Publicerat

White Christmas

Gweta, Botswana

Så det nalkas jul i öknen. För all del, låtom oss fröjdas. Hipp hipp hurra för Kristus. Och tänka sig att det blev en vit jul ändå, mitt i en afrikansk öken.

Hålan hette Gweta, vårt boende fiffigt nog Gweta Lodge. Där fanns inte mycket att göra. Vi drog ut på ”the salt pans” som är hålans källa till existens, men drabbades av en plötslig attack av dy som nära på dömde oss till en saltig grav mitt ute öknen. ”Nej tack till salt pans!” tänkte vi och vände kosan hemmåt.
Där träffade vi 2-åriga Nala, en badentusiast. Som svar på hennes vädjan om ett dopp så svidade hennes föräldrar om henne till baddräkt, varpå de gick någon annanstans. Nala var nu ensam vid den djupa poolen, bortsett från två simlärare – chockade nära nog till bajsnödighet.
Lillbrorsan axlade rollen som livvakt och lärde tösen att simma. Stundtals är han inte helt väck ändå, bror min. Stundtals.

Julen inleddes på riktigt med gratis sushi-lunch, ihopsnidad av en riktig sushikock som råkade vara på besök, medelst fisk influgen från Skottland. Den fortsatte med ett dignande brittiskt julbord, snidat enligt alla konstens regler. Vi sjöng” Hej tomtegubbar” för församlingen och alla var förnöjda.
Ett brittiskt julbord ska traditionellt ätas upp så snabbt som mänskligt möjligt. Dess huvudsakliga funktion är inte näringsintag i goda vänners lag, utan först och främst att klä magen inför den kommande julfyllan. Innan vi sittningsglada svenskar knappt ens hunnit blinka så intog övriga gäster (alla av brittisk/sydafrikansk/liknande härkomst) baren.
Det dracks öl och sprit i mängder. Den muntert misantropiske ägaren Terry höll låda och fattade omedelbart tycke för oss. Det bjöds på 50 år gammalt vin, tips om vilka utrotningshotade djur som smakar bäst, samt på pålen. Pålen var en träpelare på ca 4-5 meter i pubens mitt. Terry krävde att vi skulle klättra på pålen. På det stora hela så fann vi hans ständiga fokus på pålar och deras bestigande som en smula lustigt.
Simon, elektriker extraordinär, tog sig upp på nolltid, Christoffer, snopen simlärare, fastnade med en dryg meter kvar till taket, men passade på att sjunga en sång innan han graciöst tappade taget och föll åter till jord.

Så fröjdades vi. En jul som går till historieböckerna för oss. Trevliga människor och en hög med oväntad lyx.
En vit jul. Samtliga gäster var blekansikten av det näst intill genomskinliga brittiska slaget, medan all personal var svart. Det går igen vart vi än åker. Välbärgade vita, oftast afrikander, de flesta med en pessimistisk syn på landet de lever i, och en milt sagt skeptisk syn på svarta afrikaner – alltmedan deras personal sliter hund omkring dem.

Häromdagen stod jag i kön till kassan i en mataffär i Zimbabwe. En uppenbart välbärgad svart man trängde sig före med ett synnerligen arrogant manér, och fick mothugg från mannen bakom mig i kön, ”You are the white man.” Han pekade på mig, ”He is not the white man. You are the white man!”
”I am not the white man.” mumlade karln och slank iväg.


Kanske inte riktigt vitt men bra nära

Simskola


Brittiskt julfirande i södra Afrika


I väntan på jul


Sittning


Alexandra med egen kreation på huvudet


Buffé


Efterrätt


Jul i baren


Christoffer når nästan ända upp


Tack till personalen och värdarna

Publicerat

Why so Rhinocerous?

Martins Drift, Khama Rhino Sanctuary, Botswana

Vikten av att kunna sätta gränser kan inte överskattas. I förhållanden, affärer och i vår vardag så har vi allt att vinna på att våga dra en linje i sanden, sluta leden eller, för all del, slå staven i backen och ropa ”You shall not – PASS!!”
Ett föredöme att beakta, skulle det visa sig, är Botswana.

