Min blogg

Endast Sverige svenska klämdagar hava!

Och därmed är det bara i Sverige som man kan klämma en klämpilsner. Detta beror på samförståndslösningar i större grupper, så kallade kollektiv. Det är svårt att värdera hur effektiva de kollektiva lösningarna är i grunden. Mest effektiva är nämligen kollektivavtalen för de personer som förhandlar fram dessa lösningar, eftersom de bara behöver prata med en motpart och sedan kan gå hem till fru och barn eller partner om man nu skall vara sådan. Kort sagt är kollektivavtal inte marknadsmässiga utan monopolistiska och drivs i grunden fram av lättja hos förhandlarna!

Tänk er själva hur det skulle gå om LO försökte sluta ett avtal med arbetsgivarna om t ex årsarbetstid och så kommer det ett nytt gäng gubbar och säger: ”Vi jobbar gärna på Kristi Flygare bara vi är lediga dagen efter finalen i Champions League!” Marknadsmässiga förhandlingar, då blir det dåligt med klämpilsner tror jag. Och säkert inte lika samordnat. Och säkert inte lika tråkigt.

Men traditionens makt är stor och vanans makt är nog till och med större. Fast nya vanor dyker upp då och då och gamla kommer tillbaka i nya kostymer. Ni minns kanske hysterin kring NHLs ishockeybilder för massor av år sedan som försöket att återintroducera filmstjärnebilderna från vår barndom. Den senaste dyra flugan heter studentexamen. När det fanns studentexamen på riktigt så kostade det nog en hel del för föräldrar med en student, men de var så försvinnande få och var dessutom välbeställda. Idag har vi ett helt gäng föräldrar med studenter, nästan dubbelt så många som antalet studenter och här kan vi snacka om skillnad i storlek på plånböcker.

Genom traditionell påtryckarmarknadsföring ökas omsättningen i detta spektakel. Företagen hyr in unga säljare, gärna de som tog studenten förra året, för att sälja in sitt tingel tangel till våra ungdomar. Hattar med namn på, pennor med namn på för att skriva namn i hattarna och sedan champagneglas med namn på för att de skall komma ihåg vad de heter när de blivit riktigt i hatten! Dessa våra ungdomar kommer sedan hem och berättar om alla andra kamrater som minsann får! Eller så får man bara en räkning, det fick jag, flera stycken dessutom.

Omsättningen i studentfirarbranschen är 1500000000 kronor. Detta uttyds enochenhalvmiljard skrivet med bokstäver. Det blir lika mycket pengar som med siffror. Väldigt mycke’ blir det! För de som är kunniga i division och känner till storleken på en årskull gymnasister är det inga problem att räkna vidare. För er andra kan jag berätta att snittkostnaden för en student ligger på mellan 15000 och 20000 kronor inklusive allt! Och detta på en tradition som inte finns! Det skall fan va’ studentförälder!

Om någon av er funderar på olika nya affärsidéer baserat på återkommande traditionella evenemang, så kan jag berätta att i Sverige så kostar en begravning ungefär som en månadslön. I regionen Toraja på ön Sulavesi i Indonesien kostar en liten begravning en årslön. Här finns sålunda tillfället för den händige entreprenören att importera och popularisera denna nya tradition. Sedan är det bara att räkna, fast den här gången är det multiplikation. Som ingångsvärde bör ni veta att det dör ungefär lika många personer per år i Sverige som tar studenten. Väldigt mycke’ blir det!

Men den viktigaste frågan är väl egentligen hur mycket klämpilsner vi får i oss på en klämdag. Vi får helt enkelt göra ett storskaligt prov.

Kom och kläm några fredagspilsner på restaurang Ritz på fredag från kl 17.00

Familjen har en något häktisk period bakom sig. De senaste veckorna har omfattat rockkonsert och loppmarknad på Nordhemsskolan, nio föreställningar av musikalen ”Intet nytt under solen” på Porthälla, sex föreställningar av Handelsspexet ”Anna Nicole Smith”, Jonathans födelsedag med släktmiddag, Södalhs 50-årskalas, ett 60-årskalas, städdag på Delsjö golfklubb, påskhelg samt IFK Göteborg-Djurgården 6-0.

