Min blogg

Det är alltid intressant att få nya intryck och idéer om hur saker kanske hänger ihop. Att lyssna på personer som förmår uttrycka sig kring något intressant ämne. När sedan resonemangen ställer en hel del på huvudet så blir det ännu bättre, kanske. Eller tvärtom, beroende på övertygelse och förmåga och vilja att ta till sig något nytt.

Sålunda var jag på Mediadagarna i Göteborg. Där slinker man ibland in på seminarier för att man har tid mellan några bokade punkter och innehållet och kvaliteten varierar. Jag slank in på ett samtal om nättrollen och hur man som journalist, debattör och politiker skall förhålla sig till dem. Kanske ett intressant ämne, men det som lämnade intryck var företeelsen i sig, dess omfattning, vilka som drabbas och vilka ämnen som drar på sig mest hat.

Nättrollen blir något av den goda fienden. Ingen gillar dem och nästan alla till och med avskyr dem. Ungefär som att man tyckte illa om knarklangare på 80-talet. Det visar sig faktiskt att allt detta hat fanns förut också och hatarna fanns där tidigare , om än i mindre omfattning. Nu har de framförallt fått en ljudligare och effektivare megafon att ropa i.

Som ni kanske har fått klart för er så är kvinnor starkt överrepresenterade bland de som utsätts för dessa påhopp. Utan att ha på fötterna överhuvudtaget så tror jag att männen är minst lika överrepresenterade bland trollen. Detta baserar jag på det faktum att argumentationen från trollen alltid tycks hamna på en punkt mellan kvinnors ben, cirka 30 cm ovanför knäet.

Är ni familjära med begreppet P1-hatet? Tänkte väl det. En av de fyra damerna på scenen använde termen och den var helt naturlig för alla kvinnorna i panelen. P1? Hatet kommer alltså inte från lokalradion, DN-debatt eller Uppdrag granskning, nej från samtalsprogrammen i P1, där sitter trollen och lyssnar.

”Ibland får man tänka efter om man skall ställa upp i P1 och offra den kommande helgen på att hantera angrepp i telefon och inbox”, förklarade en av deltagarna.

Och då återstår alltså vilka ämnen som upprör mest, eller rättare sagt vilka ämnen drar till sig flest nättroll. Gissa då!

Fel!

De översta ämnena på listan är just nu vargfrågan, kostrekommendationer och Julian Assange. Det såg ni inte komma. Att män som vill döda djur hatar vargar för det gjorde pappa och farfar, det visste vi sedan tidigare, men att de med sådan frenesi skall beskriva sin brist på förstånd, det var en nyhet. Att säga till någon att det vederbörande anser om matvanor nog inte stämmer, väcker ytterst djupa känslor. Tydligen ibland avgrundsdjupa känslor som slår över och slår hål på såväl skallben som andra skålar. Att den lilla klicken fåntrattar som inte inser att Julien Assange är ett ryggradslöst kreatur hade tillgång till sådana volymer skit att spotta ut sig, var också en överraskning.

Men varifrån kommer det personliga hatet som företeelse? Vem har lärt barnen att hata så, så innerligt att de drar med sig beteendet upp i vuxen ålder?

En av panelens medlemmar vände sig till oss i publiken och gav en tankeställare.

”Handen på hjärtat. Hur uppträder vi hemma framför TVn? Hatar vi väderpresentatören inför våra barn så pass att de tar det till sig och tar med sig beteendet till skolan?”

Jag får i alla fall en fredagspilsner på fredag och det tycker jag inte illa om. Vad tycker du?

Någon måste berätta för Sverigedemokraterna att vi är invaderade. I samband med vår vistelse på Ishotellet under den gångna helgen, upplevde vi de kinesiska horderna, fullt i stil med mongolen Djingis Khan (fast utan hästar). Från Arlanda, till Kiruna och vidare till Jukkasjärvi rörde vi oss i dessa mängder. Och om detta visste vi inget!

Olusten uppstod redan på planet från Arlanda. Svenska var inte det dominerande språket på den flygningen. Inte nog med att både kaptenen ombord och chefspursern var norrmän (chefspursern var kvinnlig, är hon då norrman?), passagerarna pladdrade både på slaviska och asiatiska lingon (observera betoningen på det ordet), förutom de lättare identifierade västeuropeiska språken.