Efter ett relativt smärtfritt uttåg ur Sydafrika, där vår bil konstaterades ostulen och våra passfoton studerades med lupp, så rullade vi genom ingenmansland glada i hågen åt att snart få slinka in i Botswana, som vore vi oljade från topp till tå. En veritabel armada av parkerade bilar och en oroväckande statisk sjumilakö i den gassande solen dämpade dock våra förhoppningar och vi insåg uppgivet att, inoljade i all ära, den här passagen var klädd i grovt sandpapper.
Blott tre små tjänstemän satt och stämplade, så kön rörde sig först och främst genom kontinentaldrift. Fyra långa timmar passerade, våra papper fick varsin stämpel och vi gjorde oss redo att hoppas på ett slut. Då slog Botswana staven i backen och ropade ”You shall not – PASS!! – YET!!” och far fick gå och ställa sig i sjumilakön till fordonsförsäkringsluckan.

Strax innan mörkrets inbrott landade vi i Khama Rhino Sanctuary och inkvarterades i liten stuga, A-Frame kallad, mitt ute i bushen, utan el och med toalett och dusch under bar himmel (vedeldad varmvattenberedare no less). Med stormlyktorna tända, gammeldansken i hand och cikadorna uppvridna på högsta volym så var det uppenbart att vi sällan bott bättre. Vattenklosetten ute i det fria var en oväntat fröjdefull bonus – aldrig mer kommer jag att vara nöjd med att göra mitt tarv utan himlavalvet som tak.
Vår första safari morgonen därpå bjöd på, hör och häpna, noshörningar! Vi föll blixtsnabbt in i lunken att sitta och stirra ut genom fönstren på bilen, tills vi ser något och svär svavelosande åt farsan tills han stannar bilen så att vi kan fotografera impalan/giraffen/zebran/whatever som snubblat in i vårt synfält – varpå vi helt tappar intresset och lojt vinkar åt honom att rulla vidare.
Safarins höjdpunkter var två vattenhål som formligen kokade av liv, med mängder av olika arter, allt från strutsar till vårtsvin, som slogs och badade eller bara hängde en stund – samt en diande noshörningskalv som, väl mätt och belåten, vände hornet mot kameran med en pyramidal mjölkmustasch över hela nosen.
Personligen fann jag dessutom vårt möte med en ensam dyngbagge som mycket givande. Det är något visst med ett djur, som så gravallvarligt fokuserat rullar en boll med skit fyra gånger dess egen storlek över savannen, som tilltalar mig på ett djupt spirituellt plan.

För övrigt så passade jag på att klättra upp i ett vakttorn, med tomteluvan på huvudet, för att hälsa på soldaten uppe i toppen. Han tyckte, anar undertecknad, att jag var mer än lovligt vrickad. Jag klättrade ner igen innan han fann sig tillräckligt uppvaktad för att plocka upp sin automatkarbin.

Härnäst: elefanter!


Första skylten i Botswana


Sista skylten i Sydafrika

Khama Rhino Sanctuary


Här skall vi bo


Anders tänder lampor


Efter dagens dont


Dusch och toalett, varmvattenberedaren i tegel till höger

Djuren i naturen i Khama


”Jag skall ta en bild!”


Mätt och söt noshörning


En annan noshörning


Giraffen betar från marken!


Red hartebeest / Röd koantilop kollar pedikyren


Jag vet att det är en insekt men Dyngbaggen är en strävsam varelse


Utomordentligt vacker Oryx / Gemsbock


Så ser vi ut när vi ser på djuren

Och så var det tomten i tornet

Vakterna i parkerna i Botswana är soldater utrustade med moderna automatkarbiner. De har stående order att skjuta civila personer med vapen som upptäcks inom parkernas område.


