Ett hotande svart skynke dras ner över Sveriges konsumenter. Akta er! Det har redan börjat. Priserna smygs upp, för att sedan sänkas lagom till svarta dagen, svarta veckan, eller vilken tidshorisont din handlare nu väljer.
Som tonåring jobbade jag på bensinstationer. På den tiden byggdes de ut till lanthandlare, servicebutiker eller motsvarande. Jag fick lära mig att fulla hyllor säljer. Så fyll på. Och att en hög med samma vara gav intryck av lågt pris. Det var min första lektion i marknadsföring.
Meta, det vill säga Facebook och Instagram, tar aktiv del i att lura er, men i lite större skala än de BP-stationer jag var på. Meta tjänade 2024 16 miljarder dollar på de annonser som sysslar med bedrägerier. Företaget betalar gladeligen de låga böter som hotar.
Vår svenska regering får nog anses ge ett överpris när de mutar somaliska tjänstemän, som alla är släkt med presidenten i Somalia. Tvåhundratusen per utvisad somalier känns lite dyrt. Jag har svårt att tro att en sådan kostnad är hållbar i längden.
Det gäller att se över sin marknad.
Google sågar nu av grenen de sitter på. Affärsmodellen var att du söker och sedan letar bland och klickar på länkarna som dyker upp, vilket genererar intäkterna. Nu får du istället en AI-sammanfattning först i flödet och struntar i resten.
Under första halvan av 1990talet skrev affärsanalytiker att när priserna för att producera information och underhållning sjönk, skulle utbudet öka dramatiskt. Människan har bara två ögon, tjugofyra timmar per dygn och sju dagar i veckan. Det räcker inte till för att skapa de intäkter som förutspåddes. Stålbadet bland medier och producenter som inte hann med i svängarna blev stort.
Affärspressen uppstod redan på 1600talet för att ge handlarna trovärdig information om vilka varor som var på väg och det eventuella värdet. Under 1800talet och den industriella revolutionen behövdes information om hur det gick med det där järnvägsbygget. Bra, kanske, men dagens ekonomer vet att investeringarna i järnväg inte drog in mer än 25% av de tänkta intäkterna.
Vårt västerländska samhälle byggdes istället på fungerande och pålitliga statliga institutioner! Dessa vill Donald och Jimmie montera ner, eftersom herrarna inte kan bestämma över dem.
Detta debatteras nu högljutt i alla upptänkliga medier.
Så då får man ta till andra medel för att höras i bruset och nå ut till potentiella läsare och lyssnare. Den svenska kulturdebatten på kultursidorna hos såväl de stora drakarna som de obskyra mindre tidskrifterna, tog till en säker vändning för några veckor sedan. Utgångspunkten var dagboksfenomentet i litteraturen och man använde ett vinnande ordval. Och visst gav det utslag på mentometern! Fast det slog mest an mellan de olika skribenterna. Eller läste du?
Först menade en recensent att en kvinnlig skriftställare saknade ”storkukslugn”. Detta besvarades med tilltalet ”lilla fitta”. Vilket i sin tur ledde till att alla kulturskribenter fick chansen att kalla varandra för små fittor.
När det lugnade ner sig fick jag reda på att fitta ursprungligen betyder våtmark och att storkukslugn är ett etablerat begrepp som beskriver ett stort självförtroende som inte är skrytsamt.
Man lär sig, men hur hanterar vi nu detta?
Vi tar en öl, en fredagspilsner.