Att balansera på en rank bräda ute i vattnet kan det verkligen vara något? Första paddlar man sig fullständigt slut, sedan väntar man på rätt våg och sedan! Wow, när man kommer upp och far iväg.

Men vägen dit är blöt.

Se sån stil han har

Torrsim

Först tränar man på land. Lägg märke till att brädorna är uppritade i sanden

Säger du det?

Bära snyggt

Nu bär det av

Paddla

Trött i armarna blir man

Christoffer var är du?

Borta!

Ser man på, Christoffer

Bra nära

Gammel man

gör så gott han kan

Inte så illa

På väg

och upp

och iväg

Skumt Jonte

Det skall gå

YES!

Södra delen av Perus kustland är öken och bland de torraste platserna på planeten. Öknen når hela vägen ut till havet och bildar en sandstrand som är många mil djup innåt land. Kuststaden Paracas är till exempel helt omsluten av sand, en udda upplevelse.

Det e ju öken!
Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!

Riktig öken utanför Parracas

Ökenökenökenöken

Fan, det e ju öken!
De e öken!
Som nån jävla skolklass vilsen med sin fröken.
Det e ju öken!

måndag 27 december 2010 Arequipa, Peru

Så jag och öknen startade kanske inte på den godaste av fötter, men jag är inte värre än att jag kan revidera ett första intryck. Förutsatt att den svarande parten lägger manken till och smeker mig medhårs ett tag, och jag kan glatt meddela att Perus öken må ha varit rätt så öken till att börja med, men nu sandar den min uppfart hela vägen till dörren, om ni fattar…

Vi slog ner sent på kvällen i hålan bland hålor, Paracas, efter en vansinnesfärd genom becksvart öken i bilar som inte skulle ha klarat besiktningen när de rullade ut ur fabriken. Efter några förskrämt förvirrade minuter då vi verkade lämnade vind för våg, så fick vi äntligen checka in på vårt hostel och gick tvärt i dvala.
…men inte länge för vipps så skulle vi upp och ut med båt för att kolla på bajs. Massor av exkrement! Kollosalt pyramidalt massivt mycket avföring!! Skitmycke skit!!!
Först! En historialektion! Under senare århundraden så byggde Peru sin ekonomi på fågelskit (guano), som skeppades runt till världens jordbrukare som en illaluktande analog till dagens oljemarknad. Slut på lektionen!
Ute på två små lortar till öar i Stilla havet så häckar oändliga mängder pelikaner och en massa andra fåglar vars namn jag helt och hållet och entusiastiskt struntade i att lära mig. Och de gör ifrån sig nåt så oerhört att en gång tiden så var öarana täckta av ett 30 meter tjockt lager bajs (ungefär samma som Expressens redaktion asså), men efter ihärdig (och aromatisk) ”gruvdrift” så är nästan allt borta (till skillnad från på Expressens redaktion). Fast det sitter ändå några grabbar på öarna och ser till att ingen tittar förbi och stjäl deras skit. Ett av världens beklämmande få bokstavliga skitgöran.
Utöver vanliga havsflyn så hängde också sjölejon och vad jag personligen kallar Slottskogspingviner därute på St. Guano, och verkade ha det riktigt gosigt tillsammans.

Jag tog en dusch. Med varmt vatten och mer tryck än i stadsbiblioteket. If heaven was a place on earth…

Men av större intresse är eftermiddagen, ty då mina vänner skuttade vi ombord på en dunebuggy och drog ut bland sanddynorna för att pumpa lite sand. Upp och ner rasade vi fram, med löpande ruttuppdateringar från farsan till ett stycke skräckslagen mor, typ som en vresig och skallig färddator. Vår chaufför skötte jobbet exemplariskt och tog i från tårna emellanåt för att skrämma sockorna av oss, följt av förnedringsfotografering med skutt och posering.
Sen själva brädandet som började på arslet, fortsatte på mage och till sist på fötterna (och sedermera på huvudet) och som var så där barnsligt kul att man helt glömde bort att man höll på att bli skinnad i en tvättäkta turistfälla och istället gav sig hän i själ och hjärta till världens största sandlåda. Det hela blev inte sämre av att Häggan blev osams med sin bräda och bestämde sig för att stiga av i sisådär hundra knyck.
Att åka sandbräda är också att på ett innerligt intimt plan förstå vad som menas med att ha sand överallt…

Det blir mer öken framöver! Men inte ökenöken, mer hurraöken och ojvadintressantöken eller, för all del, wowvadmycketökenöken.

Ciao!

Sandbuggy och berg o dalbana bland dynerna

Snart bär det utför för de tappra

Sandboards vallade med ett stearinljus, wow vad det gick!

På kanten till branten. Det gäller att fara åt rätt håll.

Det gick inte bra för alla

Det va öken!
Öken!
Jag drömde mardrömmar och dansade med spöken,
ja det va öken!

