger.

 

George Orwell skrev en omtalad recension av Hitlers ”Mein Kampf”. Orwell beskrev hur skickligt Hitler framställde sig själv som offer och hur hans överdrifter gjorde honom till kämpen mot alla inre och yttre fiender. Men Orwell skrev också att man inte skulle förringa honom, för Hitler menar det han säger.

 

Ingen kan argumentera med SDs anhängare för att omvända dem. De vet att alla som säger något annat än det som Jimmie säger är lögnare. Demokratiseringen av vårt medialandskap gjorde tidningarnas redaktörernas makt mindre och bloggarnas större, men den gav oss också Avpixlat istället. All frihet har ett pris och minst en baksida.

 

Misstron från männen på kyrkbacken mot oss andra är stor. De som förlorat eller riskerar att förlora sina jobb på grund av en globaliseringen som de inte förstår och som Jimmie och Marine lovar att stoppa. Vi som dessutom skrattar åt dem och kallar dem för rasister. I årets motionsflod i riksdagen skrattar vi åt SDs motion om att alla svenskar skall få en egen häst och att utländska turister måste ha svenskt körkort för att köra i Sverige.

 

Det är i tider som dessa som man måste stå upp och avstå från frestelsen att göra olönsamma industrier till arbetsmarknadsåtgärder. Det är nu som man inte skall samarbeta eller tro att man kan samarbeta med populisterna, för det kostar när de mörka kraven hamnar på bordet. Det är i dag som hoten från alla SDs nättroll mot de som kritiserar partiet eller gör något som inte faller nätbusarna i smaken, måste föras fram i ljuset. För som ni alla vet så tål trollen inte ljus.

 

Samtidigt måste vi lyssna på, faktiskt omfamna de som röstar på och lyssnar på populisterna. De som står där och tjurar på kyrkbacken och minsann vet, både hur och varför. Populisterna existerar för att det finns ett behov av dem, på grund av oron bland männen på kyrkbacken,  som ingen vill ta på allvar.

 

”Förfalskare finns, för att det finns riktigt guld”

 

Så vad gör vi åt det, jo vi tar en pilsner, en fredagspilsner på John Scott’s på Linnégatan 38.

Det framförs väldigt många sanningar just nu av politiker och förståsigpåare. Och det verkar faktiskt som om det rör sig om nästan lika många lögner från samma kategorier. Men hur sanningsenliga är sanningarna och hur lögnaktiga är lögnerna?

 

Våra uttolkare av mycket av det som vi utsätts för, nämligen journalisterna, lyckas inte alltid med sitt jobb och ibland publiceras sålunda lögner, som vore de sanningar. Eller det blir i alla fall rejält felaktiga slutsatser som dras och publiceras.

 

Ett bra exempel är det reportage som SVT hade i våras och som dömde ut 174 svenska badplatser som hälsofarliga. En professor på Chalmers i ”Miljösystem och risk” satte fyra teknologer att granska SVTs reportage. De fann att om man bara gjorde det lilla att läsa och förstå texten i den rapport som inslaget baserades på, så fattade man snabbt att 124 av badplatserna inte alls hade någon miljöstörning, men att bad vid 50 av dem skulle kunna medföra hälsorisker.

 

Dessutom är det så att fluor i tandkräm inte är farligt och att fluor i tandkräm är mycket bra för våra barns och ungdomars tänder! Oavsett vad ni kan läsa på lustifika ställen på nätet och oavsett vad vissa politiker och debattörer för fram.

 

Här och där torgförs också sanningar om hur IS uppstod och vilka som egentligen stod bakom den osannolikt snabba utvecklingen av organisationen. Donald Trump har sagt att IS skapades av Hillary Clinton och Obama. Det är inte sant. Men man kan säga att IS oavsiktligt skapades av George W Bush. IS är den gamla Irakiska armen. Amerikanarna slängde ut alla som hade med Saddam att göra, så de blev utan jobb. Det fanns alltså en fullt utrustad, utbildad och fungerande armé att tillgå. Tillsammans med de traditionella motsättningarna mellan sunni och shia, så hade man plötsligt en militär organisation till sitt förfogande.

 

Flera av er undrar säkert varför det finns människor av kvinnor födda, som kan tänka sig att rösta på Donald Trump. Det är inte så konstigt alls. Det finns faktiskt kvinnor som vill rösta på Trump och även afroamerikanska män och manliga latinos.

 

På den amerikanska bakgården är det inte så vackert. Det handlar mycket om våld inom familjen, alkohol och gevär. Där frodas Trumps sanningar bland slagsmål, ett allmänt inferno och polisutryckningar. Allt kryddat med nedlagda industrier och arbetslösa personer. Här finns det fortfarande bilar, stora tv-apparater, bostäder och snabbmat, men det finns inget ljus i tunneln eller hopp om en bättre framtid.

