Gweta, Botswana

Så det nalkas jul i öknen. För all del, låtom oss fröjdas. Hipp hipp hurra för Kristus. Och tänka sig att det blev en vit jul ändå, mitt i en afrikansk öken.

Hålan hette Gweta, vårt boende fiffigt nog Gweta Lodge. Där fanns inte mycket att göra. Vi drog ut på ”the salt pans” som är hålans källa till existens, men drabbades av en plötslig attack av dy som nära på dömde oss till en saltig grav mitt ute öknen. ”Nej tack till salt pans!” tänkte vi och vände kosan hemmåt.
Där träffade vi 2-åriga Nala, en badentusiast. Som svar på hennes vädjan om ett dopp så svidade hennes föräldrar om henne till baddräkt, varpå de gick någon annanstans. Nala var nu ensam vid den djupa poolen, bortsett från två simlärare – chockade nära nog till bajsnödighet.
Lillbrorsan axlade rollen som livvakt och lärde tösen att simma. Stundtals är han inte helt väck ändå, bror min. Stundtals.

Julen inleddes på riktigt med gratis sushi-lunch, ihopsnidad av en riktig sushikock som råkade vara på besök, medelst fisk influgen från Skottland. Den fortsatte med ett dignande brittiskt julbord, snidat enligt alla konstens regler. Vi sjöng” Hej tomtegubbar” för församlingen och alla var förnöjda.
Ett brittiskt julbord ska traditionellt ätas upp så snabbt som mänskligt möjligt. Dess huvudsakliga funktion är inte näringsintag i goda vänners lag, utan först och främst att klä magen inför den kommande julfyllan. Innan vi sittningsglada svenskar knappt ens hunnit blinka så intog övriga gäster (alla av brittisk/sydafrikansk/liknande härkomst) baren.
Det dracks öl och sprit i mängder. Den muntert misantropiske ägaren Terry höll låda och fattade omedelbart tycke för oss. Det bjöds på 50 år gammalt vin, tips om vilka utrotningshotade djur som smakar bäst, samt på pålen. Pålen var en träpelare på ca 4-5 meter i pubens mitt. Terry krävde att vi skulle klättra på pålen. På det stora hela så fann vi hans ständiga fokus på pålar och deras bestigande som en smula lustigt.
Simon, elektriker extraordinär, tog sig upp på nolltid, Christoffer, snopen simlärare, fastnade med en dryg meter kvar till taket, men passade på att sjunga en sång innan han graciöst tappade taget och föll åter till jord.

Så fröjdades vi. En jul som går till historieböckerna för oss. Trevliga människor och en hög med oväntad lyx.
En vit jul. Samtliga gäster var blekansikten av det näst intill genomskinliga brittiska slaget, medan all personal var svart. Det går igen vart vi än åker. Välbärgade vita, oftast afrikander, de flesta med en pessimistisk syn på landet de lever i, och en milt sagt skeptisk syn på svarta afrikaner – alltmedan deras personal sliter hund omkring dem.

Häromdagen stod jag i kön till kassan i en mataffär i Zimbabwe. En uppenbart välbärgad svart man trängde sig före med ett synnerligen arrogant manér, och fick mothugg från mannen bakom mig i kön, ”You are the white man.” Han pekade på mig, ”He is not the white man. You are the white man!”
”I am not the white man.” mumlade karln och slank iväg.

Kanske inte riktigt vitt men bra nära

Simskola

Brittiskt julfirande i södra Afrika

I väntan på jul

Sittning

Alexandra med egen kreation på huvudet

Buffé

Efterrätt

Jul i baren

Christoffer når nästan ända upp

Tack till personalen och värdarna

Martins Drift, Khama Rhino Sanctuary, Botswana

Vikten av att kunna sätta gränser kan inte överskattas. I förhållanden, affärer och i vår vardag så har vi allt att vinna på att våga dra en linje i sanden, sluta leden eller, för all del, slå staven i backen och ropa ”You shall not – PASS!!”
Ett föredöme att beakta, skulle det visa sig, är Botswana.

