Mer politik än ingenjörskonst
GP 950625

Inga plattformar har byggts eller utformats för att kunna tas bort, skriver teknologie doktor Anders Hägglin. Den jättelika Magnusplattformen i norra Nordsjön är t.o.m. byggd med så kraftigt stål att dagen teknik och sprängmedel med riktad sprängverkan inte rår på den.

När Shell beordrade bogserbåtarna att vända om ute på Nordsjön var det en stor symbolisk seger för Greenpeace. Den specifika vinsten för miljön i fallet Brent-SPAR är dock avsevärt mindre jämfört med den dagliga dos av föroreningar som Nordsjön får ta emot. Världshaven måste skyddas från all förorening. Även om det som spills endast är en droppe så är det lika fullt en droppe för mycket. Dock måste man alltid ha en realistisk syn på alla problem, även på denna mycket subjektivt laddade fråga rörande nedmonteringen av offshoreinstallationer. Nedmonteringen av offshoreplattformar är mer politik än ingenjörskonst. Det är svårt att ekonomiskt försvara ett totalt bortforslande av en installation och för de stora plattformarna i norra Nordsjön är det omöjligt att extrapolera fram kostnader, som till övervägande del utgörs av hyra för olika specialfartyg som krävs. Det finns också de som hävdar att detta är en nisch som bara i Nordsjön kommer att omsätta hundra miljarder kronor. Det finns också de som hävdar att offshoreplattformar är skrothögar som stor i vägen och behöver avlägsnas.

Inga problem
Enligt The Salvage Association i stor Storbritannien är det inga som helst problem att avlägsna plattformar av den storlek som finns i södra Nordsjön, vilka utgör merparten av det totala antalet plattformar. De menar att offshoreindustrin är så van vid att allt de sysslar med är högteknologiskt att de inte förmår inse att plattformarna till sist blir högar av skrot på havsbotten som kan vara i vägen. Att forsla bort en plattform som står på grunt vatten är lättare än att forsla bort ett vrak. Detta beror på att man har tiden på sin sida och på att plattformen skall bli skrot. Ett fartyg kan representera ett värde om det inte total förstörs. Vid nedmonteringen av en plattform kan man vänta tills vädret är gynnsamt. Man kan planera i god tid och hyra in precis den utrustning som man vet klarar uppgiften bäst. Man har sålunda ett stort övertag över många normala bärgningsoperationer.

Byggda för att stå kvar
Inga plattformer har dock byggs eller utformats för att kunna tas bort. Alla plattformsben är belamrade invändigt med mer eller mindre känd utrustning. Dessutom är t ex den jättelika Magnusplattformen i norra Nordsjön byggd med så kraftigt stål att dagens teknik och sprängmedel med riktad sprängverkan inte rår på den. Vidare finns det dryg 20 plattformar av betong på Nordsjön, främst norska, och dessa måste behandlas för sig då nedmonteringen av dem är avsevärt mer komplicerade än för de konventionella plattformarna av stål. Det är inte självklart att de går att forsla bort framgångsrikt. Det finns i dag politikers som antyder att betongjättarna kanske får stå kvar med tanke på kostnaderna. Den populäraste lösningen bland oljebolagen i dag förefaller vara att stjälpa plattformarna på plats om djupet tillåter. Det krävs då att resterna ligger på ett för sjöfarten säkert djup, vilket i dag tycks definieras som mellan 40 och 70 meter. Stjälpningen skall ske med hjälp av sprängladdningar med riktad sprängverkan.

Två lagar
Vad gäller lagstiftningen på området hänvisar man numera till artikel 60.3 i United Nations Law of the Sea Treaty och dess mer flexibla skrivning istället för artikel 5.3 i 1958 års Geneva Convention on the Continental Shelf med sitt definitiva ställningstagande att allt skall bort när det tjänat ut. Denna entydigt skrivna lagtext får en allt tydligare innebörd för de internationella oljebolagen då deras installationer blir äldre. Den förra har ännu ej undertecknats av tillräckligt många nationer för att gälla som internationell lag. Den stora skillnaden mellan Geneve-konventionen och artikel 60 i FN:s lag om havet är det flexiblare språket i den senare. Artikel 60.3 säger att alla installationer som överges eller som inte länge används skall avlägsnas till ett för sjöfarten säkert djup, vilket skall baseras på en generellt accepterad internationell standard. Ett sådant avlägsnande skall också ta hänsyn till fiske, skydd för den marina miljön samt rättigheter och skyldigheter för berörda stater. Nödvändig information skall publiceras rörande djup, position och dimension för sådan struktur som inte helt avlägsnats.