Efter den senare aktiviteten har det intervjuats en mängd fäder som stolt deklarerat att de aldrig mer skall gå på Ullevi med sina barn eftersom de blev rädda för buset. Inget har intervjuat mig. Jag såg matchen med hela min familj, konstaterade att göteborgspolisen är inkompetent och avser se nästa hemmamatch, IFK-Öis, med samma familj, plus tre öisare! Det kallas anpassning till den rådande situationen. Man kan inte vika ner sig bara för att olika skockar av trähattar försöker stjäla våra tillställningar. Dessutom gillar säkert många pappor att lämna barnen hemma och ta en öl istället och flera av dem blir säkert riktigt bra trähattar de också, bara de petar i sig tillräckligt med pilsner.

Nåväl, tillbaka till den stockade agendan. Jag har faktiskt arbetat full tid och under denna period även varit på utvecklingssamtal med Jonathan, tagit morsan till tandläkaren (två gånger), besiktigat bilen, rivit den gamla komposten (den som Catharina fick i 10-årig bröllopspresent) och satt ihop en ny kompostmakapär (en som snurrar!), ordnat förrätten till middagen hemma hos Torbjörn och Marianne (tack för senast), bjudit Kula på söndagsmiddag på en måndag så att han fick en anledning att laga ett trasigt vägguttag hos oss, plockat fram trädgårdsmöblerna samt varit på körkortsutbildning för handledare (tusen spänn i sjön).

Under det senare evenemanget blev jag mest upprörd när instruktören för tionde gången påpekade att det var riksdagen som bestämt att vi skulle sitta där i tre timmar och betala tusen kronor och inte han. Förvisso formellt rätt, men glöm inte att STR, Sveriges Trafikskolors Riksförbund är en mycket stark lobbyorganisation som genom detta lilla påfund, som de pådyvlat oss och vår riksdag, skapat en nischutbildning med en omsättningspotential på cirka 100 miljoner kronor per år. Pengar som kommer direkt ur våra plånböcker. Glöm inte heller att STR vill totalförbjuda privat övningskörning i Sverige.

Jag hann också med lite extra småpyssel under veckorna som att fixa Catharinas och Alexandras cyklar (tack Cykelakuten), rigga Alexandras musikalensembles avslutningsfest på Ritz (tack Bülling), se Liverpool mot Chelsea två gånger (tack Champions League), skriva och skicka ut en skidenkät till Italienresenärerna (tack alla som åker med), träna fem pass löpning sammanlagt cirka fem mil (vem tackar mig för det?) samt icke att förglömma fixa biljetter till de ovan omtalade fotbollsmatcherna på Ullevi och några matcher till (tack Pustervik).

Några matcher till innebär något pinsamt även matchen Gais-IFK som ju skall bojkottas av alla ”riktiga” blåvita supportrar på grund av gaisarnas hutlösa prispolitik. Jag och hustrun skall gå dit utan barn var det tänkt. Min gode vän Henry i Madrid föreslog att jag skulle pissa på biljetterna innan jag lämnar över dem men jag förstår inte riktigt hur det drabbar Gais. Bojkotter fungerar ju bra ibland och ibland sämre. När jag bojkottade franska viner på grund av atombombsmällning i Stilla havet blev jag avslöjad av samme Henry som ovan när jag serverade en Sauternes. Men jag pissade ut den efteråt!

Ingen bojkottar en fredagspilsner oavsett pris. Dessutom rekommenderar min dotter restaurang Ritz oavsett ålder.

Fredagspilsner på restaurang Ritz från 17.00 på fredag.

Ibland räcker den goda viljan liksom inte riktigt till. Man vill så förfärligt gärna visa att man har rätt och att alla andra, om än bara så lite, skall förstå detta. Många har stått upp på mången barrikad och mer eller mindre artikulerat framfört sina ofta felaktiga idéer. Många av dem som haft riktiga och goda idéer har mera smugit fram dem som till exempel Darwin, Newton och Flemming.

Ta en så pass gemytlig gutt som Thor Heyerdahl. Han hade fel men det vägrade han att tro på till den dag han dog. Han bara skulle visa att Polynesien befolkades från Sydamerika eftersom han hade fått idén att balsaflottar kan styras och nå långt. Så han satte sig på en sådan flotte, döpte den till Kon-Tiki och reste iväg. Och han kom fram. Vad visade han med det? Jo, att om man bogserar ut en balsaflotte tillräckligt långt från land så undviker man alla strömmarna längs Sydamerikas västkust. De som försökt göra om Heyerdahls bedrift har nämligen alla startat från land och inte kommit så långt.

