Mera marknadsekonomi

Så förefaller då vår civilisation ha överlevt ännu ett av marknadsekonomins storartade rekord. Fast jag vet faktiskt inte om det slogs något omsättningsrekord i julhandeln 2017.

 

Men tänk så bra det är med ohejdad marknadsekonomi. Det tycker ju alla. I alla fall alla i Sverige, eftersom vi har en av världens mest liberala lagstiftningar och inställningar till marknadens överlägsenhet.

 

Eller?

 

Personligen köper jag inga julklappar, men jag köpte en massa mat inför julhelgen. Det blev en del som hamnade i soporna, eftersom efter själva julafton så var vi bara två som fortsatte att tugga i oss resterna.

 

Men tänk så många bra saker som inköptes under julhandeln. Bra saker som gör det som förväntas av dem och som håller hög kvalitet. Men hur var det nu med kvaliteten. Håller grejerna och håller de vad de lovar?

 

Vår gamla CD-spelare håller och den är över 25 år vid det här laget. Men under samma tid har vi avverkat flera tvättmaskiner, diskmaskiner och torktumlare. Programmerad död eller som det officiellt heter, planerat åldrande.

 

Det är inget svårt att tillverka en glödlampa som håller i hundra år, men det var inte marknadsekonomiskt hållbart. Därför skapades den berömda kartellen mellan tillverkare av glödlampor, där medlemmarna fick betala böter om lamporna höll mer än ett år.

 

Gullegullföretaget Apple har nu tagit detta koncept ett steg längre. Via de utskickade uppdateringarna skjuter de helt enkelt sina egna prylar i sank, så att ägarna måste gå och köpa nya dyra fina grejer, eftersom de gamla blev nästan obrukbara vid den senaste uppdateringen.

 

Här förväntas jag nu basunera ut mitt kända budskap mot privata skolor, skattefinansierade privata verksamheter och vinster i välfärden. Heja Ilmar Reepalu.

 

Istället pratar vi om söta lejonungar i Borås djurpark. Det är också marknadsekonomi. Bra marknadsföringsobjekt som lockar familjer och som ger ökade intäkter till parken. Det kostar inte så mycket att producera dessa ungar och under deras första tid i livet är de också billiga i drift. Kort sagt är det en bra affär.

 

Sedan växer problemen i takt med ungarna. Det går inte att ha hur många lejon som helst i Borås djurpark och marknaden för att sälja dessa djur vidare till andra djurparker är begränsad. Så då återstår endast en lösning och det är att avliva lejonungarna. Att jämföra detta med glödlampor som håller i ett år eller Apple som förstör sina egna produkter, är givetvis olämpligt. Så kan man inte resonera. Vi pratar faktiskt om levande djur här.

 

Men låt oss ta marknadsekonomin ett steg till, så här i januari då konsumtionen är på en årslägsta nivå beroende på säsongen. Eutanasi, eller aktiv dödshjälp, är något som allt fler argumenterar för. Då vill jag inflika att marknadsekonomin kan ta sig in där också. Och när livet inte längre har något värde, då får döden sitt pris.

 

Och vad gör vi åt detta?

 

Jo, vi tar årets första fredagspilsner.

Hos Himbafolket

Ägarinnan till Oase Guest House rekommenderade ett besök hos Himbafolket och gav oss en vägbeskrivning. Vi tog oss dit och mötte en blandning av show room och boende.

Det är lite osäkert hur många Himbas som finns idag och siffrorna varierar mellan 25000 till 50000 personer. Himbafolket är nomadiserande boskapsskötare och korna var många mil därifrån. Getter och får hölls i byn och skyddades på nätterna i en inhängnad med högt staket, mitt i byn

 

Kvinnorna bär mycket lite kläder och täcker huden med en blandning av ockra och fett för att skydda sig mot solen. De förvisade hur de smorde in sig och tvättade sig genom att låta rök från speciella träslag passera t ex armhålor. Vi tolkade en del blickar från kvinnorna som om de inte var helt bekväma med situationen. Men vi köpte lite saker av dem.

 

Himbas tillhör alltid två klaner, dels sin moders men också sin faders. Man ärver via moderns klan.



Hydda med entré. Lägg märke till solcellerna på taket.

Hydda under byggnad väckte intresse hos ingenjörerna.

Det blåste mycket och barnen lekte glatt med påsen som fylldes i vinden.

Sakerna skyddas från tjuvaktiga djur genom att placeras utom räckhåll.

Ockran är dyrbar och finns inte inom Himbas vardagliga område utan får köpas.

En kvinnas tillhörigheter.

Detta är en kudde, en mans kudde. Hans klädedräkt skiljer sig också mycket från kvinnornas.

Behållare för fett och ockra.

Kvinnan förvisar hur hon smörjer in sig. Håret får de göra om efter sex till åtta veckor

Kommersen var inte livlig och växel hade de ingen som vanligt.

Denna kvinnan ville bli fotograferad med sina barn och tittade gärna på bilderna efteråt.

Inhängnaden för får och getter mitt i byn.

Tre boenden (Sasa Safari Camp, Capricorn Restcamp Bungalows and Camping och Barking Gecko)

Som vanligt försöker vi undvika alltför dyra och turistiskt konventionella boenden. Tre av våra ställen där vi övernattade passar väl in i vår mall.