Taxiresan från Kiruna flygfält in till staden erbjöd en stunds lättnad och viss tröst i bedrövelsen. Endast en av de sju passagerarna behövde ta till engelska för att hantera koordinater och sedermera betalning.

De kinesiska horderna, som för övrigt i huvudsak består av japaner och koreaner, översvämmar hela Nordkalotten. De vill uppleva kombon av att frysa rumpan av sig samtidigt som de tar del av Aurora Borealis gröna gardiner i skyn, eller som vi kort och gott säger, norrsken. Dessa resenärers kunskaper om väder, vind och molnighet är inte stor, men det är deras besvikelse när molntäcket som sträcker sig över den norra halvan av Skandinavien, berövar dem på deras tänkta upplevelse. Trots vädret körs turisterna ut till observationsplatser bortanför staden ljus varje kväll, mot betalning.

Det vimlar tydligen av bröllopspar på smekmånad i området, men också av andra fertila och förhoppningsfyllda heterosexuella par. Någon service för homosexuella par och singlar såg vi ingen information om och vi tror inte heller att det ges någon sådan service, i alla fall inte inom ramarna för den kommunala svenska turistnäringen. Några illasinnade/skickliga marknadsförare har nämligen spridit ett rykte i Asien om att barn avlade under norrsken lyckas särdeles bra i livet. Ungefär lika sanningsenligt som ryktet om noshörningshorn och kroppsdelar från tigrar och deras påverkan på hälsan hos rika asiatiska män. Fast norrsken kan nog inte betraktas som utrotningshotat, ännu.

Slutligen måste vi också konstatera och torgföra att LKABs säkerhetstänk vid turistbesök i gruvan i Kiruna inte anpassats till den nya turistströmmen och därför missar sitt mål. De räknar in alla som tar sig ned i gruvan i turistbussen (med LKABs logga över hela ekipaget) och sedan kollar de så att antalet återlämnade vita hjälmar stämmer. Däremot lyser åtlydandet av guidens varliga antydningar om att gruppen skall samlas eller röra sig i någon specifik riktning, med sin frånvaro.

Vid inköpandet av biljett måste man medge att man behärskar svenska eller engelska, vilket givetvis alla gör. Att sedan en inte ringa del av de asiatiska turisterna inte förstår talad engelska, är en komplicerande faktor. När horden iklätt sig sina fina vita hjälmar och genast bröt ut i ett allmänt tagande av selfies, samt samma fenomen fast i grupp, då blev vår lilla guide något besvärad, innan hon resolut började vandra neråt gruvgången. Ingen turist kom dock bort under vår tur.

Det är kallt på Ishotellet, men det har sin fysikaliska förklaring om man tar materialet för såväl konstruktion som inredning i beaktande. Annars var det för mänskligheten i allmänhet mest intressanta under vår vistelse på Jukkasjärvi Icehotel, min och Catharinas ingående diskussion om huruvida det är idealiskt eller idiotiskt att resa med mig.

Som en konstnärligt och i is utsirad punkt på den diskussionen, tar vi en fredagspilsner.

Liemannen har gått hårt fram på senare tid. Myten om rock’n roll tog sin tribut och Ian ”Lemmy” Kilmister tystnade. David Bowie tystnar inte, men han har överraskat oss med ett nytt sound eller en ny karaktär, för sista gången. Alan Rickmans rollfigurer kommer att vevas om och om igen. Harry Potter fansen kommer alltid att prata om honom och alla vi andra kommer att få se ”Love Actually” varje jul i någon av alla TV-kanaler. Mitt personliga engagemang är kopplat till Alan Rickmans ovärderliga arbete med teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie”.

Men vad är det som händer när en person går från att vara en fysisk kropp till att bli minnen?

Lemmy levde myten om the rock’n roll hero med ”sex and drugs and rock’n roll”. Hans teatraliska förkärlek för gamla nazisymboler spädde på ryktet om den farlige, fast han aldrig kopplades samman med några politiska avarter. Och det kan knappast anses som politiskt korrekt av en engelsman att till låten ”Bomber” på scen, använda en replik av det tyska bombplanet Heinkel HE 111, en flygplanstyp som vräkte bomber över Storbritannien under kriget.