Vidare är det så att alla på de isolerade öarna i östra Polynesien talar besläktade språk fast de inte sett röken av varandra på flera hundra år ibland. Och dessa språk är alla besläktade med språken borta i trakterna av Asien. Alltså befolkades Polynesien från öst mot väst.

På samma sätt bara skulle den fantastiske ingenjören Isambard Brunel bygga världens största båt, Great Eastern, för att uppnå för frakten största möjliga frihet och flexibilitet. Synd att han glömde resten av världen och att hans båt inte kunde komma in i befintliga hamnar utan måste lossa och lastas med små skyttelbåtar. Så gick det med den friheten.

Vare sig Brunel eller Heyerdahl kunde eller ville tänkta tillräckligt långt.

Och nu har vi kris och vad skall vi, industrins företrädare och våra politiker göra då? Ja man kan antingen mildra symptomen eller kurera sjukdomen. Eftersom mildrandet av symptom alltid ger fler röster i nästa val så vet vi vad som gäller.

Om man ställer sig frågan varför vi har en finansiell kris så är svaret ganska enkelt och faktiskt helt accepterat. Bankerna litar inte på varandra längre och lånar inte ut pengar till vardagskrediter. Hjälper det då att bygga vägar? Nej!

I Sverige jobbar den absoluta majoriteten av alla löntagare inom offentlig sektor eller i små och medelstora företag. Hjälper det då att hålla storföretag i överetablerade branscher under armarna? Nej!

Men varför vill då industrimännen och politikerna göra det som så uppenbart är fel? Det är inte så konstigt som det låter. De utkämpar helt enkelt fel krig. De tror att denna kris löser vi med gamla beprövade metoder från det förra kriget. De har helt enkelt fel övertygelse för den rådande situationen. Och så har de dessutom inte läst på om den ekonomiska historien.

Främst är det enklare att prata med journalister i enkla fraser och om okomplicerade samband. Dessutom så blir det tydligare om man häller biståndet i ett hål i stället för flera. Man slipper åka till så många ställen och prata, man slipper förklara mer än ett samband och det är enklare att skylla på en stygg varg jämfört med en flock råttor.

Så vad gör vi då åt detta. Jo, spara mindre, konsumera mer och framför allt, drick mer pilsner, gärna fredagspilsner på Ritz.
Fredagspilsner på restaurang Ritz från kl 17.00 på fredag.

Mycket kommer och går, det mesta verkar försvinna, något blir kvar och ur askan reser sig återigen fågel Fenix.

Jag är skeptisk!

Merklin går i konkurs och många män gråter. Saab försvinner och några manliga nördar blir ännu nördigare över resterna och gamla reliker. Vilka varumärken gråter kvinnor över när de försvinner?

Esso, BP och Texaco försvann för att inte tala om den snygga loggan från Mobil. Samma soppa fast med olika namn, den kom till och med från samma raffinaderier. Inte så konstigt att den näringsgrenen konsoliderats och lärt sig att ta ut överpris för samma gamla soppa.

Vem minns Armerad Betong, Vägförbättringar och Scandiakonsult? Ingen skillnad på spik, betong och ritningar och korrumperade mellanchefer samt mängder med byggfusk högt och lågt.

Tänk om vi kunde bli av med kronan på samma sätt som vi slapp riksdalern för drygt hundra år sedan. Kronan är för övrigt född i en valutaunion mellan de nordiska länderna. Bort med den och sedan kan man åka till Italien utan olika högar med mynt och med en bättre uppfattning om vad priset på liftkort egentligen innebär för den egna svenska plånboken. Dessa liftkortspriser som är den cementerade resten av alla svenska devalveringar de senaste 40 åren!

Isbolagen dog ut när Elektrolux levererade frysboxar och kylskåp till såväl hushåll som närbutiker. Det fanns inget annat än butiker som låg nära då. Facit, finmekaniken och räknemaskinerna försvann när japanerna försåg oss med små eländiga miniräknare som dessutom konstant räknade fel.