Men hej på dig, det är bara jag som undrar hur du har det


Jag, tomten alltså

Publicerat

Skatt på utseende eller utseende på skatt

Om att betala skatt och att vara politiskt korrekt.

 

När vår minister Billström skulle berätta att 90% av alla gömda flyktingar vistas hos släktingar eller landsmän och inte hos blåögda, blonda gamla damer, så blev det fel. Det är inte politiskt korrekt att i något sammanhang använda adjektiven blåögd och blond längre, eftersom det alltid finns möjligheter att misstolka dessa ord. Dock tror jag att kombinationen ”gammal dam” kan passera obemärkt.

 

Att beskriva den rådande könsmaktsordningen (favorituttryck) och kvinnors och mäns olika inställning till den, innehåller en mängd fallgropar, varav många inte är kända förrän någon uppmärksam journalist ropar på krav om kastning i grop. Så blev vi därhemma något förundrade över skandalen när herrskapet Levengood-Gardell twittrade om scenpersonligheters uppträdande och utseende under Melodischlagerfestivalen. Detta då vi, ovetande om det skandalösa, skrattat hjärtligt åt kommentarerna i takt med att de flöt in i Christoffers uppställ av apparater som scannade de sociala medierna.

 

För att klara sig helskinnad runt grynnorna av politisk korrekthet får man ta till andra metoder i sitt historieberättande och argumenterande.

 

I naturen, som ofta ses som en god förebild av många stollar, händer det konstiga saker ibland. Ta till exempel den svartvita flugsnapparen. Hanarna i arten anstränger sig i princip uteslutande för att sjunga bäst och vara snyggast. Bland annat är långa stjärtar populärt hos honorna. En hona kan ibland medvetet välja den allra snyggaste hanen, väl medveten om att han inte hjälper till hemma utan att hon får ta hand om allt som rör ungarna och boet. Det är inte ovanligt bland svartvita flugsnappare att häckningen misslyckas för att honan dör genom att hon jobbar ihjäl sig.

 

Vidare är det numer konstaterat att det är vanligt med amorösa kontakter över artgränserna så att man hittar såväl honor som hanar av svartvit flugsnappare i säng med halsbandsflugsnappare. När är det således rätt att välja fel? För honan gäller det att välja snyggast hane för att få så snygga söner som möjligt!!

 

Detta kan näppeligen anses som politiskt korrekt beteende.

 

För att koppla evolutionsteori till beskattning får vi ta oss till Japan. Det föds för lite barn i Japan vilket leder till en så kallad demografisk förskjutning av ålderstrukturen i landet. För att öka på barnafödandet och därmed skatteunderlaget har japanerna studerat fenomenet i detalj.

 

Problemet har sitt ursprung i att japanska kvinnor hellre väljer snygga och coola män, istället för fula och tråkiga. Det har även framkommit ett samband mellan inkomst och utseende som starkt visar på en statistiskt säkerställd skillnad, där sålunda de snygga och coola männen tjänar mer pengar än de fula och tråkiga. Jämför gärna med flugsnapparsamhället.

 

Därför vill professor Morinaga Takuro att man i Japan inför en snyggeskatt för attraktiva män. En slumpvis utvald grupp kvinnor skall få bedöma vilka som ser tillräckligt bra ut för att betala snyggeskatt. I slutändan är det så att de fula männen blir snyggare om deras bankkonton sväller. Detta kommer att korrigera orättvisan så att fula och tråkiga män får möjlighet att fortplanta sig, vilket dramatiskt skulle öka födslotalen i Japan. En motsvarande aktion skulle gå åt helvete i flugsnapparsamhället. De snygga grabbarna skulle dra till andra jaktmarker och honorna skulle gå i kloster.

 

Detta skulle jag aldrig kunna skriva i dag, så vad göra? Jag tar en pilsner istället, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Publicerat

Runt i Botswana, Zimbabwe och Mocambique med det här gänget

Under fyra veckor skall sex vuxna personer ta sig runt i södra Afrika med allt vad det innebär av spänning och vedermödor. Efter att vi landat i Johannesburg rullar allt igång

Tiden randas ånyo. Hela familjen bävar, gömmer sig under sängar och i garderober – mycken gråt och tandagnisslan hystas mot skyn.

