Matte viktigare än musik
Publicerad: GP 990511, NyTeknik 990812

Varför uppskattas musikalisk begåvning i Sverige, men inte matematisk begåvning? Varför är det helt i sin ordning med skolor och klasser för musikaliska eller språkkunniga elever men inte för de som är duktiga i matematik? Varför benämns en matematisk särskola som "elitskola" medan skolan för musikaliska begåvningar ses som ett naturligt inslag i utbudet?

I samband med att det borgerligt styrda Stockholm presenterade planer på klasser för matematiskt intresserade elever höjdes genast indignerade röster från media och pedagogiska traditionalister som gav förslaget epitetet "elitsatsning". Med påfallande negativa ordalag beskrev journalister olika situationer. Bland annat sas: "Nivån på matten var sådan att den skulle få det att kännas trångt i huvudet på de flesta av oss"

Varför denna rädsla för matematik? Att lära sig att räkna är inte svårare än att lära sig att läsa och skriva. Matematik är faktiskt ett språk som kan användas för att beskriva händelser och företeelser i vår omgivning på ett effektivt sätt. Tyvärr är det så att alltför många föräldrar och lärare är övertygade om att matte är svårt och att alla därför inte kan bli bra i ämnet. Och detta påverkar givetvis barnens resultat.

Fenomenet kan ha sitt ursprung i den attityd gentemot matematik och naturvetenskap som blev rådande efter radikaliseringen av allt i början av 70-talet. Det var då som matematik ansågs vara ett redskap i de besuttnas tjänst. Sverige fick under denna tid alltför många lärare som inte prioriterade matematik och som såg det som naturligt att många elever inte presterade bra i ämnet. Den följande "flumpedagogiken" rörande matematik spädde på detta och jag möter än idag lärare som utan omsvep medger att de har elever som kan mer matte än de själva kan.

Angående urvalsprinciper beskrev journalisterna de elever som inte skulle gå i matematikklass som "de som därmed skulle bedömas som medelmåttiga". Skolan är inte ett nollsummespel. Att man placerar matematiskt intresserade elever i en klass gör inte att andra elever blir sämre. De får samma möjligheter som tidigare. Att placera musikaliska elever i en klass gör inte andra elever mindre musikaliska eller mindre intresserade av musik. Men redan interaktionen mellan de intresserade eleverna skapar ny kunskap och en positiv arbetssituation.

Vidare ansågs det viktigt i Stockholm att det inte skulle få förekomma uttagningsprov till matematikklasserna utan att alla som ville skulle få vara med. När min son nyligen antogs till musikklass genomförde han ett fyra timmar långt uttagningsprov med gehörs- och spelövningar. I det sammanhanget ses förfarandet som det naturligaste i världen!

Enligt läroplanen skall man tillgodose elever med särskilda behov. Detta uppfattas allmänt som om det rör de lågpresterande eleverna. Men hur är det med de högpresterande eleverna och deras särskilda behov? Attityden mot dem är oftast den att de eleverna alltid klarar sig ändå! Modern forskning visar dock tyvärr att de högpresterande eleverna, vars behov inte tillgodoses i den svenska skolan, är överrepresenterade i psykvården senare i livet. Att vara en högpresterande elev kan i Sverige idag betraktas som ett påtagligt handikapp.

Vi har alla behov av att träffa våra likar, människor med samma intressen. Fotbollsspelare, musikbegåvningar eller mattesnillen, det gäller oss alla! Ingen vill vara annorlunda. Högpresterande elever har tydliga särskilda behov, bland annat av att få umgås med andra elever med samma förutsättningar.

Att vara musikalisk eller matematiskt begåvad handlar inte om att vara utvald. Men det kan handla om att få välja! Själva möjligheten till val, oberoende av begåvningens art, ger de största förutsättningarna till förändring och individuell utveckling. Detta beror på att man hamnar tillsammans med andra som valt och därmed visat att man fokuserar på de möjligheter som skolan och utbildning ger. Det är alltså själva möjligheten till val som är det centrala. Och då skall alla val vara accepterade oberoende av politiska majoriteters nedärvda uppfattningar.

Vi vet alla att det är vår sociala bakgrund som avgör våra val. Attityden till skolan och studier skiljer sig mellan socialgrupperna och är den främsta orsaken till den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor. Denna attityd beror främst på okunnighet och fördomar. För att klara av en allmän universitetsutbildning krävs inte mer än godkänt i alla ämnen. Att gå på universitet är inte svårt, det är arbetsamt. På våra universitet går en stor grupp av medelmåttiga begåvningar från socialgrupp 1 och 2 som läser för att deras föräldrar har gett dem en studiemotiverande uppväxt. Och många av dem tar sin examen och får en bra biljett för resan vidare i livet.

Attityden till matematik och naturvetenskap har i Sverige fått en olycklig politisk koppling. Detta är huvudorsaken till att vi är bland de sämsta i världen på att ta vara på våra begåvningar. Och då talar jag om alla ämnesområden och färdigheter, möjligen med undantag för musik och idrott där begåvning är socialt accepterad i Sverige. Denna absurda situation leder till att vi går miste om många begåvningar som skulle kunna bidra till utvecklingen av vårt samhälle och näringsliv och därmed skapa öppnare attityder och ytterligare arbetstillfällen.

I dagens utbildningssverige skall alla fortfarande vara lika dåliga i jämlikhetens tecken. Varför kan inte alla få bli bra utifrån sina egna förutsättningar? Varför denna jämna ström av ljum välling istället för en mångfald av upplevelser, prestationer och kunskap?