Och nu hoppas vi att de multinationella skivbolagen skall falla på eget grepp och dunsta i den kommande vårvärmen. En CD kostar tre gånger så mycket som en gammal LP-skiva och tillverkningskostnaden för den är tio procent av vad vinylen kostade att tillverka. Och så undrar bolagen varför folk kopierar. Musikindustrin har klagat i drygt hundra år på kopierade noter, fonografer, radio, rullbandspelare, kassettbandspelare, ja faan vet allt, men klagat har de gjort och proklamerat musikens död var och varannan vecka.

Nu har de konstant satsat på fel häst de senaste 15 åren och med glatt mod sågat av den gren de satt på. Just nu faller de mot marken men det har de inte fattat ännu. På samma sätt som isbolagen aldrig fattade att de inte var isbolag utan transportföretag och liksom oljebolagen vägrar att inse att de inte är oljebolag utan energileverantörer.

Men säg mig vart tog de vägen och vart försvann smaken av Medaljölet, Royal och märket som jag inte kommer ihåg namnet på som smällchefen bryggde så bra. Tänk det var tider det! Det var riktigt öl och riktiga dimmor man for in i.

Fast Fredrik har hyfsad pilsner och yrseln är densamma bara man ser till att peta i sig tillräckligt många.

Intet nytt under solen.

Fredagspilsner på restaurang Rits på fredag från kl 17.00

Den som varit på en resa har alltid något att berätta. Vi har just kommit hem från vår jul- och nyårsresa till Indonesien och mycket av det man vill berätta kommer ifrån olika möten som sker längs resans väg.

Indonesien ligger långt bort och är världen största muslimska land. Sverige är ett litet land som i de flesta avseenden ligger en bra bit utanför. När vi anlänt till Jakarta satt vi i taxin på väg in till stan och vårt hotell. En sedvanlig konversation med chauffören utspann sig med en oväntad punsch-line.
”Is this your first visit to Indonesia?”
”No it’s the second.”
”How long will you stay?”
”We will travel around different islands for four weeks.”
”Where are you from?”
”Sweden.”
”Sweden, aha, Zlatan Ibrahimovic!”
Och då är Indonesien en av de minsta fotbollsnationerna i världen.

En kväll skulle vi på traditionell indonesisk dansuppvisning. Alexandra var ansvarig från vår sida och hon blev upprörd när resten av familjen inte var klara i tid. Vi marscherade iväg med dottern i spetsen. Hennes steg var furiöst kraftfulla och man ville helst inte komma i hennes väg. Till saken hör att hon var klädd i en för dagen ny klänning. Den är orange och av indonesiskt snitt. När dottern stampade fram längs gatan inträffad det. Med drygt tio meters mellanrum och oberoende av varandra kommenterade två kvinnor klänningen.
”What a nice dress!”
”Oh, thank you!”
Alexandras steg blev gradvis mer prinsesslika och hon svävade lätt fram över marken.

På postkontoret i staden Ubud stod jag och Christoffer och köpte frimärken. Frimärken, vykort och vår traditionella julhälsning är viktiga men kostnadskrävande inslag i våra resor. Bredvid Christoffer står en man i en rödaktig mundering. Mannen är uppenbarligen kines och pratar med sitt betydligt yngre damsällskap. Det visar sig senare att han kommenterar såväl Christoffers längd som Alexandras utseende. Han vänder sig till Christoffer och frågar:
”And where are you from?”
”Oh we’re from Sweden.”
Christoffer frågar sedan ganska medvetet:
”And you?”
”Oh we’re Chinese.”
Christoffer kontrar på kinesiska
”Zhende ma!” Vilket blir ungefär ”Säger du det”.
Mannen börjar vända sig bort och säger:
”Yes we a…..”. Han gör sedan en mycket komisk vridning tillbaka minst en tiondels sekund för sent. Han stirrar på Christoffer med blandade känslor.
”Ni hui shuo hanyu ma?! (Du talar kinesiska?!)
”Dang ran!” (Självklart!)
En sådan straffspark får man sällan chansen att slå. Christoffer blev lätt den dagens vinnare.

Möten sker också mellan kulturer, ibland frivilligt och ibland under tvång. Alla forna kolonier har till viss del formats av kolonisatörerna och Indonesien är dessutom ett land som finns endast på grund av sin forna kolonialmakt, först det holländska ostindiska kompaniet som sedan gradvis ersattes av den holländska staten. Inflytandet från Holland är idag mycket begränsat. Vi såg en tyllgardin på en restaurang med väderkvarnar som motiv som det mest holländska på hela resan. I den indonesiska övärlden finns malarian på ett flertal ställen. Trots detta är den konventionella medicineringen inte tillgänglig. Vi har spenderat fyra veckor i malariaområden utan tillgång till en anständig gin&tonic. Det skulle aldrig kunna ske i en före detta brittisk koloni!