Skillnad i tolkningen
I USA gäller regeln att det som placeras ut skall tas hem. I Storbritannien har tolkningen av lagtexterna lett fram till olika krav på nedmontering av offshoreinstallationer beroende på var på Nordsjön de ligger. I den grunda södra delen skall allting bort, medan man kräver ett fritt djup på mellan 40 och 70 meter i de norra delarna. Skillnaden i tolkningen kan bero på att det i USA finns cirka 5500 plattformar, som oftast syns från land, medan Nordsjöns drygt 300 plattformar står bortom horisonten. Vid avvecklingen av plattformarnas processanläggningar gäller det att kunna garantera att de är helt rena från ämnen som kan vålla föroreningar i havet. Detta är ett arbetsmoment som kommer att bevakas av myndigheter och klassningssällskap. Denna rengöring är inget nytt eller svårt moment, utan genomförs på raffinaderier runt om i världen. Dock medför det en kostnad som kommer att adderas till de övriga som utgör totalsumman för avvecklingen. Att använda de uttjänta plattformarna till att konstruera konstgjorda rev för fritids- och yrkesfiskare är en fråga som tas upp allt allvarligare och som delar yrkesfiskarkåren i två läger, för och emot. I Kalifornien och i den mexikanska gulfen har stora områden för fritidsfiskare skapats genom att man på grundare vatten dumpat utrangerade plattformar. Dessa försök har slagit väl ut. För Storbritanniens del gäller det främst att bättra på det kustnära fisket från mindre båtar.

En hel del frågor hopar sig dock inför detta.

� Vem äger reven?
� Vem har ansvaret för dem under uppbyggnaden och när de väl är på plats?
� Hur ser fiskerinäringen på detta?
� Och kommer det att fungera?

Det finns mer än tio gånger mer fisk kring plattformarna än ute i havet och antalet individer är stort liksom artrikedomen kring alla anläggningar. Det är inte ljuset från farkosterna eller dykarnas strålkastare som lockar fram fisken. Den finns i stora mängder kring plattformarna för att den trivs där. Plattformarnas fysiska närvaro ger ökad planktonproduktion och skydd för individerna. Detta medför sedan en ökning av individer i alla led i näringskedjan. Det kan dock fastslås att det finns fler individer än vad den ökande planktonproduktionen motiverar. Mycket forskning behövs för att fastställa orsakerna till att fisken uppehåller sig kring anläggningarna och hur länge den uppehåller sig där. Nordsjöns plattformar kan dock maximalt medföra en ökad produktion av fisk motsvarande 100 ton, vilket är mycket litet jämfört med den årliga fångsten i den brittiska delen av Nordsjön, som är cirka 350 000 ton.

7 350 kända vrak
Ytterligare en omständighet bör nämnas i detta sammanhang. Inom det område som i dag definieras som Nordsjön finns 7 350 kända vrak, av vilka den exakta positionen endast är känd för 2 400. Denna siffra bör jämföras med de cirka 100 plattformar som i dag står på djupare vatten och som är aktuella för dumpning.

Alternativa användningsområden för plattformer som tjänat ut som olje- och gasproducenter diskuteras allt allvarligare. Söknings- och räddningsstationer för nytto- och nöjessjöfart och försöksstationer för maritim och oceanografisk forskning anses vara områden, som själva aldrig kan skapa motsvarande stationer med egna medel, men som skulle kunna driva dem om de ej belastades med kapitalkostnader utan endast driftkostnader. Sändar- och mottagningsstationer för kommunikations- eller navigationsändamål skulle kunnas placeras på några av dagens många plattformar.

När man jämför kostnaderna mellan olika delar av världen och även olika delar av Nordsjön måste de berörda ländernas beskattningssystem för offshoreoljebolag ingå. I Norge kommer staten, det vill sägas skattebetalarnas, att betala 90 procent av kostnaderna för nedmonteringen. I Storbritannien är motsvarande siffra 70 procent och i USA 38 procent.

Att lämna plattformarna där de står på Nordsjön är inget alternativ. Däremot kan stjälpning av dem komma att genomföras om vatten djupet tillåter. Vid vattendjup överstigande 70 meter skall man kunna spränga ner plattformarna. Vid grundare djup krävs total bortforsling. En operation anses omöjlig när kostnaden för den inte står i proportion till dess nytta. Om å andra sidan värdet av nytta stiger, stiger också viljan att genomföra den. Vad som slutligen händer med de uttjänta oljeplattformarna beror mer på politiska och ekonomiska överväganden är på ingenjörsmässig kompetens och miljöhänsyn.

Anders Hägglin Artikelförfattaren är teknisk doktor i marinteknik