Var är klubbkänslan?
Publicerad: Här är Änglarna, nr 3, 2002

Det sägs att i motgång prövas både individer och lag. När motgångarna för IFK Göteborg nu växte sig allt större höjdes rop på klubbkänsla och enskilda individers ansvar. Men vilka är och skall vara bärare av klubbkänslan i en modern fotbollsförening som Blåvitt? Är det spelare som kanske finns i föreningen i max fem till sex år, oftast kortare tid? Är det tränare som i medeltal stannar på sitt jobb i tre år? Är det supportrar som på livstid erkänner sin kärlek till och stöd för föreningen?

Svaret är självklart! Det är vi supportrar som envist ställer upp år ut och år in som är klubbkänslan. Det är vi som skall stödja spelare och tränare. Det är vi som skall lyfta dem till oanade höjder. Självfallet har vi också rätt, och till och med skyldighet att vara kritiska. Men glöm inte att några förflugna ramsor i affekt vid fel tillfälle när man råkar vara förbannad, kan ge smärta i sinnet hos personer som inte går bort.

Klubbkänslan hos IFK Göteborg skall också omfatta före detta spelare och tränare. Det är inte bara Stefan Rehn, Roland Nilsson och Mikael Martinsson som förtjänar den blåvita klackens hyllningar när de återvänder till Ullevi i nya tröjor. Om alla spelare som förtjänare det, vet att de kan springa in på Ullevi i en ny tröja utan att riskera att förolämpas, då är det också lättare att få dem att komma till oss från första början.

Handen på hjärtat! Om din arbetsgivare sedan tre år kom fram till dig och sa:
”Du har skött dig jättebra och nu vill jag att du gör exakt samma sak fast lite bättre i tre år till. Det är bara det att jag halverar din lön”
Vad gör du då? Jag skulle inte skriva på ett nytt anställningsavtal med den arbetsgivaren det första jag gjorde. Och det skulle inte Du heller! Det skulle inga av oss. Vi skulle alla kolla läget och se om det fanns någon annan arbetsgivare som uppskattade oss bättre.

Så gjorde Gustaf Andersson och så skulle vi alla gjort. Gustaf har jobbat för Blåvitt och gett allt han kunnat och säkert lite till. Han har varit en av klubbens bästa spelare de senaste åren. Gustaf förtjänar ett bättre bemötande från oss supportrar än vad han får. Det är vi som inte visar klubbkänsla på rätt sätt. Om vi helhjärtat backade upp spelare som Gustaf Andersson så tjänar vi på det i längden. För en bra spelare som Gustaf kan ju komma tillbaka efter att ha provat sina vingar någon annanstans ett tag.

Om vår klubbkänsla alltid omfattar våra hjältar så skapar vi en positiv miljö att vara i och att komma tillbaka till.

Vem är då jag och vad har jag för rätt att kräva att ni lyssnar? Jag såg mina första Blåvita matcher 1968 och har i princip sett alla hemmamatcher och många borta matcher sedan dess, inklusive 5 säsonger i dåvarande division 2. Jag var både på Volkparkstadion i Hamburg och på Tennedice Park i Dundee. Och i torsdags var jag också på Ullevi.

Med min Blåvita själ och egen Blåvita historia vill jag hävda att klubbkänslan sitter i och hos oss supportrar och det är vi som skall visa resten av världen vilket virke vi är gjorde av. Vi skall visa dem att vi kan och att vi vågar stå upp när det blåser hårt kring öronen.

Nu är det nya förutsättningar som gäller men det är vi som har ansvaret för klubbkänslan. Mot Norrköping och sedan mot Öis skall vi stå upp för våra spelare och tränare. Och det stödet skall också gälla Gustaf Andersson, det har han förtjänat.

Anders Hägglin
Blåvit för evigt