Givetvis ansågs han som allt annat än en svärmorsdröm, även om han enligt rykten var en ansenlig häradsbetäckare (fast han var basist). Under de sista åren av sitt liv behandlades han i pressen som något näpet enligt devisen ”live hard, die old”. Om han likt musikkollegor som Sid Vicious och Johnny Thunders, lämnat in i en tidig ålder, hade eftermälet blivit därefter. Nu står yngre journalister där och imponeras av den gamles förmåga att dra i sig en massa farliga substanser och ändå (kanske) kunna fälla damer på löpande band. Men minnet av Lemmy kommer att blekna fort, även om ”Ase of spades” hörs eka ur högtalare en tid.

Att vara skådespelare och associeras med endast en roll kan nog vara lite problematiskt. Alan Rickman är professor Serverus Snape för världens alla Harry Potter fans. Till exempel så slapp Harrison Ford att bli bara Han Solo med oss alla, tack vare Dr Henry Walton Jones, Jr, mer känd som ”Indiana”. Däremot kommer endast ett fåtal individer att peka ut Alan Rickman som Harry, direktör för en designbyrå som köper en present till sin flörtande nya sekreterare och därmed djupt sårar sin fru i filmen ”Love Actually”. Men alla kommer att komma ihåg filmen och många kommer att se den igen och igen och igen vid juletid.

Alan Rickman var en rakryggad människa med stark känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Han agerade som redaktör och sammanställde ett material av Rachel Corries dagboksanteckningar, brev och mejl, till det som blev teaterpjäsen ”Mitt namn är Rachel Corrie” om Rachels tid och död i Rafah på Gazaremsan. Utan honom hade den pjäsen aldrig blivit av. För mig som enskild person är det något enastående stort, långt viktigare än enstaka rollfigurer. Och kanske kan bilden av Rachel Corrie med tiden visa sig vara viktigare än Harry Potters professor.

David Bowie!

Så oerhört elegant David Bowie orkestrerade sin egen död. Kvällen innan han dog satt jag och Catharina, ovetandes om det som komma skulle, och diskuterade Bowies storhet och hans inflytande i jämförelse med andra musiker. Det gör vi inte varje söndagskväll.

Bowie kommer att leva med oss i långa tider av skäl som stavas intresse, kvalitet och pengar. Kvaliteten på det David Bowie åstadkom är för stor för att negligeras och värdet av det är för stort för att inte utnyttjas, av dem som kontrollerar rättigheterna.

Individer dör, men människorna lever så länge någon minns dem.

Så låt oss minnas en del tillsammans, av vart slag det vara må, på en fredagspilsner.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

PS

Nämn tre av dom köttätande växter som vid mässan i Hannover slukade, med hull och hår, den då ditresta gosskören.

(RIP, Kjell Alinge)

Återigen närmar vi oss obevekligt en tid av terror i form av traditioner, vanor och ovanor. Det är så mycket som man skall. Men väntar man bara tillräckligt länge så kan det hända att ”skall” försvinner, bara så att ni vet.

Dock ämnar nu denne dinosaurie att börja dansa med er, eller i alla fall att röra sig något lite i takt med tiden. Och detta trots att tankesmedjorna redan har angett att våra smart phones kommer att ha försvunnit inom fem år. Jag kommer sålunda att tillbringa de traditionstunga helgerna framför oss med att försöka sparka igång en sådan där manick, fylla den med gammal information i form av era telefonnummer, samt lära mig att använda den. Det sista kommer att ske genom helt formidabelt entusiastiska samtal med mina barn. Sammandrabbningar som för den utomstående kan te sig som kriget, men som i själva verket är ett traditionsbundet informationsutbyte.

Korrelationen mellan vanor och traditioner förefaller inte vara helt och hållet utredd. Dock går diskussionerna hemma lite granna på ”repeat” och jag letar efter nya områden att argumentera kring istället för varandet av julgranar, lutfisk och en oerhörd mängd lampor kopplade till timers. Som en helt igenom otraditionell start på hysterin, kan jag meddela att samtliga lysande julsaker i år fungerade. Att detta inte är standardtillståndet för sådan utrustning märkte jag i kön på Elektrotekniska byrån, där var och en förhoppningsfullt trodde att det fanns reservdelar att köpa till utensilier som de tidigare år inhandlat billigt på Jula eller Plantagen.