Efter ett relativt smärtfritt uttåg ur Sydafrika, där vår bil konstaterades ostulen och våra passfoton studerades med lupp, så rullade vi genom ingenmansland glada i hågen åt att snart få slinka in i Botswana, som vore vi oljade från topp till tå. En veritabel armada av parkerade bilar och en oroväckande statisk sjumilakö i den gassande solen dämpade dock våra förhoppningar och vi insåg uppgivet att, inoljade i all ära, den här passagen var klädd i grovt sandpapper.
Blott tre små tjänstemän satt och stämplade, så kön rörde sig först och främst genom kontinentaldrift. Fyra långa timmar passerade, våra papper fick varsin stämpel och vi gjorde oss redo att hoppas på ett slut. Då slog Botswana staven i backen och ropade ”You shall not – PASS!! – YET!!” och far fick gå och ställa sig i sjumilakön till fordonsförsäkringsluckan.

Strax innan mörkrets inbrott landade vi i Khama Rhino Sanctuary och inkvarterades i liten stuga, A-Frame kallad, mitt ute i bushen, utan el och med toalett och dusch under bar himmel (vedeldad varmvattenberedare no less). Med stormlyktorna tända, gammeldansken i hand och cikadorna uppvridna på högsta volym så var det uppenbart att vi sällan bott bättre. Vattenklosetten ute i det fria var en oväntat fröjdefull bonus – aldrig mer kommer jag att vara nöjd med att göra mitt tarv utan himlavalvet som tak.
Vår första safari morgonen därpå bjöd på, hör och häpna, noshörningar! Vi föll blixtsnabbt in i lunken att sitta och stirra ut genom fönstren på bilen, tills vi ser något och svär svavelosande åt farsan tills han stannar bilen så att vi kan fotografera impalan/giraffen/zebran/whatever som snubblat in i vårt synfält – varpå vi helt tappar intresset och lojt vinkar åt honom att rulla vidare.
Safarins höjdpunkter var två vattenhål som formligen kokade av liv, med mängder av olika arter, allt från strutsar till vårtsvin, som slogs och badade eller bara hängde en stund – samt en diande noshörningskalv som, väl mätt och belåten, vände hornet mot kameran med en pyramidal mjölkmustasch över hela nosen.
Personligen fann jag dessutom vårt möte med en ensam dyngbagge som mycket givande. Det är något visst med ett djur, som så gravallvarligt fokuserat rullar en boll med skit fyra gånger dess egen storlek över savannen, som tilltalar mig på ett djupt spirituellt plan.

För övrigt så passade jag på att klättra upp i ett vakttorn, med tomteluvan på huvudet, för att hälsa på soldaten uppe i toppen. Han tyckte, anar undertecknad, att jag var mer än lovligt vrickad. Jag klättrade ner igen innan han fann sig tillräckligt uppvaktad för att plocka upp sin automatkarbin.

Härnäst: elefanter!

Första skylten i Botswana

Sista skylten i Sydafrika

Khama Rhino Sanctuary

Här skall vi bo

Anders tänder lampor

Efter dagens dont

Dusch och toalett, varmvattenberedaren i tegel till höger

Djuren i naturen i Khama

”Jag skall ta en bild!”

Mätt och söt noshörning

En annan noshörning

Giraffen betar från marken!

Red hartebeest / Röd koantilop kollar pedikyren

Jag vet att det är en insekt men Dyngbaggen är en strävsam varelse

Utomordentligt vacker Oryx / Gemsbock

Så ser vi ut när vi ser på djuren

Och så var det tomten i tornet

Vakterna i parkerna i Botswana är soldater utrustade med moderna automatkarbiner. De har stående order att skjuta civila personer med vapen som upptäcks inom parkernas område.

Men hej på dig, det är bara jag som undrar hur du har det

Jag, tomten alltså

Under fyra veckor skall sex vuxna personer ta sig runt i södra Afrika med allt vad det innebär av spänning och vedermödor. Efter att vi landat i Johannesburg rullar allt igång

Tiden randas ånyo. Hela familjen bävar, gömmer sig under sängar och i garderober – mycken gråt och tandagnisslan hystas mot skyn.

Familjen Hägglin ska ut och resa tillsammans igen. Gud bevare.

Årets upplaga inkluderar följande resenärer:
Anders Hägglin: Felfri patriark som tar sig an världen med pannan först. Har mängder av panna att ta av. Chaufför.

Catharina Hägglin: The Great Leader, och oj vad hon lider. Enligt säkra källor gjord av mjukt stål.

Alexandra Hägglin: Chefskritiker på resan och en hamn i stormen åt Simon. Har en moralisk kompass av gjutjärn. Backseat Driver Prime.