Som tur är serverar Fredrik det som behövs, fredagspilsner.

Fredagspilsner på restaurang Ritz från kl 17.00

”Nu är det kris igen
Och nu är det kris igen
Och krisen varar 18 mån’ar”

Ja, 18 månader framåt plus de 18 månader som nyss passerat av kris, blir tre år, vilket är en standardsiffra på varaktigheten hos lågkonjunkturer. Kolla på börsindex om ni glömde hur det såg ut innan bolånemarknaden i USA packade ihop fullständigt. Freddie Mac och Fanny Mae, hur förtroendefulla låter de namnen nu. Låter mera som namn på låneinstitut för dockskåp. Så lätt det är att vara efterklok!

Arton månader är det som jag brukar kalla ”Överskådlig framtid”. Lita aldrig på något som förutspår framtiden längre fram än så. Det betyder alltså att om 18 månader så har vi börjat glömma den rådande situationen och ta sats mot nya bubblor. Vissa saker lär vi oss aldrig!

Tänk på alla kriser som vi upplevt lite till mans. Alla har kanske inte nått löpsedlarna men i er egen hjärnbark finns säkert några stycken i gott förvar. Själv minns jag mycket väl den franska hotellkrisen. Den nådde sin höjdpunkt för sisådär 25 år sedan. Jag kände personligen av den i Les Menuires i de franska alperna. Krisen tog sig främst uttryck i en påtaglig minimalism där man sparade in på allt. Till slut sparade man till och med in på hotellen. Döm om vår förvåning när vårt hotell inte var färdigbyggt när vi kom fram.

Och glöm inte krisen med luften. Under åren har luftens innehåll beskrivits som rena giftet. I mina hemtrakter har vi Linnéstadens luftvärn som ser till att öka på luftföroreningarna genom att stoppa trafiken och minska genomfartstrafikens hastighet. Vad värre är, är när luften hotar att ta slut. Det blir snabbt lite stökigt, jag lovar. Ta och andas ut rejält och sätt sedan handen för munnen och låtsas att du inte kan andas in. Tänk sedan att du befinner dig på 30 meters djup i den gamla brittiska flottbasen Scapa Flow vid Orkney öarna. Då är det bra att ha med sig en kompis som inte bara har med sig luft utan som också lånar ut lite. Puh!

En av de värre pågående kriserna är säldödskrisen som började 1988. Denna kris drabbar oss fortfarande varje dag. Det mesta av de svårigheter som vi har att tampas med kan härledas dit, både på lokal, regional och nationell nivå. Stolligheterna tar aldrig slut och de började då när miljönissarna kom in i riksdagen bara för att en massa sälar dog av valpsjuka! Det är inte rättvist, det är kris.

Bandykrisen är inte så påtaglig längre. Det beror enligt mig på inomhushallarna vilket gör att ingen längre ser bandyn överhuvudtaget. Den syns helt enkelt inte. Det gjorde den förr när brukspatronerna runt om i Sverige skulle ha ett bandylag av klass, det var status! Krisen kan också bero på att kraften i bruken vid forsarna tog slut. Då som nu gäller det att inte bo i ett samhälle som heter något på fors, Lesjöfors, Hälleforsnäs eller Västanfors.

Den värsta krisen hittills var givetvis den danska ölkrisen 1985. Vi lämnade Varberg med kurs på Anholt. Där var det torrt. Det tvingade oss ut på en vansklig nattsegling mot Gilleleje. Där räddades vi av den lokala bensinstationen som kunde förse oss med en back. I Köpenhamn möttes vi av strejkvakter på linje som hävdade att det fanns viktigare saker i liver än en Hof och att livet kan bli lite grönare utan Tuborg. Vi forcerade givetvis deras linjer och tog oss in på bryggeriet. Vissa saker i kriserna övervinner man bara.

Kapernaumkrisen skall vi bara inte prata om. Den förefaller pågå konstant utan att någon riktigt kan sätta fingret på den springande punkten. Det är kris i Kapernaum!

