Så har det varit jul igen, och om nästan ett år, är det återigen dags och allt är sig likt, då som nu!
Förutom att numer postas endast ett fåtal riktiga julkort som bärs ut av brevbärarna. De glättiga och till intet förpliktigande julhälsningarna, som blixtsnabbt förmedlas via mejl och Facebook, kvalificerar sig näppeligen som genuina arkiverbara jultraditioner.
Förr i tiden var julen barnens högtid. Nu känns det som om vi firar den för föräldrar och föräldrarnas föräldrar. Det är viktigare än någonsin att allt görs som när barnen var små. Från risgrynsgröten till frukost via diverse aktiviteter, till trötta och av alkohol lite överförfriskade medverkande.
David Batra agerar Arne Weise! Succe!!
Och våra numer vuxna barn filmar med sina telefoner när den äldre generationen ser på Kalle Anka, äter julskinka samt med tindrande ögon öppnar sina julklappar. Det finns tydligen ett generationsgap mellan de halvgamla och de nyvuxna gällande vid vad man lägger vikt.
Jag fick en rapport från Stockholm. Trängseln vid NKs skyltfönster var stor när julskyltningen avtäcktes. Samtliga närvarande var pensionärer.
Klagosångerna från de något äldre sjungs i bakgrunden och i julstämmor förundras de över att allt traditionellt försvinner.
Annandagspremiärer på nya storfilmer. Och när gick ni på bio senast?
Annandagsbandy på Skarpe Nord. Spelas bandy på is, det spelar man väl inne?
Några vuxenpoäng tar vi 60plussare trots allt, vi som är födda på 50talet (några från 60talet får hänga med i generaliseringen), då vi alla köper adventskalendrar. Vuxenkalendrarna skiljer sig från Babblarnas som innehåller pussel och sagor. De vuxnas bjuder på sprit, skönhetsprodukter, sexleksaker och exklusiva chokladbitar.
I vår sekulära värld letas efter något för att fylla behovet av religion. Detta görs främst av fotbollen, med sin förmåga att engagera människor och som sätter lite religiös prägel på helgerna. Fast i England, där julhelgen är stormatchernas tid, höjdes det på några distingerade ögonbryn när FA placerade matchen Wolverhamton – Chelsea på julafton. Protesterna gällde transportsvårigheter för londonborna.
Men den kommersiella anden överger oss inte. Religionerna lovar oss underverk och tröst. De mer framgångsrika varumärkena som svävar fram ovanför mänskligheten, erbjuder frikostigt drömmars förverkligande, gemenskap samt det speciella i att vara speciell och inte tillhöra den grå massan.
Politiskt bytte Ukraina dag för julfirandet i syfte att skilja ut sig från Ryssland.
Här hemma ombeds vi av myndigheterna att vara måttliga med alkoholintaget, mer än att vara försiktiga med levande ljus. Bland EU-parlamentariker hävdas kulturens undergång om svenskarna får prata om alkoholens fysiologiska baksidor. ”Vin, öl och lite sprit är den levnadskonst vårt samhälle vilar på”, tjöt en av dem.
Så passa på att vara svensk så länge vi får behålla vårt Systembolag. Annars är det som gamle Strindberg sa: ”Att vara svensk är icke sämre än att vara något annat, men icke heller bättre.”
Låt oss ta en pilsner, en fredagspilsner, under årets fattigaste helg.