Simon Göthberg: Utomstående observatör. Övervakar med förvåning utväxlingar mellan tvistande parter och tar kort på förödelsen efteråt. Chaufför, samt värdig din sympati.

Jonathan Hägglin: Yngst, och får ständigt sota för det snedsteget. Ofelbart vilse i alla miljöer.

Christoffer Hägglin: Resans krönikör och veritabla helgon. Perfekt på alla vis. Mycket ödmjuk. Snygg är han också.

Tio år har passerat sen vi senast betvingade den afrikanska kontinenten. Då for vi Sydafrika runt med absolut förtjusande sällskap i form av familjen Sörensen. Blott ett land kändes dock torftigt för en tioårig jubileumsresa, varför årets resa går från Sydafrika, genom Botswana, vidare in i Zimbabwe, följt av en andningspaus i Moçambique och presto tillbaka in i Sydafrika.
Ett sjuhelvetes flängande väntar, men det är som sig bör. Om mor och far Hägglin fick chansen att stanna upp och kontemplera över att de släpar runt på och föder tre vuxna avkommor (plus en sambo, tillika vuxen) så prognostiserar vi en en ogynnsam utgång för majoriteten av familjen.

Resan söderut gick med Turkish Airlines, via Istanbul (was Constantinopel). Väntan på Istanbuls flygplats var för ovanlighetens skull en ren fröjd. Ni förstår, som en kärleksförklaring till mina föräldrars bankkonton, så har the powers that be funnit det nödvändigt att förse mina päron med lounge-access. De accepterade artigt och tackade för upptagandet i Lounge-resenärernas förunderliga värld genom att släppa loss sina två söner (kombinerad vikt ca 170 svultna kilon) på buffén.

Vi landade i Johannesburg, Sydafrika, chockade över att färden avhandlats utan en enda incident. Turen fortsatte när vår chaufför fanns på plats! Vi började ana oråd, och mådde lite dåligt. Det rättade dock snabbt till sig när vår chaufför tryckte in Jonte och Syrran i en taxi som omedelbart gav sig iväg utan, visade det sig, en aning om vart de skulle. En slentrianmässig jakt följde, bestående mest i att vår chaufför strövade omkring på flygplatsen och frågade folk på måfå om de råkade sitta på ett telefonnummer till taxichauffören.
Syskonen, och deras proaktiva taxichaufför, återfanns så småningom på en bensinstation, irriterande omedvetna om att de överhuvudtaget varit borta.

Så småningom så satt vi stolta som värphöns i vår alldeles egna, hyrda, Land Rover Discovery. Den är ännu ej döpt, förslag är välkomna.
I vårt nya ekipage rullade vi hela vägen till Mokopane, där vi slog rot för natten, åt och drack och var glada. Jag, Farsan och Simon hamnade på en pub där boerna bakom disken gladeligen bjöd oss på sprit och öl, alltmedan vi diskuterade tingens tillstånd i Sydafrika. Farsan tog passionerat på sig den hedervärda rollen att berätta för lokalborna hur det egentligen stod till – pannan före. Undertecknad drog en lättnadens suck – allt är som vanligt. Familjen Hägglin är tillbaka på vägarna. Botswana beware!

Vi e’ på gång

Så här ser vi också ut

Poserande

Leende

Vart ska’ vi nu då!

Flytta på er för här kommer vi!

Det som syns i bakgrunden på bilden är inte ett berg eller en kulle. Det är en sandhög, världens högsta sanddyn som är över 2000 meter hög.

I Peru hör man alldeles för mycket panflöjt. Nästan all musik låter som El Condor Pasa. När vi tog oss över gränsen till Bolivia fick vi istället uppleva traditionell musik som var enastående väl framförd och som innehöll inte bara en utan ofta två panflöjter.

Gruppen spelade även på diverse stränginstrument och sjöng i intressanta stämmor

Peru har plågats av militärdiktatur, maoistisk gerilla och korrumperade presidenter sedan 1960-talet

Från 1968 till 1980 var Peru en miltärdiktatur. Juntan hade en skum vänsterinriktning och förstatligade utländska företag. Deras ekonomiska kompetens var skral och det gick utför för Peru. När juntan föll och demokrati återinfördes 1980 dök den maoistiska gerillan Sendoro Luminoso upp. Dess framfart tömde delar av landsbyggden på folk och kåkstäder uppstod runt Lima och Arequipa och andra städer. Sendoro Luminoso var lika mycket ett banditgäng som en gerilla. Idag är resterna av dem bara banditer som hyr ut sina vapen till främst kokainindustrin.