Familjen Hägglin ska ut och resa tillsammans igen. Gud bevare.

Årets upplaga inkluderar följande resenärer:
Anders Hägglin: Felfri patriark som tar sig an världen med pannan först. Har mängder av panna att ta av. Chaufför.

Catharina Hägglin: The Great Leader, och oj vad hon lider. Enligt säkra källor gjord av mjukt stål.

Alexandra Hägglin: Chefskritiker på resan och en hamn i stormen åt Simon. Har en moralisk kompass av gjutjärn. Backseat Driver Prime.

Simon Göthberg: Utomstående observatör. Övervakar med förvåning utväxlingar mellan tvistande parter och tar kort på förödelsen efteråt. Chaufför, samt värdig din sympati.

Jonathan Hägglin: Yngst, och får ständigt sota för det snedsteget. Ofelbart vilse i alla miljöer.

Christoffer Hägglin: Resans krönikör och veritabla helgon. Perfekt på alla vis. Mycket ödmjuk. Snygg är han också.

Tio år har passerat sen vi senast betvingade den afrikanska kontinenten. Då for vi Sydafrika runt med absolut förtjusande sällskap i form av familjen Sörensen. Blott ett land kändes dock torftigt för en tioårig jubileumsresa, varför årets resa går från Sydafrika, genom Botswana, vidare in i Zimbabwe, följt av en andningspaus i Moçambique och presto tillbaka in i Sydafrika.
Ett sjuhelvetes flängande väntar, men det är som sig bör. Om mor och far Hägglin fick chansen att stanna upp och kontemplera över att de släpar runt på och föder tre vuxna avkommor (plus en sambo, tillika vuxen) så prognostiserar vi en en ogynnsam utgång för majoriteten av familjen.

Resan söderut gick med Turkish Airlines, via Istanbul (was Constantinopel). Väntan på Istanbuls flygplats var för ovanlighetens skull en ren fröjd. Ni förstår, som en kärleksförklaring till mina föräldrars bankkonton, så har the powers that be funnit det nödvändigt att förse mina päron med lounge-access. De accepterade artigt och tackade för upptagandet i Lounge-resenärernas förunderliga värld genom att släppa loss sina två söner (kombinerad vikt ca 170 svultna kilon) på buffén.

Vi landade i Johannesburg, Sydafrika, chockade över att färden avhandlats utan en enda incident. Turen fortsatte när vår chaufför fanns på plats! Vi började ana oråd, och mådde lite dåligt. Det rättade dock snabbt till sig när vår chaufför tryckte in Jonte och Syrran i en taxi som omedelbart gav sig iväg utan, visade det sig, en aning om vart de skulle. En slentrianmässig jakt följde, bestående mest i att vår chaufför strövade omkring på flygplatsen och frågade folk på måfå om de råkade sitta på ett telefonnummer till taxichauffören.
Syskonen, och deras proaktiva taxichaufför, återfanns så småningom på en bensinstation, irriterande omedvetna om att de överhuvudtaget varit borta.

Så småningom så satt vi stolta som värphöns i vår alldeles egna, hyrda, Land Rover Discovery. Den är ännu ej döpt, förslag är välkomna.
I vårt nya ekipage rullade vi hela vägen till Mokopane, där vi slog rot för natten, åt och drack och var glada. Jag, Farsan och Simon hamnade på en pub där boerna bakom disken gladeligen bjöd oss på sprit och öl, alltmedan vi diskuterade tingens tillstånd i Sydafrika. Farsan tog passionerat på sig den hedervärda rollen att berätta för lokalborna hur det egentligen stod till – pannan före. Undertecknad drog en lättnadens suck – allt är som vanligt. Familjen Hägglin är tillbaka på vägarna. Botswana beware!