Jag undrar om en annan vana eller ovana och om dess anknytning till ålder. Detta rör inte de annalkande helgerna om inte en tomte i röda dyker upp. Är det helt enkelt så att en del yngre män lagt några år till sina liv eller har jag missat något eller rent av blivit gammal? För ett antal år sedan dök modet upp bland tonåriga gossar att visa vilket varumärke de har på sina kalsonger. Ett mode som ursprungligen kom från amerikanska fängelser där det symboliserade att han som visade sina kalsonger var tillgänglig för sexuellt umgänge. Sedan blev det som ni minns problem med klorhalten i våra offentliga simbassänger och en jakt på kalsongbärare inleddes.

Då jag nu byter om på mitt gym cirka två gånger i veckan så passerar ett antal män mig i omklädningsrummet. De är yngre än vad jag är men inte längre tonåringar. Många av dem har kalsonger på sig under sina träningskläder trots att det inte ges några tillfällen att exponera varumärkena eftersom i princip allihop har någon form av långa benkläder på sig. Man undrar om detta är rymlingar från simbassängerna eller om det har hänt något annat med traditionerna. Jag tror dock inte att klorhalten på gymmet påverkats överhuvudtaget.

En ny svensk tradition är att man skall halka omkring med sina odubbade vinterdäck när ishalkan slår till. Alltså gick polisen i Göteborg ut under tisdagen och uppmanade alla att åka kollektivt om man inte ansåg sig behärska underlaget. Åttio procent av alla bilkörande män kastade sig traditionsenligt direkt ut i trafiken för att visa att de kan, vilket som ni vet inte stämmer särskilt väl. Men nu är de ju en gång för alla män!

Veckans ovana kommer inte traditionsenligt från Donald Trump, vars danssteg på alltför hala golv underhållit oss under hösten. Nu får vi vända oss till den framstående orten Woodland i North Carolina. Där har man nämligen förbjudit solpaneler eftersom de är farliga för mänskligheten. Detta beror på att panelerna stjäl all energi från solen och på detta sätt dödar växlighet genom att starkt påverka fotosyntesen. Den argumentationen såg ni inte komma!

Så vad gör vi åt det? Jo, vi visar vår makt över agendorna, höjer våra glas och samlas i baren.

Julfredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

I skuggan av allt annat, minns vi en oktober månad som trotsade det mesta. Till slut fick vi chansen att andas ut när november gjorde sitt inträde i våra liv. Fulltecknade, ja ofta dubbeltecknade, så funderar man lite på hur oktober gick att fixa. Hummerhelg och stort födelsedagskalas, Catharina fem dagar i Bergamo, bortbjudna på 50-årskalas och liknande, fotbollsallsvenskans avslutande omgångar, flera konserter, där Zappa plays Zappa markerade såväl den första djupa utandningen, som den första dagen i november. Jag hoppas att de av er som hade möjlighet att ta del av våra ansträngningar gjorde det med nöje.

Anslagstavlan här hemma där alla biljetter till konserter och fotbollsmatcher sitter uppsatta med knappnålar är inte lika fullsatt längre. Det mesta är avverkat och det känns som om de två biljetterna till Håkan Hellströms konsert på Ullevi som hänger där representerar en stor storm i ett litet vattenglas. Tänk så upprörda och arga alla var som inte fick någon biljett och så orättvist behandlade de blev av de dumma datorerna. Och så stora rubriker de fick på kvällstidningarnas löpsedlar. Undrar ni vad vi tycker som fick biljetter så är vi nöjda med att få gå dit.

Men trots det grundläggande deprimerande, så finns det något tryggt i årstidernas gång. Vi lämnar nu det våta höstrusket och tar fram den tjocka goa tröjan och kanske ett par tofflor för de som är lagda åt det hållet. Minusgraderna är i antågande och det är dags för dubbdäcken. Ja, jag känner mig trygg med dubbdäcken och vet att de tar på isen de tre till fyra dagar under vintern som det är ispansar i 031-området. Men minns att där borta i den där tunneln som vi inte ens ser ännu och ännu mindre ljuset i den, så kommer det en vår. Det får bli lite glögg i väntan på ljuset, Blossa starkvinsglögg med filt och infravärme på terrassen.