Man märker att folk i Peru fortfarande är påtagligt påverkade av gerillakriget. Mycket vardaglig verksamhet sker bakom lås på muromgärdade gårdar.

På 90-talet var Alberto Fujimori president och under hans offensiv mot gerillan fångades dess ledare Guzman. Han sitter fortfarande i fängelse i Peru. I ett annat fängelse sitter Fujimori efter en korruptionsskandal. I vår är det presidentval i Peru. En av kandidaterna heter Keiko Fujimori. Hon kan vinna valet. Gissa om hennes första åtgärd blir att benåda sin far!

Alla tillgängliga murar utnyttjas för att måla valaffischer

Lagom korruption

Om man inte bygger klart sitt hus behöver man inte betala fastighetsskatt. Gissa om många hus inte blir färdiga. Det ser lite risigt ut.

Bussbyte bakom stängda dörrar

Alla bussbolagen hade muromgärdade stationer där man bytte buss, lastade bagage eller tog ombord nya passagerare. Allt för att skydda sig mot banditer som inte längre är särskilt aktiva.

Vila i avskildhet

Även ett mindre hostel såg till att man höll eventuella banditer på andra sidan muren.

Skyddar sig egendom

gör man också bakom murar och låsta grindar

Vasst och strömstarkt

Glasskärvor och stark elektricitet hjälper till att hålla inkräktarna borta

Det peruanska köket är erkänt runt om i världen och till vissa delar får man kanske hålla med. Rå fisk och marsvin är de mest berömda rätterna.

Om man nu tycker att marsvin är det bästa och godaste som finns så väver man in denna maträtt i alla historier, även andras redan skrivna historier.

Marsvin en sista gång?

Snyggt skuren rå fisk

Nej detta är citronmarinerad rå fisk, Ceviche heter det i Peru. Maträtten skall serveras nyskuren med citron över. Här är det blandat med bläckfisk och en plattfisk vars namn vi glömt.

Just precis, bläckfisk i bitar

Krabba med massa grejer och ett tappat kryddfat

Kryddfatet tappade kocken ner i rätten men det gick ändå att äta

Och till efterrätt blir det glass

Beställ en Cola i Peru

Och då får du givetvis en Inca Cola. Pilsnern bredvid var också populär som synes.

Som vanligt, råsprit gjord på avfall

Man gör brännvin på det man har. I Peru är det druvavfall från vintillverkning. Denna råsprit döper man till Pisco. Christoffer utsågs till försöksdjur och provade ett par Pisco-shots. Inget vidare. Då gör man en drink med lite piskad äggvita, socker och citronjuice och vips har du en Pisco Sour. Akta er för den, den kan vara lömsk.

Skål

Överallt där turister drar fram försöker lokalbefolkningen att skapa situationer där turisterna lockas att göra av med pengar utan någon djupare orsak. Dessa turistfällor kan vara rena lurendrejeriet eller små näpna djur och barn som lossar på bandet runt plånboken.

Vad kan vara smartare än att skicka ut en ström av turister på en 11 km lång varndring i solen på hög höjd och med jämna mellanrum ställa upp små hyddor där man tar betalt för fortsatt vandring. Fantastiskt!

Dags för nästa betalstation, värre än trängselavgift.

Näpet djur med näpen ägare

Tag en bild på min alpacka och din bror. Visst, och hur mycket kostar det?

Titicacasjöns berömda flytande vassöar

Turistfälla av det värre slaget. Titicacasjöns flytande vassöar är utbytta mot modernare dito och med mindre vass. De tog betalt om man lämnade färjan och steg iland på dessa flytbryggor. Vi satt kvar på färjan.

Och vad gör personalen på tåget mellan stationerna?

De har mannekänguppvisning iklädda stickade tröjor och halsdukar av bästa alpackaull. Som man sedan kan köpa av dem!. Eftersom vi just då älskade Peru Rail fick personalen rejält med dricks utan att vi tog med några tröjor.

Att resa i Peru tar dig inte bara till höjdarställen, du tvingas också att visstas på mellan 4000 och 5000 meter höjd. Detta kan visa sig vara nog så besvärligt.

