Politiker skall inte sköta krishjälpen 
Publicerad. GT 20050203


I samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien har återigen regeringskansliets handlingsförmåga visat sig vara otillräcklig. I grunden är problemet att organisationen är uppbyggd för att hantera återkommande vardagshändelser och inte incidenter som sker utomordentligt sällan. Vidare tänker och handlar Göran Persson genomgående utifrån politiska hänsyn, vilket är mycket bra i en repetitiv vardag men förkastligt vid katastrofer av engångskaraktär. Det verkar som om Persson inte förmår agera utan att först löpa igenom alla politiska implikationer hans agerande kan få. Och därmed blir han stående med en fot i luften utan kraft att konstruktivt röra sig och sitt handlande framåt.

Bristen på erfarenhet måste kompenseras med analytisk förmåga och kapacitet. När nu Göran Persson vill bygga upp grupper och organisationer som kan hantera nästa tsunamikatastrof där många svenska drabbas, gör han sig skyldig till samma misstag som många civila och militära ledare före honom, han bygger en beredskap för att klara den förra händelsen och inte nästa!

Problemet med svåra händelser är just att de händer sällan, i princip aldrig är likartade samt att man inte kan bygga en specifik beredskap inför dem. Exempel från Sverige är Palmemordet där inga riktiga poliser fick sköta den känsliga inledningen av utredningen eftersom regeringen inte förstod vad som pågick. När Estonia sjönk var handfallenheten åter det mest tongivande draget i regeringens agerande. Listan med exempel på regeringskansliets tillkortakommanden kan göras längre men blir då sammansatt av händelser som inte har samma mediala genomslag som de stora katastroferna.

Vad regeringskansliet behöver är sålunda inte att bygga nya organisationer utan en analytisk kompetens och kapacitet att tillgå som inte är politiskt tillsatt. En sådan grupp kan snabbt delge regeringen kunskap om karaktären på en händelse, dess omfattning samt om man kan eller skall mobilisera olika resurser som man har. Dock är det av största vikt att en sådan grupp inte har några som helst politiska kopplingar till uppdragsgivaren utan är helt oberoende. Det finns god tillgång på personer i Sverige som har den analytiska kompetens som krävs för att förstå komplexa sammanhang och ställa de rätta frågorna.

Sverige har vidare både kompetenser och kapacitet att sätta in i olika katastrofsammanhang och vi är omvittnat kompetenta inom flera områden. Dock skall man inte försöka att bygga kompletta organisationer eftersom dessa aldrig blir användbara. Istället skall man ha en internationell beredskap där pusselbitar från olika länder snabbt kan sättas samman av en kompetent ledning på plats, som förstår vilka behov som finns och i vilken ordning åtgärder bäst sätts in.

En svensk analysgrupp hade till exempel i skenet från diskussionerna rörande bärgningen av kropparna från Estonia troligen rekommenderat regeringen att omedelbart rekvirera kylfartyg i närområdet som provisoriska bårhus. Betänk också att på Estonia dog cirka 500 svenskar vilket motsvarar antalet trafikdödade personer per år i Sverige. Vidare skulle de pengar som nu samlats in till tsunamikatastrofen och dess över 200000 dödsoffer, räcka till att rädda majoriteten av de två miljoner människor som årligen dör i malaria. Det finns sannerligen en hel del att tänka på om man bara tar sig tid samt har förmågan att göra det!