Vi e’ på gång

Så här ser vi också ut


Poserande


Leende


Vart ska’ vi nu då!


Flytta på er för här kommer vi!

Publicerat

Förändrade värderingar

Det är intressant att iaktta hur en del förändringar sker. När samma företeelse utsätts för påverkan från nya användare, omständigheter eller ny teknik så kan uppfattningen om denna bli helt annorlunda fast det i grunden fortfarande är samma företeelse.

 

Fram till slutet av 1800-talet och inledningen av 1900-talet var den melankoliske mannen en ansedd individ med en unik egenskap och hade så varit sedan antiken. När vid tiden för det förförra sekelskiftet upptäcktes att det även fanns kvinnor i världen, så förändrades synen på melankoli. Det blev en medicinsk diagnos och den unike melankoliske mannen blev den alldagliga deprimerade kvinnan. Tillståndet tappade dramatiskt i status.

 

Under den nyss avverkade sportlovsveckan befann jag mig i Italien, detta fantastiska land som är mer korrumperat än många afrikanska stater. Dock var vårt enskilt största intresse under veckan att studera snön och dess användningsmöjligheter. Som god tvåa bland företeelser kom att sitta och knappa på moderna digitala kommunikationsmakapärer. Dessa är numer små, mindre eller fortfarande datorlika apparater. De används antagligen mest för att kontrollera om det hänt något i någon av de många världar som man i dag lever i.

 

För inte så länge sedan var detta fenomen och dessa aktiviteter strikt förknippade med manliga nördar och hade därför olika status beroende på var man placerar manliga nördar på den sociala hackkycklingskalan och på hur intresserad man är av nya tekniska gadgets. I skenet från snön i Italien var de flesta användarna kvinnor. Att det var så kunde man nämligen se då mottagningen av datasignalerna inte räckte längre än till receptionen på hotellet. Personligen kopplade jag inte upp mig en enda gång under skidresan.

 

Alltså, ser vi nu en trend där den oerhört viktiga kommunikationen mellan människor som det senaste decenniet så starkt omhuldats av mobiltelefontillverkare, telekombolag och Apple, denna företeelse som skall förändra världen och skrota alla krig, som en gång radion skulle göra, ser vi nu denna företeelse reduceras till skvaller?

 

Vi ser också hur miljö- och energifrågor tappar i popularitet i mediaflödet i takt med att det inte längre går att torgföra fler teorier och undergångsscenarios. Du som eventuellt investerat i dyra politiskt korrekta tekniska lösningar kan får elaka överraskningar när tekniken inte längre underhålls och endast räkningarna finns kvar. Minns ni rörbolaget som Göteborgs kommun gav stort stöd för att de skulle utveckla en miljövänlig isoleringsteknik. Det bolaget gick sedan i konkurs eftersom Göteborgs kommun inte ville köpa så dyra rör!

 

En viktig fråga här i Sverige är hur vår syn på CSN skall förändras. Företeelsen CSN är ju populär så länge de betalar ut pengar till den enskilde individen, men det föreligger en diametralt skild uppfattning hos dem som betalar till systemet. De enskilda mottagarnas andra inkomster granskas av skattemyndigheten i samarbete med CSN så att inga oegentligheter uppstår. Från och med nu kommer säkerligen även SÄPO att delta i granskningen av utbetalningar från CSN. Vi hoppas då att det snabbt tas fram rimlighetsbedömningar i beloppens storlek och när rättsliga åtgärder bör sättas in. Sålunda betalade CSN cirka 750 000 kronor till den sk Självmordbombaren i Stockholm vilket inte ledde till någon lagföring medan hans skotske finansiär fick sex års fängelse för sina 60 000 kronor.

 

Slutligen undrar jag om Israels premiärministers faiblesse för dyr vaniljglass kommer att påverka de israeliska väljarnas syn på Netanyahu och vad han sätter upp på skattebetalarnas nota (motsvarande 17000 SEK) eller om det blir vaniljglassen som kommer att brännmärkas.