Och om årstidernas gång representerar cykler så finns det givetvis förändring som till synes går åt ett håll. Allt är inte av ondo, men en del smärtar. Så gick vi till exempel på en av alla månadens konserter, en som avhölls i Partille Kulturum, Stora scenen. Döm om vår förvåning när vi befann oss sittande i Porthällagymnasiets gamla aula där vi sett Alexandra uppträda både på rockkonserter, som Hamlet på vers och i hennes avslutande musikal. Partille gymnasium tycks mycket mindre vad det gäller verksamheten. Vart tog alla vägen?

Trygghet i det gamla fann jag för ett par veckor sedan vid studiebesöket på Ocean-bryggeriet i Lyckholms lokaler i Almedal. Det ser ut som ett industrimuseum och när man står där undrar man vilka utrymmen som de kommunala tjänstemännen från miljöförvaltningen inspekterar och om inte en fackombudsman kan kliva in och peka utan att någon medlem skvallrat om förhållandena. Men bra öl brygger de, riktigt bra öl. Och så drog jag mig till minnes mitt förra besök i Lyckholmsbryggeriet. Då var vi på en svartklubb där på 80-talet. Troligen före september 87 då jag och Catharina startade ett nytt kapitel i våra liv. Vad hette det stället? Jag fick för mig att det kallades Bryggeriet men hittar ingen sådan minnescell i huvudet.

Men det är klart att det uppstår motsättningar som bara måste lösas och vi får vara eniga om att vår energi kan tas i anspråk i oväntade sammanhang. Så hade jag och Catharina ett meningsutbyte rörande hur slarvig hon egentligen är. Nu var hennes svarta jeans borta och eftersom vi bytte livsstil i september 1987 så kunde hon ju knappast supit bort dem. Det hade märkts. Nu återfanns de svarta byxorna på ett inte helt förutsägbart ställe och så löstes den meningsskiljaktigheten. Det visade sig att jag hade snott dem, alternativt Catharina sorterat dem fel till min garderob.

Som en omstörtande insats lovar jag er att ta mig lite utanför komfortzonen och gå på fredagspilsner i Catharinas svarta jeans på fredag.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Välkomna till framtiden, den är nämligen redan här.

Våra svenska journalister har upptäckt Internet och hur det påverkar intresset av att läsa nyheter på papper. Ni kommer ihåg papper, eller hur? Och papperstidningar, sådana som passar i B, B, B och B i den anglosaxiska världen, alltså bath, breakfast, bed och bus. Därför tror tidningsförlagen att papperstidningar kommer att finnas för evigt.

Konkurrensen om läsarnas uppmärksamhet från bloggosfären tar också sin tribut i form av hur många minuter man lägger av sin tid på gammelmedia, eller om det mäts i sekunder nu i denna snabba Internet-tid. ”De som skriker högst får mest uppmärksamhet”, så beskrivs bloggare och lögnhalsarna på Avpixlat och Flashback av traditionella journalister. Jag minns personligen att de gånger jag förekommit i redaktionell text i dagstidningar, så har samtliga artiklar innehållit felaktigheter, kanske inte av allvarligt slag, med ändå felaktigheter.

När den svenska industrin drabbades av nyheter från andra delar av världen i form av lägre löner och god kavllitet i början av 70-talet, då monterades varvsnäringen ner och skeppades till Asien, medan textilindustrin tog omvägen via Portugal innan också den också slutligen hamnade i Asien. Men kläder och båtar det fick vi bevisligen ändå.

Men vad får vi när sportreferaten skrivs av datoriserade robotar och notisnyheterna produceras i Kina och Indien? Om förlagen bara lär sig att ta betalt för sina tjänster istället för att vika ner sig för Google och dess marknadsdominans, så kommer det att gå alldeles utmärkt. Enligt statistiken läser vi mer tidningar än någonsin.

Men hur bra är nu detta med läsning på papper? Borde inte alla journalister bekämpa papperstidningar? De sympatiserar ju med Miljöpartiet och tycker att kärnkraft är något hemskt.

Tänk er själva den underbara paradoxen. Jag går ut i skogen och sågar ner en massa granar och gör om dem till massa, pappersmassa. Sedan gör jag papper av detta och på det pappret skriver jag, ”Rädda träden!”.

