Fotbollsvåld
I dessa dagar talas det mycket om våld i allmänhet och om våld på fotbollsarenor i synnerhet. Vem skall göra vad åt detta? Det ställs krav på idrottsledare och supporterföreningar att de skall hålla rent inom de egna leden. Det ställs krav på polisen att de inom lagens givna ramar skall upprätthålla ordningen. Det skapas ett intresse. Det skapas självuppfyllande proffetsior.
I den svenska ankdammen är fotbolls-EM en stor sak och alla vill slå mynt av denna händelse på sitt sätt. Polisen vill ha publicitet och ny utrustning samt i förlängningen högre anslag från de beslutande politikerna. Dessutom vill de svenska dagstidningarna sälja lösnummer. Både TV och dagspress annonserar ut bråken flera dagar i förväg och refererar sedan direkt. Senaste exemplet på detta är derbyt mellan AIK och Djurgården. På så sätt har vi fått ytterligare ett inslag i avdelningen våldssporter. "Efter en pigg inledning tvingades polisen i kväll något på defensiven".
Detta är pudelns kärna. Det mediamässiga fotbollsvåld som vi känner idag skapades av två brittiska kvällstidningar i början av 70-talet. 1969 köpte Rupert Murdoch den starkt nedgångna tidningen The Sun. Han kopierade den då största tidningen Daily Mirror, ägd av Robert Maxwell, i minsta detalj. Samma format, snarlik logotype i rött och vitt, nakna brudar på sidan tre, sex i förortsradhusen och våld bland ungdommar. De två tidningarna tävlade med varandra om att vara värst. Först rörde det sig om skinheads men skriverierna spred sig till fotbollsläktarna och plötsligt ville varje grabb med självaktning vara en hooligan, eftersom det stod i tidningen att alla andra var det. Detta lade grunden för företeelser som Inner City Firm (West Ham Uniteds suportrar) och andra våldsfixerade grupper och fotbollsarenorna med sin anonymitet blev deras lekplats/slagfält. Dessa tidningars examensprov på Heyzelstadion i Bryssel 1985 gick troligen ingen obemärkt förbi.
Våld bland stora folksamlingar är inget nytt. Sådana yttringar finns dokumenterade under hela 1900-talet. I England har hysterin kring fotbollspubliken dämpats och trenden bland ungdommar att slåss på och kring fotbollsarenor har mer eller mindre försvunnit. Men i Sverige trissas stämningen upp på maxvarv. Det kommer att finnas många väl stagade, modiga och morska svenskar i alla åldrar som minsann skall visa de där utbölingarna var skåpet skall stå. För det står ju i tidningen. Provokationerna kommer att stå som spön i backen, men till skillnad från regnet kommer de att komma från många håll. Kvällstidningsjournaliastiken sprids nu även till morgontidningarna där sportcheferna försöker att få till rubriker varje dag. Denna tidnings sportchef är ett ytterst patetiskt exempel på detta. Det skall vara viktigt vad Jan Hansson tycker, det tycker i alla fall Jan Hansson.
Kvällstidningar skapade dagens situation och de har också tystnaden som redskap för att lösa den men de saknar den moraliska resningen som krävs för att göra det. Så länge som våldet säljer lösnummer så länge kommer drakarna att utan urskiljning sluka oskyldiga lamm såväl som ruttna ägg. Det är symptomatiskt att det enda vettiga reportaget om situationen på fotbollsläktarna har gjorts av Arthur Ringardt på TV-sporten, en sansad journalist utan ett hysteriskt behov av att skapa rubriker. Min fru, mina barn och jag kommer att fortsätta att gå på Ullevi och njuta av den gröna mattans schack utan att vara rädda. Jag har sett IFK Göteborgs hemmamatcher sedan 1968 och cirka 20 fotbollsmatcher i Storbrittanien och jag vet att det inte finns något samband mellan sporten fotboll och det våld som förknippas med fotbollspubliken. De flesta av de ungdommar som är värst i den blåvita svansen kan inte ens räkna upp namnen på a-lagsspelarna, de har inget intresse för och ingen kunskap om laget.
Herrarna Murdoch och Maxwell valde fotbollspubliken, det kunde lika gärna blivit något annat.
EM i fotboll kommer att bli en fest. Det kommer att bli ett storslaget idrottsligt evenamang som alla kommer att minnas med glädje. Solen kommer att skina från en klarblå himmel och Sverige kommer att vinna.
Anders Hägglin
Fotbollsentusiast