 

Själv tar jag mig en lätt subventionerad pilsner, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00

Publicerat

Män igen!

När man som jag visstats några veckor i södra Afrika, undrar man gärna över några saker som kan tänkas ha anknytning till området. Lite kan detta ha att göra med att vi under vår resa bland annat lyssnade på en lång berättelse om upptäcksresande Livingstons och entreprenören Stanleys bravader i området för 150 år sedan.

 

Sålunda har jag funderat över mina fördomar eller som jag brukar kalla dem, väl grundade förutfattade meningar. Vidare har jag också tänkt på min egen förträfflighet.

 

Jag kan inte låta bli att ha en egen bild av en kategori resenärer utan att ha en aning om deras karaktär. Detta rör vita män i åldern +50 som reser runt i sällskap med svarta damer i 20-25 års åldern. Det kan ju vara släkt på något sätt. Som de två boer vi stötte på i Mocambique. Konventionella sydafrikaner med överkroppar som bufflar (och säkert pannben som bufflar också), klädda i kortärmade skjortor och kakishorts. Deras sällskap hade fräcka kläder vars totala yta var ungefär densamma som ett av herrarnas byxben på shortsen. Kanske var kvinnorna deras kusinbarn!

 

En annan vit man i 60-årsåldern hade minutiöst trimmat vitt skägg och gav ett kulturellt intryck, vilket kan ha berott på att han hade glasögon. Hans damsällskap hade enligt Catharina god klädsmak. Här är jag mer osäker på ett närmare släktskap då hon var huvudet längre än honom.

 

Jag är lite inskränkt i mitt umgänge med alla människor man möter som vill ha pengar av mig eftersom de tycker det är synd om dem. De är alla lögnare eller i olika grad goda historieberättare. Priset för bästa historia går till killen som fattat posto utanför ett stängt apotek med en tom inhalator i näven. Han undrade om vi kunde köpa astmamedicin åt honom. Synd att apoteket var stängt. Han tyckte att vi kunde går med honom till sjukhuset som låg 5 km bort där det fanns ett öppet apotek, eller så kunde vi ge honom pengar som han kunde handla för senare!

 

Att vistas sex personer, nästan i knät på varandra i fyra veckor ger upphov till små skärmytslingar, som för min egen del kan tolkas som att omgivningen inte har tillräckligt höga tankar om mina förmågor och egenskaper. I detta sammanhang kommer jag inte ens att kommentera fyra av resenärernas uppfattning om min bilkörning då deras sammanlagda erfarenhet näppeligen överstiger den sträcka vi körde sammanlagt under Afrika-turnén.

 

Dock vill jag lyfta fram mina gymnastikskor. Efter en kampanj från hustrun fick de fortsätta resan placerade på takräcket. Detta finner jag småaktigt och ett direkt felaktigt beslut. Att jag kan svettas saltsyra som lätt fräter sönder läderremmar på klockor är ett känt fenomen. Vad det gäller doften från mina skor så är den utan tvekan att likna vid gorgonzola. Man skulle säkert vid ett avkok kunna framställa en utsökt fond.

 

Även mitt adonisliknande yttre uppskattades inte till fullo. Gossarna i vårt sällskap samtalade vid ett tillfälle frejdigt med en gränsvakt i Zimbabwe som var chickt iklädd bland annat en AK 47. Jag deltog inte i samtalet utan stod strax bredvid. När de fyra unga männen plötsligt började utbyta information om sin respektive ålder räckte jag fram handen och angav min ålder till 56 år. Den trevlige gränsvakten brast genast ut i komplimanger rörande min kropps form och han antog att jag nog tränade en del på gym. Christoffer kommenterade vågen av komplimanger med ”Oh no, he just doesn’t eat!”

 

Men i morgon fredag tar jag mig i alla fall en pilsner, en fredagspilsner.

 

Fredagspilsner på fredag på restaurang Hemma hos på Haga Nygata 12 från kl 17.00