Fast det finns alltid tid över för en fredagspilsner.
Fredagspilsner på restaurang Ritz från klockan 17.00

Alla talar engelska hemma hos oss. Orsaken till denna internationalisering heter Nathan och kommer ifrån Whitby i nordvästra England. Whitby är mest känt för att Dracula steg iland där i Bram Stokers roman. Eller rättare sagt så steg han nog inte iland eftersom han anlände i sin kista, har jag för mig. Nåväl det gör inget och unge Nathan håller på Middlesborough vilken inte heller gör något. Han spelar för övrigt sedan en tid tillbaka saxofon istället för klarinett. Om det är för att imponeringsfaktorn är högre gällande saxofon ber jag att få återkomma till. Dock ingår han som ni förstår i det årliga utbytet av musikelever som vi är en del av.

Eftersom vår familjs respektive kunskaper i det engelska språket varierar så blir konversationen lite kantig och det uppstår nya kommunikationsvägar. Alla tar lite sats och tänker till i någon sekund innan de yttrar sig. Detta får en viss inverkan både på kvaliteten på det som sägs samt hur och i vilken ordning familjemedlemmarna runt middagsbordet uttrycker sig.

Den långe killen med gröna hatten pladdrar på och nämner i varannan mening hur dålig hans engelska blivit medan vår unge gäst bleknar inför ordflödet. Christoffer säger nog mer på en timme än vad Nathan sagt i hela sitt liv!

För Jonathan är detta också en helt ny upplevelse. För första gången i sitt femtonåriga liv får han tala till punkt vid middagsbordet. Folk förefaller lyssna till honom utan att kasta sig över honom med överväldigande argument om en passande motsats. Och inte heller byter någon samtalsämne mitt i hans mening. Jonathan trivs och försöker hinna säga så mycket som möjligt medan chansen finns.

Catharina vill vara välkomnade och försöker truga på vår unge gäst allt vad köket har att bjuda. Det föreligger dock en lite språkbarriär mellan dem. Nathans dialekt är inte att leka med och Catharinas svengelska ordval ger en och annan rynkad panna bland åhörarna, dock sitter dessa pannor endast på mig och våra barn. Den unge engelsmannen bryr sig inte för antingen förstår han inte eller så förstår hon inte!

Och all denna omvälvning bara för att vi bytt språk i den generella kommunikationen vid middagsbordet! Tänk er vilket genombrott detta är för alla framtida förhandlingar om vad det vara månde. Bort med alla tramsiga tolkar och se till att förhandlarna stapplar sig fram på trasig engelska. Om man bara vill komma överens samt stänger ute alla eländig amerikaner och engelsmän, så ordnar sig allt!

Man kanske kan byta ut mer saker och därmed ordna dramatiska steg framåt för mänskligheten. Byt ut engelska som världsspråk, kol som biologisk byggsten eller diamanter som en kvinnas bästa vän.

Men vissa saker byter man inte ut!
Fredagspilsner på restaurang Ritz från klockan 17.00 på fredag

Det finns en del personliga tillhörigheter som det förefaller mer besvärligt att hålla ordning på jämfört med andra, beroende på tryck från omvärlden att också använda dessa. Det vill säga använda just mina sådana saker.

En speciell tillhörighet som jag upplevt problem med är kammar. Den övriga familjen letade alltid efter speciella verktyg för att snygga till sig i håret. Deras långa respektive lockiga hår behövde tydligen fixas till. Till detta dög inte vilken kam eller borste som helst och visst konfrontatoriskt uppträdande kunde skönjas i familjekretsen vad det gällde kontrollen över dessa redskap. Under denna epok hade jag för att säkra min egen tillgång till en kam införskaffat en packe speciellt åtråvärda sådana, som jag placerade utom räckhåll för allmänt användande. Dock bar jag alltid en i innerfickan på min kavaj. Det tog inte lång tid för övriga familjemedlemmar att upptäcka detta varvid mitt förråd av kammar stadigt blev mindre.

Situationen löste sig med tiden på ett naturligt sätt och idag får de leta efter kammar och borstar på andra ställen, då jag vuxit ifrån detta problem. Jag har som ni säkert uppmärksammat vuxit upp genom håret!