 

Så länge som afroamerikanerna, mexikanerna och konstiga muslimska invandrare stod lägre i kurs, hade de vita amerikanerna anledning att sträcka på sig. Så är det inte längre. Men den största och mest hotfulla gruppen nämns bara i omskrivningar. På sextiotalet var det mindre än 10% av alla collegestudenter som var kvinnor. Idag är de i majoritet och de är framgångsrika. Detta är den största motsättningen och anledningen till hatet mot Hillary Clinton. Män som hatar kvinnor! Trump vet hur man spelar det spelet och han gör det bra.

 

Där har ni en bild av varför en vit intellektuell kvinna är mer hatad i USA än en svart, snart före detta president och hur en kvinnoföraktande pajas kan bli Förenta staternas näste president.

 

Så vad gör vi åt det? Vi blir traditionella traditionalister och tar en pilsner, en fredagspilsner.

Vem är du och varför och vad betyder det för din egen och andras uppfattning om dig? Och vem vet om det och hur kan den som så önskar ta reda på detta?

 

Jag är till exempel göteborgare. Det finns registrerat hos skatteverket och i mitt pass är min födelseförsamling Annedal angiven. (Jag flyttade till Hisingen sex månader gammal!). Denna kategorisering medför att många personer har en mängd välgrundade förutfattade meningar om mig, samt några fördomar. Detta kan understundom göra min tillvaro lite mer komplicerad och påfrestande jämfört med om dessa generella uppfattningar om mig inte fanns.

 

Personer från andra delar av Sverige som inte har någon annan erfarenhet av göteborgare än de historier de hört berättas, tycker saker om mig. Sålunda förutsetts jag tala på ett visst sätt samt ha en dialekt som inbjuder till skratt. ”Detta är Veiron i ottan, vem är det jag tjötar med?”. Jag skall dessutom känna ett stort mindervärdeskomplex gentemot Stockholm och hela 08-området. ”Alltså lillebror, sluta klaga nu och inse att Sveriges centrum är Stureplan och snacka inte igen förrän ni har en tunnelbana”. Och så skall jag vara sysselsatt inom industriproduktion och klä mig i en smutsig overall.

 

”You are way ahead of me”. (citatet är från Tom Lehrer: An Evening (Wasted) With Tom Lehrer .

 

Skall vi alltså registrera och torgföra ursprung och etnicitet vid sexualbrott av typ våldtäkt och sexuellt ofredande?

 

Det bara vi måste, är en uppfattning. Det kan vi inte göra, säger vissa, det är olagligt. Det skall vi inte göra för det stigmatiserar redan utsatta grupper, tycker andra.

 

Frågan är vad detta har att göra med Donsöbor och deras etnicitet och kunskap i att köra bil.

 

Man kan visst registrera både det ena och det andra. Det gör till exempel Trafikverket. De registrerar kön, ålder samt om man är utrikesfödd eller har utrikesfödda föräldrar. Utifrån den statistiken kan man utläsa att manliga bilförare från Nordafrika och Mellanöstern är starkt överrepresenterade i trafikolyckor, samt att personer från Iran har en körstil som speglar en helt annan syn på risker i trafiken.

 

Detta säger ingenting om den enskilde individen eftersom statistik inte gäller på individnivå. (Det vet jag eftersom jag är chalmerist, en annan etnisk grupp). Dock kan kunskap om mönster på gruppnivå användas för att hantera problem som finns. Man kan utifrån dessa mönster rikta utbildningsinsatser mot de grupper som bäst behöver dem. I detta fall unga män, som ni alla vet står för de värsta avarterna inom trafiken. (När skall vi börja registrera medelålders män med keps).

 

Vad det gäller Donsö så hade vi där en allvarlig olycka härom dagen då två golfbilar kolliderade och en person fick föras till sjukhus med båt!

 

En tankeväckande omständighet rörande att registrera etnicitet på förövare av sexualbrott är att antalet anmälda brott av denna art gått ner kraftigt i Sverige! Under 2015 sjönk antalet anmälda brott till den lägsta nivån sedan massinvandringen började 2010, den låg under 2015 på samma nivå som 2008. Detta gäller såväl våldtäkter som sexuella ofredanden! Dock säger inte statistiken något om antalet löpsedlar hos Expressen och Aftonbladet eller mängden inlägg på Avpixlat.

 

Så vad gör vi åt det?

 

Vi tar en fredagspilsner, eftersom alkoholintag är det främsta verktyget för att förvärra statistiken vad det gäller alla typer av sexualbrott.