Utspridda skellettdelar

På riktigt liksom

Att röra sig runt i ett helt torrt landskap som växlar från fin sand till stenar är en upplevelse för sig. Här vill man inte bli lämnad ensam.

Ensam i öknen

Ruiner i öknen

Vi gjorde en tre timmars utfärd rätt ut i öknen till ruinerna av pyramiderna i Cahuachi. På väg till denna något svårtillängliga plats passerade vi bland annat skelettdelarna av medeltida innvånare i denna öken. Cahuachi förstördes av regn (!) på 600-talet beroende på en ovanligt aktiv EL Nino.

Pyramider

Vatten i öknen

Ytterst sporadiskt uppenbarar sig oaser i öknen. Här precis bredvid pyramiderna i Cahuachi finns det ytvatten. Oaserna kommer och går men under stora tidsförlopp. Det medför att befolkningens mannaminne inte räcker till för att skildra förändringen i öknen. Men oasernas försvinnande kan förklara vissa till synes oförklarliga bosättningar i det som nu bara är sand och torka.

Lite grönt i öknen

fredag 24 december 2010 Paracas, Peru

Vissa resor börjar bättre än andra.

Just denna började med att vi okristligt tidigt, på en öde motorled, blev stoppade av de glada pojkarna och flickorna i Göteborgspolisen. Vi stannade snällt och blev mäkta förvånade när de rullade ut en spikmatta framför oss och lyste in i bilen med ficklampor. När de såg att bilen bara innehöll fem yrvakna och lätt tilltufsade frågetecken så ändrade de sig hastigt och började skrika och vråla om att få oss därifrån. Vi körde vidare en smula mer förvirrade än vad vi varit, när vi hastigt och lustigt blev omkörda av en skruttigare Volvo, som gasade på förvånansvärt entusiastiskt med tanke på att alla fyra däcken var sprängda. Eskorten bestod i fyra muntert blinkande polisbilar som verkade rent ut sagt spralliga över att få vara ute och sträcka ordentligt på benen, som kossor utsläppta på grönbete.
Vi blev så klart väldigt upphetsade allihop, förutom farsan som bara bet ihop käkarna ännu lite hårdare och fokuserade på att oroa sig över att snuten skulle stänga vägen för honom.
Det visade sig senare att Volvon kördes av en knarkare som bestämt sig för att ta en avslappnande lördags-cruise i centrala stan, på fel sida av vägen. Han stannade inte förrän bilen stod i lågor. Den vinner som är trägen…

Sen så var det dags för de kontinentala europeerna att äntra scenen för att demonstrera hur bra de är på snöröjning. Så vi blev 3 dagar försenade. Hipp hipp hurra för Holland.
Väl iväg så gick första hoppet till Amsterdam, där vår flight blev några timmar försenad. Andra hoppet gick över Atlanten till Panama City, där vi fick taxa runt på flygplatsen i en dryg timme då det visade sig att flygplatsen var för liten för vårt flygplan. Vi missade vår flight till Lima. Väl inne i terminalen så visade det sig att efterföljande flight, som vårt bolag lovat att de skulle boka in oss på innan vi for över Atlanten, var full och att vi skulle bli tvungna att sova över i Panama. Vårt bagage var spårlöst försvunnet.
Den vanligtvis så stabila och sansade familjen Hägglin fick därmed härdsmälta och gick loss på varandra som jet-laggade katter i en säck.
Dagen därpå stoppade de in oss i ett plan till El Salvador, två timmar åt fel håll. Familjen Hägglin, en smula blåslagen men ambulerande, tog ett djupt andetag – suckade och bestämde sig för att skita i vilket och började jämföra flygplansmat och njuta av korta stunder av solsken och värme mellan flygplan och terminaler.
Väl i El Salvador så var vår flight försenad. Sen togs sista skuttet till Lima där vi, under över alla under och kors i taket, återförenades med vårt bagage som anlänt dagen innan. Vi klev ut på peruansk mark efter en resa på mer än 30 timmar, mer än 4 dagar försenade, stukade men stolta och våldsamt redo att ta semester. Så vi hoppade på en buss och gav oss av på 5 timmars färd genom det mest anskrämligt hiskeliga urbana ökenlandskap vi sett sen vi var i centrala Stockholm senast.. Måålet är ingenting – vääägen är allalalalalala allt…

Vissa resor börjar bättre än andra. Men vi mår bättre nu, med god mat och sprit i magarna och några timmars sömn innanför västen. Och inte en enda sketen snöflinga inom flera hundra kilometer! Dags att kolla på fågelbajs, åka dune-buggy och bräda nerför en sanddyn eller tre.

Jul på er!
Crisito

Bister i Göteborg

Se, äntligen kom vi iväg

Vår flight står längst upp till vänster. Lägg märke till alla rödmärkta inställda flighter, allt var inte frid och fröjd, vilket vi fick erfara.