Det gäller att anpassa sig till höjden vilket man gör långsamt. Vi åkte buss från kusten och upp i bergen. Många flyger direkt och då gör sig höjdsjukan snabbt påmind. Det blir bättre ju längre tid som går men det verkar som om dagsformen är viktig ibland. Vi spenderade några dagar i Perus andra stad Arequipa på 2500 meters höjd för anpassnings skull.

Anpassning till hög höjd pågår

Höga höjdare

 

torsdag 6 januari 2011 Arequipa, Peru

Höjdsjuka är en noggrann sjuka att bära omkring på. Den sätter sina klåfingriga klor i allt från hjärnan till… ehum, potensen. Huvudvärk, magpaj och allmän deppighet avlöser varandra eller tar varandra i hand och hoppar på dig alla samtidigt. Och vid minsta fysiska aktivitet så får man sitt ego explosivt dekomprimerat, flåsande och hjälplös medan yngre andiska förmågor springer upp- och nerför bergsstigarna som getter.

Arequipa
Ett rikes andra stad är som bekant alltid mer angenäm än huvudstaden, en naturlag som håller ett fast grepp om Peru. Arequipa är ett luftigt, kolonialt och livfullt place med idel låga byggnader byggda i jordbävningens tecken. Vi anlände välmörade efter en natt på vägarna men fann gott om vila och ny energi på vårt hostels tak, med utsikt över stadens vakande vulkaner.
Vi drog till det lokala klostret, ett färgglatt komplex och en stad i staden varuti det en gång i tiden huserade nunnor i all tänkbar lyx och välmåga. Endast flickor från fina familjer fick vara med och leka, och vilka lekar sedan! Fester, inhyrda musiker, tjänare som passade opp dygnet runt och den besvärande pöbeln fick fint hålla sig utanför murarna. Slående likt en amerikansk sorority, utan kuddkrig i bara underkläderna då så klart. …eller förresten vad vet jag? Heja nunnorna!
Det hela fick ett abrubt slut när påven satte upp nya regler för kloster världen över och systrarna försattes istället i en form av påtvingat religiöst slaveri helt isolerade från omvärlden – och nära nog varandra också. Vilket ju var mycket bättre.
Det bidde än mer religiöst feel-good när vi besökte Juanita, Inkajungfrun. Hon bor i ett riktigt fint museum i centrala Arequipa, vilket är passande då hon är mycket berömd. Låt mig berätta varför.
När vulkanerna runt omkring i Inkariket levde rövare så insåg givetvis prästerskapet att något måste göras. Den uppenbara lösningen var barnaoffer. Enter Juanita.
13 år gammal pyntades hon i de finaste av kläder och tvingade bestiga en vulkan, upp till en höjd av flera tusen meter, en strapats som är svår och farlig för en fullvuxen man. Uppe på toppen, med stor sannolikhet redan döende, så drogades hon och tvingades knäböja. Sen slog en av prästerna in skallbenet på henne med en klubba och stoppade henne i ett hål i marken.
På museet fick vi lära oss att detta var jättebra! Jo men visst! Där uppe på vulkanen frystorkades hon i marken, bevarades otroligt väl och det gjorde också allt de gravgods som följt med henne ner i hålet, och tack vare detta så vet vi nu mycket mer om Inkarikets kultur och seder. Visst kan det verka grymt, men det visar sig att det var en stor ära att få skallen inbankad, tillgänglig endast för barn från de finaste familjerna. Juanita skulle få sitta vid gudarnas sida – och hur skulle prästerna ha vetat att brutala barnamord inte har ens den minsta lilla effekt på seismisk aktivitet?
Så nu sitter Juanita i en genomskinlig frysbox i ett kallt och dunkelt rum i museet. Jätteliten är hon – och jättedöd. Men det går ändå inte att skaka av sig känslan av att hon är alldeles ensam och utsatt, frusen och bortglömd. Man vill inte lämna henne alldeles ensam igen.

