Jag öppnade ett skåp när jag letade efter något hemma. Oj, står dom här tänkte jag, hade aldrig hittat dom om jag letat.
Det var en trave med Rörstrands jultallrikar. Mina föräldrar köpte en sådan varje år. Tallrikarna såldes i en begränsad upplaga och skulle bli värdefulla. Vad föräldrarna inte tänkte på var hur stor upplagan var och hur väl de vårdades av ägarna. Idag kostar de några kronor på loppis, även om originalförpackningen finns kvar.
Fast de pojkar som sparade på Alfabilderna som gavs ut inför VM i fotboll 1958 är att gratulera. Om de har kvar bilden på Pelé. Toppnoteringen ligger någonstans kring 343 839 SEK. Men till saken hör att grabbarna inte samlade på bilderna för att bli rika. Och jag drar mig genast till minnes när Anders Hedberg anlitades för att marknadsföra NHLs hockeybilder i Sverige och glatt insinuerade om dessa samlarkorts stora framtida värde.
Frågan är hur värdet på bilden av Pelé står sig när hans minne bleknar i historien. Även de gamla gudarna dör när den siste tillskyndaren försvunnit.
Själv sneglade jag bort mot hörnet med CD-skivor och funderade lite över min tanke på att köpa den nya boxen med Bowie-musik. Där står redan ett par lådor. Mitt försvar är som alltid låten ”Man at the top” från Springsteens första box ”Tracks”. (Några av er kan ha hört mig spela den.) Efter att jag lyssnat igenom den nya något överlastade ”Tracks II”, kände jag igen mig som del av gruppen; köpstark, medelålders man, som inte lär sig några nya namn.
Paul McCartney, Ringo Starr, Mick Jagger, Keith Richards, Bob Dylan, Paul Simon, listan på gudar som är över 80 år gamla blir allt längre.
Nostalgin flödar i vår generations vener. Men vilka bra låtar det skrevs och spelades in på den tiden! Spellistorna på Spotify med Oldies but Goldies, blir oändliga.
Och så får vi inte glömma:
”Mamma Mia”, ”We Will Rock You”, ”Joyride”, listan på musikaler som bygger på de stora artisternas låtskatter byggs på. Det kommer mera: ”LeMarc” premiär i höst och ”Barndomshemmet” baserad på Monika Törnells sånger likaså.
Plötsligt så dök det upp ett nytt namn. Det skrevs spaltmetrar om att de skulle lägga av. En stor spelning planerades på Zinkensdamm, en spelning som på grund av publiktrycket fick flyttas till Gärdet. Ungdomar tältade vid entrén i en vecka för platserna längst fram. Gruppen flögs in med helikopter och slog publikrekord för utomhuskonserter i Stockholm.
Liksom, hur ska man tänka nu, ett band som slutar, utan att jag ens fattat att de börjat. Hov1 passerade mig obemärkt. Och kvar står jag som trodde att Hovet var, dels en uttjänt islada i huvudstaden och dels Lars Winnerbäcks gamla kompband.
Givetvis kommer frågan smygande fram till pannloben: Vad finns det mer som dykt upp på himmelen utan att ge sig till känna, på ett sådant sätt att mina sinnen kunnat registrera det?
Och vad ska vi nu göra åt detta? Vi tar en öl, en fredagspilsner.