Nu har jag istället ett liknande problem med läsglasögon. Jag känner mig faktiskt lite utnyttjad av omvärlden. Bara för att jag håller ordning på vissa saker så utnyttjas jag skrupellöst av gamar vid min sida som profiterar på mitt beteende och ständigt brukar mina glasögon varvid jag tvingas att tulla på mitt hemliga förråd.

Problemet med att hitta sakerna där man senast placerade dem sträcker sig även utanför familjekretsen. Den normalfördelade normala spridningen av prylar som tre barn och en hustru medför räknar jag inte in i detta fenomen.

Jag har delad vårdnad om en kompostkvarn med en granne. Denna relation har utökats på så sätt att han även adopterat min högtryckstvätt. Eftersom han har nyckel till garaget finns det inga hinder i hans umgängesrätt med dessa utensilier. Hans sneglar även på min motorsåg och min häcksax. Dock skall det framhållas att det genom åren inte finns något exempel på att denna umgängesrätt missbrukats i nämnvärd omfattning.

Men!

En relation som denna kan misstolkas av personer som endast perifert berörs av den. Sålunda misstolkas den av min grannes hustru rörande vad som ingår i det gemensamma. Hon far då och då fram som ett jehu i trädgården, deras trädgård. Och ibland finner hon inte de redskap som hon behöver för sin just då uppblossade ambition att gräva eller klippa eller vad man nu gör i sin trädgård när andan faller på.

Det är därför som vi numer traskar över till grannens redskapsskjul och hämtar våra saker när vi behöver klippa eller gräva. Ett fascinerande kortsiktigt beteende som nu varat i några år. Detta ställdes på sin spets här för leden när jag nästan blev utskälld för att den stora orangea trädgårdssaxen inte fanns på sin vanliga plats. Den hade nämligen gått sönder och någon ny hade inte införskaffats. Jag har sedan dess rättat till denna brist i vårt förråd.

Så tänk på det när ni brukar våra gemensamma tillgångar. Och det känns på något sätt tryggt att veta att ingen bär iväg med Fredriks öltappar.

Därför blir det fredagspilsner på restaurang Ritz från kl 17.00

Vems är nu problemet?
Vilket problem?
Det folk pratar om!
Jaha, det problemet!?

Att Lehman Brothers gick i konkurs visade sig vara aktieägarnas problem, förhoppningsvis. De båda låneinstituten som hyllar allitterationen, (??) deras finansiella problem blev skattebetalarnas problem, för annars hade skattebetalarnas problem blivit ännu större. Det orsakssammanhanget är inte helt trivialt!

Andra som har relevanta problem är hundägare. Jyckarna mår inte tillräckligt bra. Det finns för få hundtoaletter. Jag visste inte att det var en bristvara. För att vara sanningsenlig visste jag inte ens om att det fanns hundtoaletter. Träd som träd, stolpe som stolpe. Fast när stolparna rostar sönder av hundurin så blir det plötsligt mitt problem som skattebetalare och jag har inte ens någon hund.

Vidare så tycker hundägarna att det skall finnas inhägnade områden i större tätorter där hundarna skall få springa fritt. Vem som skall upplåta centralt belägen tomtmark för detta sägs inte. De tycker också att det är ett stort problem med alla dessa allergiker och fobiker som inte vill ha närkontakt med de snälla och gosiga doggarna på tåg, bussar och spårvagnar. Sålunda vill hundägarna att det skapas kollektiva transportfunktioner som passar hundägare.

Vem skall nu betala för detta? Hundägarna? Nja, det tycker inte hundägarna, de tycker att jag och du skall stå för notan. Så mycket var detta alltså hundägarnas problem.

Vi ställs också inför ett av kvällstidningarnas favoritproblem, fotbollsvåld. Detta är ett trots allt mycket avgränsat problem och mätt i kronor avsevärt mindre än svenska hundägare och deras djur. Vem skall betala polisnotan?

På prov är klubbarna ansvariga för sin egen publik på bortamatcherna i år. Detta har fått stockholmslagens fans att bojkotta alla bortamatcher utanför 08-området (?). De tycker det är orättvist att deras klubbar skall vara ansvariga för vissa nötters beteende!

AIK, Djurgården, Hammarby och för den skull även IFK Göteborg, tjänar stora pengar på sina trognaste fans i form av deras inträde på hemmamatcherna. Det är bland annat därför klubbarna är så eftergivna mot buset. Mest eftergivna är AIK som också tjänar i särklass mest på dessa.