Pappersindustrin gör av med 45% av energin som totalt förbrukas av hela den svenska industrin. Papper som sedan, förutom papperstidningar, utnyttjas av miljörörelsen för att trycka informationsmaterial för att få oss att minska energiförbrukningen, minska utsläppen av koldioxid och utveckla oss mot ett hållbart samhälle.

Och mitt i allt detta står jag och skriker: ”Papper är en stark informationsbärare!”.

Intet nytt under solen. Förändringar åstadkommer smärta och möjligheter, beroende på din egen övertygelse och vilja att agera.

Och inte så sällan känns det som om nyhetsproduktionen har satts på repeat. Ungefär som när ni får höra mig orera om istiden och drumlinen i Sandsjöbacka samt randmoränen Fjärås Bräcka. Synnerligen intressanta geologiska formationer. Och jag hoppas att skillnaden mellan läsida och stötsida på en drumlin och en rundhäll är uppenbar för er.

Så hur tar vi oss an denna nyordning?

Vi tar en fredagspilsner.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

För de av er som tror på ordning och reda så vill jag bara påpeka att om man uppträder helt slumpmässigt under tillräckligt lång tid så ger resultatet av uppträdandet ett intryck av ordning, för dem som ser detta från utsidan. Jämför gärna med moderna självgående gräsklippare.

Som ni alla vet så tycker jag att miljö är ett bristfälligt politiskt styrmedel, så det argumentet tänker jag inte använda här. Ett annat synnerligen dåligt politiskt styrmedel är rädsla och det ser vi lite för mycket av just nu.

Journalister, makthavare, politiker, etc visar hela tiden upp argument som baseras på rädsla och problem istället för på möjligheter.

Sverigedemokraterna är rädda för muslimer som skall komma hit och spränga bomber. Muslimer som flytt undan bomber i sina hemländer skall alltså komma hit och göra samma sak som deras plågoandar gör därifrån de kommer, bara för att de har en muslimsk bakgrund. Samma argumentation användes mot iranierna när de flydde hit undan ayatollorna.

Den svensk borgerligheten och dess ledarsidor är rädda för Sverigedemokraterna. Alltså, de är rädda för att bli betraktade som undfallande mot SD samtidigt som de försöker att fånga SDs väljare utan att det märks, liksom, typ. GPs ledarsida tog i härom veckan och hävdade att det kom 6,7 miljoner flyktingar till Europa förra året. Det totala antalet inom EU var 626000, en inte ringa skillnad, drygt tio gånger fel för att var lite mer exakt. Tolv komma fjorton gånger mer om man behöver vara mera uttrycksfull i sina decimaler.

Men Sverigedemokraterna är också rädda för Sverigedemokraterna, så det så!

När man blir rädd för något så inskränker det på tankeförmågan och man kan inte tänka klart kring det som skrämmer en. Jämför med rädsla för spindlar. Rädslan gör sedan att du blir arg på det som du är rädd för, eftersom det inkräktar på ditt liv. Sedan leder vreden till hat och hatet skapar lidande. Jämför gärna med Yodas uttalanden i Stjärnornas krig.

På drottning Victorias tid var man rädd för sex och för att associeras med sex. Så berättas det att Victoria rådde nygifta kvinnor att lägga sig på rygg, blunda och tänka på imperiet. Sägnerna berättar vidare om att man dolde vissa bords- och stolsben då att de kunde förleda tankarna till vackra kvinnoben.

Enligt filosoferna så var det inte någon större skillnad på vår europeiska syn på sex nu och då, den stora skillnaden ligger i att man under den Viktorianska eran såg sex i precis allt.

Ungefär som med Sverigedemokraterna alltså. De ser inte sex, men väl sjukt många invandrare vart de än vänder sig. Och de skall förklara allt med sin rädsla för invandring. Och då är det roligt att den utan vidare främsta åtgärden mot rädsla för främlingar, är att få hit fler. Ju fler invandrare desto mindre främlingsfientlighet. Jämför gärna med att de mest främlingsfientliga kommunerna har minst antal nysvenskar.

Problem med allt finns tydligen överallt.

Eller som Catharina bestört uttryckte sig när Ekot meddelade att Nordostpassagen nu är öppen för fartygstrafik. ”Vi som redan har med problem med bilar och cyklar, nu skall vi ha båtar här också!”