Colca Valley
Dags för höjdsjuka! Familjen packade in sig i en minibuss med några andra strävsamma äventyrare och for för att spana på kondorer, klappa (och äta) alpackor och slå nytt höjdrekord. Vår guide gav ett inledande positivt intryck som en entusiastisk fyr och Peruansk källsorterings ensamme förkämpe, men intrycket falnade sen i takt med hans humör.
Tuggandes på kokablad, sugandes på kokagodis och sörplandes kokate (för att motverka höjdsjukan så klart!) besteg vi berg upp till strax under 5000 meters höjd. Svaghetskänslan slingrade sig runt min kropp, huvudet sprängde och tunnelseendet var inte långt borta. På plats satt dock redan ett gäng damer med lokala hantverk uppradade för konsumtion – nyttigt för ödmjukheten.
På vägen såg vi också söta små minillamor, viqunas, och vidunderliga utsikter avlöste varandra. Vi fick chansen att shoppa loss bland ett sammelsurium av olika alpackaullprodukter – och vi mådde hyfsat stadigt sämre hela tiden. Och sen började det regna också.
Men då vände plötsligt kurvan uppåt, tack vare ljuvt svaveldoftande varma källor, vars värma trängde hela vägen in till själen, och sparkade igång den igen med stålskodda tår. Jag kan också meddela att alpackor är jättesöta – och delikata!

Dagen därpå så bar det av för att spana efter väldigt stora fåglar. Jag såg ingen. Jonte och Farsan såg en dock. Kul för dem. Jag fick istället se små andiska kaniner, världens djupaste canyon och en tunnel genom berget som saknade både asfalt och belysning, vilket vår chaufför utnyttjade till max när han släckte alla ljus – och gasade.
Hyfsat spaka for vi så åter till Arequipa, med många höjdarupplevelser i bagaget, ett nytt höjdrekord och en förhöjd förståelse för höjd(ar)sjuka.

Höjdars!

Lämpliga droger på hög höjd

Det viktigaste att tänka på när man är på höjd är vätskebalansen och då genom intag av något så vardagligt som vatten. Detta toppar man sedan inte med kokain men väl med kokablad. Förutom att tugga på bladen dricker man te gjort på dem och äter spetsat godis.

Höjdsjukehantering

Och så var det kokate

Kokate spetsat med anis

Strax över 4000 meter

Inte så jättepigga

Brant är det också

Alla berg med snö på är mina!

Höghöjdsflamingo

Denna flamingo mötte vi på över 4000 meters höjd

Den röda och vita pricken längst ner i backen

Där kommer föräldrarna, bara lite efter ungdomarna

Lite jobbigt är det

Och så sträcker de på sig framför kameran

Bära bror

Det finns många sätt att bli trött på, på drygt 3800 meter höjd.

Ingen dvärgbjörk direkt

Detta träd växer på drygt 3800 meter höjd. Ser inte ut som alperna direkt, eller svenska fjäll för den delen

Förutom kondorer, ormar och jaguarer som varit heliga djur så pratas det mest om lamadjur i Peru. Man borde också prata om de industriellt viktiga sjöfåglarna som producerar guano för konstgödsel. Skitviktiga djur!

Det finns fyra sorters lamadjur varav två är tamdjur, lama och alpacka, som numer inte finns i vilt tillstånd. Guanacon som är den största formen av djuret och vikunjan som är den minsta, lever båda vilt i Peru.

Patriarkala kräk

Sjölejonhannen omger sig med ett harem av honor och deras ungar. Känns inte politiskt korrekt i dagens samhälle

Kändisar från Slottsskogen

Humboldtpingviner, mest kända som Slottskogens pingviner finns här i massor. De göteborgska pingvinerna omnämndes här för leden som en korsning mellan spillkråka och havstrut av en elak ornitolog. Vi har sett orginalen.

Renhållningsarbetare

Det krävs renhållningsarbetare i alla samhällen, så också i naturreservatet på öarna Ballestas utanför Paracas. Dessa gamar är diskreta men effektiva.

Kolla, jag fick den!

Tur och tajming krävs för att fånga en delfin i rätt position.

Så smakar den

Alpackan föds upp både för sin fina ull och för köttets skull. Smakar utmärkt

Lite som en ren

Vikunjan lever endast vilt trots försök att tämja den. Folket i höglanderna fångar djuren i hagar ungeför som samerna när de samlar ihop renarna. Sedan skördar de ullen varefter djuren släpps igen. Hållbar djurhållning?

Skall hon spotta eller?

Och detta är en?

Chinchilla, nja kanske inte men säkert släkt.

No condors today

Vi valde nog inte rätt dag för Condor-spotting, fast Anders och Jonathan såg faktiskt en.

Djur gör djur eller i alla fall försöker

Det var inte lätt att vara guide och hålla gruppens uppmärksanhet när lamorna uppträdda i bakgrunden.