Så vems det problemet är torde därmed vara färdigutrett.

Mest synd är det dock om Victoria, kronprinsessan, som har problem. Hon får nämligen inte gifta sig med vem hon vill. Enligt TV-programmet Agenda är dock detta inget problem. Det är i alla fall inget problem i Göteborg. En stadig göteborgare förklarade i direktsändning att detta var ett stockholmsrelaterat problem. ”I Göteborg har vi redan en kung och han heter Torbjörn Nilsson och hans ungar får gifta sig med vem dom vill”! Och där tog den diskussionen slut trots att Janne Josefsson var i rutan.

Vilka problem har vi? Inga, vi tar en pilsner istället för att ha problem.

En fredagspilsner på restaurang Ritz på fredag från klockan 17.00

I dessa tider blir en del blir glada, en del blir ledsna och några försöker vara likgiltiga. Enstaka personer tar ut segern i förskott medan andra ligger lågt och ytterligare några uppträder som helt oberörda inför det som komma skall. Vissa blir även uppriktigt förvånade över händelseutvecklingen!

Äldste sonen visade idag CSN var skåpet skall stå. Trots klädsam lågmäldhet från honom inför tentorna i kinesiska sopade han banan med dem och slipper betala tillbaka några medel på grund av otillräckliga studieresultat. Tio månader i Peking gav trots allt något bestående förutom konsten att bränna sig på brinnande drinkar.

Gårdagens främsta förvånande uttryck kom från en man i tjugoårsåldern på trottoaren vid Krokslätts Torg. Jag passerade i bil och såg en medelålders dam i kraftfull stavgång marschera gatan fram. Plötsligt stupar hon handlöst och går med tandköttet före i gatan, precis framför fötterna på sagde unge man. Jag tror ena staven fastnade vilket fick henne att förlora balansen. Kanske skall vi ha lag på säkerhetsbindningar på stavarna och obligatoriskt tandskydd vid stavgång. Vittnets ansiktsuttryck var dock obetalbart.

Georgiens president Micheil Saakasjvili kvalificerar in i de flesta kategorierna ovan. Han startade ett krig med lämpligt antal dödsoffer och fick den uppmärksamhet han eftersträvade. Hyllningarna från George W vill inte sluta. När till exempel palestinier begår handlingar där människor dör för att rikta uppmärksamheten på sin egen situation så kallas det för något helt annat. Fast Saakasjvili ser inte särskilt likgiltig eller segerviss ut när han tuggar i sig sin slips i TV-sändning. Kolla in YouTube.

Mest ledsna idag är utan tvivel och utan motstycke de svenska skogsmullarna. Beskedet från skogen är inte bara nedslående utan det är förödande. Om ni undrar var de spanska skogssniglarna tagit vägen så vet jag både var de är och vad de gör. De är i skogen och sätter på svenska svarta skogssniglar. Deras yngel äter lika mycket som spanjorerna och klarar vårt klimat. Dessutom äter de upp alla svamp! Fast alla är inte drabbade. Johannebergs Scoutkår har en scoutledare som är rädd för svampar. (Det är sant!)

Uppriktigt överraskade blev en samling ungdomar i kretsen runt mig i samband med festivalen Way Out West i Slottsskogen. Det visade sig vara en mängd fantastiska band som uppträdde och man fick höra gamla gubbar som Sonics, goa göteborgsrockare som Silverbullit, överraskande the National, ja listan kan göras nästa lika lång som antalet framträdanden. Och till slut så blev det ända så att ungdomarna konstaterade att gammal var äldst. Niel Young rockade röven av allihop!

Hillary Rodham Clinton ser ut som klippt ur en svensk pilsnerfars. Snacka om att sälja smör och förlora pengarna, avyttra skinnet innan björnen är skjuten samt bädda som man får ligga. ”Att framstå som mänsklig är överskattat” sa hennes kampanjgeneral och Hillary undrar säkert fortfarande vad det var som drog förbi henne i sån rasande fart och lämnade henne i totalt bakvatten. Något så omänskligt som Usain Bolt var det inte, men tillräckligt med tempo fanns i kampanjen som kom farande.

Tillräckligt med tempo har också vi från mångårig rutin av fredagspilsnerdrickande.
Fredagspilsner på fredag på restaurang Ritz från kl 17.00