Så vad gör vi åt detta? Vi tar en fredagspilsner.

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

Solen skiner och tillvaron är till största delen riktigt behaglig. Hustrun och jag har redan ätit fler middagar utomhus på terrassen än vad vi gjorde under hela semestern på Orust. Resterna av Way Out West och Göteborgs Kulturkalas ekar bort mellan husen. Mitt bestående minne blir konserten på Götaplatsen med den libanesiska sångerskan Elissa. Inte för hennes skull, eftersom framträdandet var förvånansvärt platt och oengagerat, men för publiken. Jag tror att en inte ringa del av dem besökte centrala Göteborg för första gången och förhoppningsvis kommer de dit igen.

Under konserten stod jag bakom en yngre familj med tre små barn och barnvagn mitt inne i publikhavet. Pappan var givetvis helt ointresserad och pratade i telefon hela tiden och höll ett av de små barnen i famnen efter påtryckningar och instruktioner från modern. Hon var snyggt och genomtänkt klädd helt i vitt med små accessoarer i grönt och guld, bland annat en slöja tätt över håret och kring halsen med spännen som matchade hennes övriga klädsel perfekt. Det var hon som dragit dit familjen och hon hade klätt sig till fest.

Äldsta dottern var sådär sex, sju år gammal och stod nere bland benen på publiken och delade på jobbet att ta hand om småsyskonen med sin far. När jag erbjöd henne att jag skulle lyfta upp henne så att hon i alla fall fick se något, blev hon blyg och dök ner i barnvagnen. Döm om min förvåning när hennes mor aktivt uppmanande dottern att acceptera mitt erbjudande. Tyvärr räckte inte moderns uppmaningar, men jag fick i alla fall ett leende till tack från både moder och dotter.

Jag hoppas innerligt att dottern och hennes syskon får lära sig att simma!

Att utbilda badvärdar i livräddning och hjärt- lungräddning är givetvis bra. Men jag vänder mig mot tidningarnas reaktioner på drunkningarna och tillbuden. Som vanligt skriker journalisterna och rubriksättarna ”Gör något!”. Visst skall vi göra något och det är att se till att alla barn lär sig att simma, samt att alla barnföräldrar lär sig att lägga undan telefonerna och har uppsikt över sina små barn, hela tiden, då de är vid vattnet.

För övrigt så var vädret under den gångna sommaren inte så dåligt som jag upplevde det. Obehagligt med fakta som inte stämmer överens med upplevelsen. Det blåste mer än vanligt men det var bara marginellt kallare än normalt i luften och det regnade totalt sätt inte så mycket. Temperaturen i vattnet höll sig över 18 grader, i alla fall i Kungsviken. Mitt badande inskränkte sig till de fyra minuter det tog att simma 200 meter för att erövra årets snygga simborgarmärke i blått med lite stjärnblänk som extra twist på utseendet. Under simborgardagen i Kungsviken togs det sammanlagt 157 sådana märken. Hoppas att vi kan hålla simkunnigheten på en allt högre nivå och inte nöja oss förrän 100% kan simma.

Allt är dock inte frid och fröjd i grottekvarnen och mitt alltigenom fördomsfria uppträdande fick sig en liten törn under kalasen som nyss passerade. Visst springer man iväg lite spontant och käckt på konserter och olika uppträdanden, men inte på alla. Under Göteborgs Kulturkalas gjorde jag en egen lista på nätet (!) över sådan som jag ville se och som andra i min närhet kunde tänkas vilja uppleva. Bland annat noterade jag Lars-Ingemars (Lim) uppträdande med Karin Klingenstierna. Det låg lite avigt till tidsmässigt för mig, redan 16.20, men jag tänkte att jag hinner nog. Jag avstod. Jag läste rubriken på avdelningen som framträdandet var en del av. Seniorkalaset! Det var mer än vad en yngling som jag klarade av.

Så vad gör vi då. Vi samlas i ungdomligt oförstånd till ännu en säsong av fredagspilsner!

Fredagspilsner på Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan 8, från 17.00.

/Häggan

Läs alla gamla pilsnermail här

http://blogg.hagglin.nu/

Och så är jag äntligen klar med dokumentationen av resan till Kina och Laos.

Varsågoda.

http://webnews.textalk.com/pa-resande-fot-med-familjen-hagglin