Vi hamnade inte i Lima i Peru utan i Panama City i Panama. Vårt bagage var inte där och var det var visste ingen. Sent var det och trötta var vi.

Bister i Panama City

Från Panama City flög vi 200 mil norrut bort från vårt resmål och hamnade i San Salvador. Därifrån fick vi slutligen en flight till Lima.

Inte fullt så bistra i San Salvador

Äntligen, mot Peru

Så kom vi då iväg mot resmålet. Och planet gick i tid!

Det är ibland tillåtet att ta ut svängarna rejält och tycka att man har riktigt roligt, så roligt som vi hade i sanddynorna i öknen i södra Peru.

The way we are

Begravningsritualerna i Toraja på ön Sulawesi är inget som vi är vana vid.

Här handlar det om gravar uthuggna i berg eller stora stenblock. Det är mycket dyrt att få en sådan grav iordningställd.

Mat. dricka och blommor behöver man tydligen alltid, även om ens tid är ute

Jag har inget behov av en sådan just nu, men man får ju kolla lite på utbudet.

Passar det tycker ni?

Det är lite litet men förefaller rymma en fullängdsman.

Nja, kanske ändå inte. I alla fall inte just nu

Minnena från våra resor samlas på hög och hur man förhåller sig till dem förändras. Vår upplevelse i byn Pege på ön Flores lär dock för överskådlig framtid ligga överst i minneshögen.

Vi kom fram och mötte fler än tusen människor som deltog i årets skörde- och fertilitetsfest. Tyvärr var det bara personer som ingick i byns släktskap som fick delta.

Tänk så roligt de verkar ha där borta fast det rgnar

Så då fick vi ju bli medlemmar i deras gemenskap. Vi satt i ring och åt och drack med några av byns överhuvud. Därefter kläddes vi i traditionella dräkter

Se så vackra vi blev i traditionella kläder

Och sen så fick vi dansa och klafsa fram i leran, jösses vad det svängde om hela byn

En gång till, det funkar säkert snart

Ja, nu sitter det minsann

Rytmen finns tydligen i blodet

Och här är kopplingen mellan nu- och dåtid. Fader Bernhard är områdets katolske präst. Denna något hedniska tradition hade inletts med en katolsk mässa på förmiddagen. Snacka om att kunna få ihop olika religösa traditioner.

Fader Bernhard, kopplingen mellan naturreligion och katolska kyrkan

Slutlig förbrödring runt en flaska och en skål mat. Var guide gled ljudlöst upp bakom oss och sa att båda flaskan och fatet måste tömmas. Faten var inga problem, en utsökt köttgryta. Flaskan innehöll hembränt, men vi klarade det också

Och så ler vi allihop

På Gili T behöver man inte en massa dykprylar för att uppleva undervattensvärlden, det räcker gott med cyklop och snorkel. Men med full utrustning kan man uppleva några av världens främsta dykplatser runt om i Indonesien

Alla bilder blir inte alltid så bra. Antalet sköldpaddor runt Gili T är mycket stort och man kan lungt följa dem under vattnet. Dock är det lite svårt att sikta med kameran, fast ni vet ju hur Christoffer ser ut ändå!

Tävling i poserande, oavgjort mellan sköldpaddan och Christoffer

De är majestätiska och ofarliga men har ett oförtjänt dåligt rykte. En white tip reef shark äter garranterat inte upp dig men är lite svåra att få att posera ordentligt.

White Tip Reef Shark

Kändisar bara måste fotograferas var än man träffar på dem. Så stackars Nemo i alla skepnader är ständigt omringad i sitt hem. Värre än i Hollywood!

Nemo (clownfisk) i känd miljö från känd film

När man far fram i lös snö så händer det att man blir lite som en snögubbe, eller gumma. Detta beror inte bara på att snön yr väldigt mycket. Det kan också bero på att man inte står riktigt på skidorna hela tiden utan också ligger här och var i hanget. Men kul är det

Men så det blev

Man behöver således inte ha snö ända upp till hårfästet efter en nerfart i lös snö. Och har man inget tydligt hårfäste så kan det bli svårare att avgöra hur man klarat backen.

Helskinnad och hel, inte illa

Fast det är faktiskt så att man inte alls behöver falla för att lyckas med ett åk i lös snö. Det går alldeles utmärkt att få godkänt även när man kommer ner med alla skidor på fötterna och all annan utrustning i god ordning.

Se sån stil han har

Det har inte varit så mycket snö i Madonna sedan 50-talet. Det var inte utan att det märktes att även urinnevånarna hade lite problem med snötäcket.

Hej och hå, skotta på

Vad man har på sig för kläder när man är på skidsemester är mycket viktigt för många. Vi har ju alla hört historierna om damerna som hyr en päls med matchande hund i de dyrare alporterna. Men att så väl anpassa sin utrustning till hotellets fasad! Wow, man bara dånar.

Syns jag mot väggen?