Sasa Safari Camp

Asfaltvägen tog oss norrut från Windhoek till Otjiwarongo, där ni slank in på en krokodilfarm och bekantade oss med allt från årsgamla till femtonåriga krokodiler. Sedan bar det av mot Outjo och Sasa Safari Camp. Skyltningen var inte exemplariskt svensk men Simons GPS i telefonen räckte till. Asfalten ersattes av grusväg. Vi passerade ett par grindar på slätten innan vi rullade fram emot en klippformation. Där i skuggan av skulpterade stora stenar låg Sasa Safari Camp.

 

Ett antal bungalows och en länga med lägenheter. Det var väldigt tilltalande och man kände sig välkommen.

 

Alex var sjuk och Catharina bestämde sig för attack med full antibiotikakur.

 

Jag och Simon frågade ställets ägare om man kunde vandra upp på berget. Han tyckte att vi skulle göra det men vara tillbaka innan det blev mörkt. Men han sa också att det inte skulle bli några problem för hans hund skulle följa med oss. Mycket riktigt, hunden, en Jack Russell, blev vår guide. Vi såg ännu fler intressanta formationer som skapats av rinnande vatten På toppen fann vi stället där man skulle kunna se en vacker solnedgång över slätten, men det skulle vi ju inte göra. På vägen tillbaka såg vi babianer som sakta rörde sig på berget.

 

Middagen blev grillat och buffé med hyfsat vin till det. eftersom vi skulle ge oss iväg före frukost och rulla tidigt mot nationalparken Etosha, erbjöds vi varsin lunchpaket istället för frukost. Ett riktigt fint ställe!.






Capricorn Restcamp Bungalows and Camping

Efter att vi lämnat Swakopmund och lunchat i Walvis Bay (utsökt bläckfisk), styrde vi kosan ut i öknen. Efter att vi passerat T-korsningen i Sesriem, där det finns en bensinstation, en butik och ett litet hotell, rörde vi oss mot boendet på Capricorn Restcamp Bungalows and Camping.

 

Detta ställe låg till synes mitt i ingenstans, men enligt ägaren Karsten så var det ändå ett praktiskt läge för många turister som rörde sig i området. Karsten hade tröttnade på jäkten och karriären och slagit sig ner och byggt fyra bungalows. Han vill inte ha fler, utan klarar sig på det han odlar och inkomsten från gästerna. Men han ser fram emot att hans tyska pension skall börja trilla in.

 

Han träffade sin namibiska fru och hon bor oftast där när hon inte ser till deras sextonårige son som går i skola på annan ort.

 

Hela stället förses med el från solpaneler och hans solfångarparabol som fungerar som ugn var enastående och åstadkom riktigt gott nybakt bröd till frukosten.


Förevisning av solugnen. Lägg märke till gallret i mittpunkten

Barking Gecko

Vår nästa övernattning var på Barking Gecko. På vägen kom det mycket kraftiga, men också väldigt lokala regnskurar. Vägarna svämmades snabbt över, men ett par kilometer senare var det helt torrt.

 

Även Barking Gecko tycks ligga där inget finns, men enligt Harvey och Jacquie, som driver stället så fungerar det. Det hyr stället av en man som så småningom vill sälja om det blir tillräckligt med intäkter. Hyran är en procent av det de tar in så arrangemanget tycks väldigt bra.

 

Harvey och Jacquie var en trevlig bekantskap. De hade träffats på äldre dagar, men var bekanta från ungdomen och de drev ställlet för att kolla om det skulle gå att leva på. Middag ingick i priset och jag fick tillfälle att prova deras full size snooker bord.








Världens första hjärttransplantation

Museer och minnesmärken är ofta spännande, men om man är lite nördigt intresserad av något i vår nutidshistoria blir självkritiken mot utställningarna inte så påtaglig. Vi besökte Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden där doktor Christiaan Barnard den 3 december 1967 genomförde världens första hjärttransplantation.

Minnesutställningen är definitivt värd ett besök, framförallt om man har med vården att göra. Det är också intressant om man har minnesbilder från den tiden i slutet av 1960-talet.


Christiaan Barnard fick sin vidareutbildning i USA och när han åkte hem till Sydafrika fick han köpa med sig en fungerande hjärtlungmaskin till ett förmånligt pris. Denna maskin, Sydafrikansk lagstiftning om dödsbegreppet och Barnaards entusiasms ledde fram till transplantationen i december 1967.


Patienten var den 53-årige Louis Washkansky som led av en allvarlig hjärtåkomma och hade ett kraftigt förstorat hjärta och bedömdes bara leva cirka tre månader till. Den 25-åriga Denise Darvall var donatorn och hon hade blivit allvarligt skadad i en trafikolycka. Hennes far gick med på att hennes organ fick doneras.

 

Louis Washkansky levde i 18 dagar och avled av dubbelsidig lunginflammation. Sjukdomsförloppet förvärrades av medicineringen mot avstötningsprocessen i kroppen.


En hjärttransplantation är i sig ingen komplicerad operation, men problematiken med avstötning och passning mellan donator och patient är besvärlig. Barnards andra patient levde i 19 månader.

 

Som en följd av Barnards lyckade transplantation skedde ett stort antal liknande transplantation under åren efter, de flesta med katastrofalt resultat. Vid några kliniker med Stanford i spetsen utvecklades mediciner för att motverka avstötningen och procedurer för att matcha donator och patient. Numer är därför en hjärttransplantation en vardaglig operation vid specialistkliniker runt om i världen.


Här tas hjärtat ur donatorn

och i nästa rum sätts det på plats

En hel del att hålla reda på är det

Det är dock ytterst spännande att följa den första transplantationen av ett mänskligt hjärta på minnesutställningen vid Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden.


Intresserad företrädasre för vården